Vi har ett val att vinna 2014!

I torsdags fick jag en rejäl utskällning av en partikamrat. Med hat i blicken sade han att han läst min blogg och att jag har saboterat Socialdemokraterna och i förlängningen hela arbetarrörelsen, avsatt en partiledare, gått högerns ärenden et cetera med mina blogginlägg och debattartiklar (vilken makt jag har va?!). Det här med kärleksfulla kritiker köpte han inte för fem öre. Jag undrade försiktigt om han visste varför jag stannade kvar i partiet om jag hatade det och arbetarrörelsen så mycket. På den frågan hade han inget svar.

I motsats till många andra partikamrater (som harvat runt alldeles för länge i partiet och skulle må bra av att skapa sig distans och andra perspektiv från S), älskar jag inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för.

I Sverige går det inte att vara "oberoende socialdemokrat" så som är fallet med liberal, konservativ eller borgare. Tills det är möjligt, kommer jag att fortsätta kalla mig kärleksfull kritiker alternativt socialdemokratisk avantgardist.

Den kritik jag, på olika plattformar, har framför till mitt parti (för det är lika mycket mitt parti som Jörgens) har jag gjort av kärlek. Jag vill partiet väl (även om många tror motsatsen).

Efter några år som mycket aktiv partimedlem har jag nu dragit mig tillbaka. Det är oerhört skönt måste jag tillstå. Plötsligt har jag lediga kvällar och tid till annat än politik, men jag är och förblir en politruk och därför kommer jag aldrig kunna lämna politiken helt och hållet.

Dock finns det ett fåtal kärleksfulla kritiker kvar i partiet och som får utstå spott och spe av partivänner. Två sådana socialdemokratiska avantgardister är Johan Westerholm och Peter Högberg som dagen till ära levererar hårda, men nödvändiga ord på Aftonbladet debatt. Ord som kanske gör ont att läsa om man är en sosse som lever och andas partiet.

Vi har ett val att vinna 2014. Sluta skäll ut partikamrater som inte tycker eller agerar som du. Läs, lyssna och diskutera istället. I vårt parti ska det banne mig vara högt i tak!

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma ämne.

De socialdemokratiska avantgardisterna

Terrakottaarmén

And I will always be your soldier 
I'll be marching by your side 
I'm not deserting 
I'll be there for you 
Oh please please believe in this oath of allegiance 
Marit Bergman, I will always be your soldier

Det är tufft att stå vid fronten. Den socialdemokratiska armén står tyst hundratals meter bakom och fienden kryper närmare och närmare.

Vi är några stycken socialdemokrater som kallar oss kärleksfulla kritiker. Vi vill partiet väl. Vi vill framåt och ibland innebär det, förutom att komma med förslag, att kritisera våra egna och vårt parti. Kritiken gentemot oss (från våra egna) har ibland varit skoningslös. Vi har bland annat beskyllts för att gå högerns ärenden. Kritik gentemot partiet skall vidare ske bakom stängda dörrar och inte ventileras inför öppna ridåer.

Ibland har det hänt att veckor, månader efter att vi kommit med kritik eller förslag (som när dessa lades fram bemöttes med spott och spe), att fler socialdemokrater anslutit sig. Några av dessa är vindflöjlar som ändrar åsikt när de märker varthän det barkar.

När vi behöver våra kamrater som mest tittar de bort, de är tysta eller de kallar oss förrädare. När opinionen vänder hyllar de plötsligt våra initiativ (om än att dessa initiativ sällan omnämndes som våra utan snarare deras). När vi drog igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) var det inte många som ville hoppa på tåget. Många var rädda att stöta sig med partiet i allmänhet och partikamrater i synnerhet. När arbetet med ÖKK föll i god jord och högt uppsatta partiföreträdare lyfte ÖKK och började tala om högt i tak, öppenhet, organisationsförändringar et cetera, var det plötsligt många som ville ta åt sig äran för ÖKK.

En företrädare som har lämnat Socialdemokraterna är Thomas Bodström. I sin bok, på sin blogg, i intervjuer och i artiklar kommer han med ”revolutionerande” förslag. Han lägger fram dessa förslag och idéer som sina egna. Vid en jämförelse med blogginlägg skrivna av bland annat Peter Högberg, Peter Johansson och Johan Westerholm ser man att Bodström ägnat sig åt ”klippa och klistra”. Är det inte förunderligt att en person, som lämnat politikens innersta rum, plötsligt öppnar munnen? När han hade möjlighet att påverka var han tyst.

Det är något djupt tragikomiskt över personer som lämnar politiken (medelst tvång eller frivillighet) och som i ”eftertankens kranka blekhet” sitter och ständigt uttalar sig om partiets angelägenheter. De påminner om bittra, försmådda exmakar. Bodström har jag redan nämnt. Göran Persson är ett kapitel i sig, Nuder skrev sin bitterfittabok, men den jag nu har i åtanke är Mona Sahlin.

Ni som läser min blogg vet att en stor anledning till att jag gick med i Socialdemokraterna stavas Mona Sahlin. Mona Sahlin har tidigare uttalat sig i Skavlan. Även om budskapet som hon förmedlade i Skavlan är rätt måste jag hävda å det bestämdaste att avsändaren är fel.

