Första maj-märket 2012

Det är sällan jag lämnar hemmet utan att ha något partipolitiskt märke på kavajslaget. Jag har, under min korta tid som partipolitisk aktiv, samlat på mig en ansenlig mängd märken, däribland några riktiga Första maj-rariteter. Förra årets märke hade rätt budskap - jämlikhet och utveckling - men trist utformning. 2010 års märke har jag skrivit om här.

Årets Först maj-märke är en fullträff på alla sätt och vis. Jag har alltid gillat ugglor. Så mycket att jag för ett tag sedan bestämde mig för att tatuera in en uggla på höger underarm. Det var innan jag upptäckte att ugglor hade blivit inne. Plötsligt fanns det ugglor överallt: lampor, smycken, textilier, ljushållare, schabloner...

Jag beklagade mig över detta på twitter, varvid Jonas Morian kallade mig för hipster(sosse). Dock har jag bevis för att jag, i detta fall, inte är en hipstersosse. Dessa två ugglor av märket Steiff har jag fått av min mormor och det var över 30 år sedan. Min mormors exlibris utgjordes förresten, förutom hennes namn och orden ex libris, av just en uggla.

En av anledningarna till att jag utbildade mig till arkeolog var just min mormors intresse för förhistoria och historia. När jag var fem år gammal tog hon med mig till ett museum i Tyskland och hon fick svårt att slita mig från avdelningen med mumier. Ja, jag hade en tanke på att bli just egyptolog. Det var innan jag fick Lana Troy som föreläsare i just egyptologi. Hon tog död på allt mitt intresse för egyptologi. Istället var det Gullög Nordquist (nu professor i antikens kultur och samhällsliv) som blev min mentor. Hon är en eldsjäl! Därför har jag nu en magisterexamen i arkeologi. Mitt andra ämne är antikens kultur och samhällsliv.

Det får mig osökt att tänka på Pallas Athena (lat. Minerva). Ugglan, som ju alltjämt är lärdomens symbol, var Pallas Athenas specifika fågel. Pallas Athena var beskyddare av alla konster och vetenskaper, något som romaren Cicero hade i åtanke när han skapade det bevingade Invita Minerva.

Socialdemokraternas mantra har länge varit: utbildning, utbildning, utbildning. Det är ett mantra som tål att upprepas. Jag vill därför uppmana alla (arbetslösa) ungdomar (och även "äldre" arbetslösa) att utbilda sig. Även om du inte längre definierar dig som ungdom - det är aldrig för sent!

Men om... om jag får ge ett litet, litet råd: även om du brinner för arkeologi eller journalistik eller antropologi, eller fotografi... arbetsmarknaden är stenhård. Du kan ha en VG-examen i arkeologi (som jag) och ändock aldrig få jobba med det.

Jag jobbar nu, med cirka 380 universitets- och högskolepoäng (och som redan nämnts en magisterexamen i arkeologi), som vakt (mitt CV är ganska brokigt).

Om jag fick backa tillbaka bandet till 1993 (och fortfarande ha kvar den kunskap om arbetsmarknaden jag besitter nu), hade jag aldrig utbildat mig till arkeolog. Jag hade då utbildat mig till till exempel förskollärare med genusinriktning och varit amatörarkeolog på min fritid. Min hustru har också en magisterexamen i arkeologi men hon är anställd av Posten (men jobbar som fackligt förtroendevald cirka 90 procent).

Dock vill jag aldrig, aldrig, aldrig se ett utbildningssystem som tvingar någon att läsa till ett yrke som den inte vill ha. Om någon hade förvägrat mig möjligheten att läsa arkeologi och antikens kultur och samhällsliv och  tvingat mig att läsa till lärare i matematik och fysik - ja, då hade jag varit djupt olycklig (och om jag hade klarat kurserna och tagit min examen) blivit en usel och bitter lärare.