Vi som är kvar i politiken kämpar. Jag befinner mig på gräsrotsnivå. Jag har aldrig haft möjlighet att påverka partiet så som Bodström, Nuder och Sahlin kunde göra när de befann sig i det innersta rummet. Jag har inte ens lyckats få till stånd ett möte med Carin Jämtin och som jag skrev i min statusruta på facebook är det lättare för mig att komma i kontakt med Moderaternas partisekreterare än min egen. Är det för att Jämtin & Co. är rädda för partiets kärleksfulla kritiker?

Johan Westerholm har vidare rätt när han skriver i sitt blogginlägg Föraktet att jag har tagit så illa vid mig att jag näst intill har slutat blogga. Jag tycker inte längre att politik är värt det spott och spe jag har fått utstå. Jag tycker inte det är värt all den obetalda tid jag har lagt ner.

Jag ser partikamrater få anställning i partiet och i förlängningen arbetarrörelsen medan jag alltid får ett autosvar på mina ansökningar. Betänk då att jag i princip har lagt ner en obetald halvtidstjänst på bloggskrivandet sedan 2007. Ja, jag vet att jag låter bitter och det erkänner jag också. Därför skall det bli skönt att ta en paus från politiken. Jag blir mamma inom snar framtid och kommer att lägga ner all min kraft, energi och tid på den nya familjemedlemmen. Jag har dock behållit ett politiskt uppdrag – ersättare i Polisnämnden i Söderort.

Kanske återvänder jag tilll politiken, eller så blir jag en av de som Anna Lindh talade om:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

I den timslånga intervjun i programmet Min sanning upprepar Sahlin mycket av vad hon sade i Skavlan ändock anser jag att hon gjorde mycket bättre ifrån sig i detta program än i Skavlan. Även om det kom några tjuvnyp från Sahlin så verkar det som hon nu har fått den distans hon behöver till partiet. Hon uttrycker det väl i intervjun – att nu, när hon står utanför, har hon fått ett annat perspektiv. Hon kan se partiet med (näst intill) andra ögon. När hon befann sig i innanförskapet kunde hon inte se hur slutet och instängt partiet var. Hon har kommit så långt i sin ”avprogrammering” att hon säger att hon inte längre älskar partiet. 

Återigen vill jag dock fråga var fanns vårt skydd? Var befann sig de som nu propagerar för öppenhet och som nu öppenhjärtligt berättar hur slutet partiet är? Varför var Bodström tyst när vi i debattartiklar och på bloggar skrev det som senare blev Bodströms bok? När vi såg oss över axeln fanns ingen där och stöttade oss.

Jag känner så väl igen mig när Sahlin berättar i intervjun hur ensam hon kände sig när hon skulle försvara lönestoppet. Plötsligt var de, som stod bakom lönestoppet, som bortblåsta. På twitter och på facebook ser jag hur partikamrater hyllar Mona Sahlin för hennes ärlighet, hennes öppenhjärtlighet och insats i Min sanning. Sahlin räds minsann inte för att berätta sanningen. Det lustiga i kråksången är att några i hyllningskören är samma personer som var tysta när jag, Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Peter Högberg med flera framförde samma kritik. Så vidare tysta var vissa inte heller.

Ja, Sahlins budskap är rätt, men hon är inte rätt budbärare. Jag önskade att fler i partiet vågade höja sina röster.

En person som sitter i partistyrelsen kom förresten fram till mig på Fotografiska museet, dagen då Stefan Löfven valdes och uppmanade mig att fortsätta skriva debattartiklar och blogga. Hen ville att jag skulle fortsätta vara en kärleksfull kritiker. Du behövs!, var hens ord. Jag frågade då denna varför hen inte själv höjde sin röst och hen såg då skräckslaget på mig. Något riktigt bra svar fick jag inte på min fråga. Det räcker inte med en ryggdunk eller ett uppskattat mejl. Det krävs att fler som befinner sig i den socialdemokratiska politiken vågar stå rakryggade och propagera för förändring. Och då menar jag inte ”nystart” utan riktig förändring.

Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till Sahlin: sluta uttala dig om partiet. Det finns stor risk att du upplevs just som en bitter, försmådd exhustru.

Sahlin är en stor politiker, vilket jag har skrivit om tidigare. Ankdammen Sverige är för liten för henne nu. Det anstår inte en sådan person som Sahlin att nöja sig med att sitta och recensera det parti som hon en gång varit partiledare för. Det är dags för henne att bege sig ut i den stora, vida världen och dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Jag håller det för troligt att hon kan utföra stordåd på den internationella arenan. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en uppskattad medlare i till exempel Mellanöstern.


Jag är ingen soldat, 
jag har inga vapen att ta till, 
inga korståg jag vill gå, 
ställ mig inte i ett led, 
du får mig aldrig att stå still, 
jag fungerar inte då,
 jag är ingen soldat, 
jag tänker inte så. 
Lars Winnerbäck, Ingen soldat

På samma tema: Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, SVT, SvD 1, 2, 3, Ab

"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det"

För ett tag sedan, skrev en partivän till mig på facebook, efter att jag, i min statusruta, beklagat mig över att ännu en gång blivit uppmanad att lämna partiet: Bli inte en Marcus Birro Alexandra! Har man gett sig in i leken, får man leken tåla.