Jag vill bara att den, som är i färd med att utbilda sig, tänker både en och två och tre gånger. Utan utbildning  (om det så är en teoretisk eller praktiskt utbildning) finns det inte många jobb att välja på, men väljer du att utbilda dig till något som det redan finns ett överskott av på arbetsmarknaden - ja, då kan det innebära att du inte får jobba med det du är utbildad till. Nationalekonomer kallar väl det för tillgång och efterfråga? Du kanske måste jobba med ett "vanligt" kneg efter utbildningen och i värsta fall har du en utbildning i bagaget och är ändock arbetslös

Den socialdemokratiska arbetsgrupp, som utformat Första maj-märket (tillsammans med designers, PR-konsulter et cetera), visar inte bara att S är ett parti som, i detta fall, går i takt med sin samtid (uggletrenden) utan också kan sin historia (Pallas Athena). Vidare är budskapet - kunskap och arbete - tidlöst och bör hädanefter gå som en röd tråd genom Socialdemokraternas politik. Naturligtvis tillsammans med andra tidlösa klassiker såsom jämlikhet, frihet, solidaritet, hållbar tillväxt och hållbar utveckling.

Kunskap och arbete bygger Sverige!

P.S. Och min underarm saknar fortfarande tatuering.

Occupy 68:an

Leif Pagrotsky tar en bild på all media som samlats utanför 68:an

Jag sneglade lite på Aftonbladets, SVT:s och Expressens livesändning från Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68:an igår. Sändningar började rekordtidigt. VU:s möte började först två, men redan timmar innan mötet går av stapeln står de där i kylan.

Några går omkring lite planlöst, andra journalister intervjuar varandra i brist på att tillräckligt höga maktföreträdare behagar dyka upp. Jag ser en man stå bakom en journalist och vinka glatt. "Jag är med i teve!" uttrycker hela hans kropp.  Journalisterna spanar längst Sveavägen efter sina offer. Är det? Ja, det är Sven-Erik Österberg! Plötsligt springer alla mot Österberg, kamerorna skumpar med bärarna och således även bilderna. Några kameramän är klädda i tjocka, oranga overaller. Är det en Antarktisexpedition? Andra har en hel arsenal med grejer i bälten runt midjan som verkar väga flera kilon. Någon kommer gåendes med en stege. Är det? Ja, det är det! Leif Pagrotsky! Mikael Damberg! Peter Hultqvist!

Mikrofoner uppkörda i ansiktet på S-politikern. Journalister pratar i mun på varandra. Frågorna haglar. Vems fråga tänker politikern svara på? Det avgörs av hackordningen. Politikern vill inte svara alternativt svarar "fel". Frågan ställs om, frågan omformuleras... politikern går in. I väntans tider...

Nya intervjuer med varandra. Journalister försöker återge det politikern just sa. Det som vi, som tittar på sändningen, nyss såg och hörde från politikerns mun. Politikerns ord tolkas.

Ett blombud kommer med ett fång rosor till 68:an. Nyheten toppar plötsligt Aftonbladet.se.

Det är något tragikomiskt över dessa livesändningar. Vi får se en flock journalister och kameramän bete sig, precis som Peter Johansson skriver i sitt inlägg, en hjord gnuer. En annan metafor som dyker upp i mitt huvud är "som hyenor".

Jag minns hur hyenorna, förra gången de stod och frös arslet av sig utanför 68:an, när de blev så oerhört besvikna när de inte lyckades fälla sitt byte. Just nu ryktas det att de inte heller denna gång kommer att fälla sitt byte. Hyenor som blir ännu hungriga.

Och ändock har jag en viss förståelse för att de står där och fryser och beter sig som en hjord gnuer. Det finns ju ett intresse! Peter Johansson tittar ju, så även jag och vi är långt ifrån ensamma (vilket gårdagens twitterflöde vittnar om). Ja, jag kommer nog ha på en livesändning som "bakgrundsljud" även idag.

Efter klockan två, när VU-mötet de facto har börjat, står de kvar. Tills slut förbarmar sig Fredrik Kornebäck (presschef) över de hungriga och frusna journalisterna och släpper in dem. Nu ser jag de vanka omkring i Folkhemmet med en mugg kaffe från automaten.

Ett antikt, grekiskt drama utspelar sig på Sveavägen 68. Året är 2012.

På samma tema: Kristian Krassman och Martin Moberg

Det räcker nu

Jag öppnar dörren till BLC och innan jag hunnit ta två steg, bombarderar mina kollegor mig med frågor och synpunkter. Vad håller Håkan Juholt på med? Vad händer med Socialdemokraterna? Såg du presskonferensen? Han ljög! Blir man verkligen en bättre människa efter en månad i Mexiko. Vad håller ni på med?!…

Nu sitter jag äntligen i min kur med dagens första kopp kaffe. Så många tankar. Hur ska jag kunna skriva ett sammanhängande inlägg när jag är så arg, frustrerad, besviken, orolig och uppgiven. För att citera Per Gessle: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Igår kväll skrev jag följande på twitter:

En och annan partivän svarade på min tweet:

Jag citerar Håkan. Vi ska bli bättre. Tillsammans kan partiet göra stora saker men vi måste våga tro på det också!

Kan kännas tungt (och detaljgranskat) men jag är fortfarande stolt och jag tror på ett annat samhälle. Kram!

Sluta prata person och börja prata politik. Sluta skriv om Håkan Juholt! Det är politiken som är det viktiga – inte personerna… et cetera, et cetera. Så låter det från många av mina partivänner just nu. Då vill jag först och främst säga att det är jävligt svårt att tala politik, när vi har personer (läs företrädare) som gör det omöjligt för mig att prata om just politik. Ja, jag anser också att politiken är det viktiga, men det går inte, år 2012, att skilja helt på person och politik. Vi kan ha en superbra politik, men om våra företrädare inte kan föra ut den – what’s the point?

Kvinnan, som igår skrev ”jag är fortfarande stolt”, är anställd av partiet. Det är hennes jobb att försvara och försöka förklara. Om hon skrev på twitter: Vad håller Juholt på med?!, ja då får hon nog se sig om efter ett annat jobb. Tjänstemän, rikdagsledamöter, ombudsmän, heltidspolitiker – många är oroliga nu. Många är frustrerade. Dock visar de inte det utåt. Så här beskrev Jonas Bergström det igår:

I riksdagen sitter 112 ledamöter från S som alla önskar de kunde ringa 112 och be dem lösa partiets problem. De tjänar alla 57 000 kronor i månaden och är talespersoner i alla möjliga olika frågor. Ändå är de tysta. Alla verkar rädda för att säga något, för tänk om de säger fel? Alla sitter de och väntar på att Håkan Juholt ska skärpa sig.

Bergströms slutkläm är också väl värd att återge: Mitt i Socialdemokratins kris ska vi visa att det finns en rörelse i rörelsen. Vi är den rörelsen.

Att Håkan Juholt är tillbaka efter semestern vet nog alla om vid det här laget. Intervjun i SVT resulterade i många rubriker. Men det var tyvärr bara början på ett nyhetsflöde som eskalerade någon gång under gårkvällen och då orkade jag inte läsa mer, jag orkade inte diskutera mer.

I går morse visste jag inte vad som komma skulle. Det började nämligen med att Juholts medverkan i Fråga doktorn ”diskuterades”. Någon på kommunikationsavdelningen… förlåt, jag menar förstås Avdelningen för Analys och opinion, kläckte väl idén, efter att ha sett avsnittet med Mupparna i serien The West Wing. Det som är bra för Abbey Barlets image, måste vara bra för Håkan Juholts image.

Sedan läste jag Niklas Svenssons ”avslöjande” om Juholts svarta lista. Det ”avslöjandet” retweetades främst av Socialdemokraternas politiska motståndare. Jag avfärdade det direkt.

Ja, jag tillstår Juholt höll ett hyfsat tal på Folk och försvars rikskonferens (även om våra politiska motståndare inte håller med om det), men den efterföljande presskonferensen var katastrofal.

För det första tycker jag att det är obehagligt när någon pratar om sig själv i tredje person, vilket Juholt gjorde. Jag googlade på ”fenomenet” och hittade detta på Yle:

Retorikexperten Mika Hietanen förklarar att detta är något personer ofta gör om de vill höja sig själv över den de talar till.