Om jag kritiserar partiet då ska jag också kunna ta kritik från andra partikamrater. Ja, självklart – men jag är av den fasta övertygelsen att även om jag inte håller med någon, så respekterar jag dennas åsikt. Sedan kan kritiken se annorlunda ut. Förtal, smutskastning, jämföra någon med Hitler och nazister et cetera är inte okay anser jag. År 2010 anmäldes över 11 000 ärekränkningsbrott i Sverige. De flesta som utsätts för ärekränkning, anmäler inte. I Socialdemokraterna ska det vara högt i tak. Om någon partimedlem inte håller med om detta, vill jag veta varför.

Och till alla er som uppmanar mig att byta parti:

För det första är det svårt att gå över till ett annat parti om man är sosse. Jag älskar måhända inte mitt parti, men jag älskar socialdemokratins ideologi och värderingar.

För det andra om eller när jag lämnar partiet är och förblir mitt eget val. Om jag går över till ett annat parti – ja, då är det jag som väljer vilket politiskt parti. Ingen annan kan och ska göra det åt mig.

För det tredje – jag trodde vi ville bli fler sossar, inte färre.

På twitter är en partimedlem upprörd över att jag gillade Hans Lindes insats i den utrikespolitiska debatten i riksdagen bättre än Urban Ahlins insats. Hon vill förvägra mig min åsiktsfrihet, min yttrandefrihet…

… och det gör mig heligt förbannad!

Jag svarar henne och får tillbaka: Din ton är aggressivt. Ovanligt för en S-kvinna mot sin partikamrat.

Så hon får säga precis vad som helst till mig, men jag får inte ge svar på tal?! Eller som Winston Churchill uttryckte det:

Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal.

På facebook ser jag partimedlemmar som delar bilder på Angela Merkel i nazistuniform, på Fredrik Reinfeldt som gör Heil Hitler-hälsning och som jämför Moderaternas politik med Hitlers politik. Jag har nu börjat blockera alla som inte har förstått Godwins lag.

Carin Jämtin är Socialdemokraternas partisekreterare och jag tycker att det är hög tid att hon tar några partimedlemmar ”i örat”.

Jämtin det är ditt jobb! Upplys dem om att det är kontraproduktivt att jämföra sina meningsmotståndare med Hitler och nazismen. Upplys dem om yttrandefriheten och åsiktfriheten och betona hur olämpligt det är att partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna S. Gör det till exempel i nästa veckobrev.

Socialdemokraterna är inte en sekt – det är ett politiskt parti som säger sig vara ett folkrörelseparti. S är ett parti med bredd. S är ett parti som rymmer många åsikter. Partiet behöver alla sossar, även de kärleksfulla kritikerna.

P.S. Rubriken är ett citat av Evelyn Beatrice Hall.

Smolk i glädjebägaren

Det är en uppsluppen stämning på Fotografiska. Här har nu stora delar av sosseeliten samlats. Doften av kaffe ligger tung över lokalen och solen speglar sig i vattnet utanför. Sorlet av röster, kameror som klickar och många skratt. Carin Jämtin går bokstavligen omkring och strålar. Bra för partiet, säger hon till mig när hon går förbi och kommenterar valet av partiordförande.

Är det måhända lättnad över att VU och PS tillsammans med 26-manna lyckats vaska fram en person som de kan enas kring?

Jag har just haft en kort diskussion med Veronica Palm. Hon anser att det är en bedrift att de har lyckats få fram en person på bara sex dagar som ”alla” kan enas kring. Även om jag inte höll med henne i diskussionen om öppenhet och delaktig, passade jag på att ge henne en eloge för att hon i Gomorron Sveriges soffa betonade att hon minsann inte är vald på livstid. Hon är beroende av medlemmarnas stöd. Det var nog första gången jag hörde henne säga det.

Hyllningskörerna är näst intill unisona. Jag vill inte riktigt stämma in i dem. Det jag är kritisk till är främst den slutna processen, vilket jag skriver om på SVT Debatt idag. Jag håller det för troligt att Stefan Löfven, vid en öppen process med fler kandidater, skulle klara sig mycket bra då han har just stödet från VU, PS och 26-manna, plus att han skulle haft ett rejält försprång som tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013.

Ytterligare ett påveval, där den enda skillnaden från de tidigare är att den vita röken från Sveavägen 68 kom redan dag fem och att journalister och bloggare bjudits in till ett partistyrelsemöte för första gången i partiets historia, vilket ålderskvinnan Elvy Söderström inte är sen med att påpeka.

Det är något av en déjà vu som jag upplever under presskonferensen. Samma känsla som när Håkan Juholt valdes i mars 2011. Ett väckelsemöte, en frälsare. Löfven är en människa och inte en frälsare (vilket vissa tycks tro här).

Löfvens huvuduppgift är att ena partiet och efter att ha lyssnat på partikamrater, läst deras statusuppdateringar på twitter och facebook, läst blogginlägg och debattartiklar, ja då har han en större möjlighet till det än vad Håkan Juholt någonsin hade.