- Allt handlar om det som vi i retoriken kallar för etos, det vill säga det intryck vi ger av oss som människor och talande personer. Vill man förmedla ett ultrahögt etos eller vill man ge en bild av att man är nära den man talar till?

För det andra det felaktiga uttalandet från Juholt (regeringen "drev igenom" en ny försvarspolitik med stöd av SD) som resulterade i att Juholt fick svar på tal av självaste försvarsministern och ytterligare rubriker skapades.

För det tredje den efterföljande ”skademinimeringen” från Juholts sida. Och här måste jag säga att jag saknar ord:

Självklart vet jag att SD inte satt i riksdagen under förra mandatperioden. Det är dåligt att försvarsministern antyder något annat. Det är låg nivå, sade Juholt till TT och vidare Jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa minoritetsregeringens problem.

Dygnet har ju bara 24 timmar. Nu kunde det väl inte bli värre? Ingenting kunde väl toppa fadäsen på presskonferensen? Men strax innan fem på eftermiddagen skriver Mats Knutson att Juholt tänker möblera om i toppen. Sven-Eric Söder petas och in kommer (trumvirvel) Urban Ahlin.
URBAN AHLIN?!

Till de gräsrötter som anser att politiken är viktigare än person(en/erna) har jag en fråga: Vad tycker ni om den utnämningen?

Ahlin är kanske en bra politiker (är han det?). Det må så vara, men han är också en sexistisk mansgris. Ja, jag vet… hårda ord från min sida och nu kanske någon rycker ut till Ahlins försvar och säger ”men han har inte blivit fälld för sextrakasserier”. Nej, för det gjordes ingen polisanmälan. Partiet sopade hans sextrakasserier under mattan.

Som grädde på moset publicerade Nyheter 24 i går kväll nyheten Har Håkan gjort ännu en Juholtare? Det var då jag skrev tweeten ovan. Det var då jag inte orkade läsa mer. Det var då jag stängde av datorn.

För en timme sedan ringde en partikamrat och berättade att Ibrahim Baylan ska bli näringspolitisk talesperson.

Juholt, jag tyar inte längre. Mitt tålamod är slut. Det räcker nu.

På samma tema: Johan Westerholm x 2, Martin Moberg, Göran Johansson, Kent Persson, Tokmoderaten, Kent Filppu

[Uppdaterat]
S-kvinnor säger ifrån



Brain drain

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:

Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.

Även Peter Santesson delar denna analys:

Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.

När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...

Förkylningen från helvetet

En förkylning har satt stopp för mig. Jag hade ju tänkt spendera denna helg i Aula Magna tillsammans med andra partikamrater, men tänk vad ett litet virus kan ställa till med.

Nu får jag följa förtroenderådet via SVT Forum och twitter (hashtag #nystart) istället.

Tidigare inlägg: Kommer nystarten att ske på förtroenderådet?

Peter Johansson, Leines blogg och Peter Högberg skriver om Håkan Juholts debattartikel i DN idag.

S stagnerar (del II)

S stagnerar (del II) by Alexandra Einerstam

Tidigare delar i följetongen:

S stagnerar (del I)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (del I)

S stagnerar (del I) by Alexandra Einerstam

Tidigare inlägg (där jag berättar bakgrunden till varför jag skriver och spelar in denna följetong): S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro) by Alexandra Einerstam

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

Om jag vore partisekreterare

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag inte aspirerar till posten som partisekreterare (utan helst vill jobba som politisk tjänsteman). Jag är en av Socialdemokraternas kärleksfulla kritiker, men för några månader sedan gick luften ur mig. Det har gått så långt att jag har hållit tand för tunga, även när företrädare för S gjort konstiga, häpnadsväckande och ibland jligt korkade utspel/uttalanden.

Med detta sagt vill jag ändock haka på Johan Westerholms inlägg Carin Jämtin har alltför många järn i elden (läs gärna hans inlägg i sin helhet).