Löfvens andra huvuduppgift är att vinna val. Han kanske kan göra det om han inte upprepar sina företrädares misstag. Om han omger sig med ett bra lag (ett lag som inte enbart består av vita, medelålders gubbar och ja-sägare), om han omger sig med kärleksfulla kritiker, om han breddar laget och tar in människor från olika håll och kanter och låter fler i riksdagsgruppen göra skäl för titeln ”talesperson” – ja, då tror jag att han har en chans. Vad beträffar jobb och utbildning håller jag det för troligt att Löfven kan matcha Reinfeldt och Borg hyfsat. Dock finns det fler frågor, förutom full sysselsättning, som kan avgöra val. Två av dessa är jämställdhet och miljö.

På facebook gav jag tidigare idag Ursula Berge en eloge för att hon i SVT-soffan lyfte det Gröna folkhemmet och jämställdheten. Hon tackade och skrev:

Det är två vinnarfrågor för s som man bara valt att släppa. Det gröna folkhemmet är ju ett sånt klockrent begrepp. Dags att damma av. Och det enda parti som lyckats driva en jämställdhetspolitik med resultat är ju faktiskt socialdemokraterna. Fråga mig - jag var där när vi satt och tjatade på finansen och andra att nominera kvinnor. Nu har vi nästan 50-50 inom staten. Nu är bara resten kvar... Då behövs järnvilja. 

Jämställdhet och miljö är borgarnas akilleshäll, men de är också Löfvens akilleshäl. Må så vara att Löfven (ja, han sade även att han var feminist), i sitt tal på presskonferensen, tog upp såväl jämställdhet som miljö, men nu har jag hört så många företrädare för S orera om miljö, jämställdhet, öppenhet et cetera, vilket senare visade sig vara blott och bart läpparnas bekännelse, att jag inte kan förföras av ett politiskt tal. Det räcker inte längre med ord. Det krävs handling!

När sedan Löfven hävdar att Socialdemokraterna är det enda parti som är ett folkrörelseparti och vidare är det enda parti som kan genomföra rådslag, håller jag på att svälja den snus jag just har lagt under läppen. Det är nämligen att fara med osanning. Miljöpartiet har nyss avslutat sitt rådslag Makten över tiden, där såväl medlemmar som icke medlemmar fick komma till tals.

Det anstår inte ett parti, som har som ambition att bli Sveriges mest öppna, moderna, nyfikna och lyhörda parti, att ägna sig åt slutna processer. Det har ägt rum en kommunikationsteknologisk revolution som innebär att såväl medlemmar som väljare kräver öppenhet och delaktighet. Jag är inte säker på att socialdemokrater i det övre skiktet är helt medvetna om detta. Vidare - är de mogna att reformera partiet så att det återigen går i takt med sin samtid?

Till syvende og sidst vill jag betona att S-krisen går djupare än sin partiordförande, oavsett om denna heter Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Krisen genomsyrar hela partikulturen - en kultur som är unken, omodern och gubbig.

Jag älskar inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för. Jag kommer att fortsätta min envisa kamp med att denna socialdemokrati åter blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten. Även om det innebär att jag måste vara den som strör smolk i bägaren ibland.

Andra som skriver: Folkbladet, DI, Nyheter24, DN, Folkbladet2, Dagens Arena, SVT, SVT2, SR, Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, Norrblogg, Helena Ericson och Peter Högberg

Foto: Kent Wisti

Ett öppet parti, ej ett befästat (del X)

Stefan Löfven blir ny partiordförande för Socialdemokraterna, läser  jag på nätet. Jag förbereder mig på att bli grymt besviken, skrev jag för någon dag sedan. Det verkar som mina misstankar bekräftas. En ny partiledare väljs av VU/PS, inte bara som tillförordnad partiledare, utan han skall även väljas till ordinarie partiordförande på partikongressen i april 2013. Så mycket för den öppenheten. Att nu Jämtin & Co. väljer Löfven (om Ekots uppgift stämmer) visar att deras egna positioner är viktigare än partiet, än socialdemokratin. 

Det är idag torsdag och jag vill därför uppmana Carin Jämtin, verkställande utskottet, partistyrelsen och alla medlemmar i S att läsa debattartikeln Visst skulle S ha tid för mer öppenhet på SvD Brännpunkt. 

Andra som skriver: Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, Peter Andersson, Johan Westerholm, Lena Sommestad, Martin Moberg, Peter Högberg x 2, Staffan Lindström, Leine Johansson,

Ett öppet parti, ej ett befästat (del IX)

Det pågår nu en diskussion om processen, inte om namn. (Partisekreterare Carin Jämtin i SVT Agenda 20120122)

Ett öppet parti, ej ett befästat är samlingsnamnet på en serie inlägg som jag skrev 2010-2011. Annika Högberg, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag skrev i november 2010 en debattartikel i SvD. Den är inte på något sätt "startskottet" för diskussionerna om öppenhet i Socialdemokraterna. Vi (och några bloggare till i det progressiva nätverket NetRoots) drog tidigt igång Öppna kriskommissionen.

Igår medverkade Sigtunas starke man, Anders Johansson, i SVT Agenda. Det som förvånade mig var hans motvilja till en öppen valprocess á la V, MP eller C. Johansson hänvisade till stadgarna och mellan raderna kunde jag utläsa följande: "de som förespråkar en öppen process är dumma i huvudet och har inte läst stadgarna".

Nu på morgonkvisten läser jag i SvD att SSU och dess nya ordförande, Gabriel Wikström, byter fot:

För det första måste partiet snarast utse en ny ordförande som kan utgöra en samlande kraft i partiet. SSU har länge pläderat för en öppen process, med flera kandidater och utfrågningar över hela landet. Det gör vi fortfarande, men vi inser dock att en sådan process i dagsläget skulle göra större skada än nytta. Tiden till det finns helt enkelt inte. Sveriges största politiska parti kan inte stå utan ledare i vad som förmodligen skulle vara månader.

Kan inte någon insatt socialdemokrat berätta för mig varför det är så bråttom  och varför tidsbrist (och stadgar) nu anges som skäl för en stängd process? Är det inte den stängda valprocessen som är en av orsakerna till att vi befinner oss i den situation vi gör nu? 

Att VU/PS måste tillsätta en tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013 fattar jag också (vad sägs om Ingvar Carlsson?), men nu har vi de facto mer än ett år till denna kongress och därför tänker jag inte släppa kravet på en öppen valprocess. Låt mig därför till syvende og sidst citera första stycket från Arbetarbladets ledare:

Hur djup krisen än är och hur hårda motsättningar mellan partiets falanger än må vara måste nästa ordförande väljas genom en öppen process. Socialdemokraterna måste tänka långsiktigt, i stället för att kortsiktigt med valet 2014 framför ögonen. Att partiet valde hemlighetsmakeri och korridorsspring framför öppenhet förra gången det skulle väljas ordförande är inte ett misstag man kan unna sig att göra ytterligare en gång. Den slutna processen blev till en symbol över partiets förfall, över hur ur takt med tiden Socialdemokraterna är. Den var på många sätt en del av krisen. Socialdemokraterna förstod det inte då. Men de måste förstå det nu, när ordföranden som vaskades fram genom denna slutna och otidsenliga process nu tvingats avgå. De med påstått omdöme var omdömeslösa. Socialdemokraterna måste acceptera detta faktum och nu hänge sig åt den öppna process som moderna väljare förväntar sig av ett parti. Den här gången måste det bli rätt från början.

Fler som skriver: Peter Högberg, SvD, DN, Ylva Johansson, Anna Vikström, Martin Moberg, Marta Axner, Peter Johansson, Johan Westerholm, SR, Aftonbladet, HD, SR2, Ulf Bjereld.

Tidigare inlägg (ett axplock): Ett öppet parti, ej ett befästat, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

"Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt"

Det har varit en hård höst för Socialdemokraterna. Stormen kring Håkan Juholt, vingliga politiska besked och urusla opinionssiffror har tillsammans skapat en hetsig stämning i partiet. I stället för att debattera hur politiken och ledarskapet ska formas har en del sossar valt att försöka tysta andra sossar.

Jag hör till dem som öppet har kritiserat brister i ledarskapet och politiken. För det har jag fått skäll. Mest på Facebook. Ibland har det känts som att min personliga Facebooksida inte längre är min, utan ett tillhåll för socialdemokratiska åsiktspoliser som säger åt mig vad jag får och inte får tycka.

Med ovanstående ord inleder Åsa Petersen sin ledare Inga åsiktspolitiker på min Facebook. Jag uppmanar er att läsa hela ledarkrönikan.

Jag har också fått skäll för att jag öppet kritiserat brister i ledarskapet och politiken, vilket jag har skrivit om i till exempel inläggen (S)ekten och Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga.

En partikamrat ägnade sig åt att smutskasta mig såväl på sin blogg som på min facebookvägg. Ja, det gränsade de facto till förtal. Jag krävde en ursäkt, men än idag har denna person inte bett mig om ursäkt. Vad tror dessa åsiktspoliser att de vinner med sitt agerande? När de uppmanar andra partikamrater att hålla käften alternativ lämna partiet - vem, vad eller vilka gynnas?

I sitt sista blogginlägg skriver Jan Andersson:

Många seriösa bloggare har valt att lämna s-bloggar för att debatten här blivit alltmer inåtvänd och allt mindre seriös . Jag väljer att göra detsamma nu. Det känns inte meningsfullt att diskutera med personer som inte ser vad som händer med vårt parti utan bara ser alla som är oroliga som fiender till partiet

Tack och adjö!

Det höga tak, vi socialdemokrater alltid värnat om, är nu så lågt att det blivit svårt att andas. Dock vill jag hälsa åsiktspoliserna att mig kommer ni inte att kunna tysta. Ju mer ni håller på, desto mer envis och enträgen kommer jag att bli. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UPPDATERAT]

Martin Moberg på samma tema.