Jag anser att partikulturen som är förhärskande inom S är sunkig. I förlängningen är Socialdemokraternas organisation en tunggrodd, omodern, exkluderande, sluten, mossig, gubbig, betonggrå enhet. För att partiet ska bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti (som sedan nystarten, upprepats otaliga gånger), krävs en rejäl organisationsutredning och en organisationsutredning har de facto kommit till stånd, men när kaptenen på denna organisationsskuta (med sin redan fulltecknade kalender) även ska ingå i en eller flera sakpolitiska grupper (nu senast arbetsgruppen för barnfattigdom) så känner jag rent spontant att organisationsutredningen inte är prioritaire numero uno för Jämtin och kommer omöjligt att kunna vara det så länge Jämtin inte har möjlighet att klona sig.


Det räcker inte heller med att starta en dialog på facebook - en dialog där några är jätteaktiva och där endast få av de personer som ingår i organisationsutredningen presenterat sig och är aktiva (Jämtin lyser by the way med sin frånvaro i denna fb-dialog). Det är av största vikt att personer (inte bara sossar) och referensgrupper bjuds in till utredningen. Vidare är det upp till var och en av de politiker som ingår i gruppen att uppmana partimedlemmar (och inte bara medlemmar i partiet) att vara aktiva i dialogen på fb.

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ja, det finns partimedlemmar som nöjer sig med att S får 30 procent i valet (2010, 2014, 2022) ja kanske till och med så lite som 17-20 procent av rösterna. Problemet är att den absoluta botten inte är 17 procent utan 0 procent (och då finns det inga maktpositioner att bevaka, ej heller något existensberättigande). I mitt inlägg Maktens djävulska frestelser skriver jag mer om detta.

Vi är många som blev medlemmar i S för att vi ville förändra samhället, för att vi brinner för specifika politiska områden. För att vi ska förverkliga vår politik och våra drömmar måste vi därför ägna oss även åt organisationen. Gör vi det kommer Socialdemokraterna att bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti.


Foto: Carin Jämtin. Fotograf: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Läs även Peter Högbergs och Sebastian Stenholms inlägg på samma tema.

Tidigare inlägg (ett axplock): Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid, Vill inte S i Stockholm vinna val?, Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid

Mitt mål är att Socialdemokraterna ska blir Sveriges mest ödmjuka, nyfikna och öppna parti. Våra kontakter med det civila samhället ska öka, människor ska bjudas in till dialog. Vår politik ska formas i samarbete med det omgivande
samhällets organisationer. Föråldrade strukturer som hindrar partimedlemmars
påverkansmöjligheter måste brytas.

Ovanstående skriver Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, på Politikerbloggen idag. I debattartiklar och på bloggar har jag, tillsammans med andra nätrötter, varit pådrivande i denna process. Tillsammans med bland annat Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Johansson och Annika Högberg drog vi till exempel igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) som genererade i tre rapporter, varav en med rubriken En organisation för framtiden.

I sin artikel skriver Jämtin att Socialdemokraterna startar en dialog på facebook där partimedlemmar och sympatisörer ges möjlighet att påverka, följa och tillsammans med andra diskutera olika förslag för hur socialdemokraterna ska moderniseras och utvecklas för en ny tid. Äntligen! Vi drog nämligen igång fb-gruppen Hur vi blir fler glada Socialdemokrater? redan i april i år, men nu kan vi således uppmana de som engagerat sig i den gruppen att byta till den nya gruppen.

Jag kan dock förstå Peter Högbergs oro. I sitt inlägg Jag vill ha mer av socialdemokraterna! skriver han:

Det blidde en Facebook sida men sedan då? Jag kanske är gnällig men när man för första gången får ett livstecken från organisationsutredningen skulle man kanske vilja ha lite mer konkret kring arbetets gång men det verkar vi få vänta på.

Dock är jag, för ovanlighets skull, inte lika gnällig som Högberg är. Jag hittade nämligen direktiven till organisationsutredningen igår och som den politruk jag är läste jag noggrannt de 18 sidorna. Den 13-hövdade arbetsgruppen, med Jämtin i spetsen, har mycket att bita i och jag hoppas och tror att de kommer att ta in personer och referensgrupper för att bistå dem.