Alla goda ting är tre

Idag lanserar Johan Westerholm en ny ledningsstruktur för Socialdemokraterna. En ledningsstruktur som redan finns i det norska Arbeiderpartiet. I Norge förhåller det sig nämligen så att Jens Stoltenberg är partiledare och Helga Pedersen är partiordförande. Westerholm skriver:

Vi bör bygga vårt alternativ vid valet 2014 på ett triumvirat med

• En partiordförande, tillika gruppledare i riksdagen, med ansvar för
socialdemokratisk idé- och politikutveckling
• En statsministerkandidat
• En partisekreterare med ansvar för partiets organisation och maskineri

Konsekvenserna av detta ser jag som enbart positiva. Partiet stärks i allt väsentligt om vi skulle vinna makten 2014. Statsministern skulle behöva mycket tydligare behöva förhålla sig inte bara till stödpartier men även till oss själva. Vi skulle dessutom kunna söka bredare efter en kandidat innan valet 2014. I vidare kretsar som inte begränsas av dagens riksdagsgrupp. Kandidaten skulle naturligtvis toppa sin valkrets på aktuell riksdagslista men det blir en senare frågeställning hur detskall gå till. Detta skulle medge att Håkan Juholt skulle kunna fokusera på det han är bra på, ideologisk utveckling och partiledardebatter, hans retoriska skicklighet är omvittnad samtidigt som det ger Carin Jämtin en tydligare roll.

Intressanta tankar från Westerholm. Vad säger ni andra?

Foto: Arbeiderpartiet Jens Stoltenberg, Helga Pedersen och Raymond Johansen (bilden är redigerad)

Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

I helgen samlas 120 ombud, partistyrelse, partidistriktens ordförande, representanter från sidoorganisationerna, representanter från riksdagsgruppen, journalister, bloggare, inbjudna gäster (en och annan snyltgäst) och en drös politiska tjänstemän i Aula Magna för Socialdemokraternas förtroenderåd. Mer om förtroenderådet i partiets stadgar (§ 6), där det bland annat står att förtroenderådet ska vara partistyrelsens samrådsorgan.

Då förtroenderådet är, som ovan redan nämnts, ett samrådsorgan, är det inte förtroenderådet som fattar beslut, utan partistyrelsen. Det är en kostsam tillställning som äger rum varje år och den tär på den redan skrala partikassan. Det är vidare en ganska tam pjäs som sätts upp framför öppen ridå. Den är dock välregisserad.

Årets förtroenderåd har temat Nystart. Ekonomi för jobb och välfärd. Även om det är ett fullspäckat program såväl lördag som söndag är det egentligen endast två punkter som det skall "samrådas" kring:

Partistyrelsen föreslår att två nya mål för den ekonomiska politiken utarbetas. Målen syftar till att ytterligare utveckla och befästa den politik som slogs fast i partiets budgetmotion 2011; ”På väg mot den kunskapsbaserade ekonomin”.

· Statsbudgeten kompletteras med ett sysselsättningspolitiskt ramverk innehållande till exempel mål om antalet arbetade timmar och sysselsättningsgrad.

· Möjligheten att vid sidan av befintligt mål för offentligfinansiellt sparande utarbeta ett mål för de statliga investeringarna i reala tillgångar ska ses över.

Arbetet med att i detalj utarbeta målen och tillhörande indikatorer ska redovisas senast i budgetmotionen 2012.

Här kan du ladda ner beslutsunderlaget inför förtroenderådet (PDF)

By the way är beslutsunderlaget hela tre sidor långt.

Till förtroenderådet är 20 bloggare anmälda och jag är en av dem. Någon kanske frågar sig varför jag "offrar" en hel helg på detta förtroenderåd om jag nu anser att det är en så trist, tam och tråkig tillställning. Den frågan är helt berättigad. Jag hoppas naturligtvis att den inte kommer att vara trist, tam och tråkig.

Tänk om det är på Förtroenderådet DET händer?! Då vill jag ju vara där. Med "det" menar jag den nystart som socialdemokraterna (jag inräknad) så länge har pratat om, men som aldrig kommer.

Jag vill vara i Aula Magna och lyssna på tal av Håkan Juholt (han kan göra något oväntat utspel), Tommy Waidelich och Poul Nyrup Rasmussen. Jag vill höra partiets skatteutredare, Leif Pagrotsky, ge en delrapport från skatteöversynen och jag vill vara där för att träffa, umgås och prata politik (och organisation, känn dig träffad Carin Jämtin) med partikamrater. Jag vill vidare vara där för att känna av pulsen och stämningen i partiet.

I egenskap av bloggare är det ju inga betungande uppgifter som ligger framför mig. Det finns inga krav från partiet att jag måste blogga om förtroenderådet. Jag kan bara gå omkring och mysa, må och mingla en hel helg.

För övrigt är jag innerligt trött på firma Ö&Ö.

Tidigare inlägg: Nyanser i det svarta

SR, Expressen, SvD, Aftonbladet, SR2, Folkbladet, Aftonbladet2, NT, HD, SvD2, GP, Sydsvenskan, Martin Moberg, Johan Westerholm, Peter Högberg, Claes Krantz, Martin Moberg2

(S)ekten

Socialdemokraterna har slutit sig i ett läge då partiet har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Sektmentaliteten, som jag någon enstaka gång mött innan hösten 2011 (till exempel i valprocessen som Åsa Petsersen skriver om), är påtaglig. Jag har de senaste veckorna sett fler exempel på detta: tonen på vissa bloggar med tillhörande kommentatorsfält är rå och brutal (här är ett exempel). Där finns ingen plats för konstruktiva diskussioner. Partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna partiet. Skällsord haglar (vilket jag har skrivit om här). Jag har själv fått uppleva hur partikamrater slutat hälsa på mig efter den debattartikel jag skrev tillsammans med fyra andra socialdemokrater.

Några kritiker får inte komma till tals i gruppen Håkan Juholt som statsminister - Ja tack! I den gruppen är bara hästsossar välkomna.

Denna sektmentalitet är ett tydligt tecken på att SAP befinner sig i kris. Det är lätt att ha högt i tak och ha utrymme för många åsikter när man är det statsbärande partiet och befinner sig i regeringsställning.

Fem år har gått sedan valförlusten 2006 och socialdemokratin har visat sig vara urusel på opposition. Visst kan man skylla på bristande resurser (personalbrist, kompetensflykt, avsaknaden av det stora regeringsmaskineriet), en partiorganisation som inte är gjord för opposition eller varför inte det populära "det är borgarnas fel!" (alternativt "det är högermedias fel"), men hur länge ska S göra det? När ett parti som har ambitionen att bli Sveriges mest öppna, lyhörda, moderna, progressiva, ödmjuka och nyfikna parti i krisläge förvandlas till en sekt, blir jag mycket bekymrad.

Det tillstånd som partiet befinner sig i nu och som verkar förvärras för varje dag som går gör att jag och många med mig känner en frustration som är så stark att lösningen verkar vara att bara skita i allt (allt = partiet, politiken, engagemanget) och ägna oss åt annan samhällsnyttig verksamhet (Amnesty, Kvinna till kvinna, ja det finns många organisationer som söker fler eldsjälar).

Just nu håller jag på och filar på ett längre inlägg med rubriken S stagnerar (en travesti på S förändras) där jag målar upp ett skräckscenarium som sträcker sig från december 2011 till 2015. Självklart vill jag inte att detta scenarium skall bli verklighet, men när jag ser sektmentaliteten breda ut sig, när partiet sluter sig, när taket är så lågt att det blir svårt att andas, då befarar jag att jag inte är ute och cyklar i mitt kommande inlägg.

2015 kanske hästsossarna har lyckats med sitt värv - att tysta alternativt bli av med partiets kärleksfulla kritiker- men det kommer de facto inte att stärka S, tvärtom.

Lästips: Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, Johan Westerholm x2, Kristian Krassman

Media: Widar Anderssons ledare i Folkbladet, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, SvD, SVT,

Om jag vore partisekreterare

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag inte aspirerar till posten som partisekreterare (utan helst vill jobba som politisk tjänsteman). Jag är en av Socialdemokraternas kärleksfulla kritiker, men för några månader sedan gick luften ur mig. Det har gått så långt att jag har hållit tand för tunga, även när företrädare för S gjort konstiga, häpnadsväckande och ibland jligt korkade utspel/uttalanden.

Med detta sagt vill jag ändock haka på Johan Westerholms inlägg Carin Jämtin har alltför många järn i elden (läs gärna hans inlägg i sin helhet).

Jag anser att partikulturen som är förhärskande inom S är sunkig. I förlängningen är Socialdemokraternas organisation en tunggrodd, omodern, exkluderande, sluten, mossig, gubbig, betonggrå enhet. För att partiet ska bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti (som sedan nystarten, upprepats otaliga gånger), krävs en rejäl organisationsutredning och en organisationsutredning har de facto kommit till stånd, men när kaptenen på denna organisationsskuta (med sin redan fulltecknade kalender) även ska ingå i en eller flera sakpolitiska grupper (nu senast arbetsgruppen för barnfattigdom) så känner jag rent spontant att organisationsutredningen inte är prioritaire numero uno för Jämtin och kommer omöjligt att kunna vara det så länge Jämtin inte har möjlighet att klona sig.


Det räcker inte heller med att starta en dialog på facebook - en dialog där några är jätteaktiva och där endast få av de personer som ingår i organisationsutredningen presenterat sig och är aktiva (Jämtin lyser by the way med sin frånvaro i denna fb-dialog). Det är av största vikt att personer (inte bara sossar) och referensgrupper bjuds in till utredningen. Vidare är det upp till var och en av de politiker som ingår i gruppen att uppmana partimedlemmar (och inte bara medlemmar i partiet) att vara aktiva i dialogen på fb.

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ja, det finns partimedlemmar som nöjer sig med att S får 30 procent i valet (2010, 2014, 2022) ja kanske till och med så lite som 17-20 procent av rösterna. Problemet är att den absoluta botten inte är 17 procent utan 0 procent (och då finns det inga maktpositioner att bevaka, ej heller något existensberättigande). I mitt inlägg Maktens djävulska frestelser skriver jag mer om detta.

Vi är många som blev medlemmar i S för att vi ville förändra samhället, för att vi brinner för specifika politiska områden. För att vi ska förverkliga vår politik och våra drömmar måste vi därför ägna oss även åt organisationen. Gör vi det kommer Socialdemokraterna att bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti.


Foto: Carin Jämtin. Fotograf: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Läs även Peter Högbergs och Sebastian Stenholms inlägg på samma tema.

Tidigare inlägg (ett axplock): Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid, Vill inte S i Stockholm vinna val?, Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid

Mitt mål är att Socialdemokraterna ska blir Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti. Våra kontakter med det civila samhället ska öka, människor ska bjudas in till dialog. Vår politik ska formas i samarbete med det omgivande
samhällets organisationer. Föråldrade strukturer som hindrar partimedlemmars
påverkansmöjligheter måste brytas.