Vi skall vara medvetna om att det bara är så mycket Carin Jämtin, organisationsgruppen och kongressen 2013 kan göra. Organisationsutredningen kommer säkerligen att göra ett helgjutet jobb. Den kommer att presentera hårda
förslag på stadgeändringar och mjuka förslag på ändringar i partiets kultur. Vad kongressen konkret kan göra är att besluta om en del stadgeändringar, men att
ändra hur vi agerar inom dem måste vi förändra själva.

Ovanstående skriver Peter Johansson i sitt inlägg Jämtin börjar röra på sig - du avgör var vi hamnar. Jag kan inte annat än hålla med honom. Det är faktiskt vi gräsrötter som bestämmer vilken organisation vi vill ha, vilken partikultur som ska finnas, vilken politik vi vill driva och vilka personer som skall företräda oss.

På samma ämne: Johan Westerholm, Peter Andersson, Annika Högberg, Martin Moberg

Tidigare inlägg (ett axplock): Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker, Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Politisk höst

Jag var i Västertorp igår och lyssnade på Håkan Juholts sommartal. Det var ett bra tal. Juholt är en lysande talare, men... eftersom jag har sett och lyssnat på många tal som Juholt har hållit, så kändes detta tal som en repris av forna tal.

Jag är övertygad om att Socialdemokraternas skuggbudget i höst redogör för varje skattekrona, men fram tills dess går det inte att lova guld och gröna skogar. Och om det visar sig i skuggbudgeten att pensionärer får 60 kronor extra i månaden med social demokrati, eller att kulturen (som såväl jag som Juholt brinner för) får små smulor... ja, då håller Juholts social demokrati inte. Jag vill satsa på tunnelbana och cykel i Stockholm, jag vill att det byggs bostäder, jag vill, jag vill, jag vill... men om en utbyggnad av tunnelbanan innebär att S endast öppnar t.ex. Kymlinge... då brister S i trovärdighet.

I trovärdighet brister även några av mina fellow NetRoots. Jag tänker inte nämna några namn, men det går inte i i längden att lovorda allt som Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, gör. Dessa nätrötter brister i trovärdighet, när de inte ens kan komma med kärleksfull kritik.

Det blir så jla ointressant att läsa S-bloggare som lägger ut färdiga pressmeddelanden, färdiga uttalanden, gör reklam för sommartal et cetera. Dessa är precis lika ointressanta som motståndarsidans bloggar. Tokmoderaten läser jag fortfarande med jämna mellanrum. Jag gör det för att han kritiserar sina egna med jämna mellanrum.

Och apropå politik... i höst tänker jag inte slösa min tid på meningslösa interna möten. I say no! Jag tänker ägna mig åt utåtriktad verksamhet. Jag är så innerligt trött på mängden interna möten. Vi måste ut!

Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse

Jag har varit inne på det i bland annat inlägget Läpparnas bekännelse, men eftersom tre partikamrater (Peter Högberg, Johan Westerholm och Sandro Wennberg) skriver om Socialdemokraternas kommande organisationsutredning, anser jag att det är på sin plats att åter skriva ett inlägg om Socialdemokraternas inre liv.

I inlägget, som jag hänvisar till ovan, skriver jag om partisekreterare Carin Jämtins svar på min fråga om den unkna, omoderna partikulturen som är förhärskande i SAP:

Jämtin svarade då att det skulle komma till stånd en stor organisationsutredning. Hon ville även att Socialdemokraterna skulle bli ett öppnare parti. Jag nöjde mig med hennes svar. Det lät ju faktiskt på henne som att hon, i egenskap av partisekreterare, verkligen skulle ta tag i det här. Det utslitna ordet "förändring" skulle äntligen få en verklig betydelse.

Wennberg skriver i sitt inlägg:

Att motorn i en organisationsöversyn skulle genomföras av tjänstemän var väntat.
Vad som däremot skulle vara oväntat vore om organisationsöversynen skulle genomföras i en öppen och inkluderande process. Det är ingen statshemlighet att Socialdemokraterna har lång väg att gå för att bli ett öppnare parti. Alltjämt är det många krafter i partiet som håller emot. Som tycker att media har för stor makt och att öppenhet kan skada partiet.