Ovanstående skriver Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, på Politikerbloggen idag. I debattartiklar och på bloggar har jag, tillsammans med andra nätrötter, varit pådrivande i denna process. Tillsammans med bland annat Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Johansson och Annika Högberg drog vi till exempel igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) som genererade i tre rapporter, varav en med rubriken En organisation för framtiden.

I sin artikel skriver Jämtin att Socialdemokraterna startar en dialog på facebook där partimedlemmar och sympatisörer ges möjlighet att påverka, följa och tillsammans med andra diskutera olika förslag för hur socialdemokraterna ska moderniseras och utvecklas för en ny tid. Äntligen! Vi drog nämligen igång fb-gruppen Hur vi blir fler glada Socialdemokrater? redan i april i år, men nu kan vi således uppmana de som engagerat sig i den gruppen att byta till den nya gruppen.

Jag kan dock förstå Peter Högbergs oro. I sitt inlägg Jag vill ha mer av socialdemokraterna! skriver han:

Det blidde en Facebook sida men sedan då? Jag kanske är gnällig men när man för första gången får ett livstecken från organisationsutredningen skulle man kanske vilja ha lite mer konkret kring arbetets gång men det verkar vi få vänta på.

Dock är jag, för ovanlighets skull, inte lika gnällig som Högberg är. Jag hittade nämligen direktiven till organisationsutredningen igår och som den politruk jag är läste jag noggrannt de 18 sidorna. Den 13-hövdade arbetsgruppen, med Jämtin i spetsen, har mycket att bita i och jag hoppas och tror att de kommer att ta in personer och referensgrupper för att bistå dem.

Vi skall vara medvetna om att det bara är så mycket Carin Jämtin, organisationsgruppen och kongressen 2013 kan göra. Organisationsutredningen kommer säkerligen att göra ett helgjutet jobb. Den kommer att presentera hårda
förslag på stadgeändringar och mjuka förslag på ändringar i partiets kultur. Vad kongressen konkret kan göra är att besluta om en del stadgeändringar, men att
ändra hur vi agerar inom dem måste vi förändra själva.

Ovanstående skriver Peter Johansson i sitt inlägg Jämtin börjar röra på sig - du avgör var vi hamnar. Jag kan inte annat än hålla med honom. Det är faktiskt vi gräsrötter som bestämmer vilken organisation vi vill ha, vilken partikultur som ska finnas, vilken politik vi vill driva och vilka personer som skall företräda oss.

På samma ämne: Johan Westerholm, Peter Andersson, Annika Högberg, Martin Moberg

Tidigare inlägg (ett axplock): Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker, Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Den stora organisationsutredningen

Den socialdemokratiska partistyrelse kommer idag att tillsätta den utredning, som ska se över partiorganisationen. De personer som kommer att ingå i projektgruppen är:

Carin Jämtin, ordförande
Ann-Marie Johansson, Jämtlands län
Gunilla Svantorp, Värmland
Helén Pettersson, Västerbotten
Janica Sörestedt, Gotland
Jonas Karlsson, Örebro län
Jonas Nygren, Stockholms län
Olle Burell, Stockholm
Pelle Berglund, Göteborg
Roger Berzell, Östergötland
Stefan Pettersson, Skåne
Åsa Karlsson Björkmarker, Kronoberg
Åsa Lindestam, Gävleborg

Peter Högberg har räknat ut att det är fyra ombudsmän (inklusive Olle Burell), tre riksdagsledamöter, tre kommunpolitiker och två från partistyrelsen. Man behöver inte vara ingenjör på NASA för att räkna ut att majoriteten av dessa har förankring i partiet. Med förankring menar jag människor med många år i arbetarrörelsen. Ta min egen kommunsekreterare Burell som exempel: arbetsgivare (enligt facebook) är/har varit Stockholms socialdemokratiska partidistrikt, Olof Palmes internationella center, Broderskapsrörelsen och (inte att förglömma) ett helt år på arkitektbyrån Brunnberg & Forshed.

När jag ser namnet Jonas Nygren, ringer det en klocka... Var det inte han som, tillsammans med Peter Gustafsson, skrev bidraget Slå upp portarna, släpp ut dinosaurierna! Tankar om en ny partiorganisation i antologin Den grå vågen? Jag går till bokhyllan i arbetsrummet och mycket riktigt... Det är banne mig Nygren. Att Nygren får ingå i gruppen är mycket positivt. Egentligen behöver han bara kopiera 12 exemplar av ovanstående bidrag och dela ut till de övriga i gruppen. Nej, skämt åsido. Enligt Jämtin tillkommer även referensgrupper. Det är dessa referensgrupper som mitt hopp står till.. ja, det vill säga om dessa referensgrupper tillsätts med människor som inte har levt hela sitt liv i och genom rörelsen. Det behövs även en hel drös med kärleksfulla kritiker.

Till syvende och sist - man behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Det finns rapporter, dokument, motioner, blogginlägg och facebookgrupper som redan har förslag och synpunkter på den socialdemokratiska organisationen.

Tidigare inlägg: Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, S behöver fler plattformar

Martin Moberg, Staffan Lindström, Johan Westerholm och Peter Johansson på samma tema.
Illustration: Mark Batey

P.S. Socialdemokraternas partikongress äger rum 3-7 april 2013