Partiet som, enligt Kriskommissionens slutrapport, skulle bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti. Det är fan i mig ett stort, jävla skämt! Jag är så innerligt trött på politiker (oavsett partifärg) som ägnar sig åt läpparnas bekännelse.

Slutrapporten har hamnat i det runda arkivet tillsammans med Öppna kriskommissionens rapporter. Det var något som jag och några partikamrater varnade för i ett tidigt skede i en debattartikel i Aftonbladet. Våra farhågor besannade alltför snabbt och nu, två månader efter extrakongressen, har hallelujastämningen förbytts mot uppgivenhet. Åtminstone från min sida.

Min uppgivenhet är så stor att den till och med har påverkat mitt politiska engagemang. Det uttrycker sig tydligast här på bloggen. Jag har ingen lust att blogga längre. Jag hoppas att det är en fas. Om inte, kommer jag att vara en av de som försvinner från politiken. Jag vill därför avsluta inlägget med Anna Lindhs ord:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Läs även Peter Högbergs inlägg När en latte är större belöning än en medlem.

[UPPDATERING]
Johan Westerholm på samma tema.

Läpparnas bekännelse

För drygt en vecka gästade partisekreterare Carin Jämtin ett evenemang som heter Politikerpub. Jag passade på att ställa en fråga om den unkna, omoderna partikulturen. Jämtin svarade då att det skulle komma till stånd en stor organisationsutredning. Hon ville även att Socialdemokraterna skulle bli ett öppnare parti. Jag nöjde mig med hennes svar. Det lät ju faktiskt på henne som att hon, i egenskap av partisekreterare, verkligen skulle ta tag i det här. Det utslitna ordet "förändring" skulle äntligen få en verklig betydelse.

För några dagar sedan, fick min fru hem handlingarna inför Stockholms stads årsmöte (som äger rum denna helg). Jag snappade snabbt åt mig den tjocka luntan och ögnade igenom dokumentet om förnyelsestrategi med rubriken Stockholm förtjänar en bättre socialdemokrati (in alles två sidor). Slutklämmen ingjuter hopp:

Nu börjar det nödvändiga förnyelsearbetet. Stockholm är värd en stark, modern och radikal socialdemokrati och det är vårt ansvar att svara upp till Stockholmarnas rättmätiga krav på både en tydlig opposition och ett självständigt alternativ. Vi antar utmaningen och med denna förnyelsestrategi som grund utvecklar vi socialdemokratin i Stockholm vidare.

Hoppet slocknar dock snabbt, när jag upptäcker vilka motioner som Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår att årsmötet ska avslå. I motionsdelen G, som avhandlar organisation/ideologi, vill styrelsen avslå i princip alla motioner. Så mycket för den förnyelsen, tänker jag besviket. Någon som är lika besviken som jag är Gunilla Källenius. Hennes inlägg Sveriges mest öppna nyfikna och ödmjuka parti bör läsas i sin helhet.

Jag har inte mycket till övers för politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse. Därför håller jag tummarna i helgen. Jag vill nämligen att Stockholms arbetarekommuns styrelse åker på däng många gånger denna helg (speciellt när G-delen behandlas).

Foto: Stockholmstidningen

Annika Högberg på samma ämne.

Ytterligare en kvinna kandiderar

Det glädjer mig att Hbt-socialdemokrater i Stockholm igår nominerade Gabriella Granditsky Svenson till posten som borgarråd. Om Granditsky Svenson har jag skrivit om i inläggen Oppositionsborgarrådet och Ett socialdemokratisk nej har äntligen blivit ett kraftfullt JA!.

I tisdags nominerade även S-kvinnor i Stockholms stad Granditsky Svenson och apropå S-kvinnor, läser jag i HD att Ylva Johansson kandiderar till posten som ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Det var S-kvinnor i Stockholms stad som nominerade Johansson. S-kvinnor i Uppsala har nominerat Lena Sommestad.

Nalin Pekgul, den nuvarande ordförande, säger till Ekot att hon inte har bestämt sig för om hon vill ställa upp till omval. Pekgul har varit ordförande för S-kvinnor i snart åtta år.

Jag välkomnar Johanssons beslut att kandidera till ordförandeposten. Även S-kvinnor behöver en nystart och jag anser att Johansson kommer att bli en ypperlig ordförande för S-kvinnor.

Foto: Socialdemokraterna

Carin Jämtin får sällskap

You must be patient, young padawan, sade en partikamrat till mig efter att jag hade publicerat mitt inlägg Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng? och jag satt still i båten.

Jag satt även still i båten, när beskedet kom att Maryam Yazdanfar, mitt under föräldraledigheten, fick beskedet att hon inte fick sitta kvar som ordförande för civilutskottet. Partiordförande Håkan Juholt har ju all rätt att skapa sitt eget lag och det är inte ett lätt pussel han har att lägga (om ni nu trodde det var klart i och med gårdagens besked). Nu tar Veronica Palm över som ordförande för civilutskottet. Grattis Palm!

Nu är det så, att efter att ha jobbat några år som vakt i främst Cephalus (S-kansliet i riksdagen) har jag lärt känna några ledamöter närmare än andra. Nu har jag inte något emot Carina Moberg eller Peter Hultqvist.... det är bara det att jag inte känner dem. Jo, som politiker förstås, men inte som personer. Älska är kanske ett starkt ord, men jag gillar verkligen Berit Högman och Åsa Lindestam. Det är två riksdagsledamöter som ser människan (bakom vakten).

Vet nu hur många intressanta diskussioner som jag, i arbetet som vakt, har haft med Högman och Lindestam? Här har vi två kvinnor som ser människan!

Medan Hultqvist och Moberg sade hej och gick förbi, stannade Högman och Lindestam till, de pratade, de gav mig artiklar, uppslag till blogginlägg och bjöd in mig till intressanta seminarier. Jag och Lindestam har tjänstgjort i HBT-sossarnas tält på Stockholm Pride och gått sida vid sida i paraden. Jag och Högman har inte bara diskuterat politik... vi är båda bokslukare av stora mått mätt och har bytt böcker med varandra.

Nu, när Juholt har utsett delar av sitt lag, vill jag att han tar tillvara på Högman och Lindestam. De är båda fantastiska personer och briljanta politiker.

Även Martin Moberg skriver om det nya laget.

SOSSE.tv

SOSSE.tv har gjort ett hästjobb under Socialdemokraternas extrakongress. Jag ligger just nu i sängen och tittar på intervjuer med Johanna Graf och HBT-sossen, Johannes Åsberg, Johan Westerholm, Håkan Juholt, Lena Sommestad med flera.

SOSSE.tv är socialdemokratisk tv där man får prata till punkt. I like!

Håkan Juholt intervjuas av SOSSE.tv

Fler klipp från Socialdemokraternas extrakongress hittar du på SOSSE.tv (som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag och Blogger är osams idag)

Socialdemokraterna bör välkomna sina kärleksfulla kritiker

Det var glest mellan stolarna på S-kongressen idag. Jag hade också för avsikt att sitta i kongressalen och lyssna på partisekreterare Carin Jämtins tal, men efter en fantastisk kongressfest och en efterfest som varade till halvsex i morse, försov jag mig. Därför är jag glad att SVT sänder direkt från kongressen. Jag vaknade nämligen lagom till Jämtins tal.

Det här talet, var ett viktigt tal. Jag vänder mig därför direkt till Jämtin:

Du höll ett bra tal. Du talade om öppenhet, om det progressiva nätverket NetRoots och du talade om politik och om organisation. Ibland kändes det som du talade direkt till mig, det var i de passager där du talade om att vi partikamrater nu skall sluta kasta skit på varandra, att vi skall hålla ihop. Ja, jag håller med, men bara delvis. För vårt parti behöver sina kärleksfulla kritiker. Låt mig citera Anna Lindh:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Du säger följande i ditt tal:

Att vi låter våra värderingar genomsyra vårt sätt att möta varandra i partiet.
Med respekt och med omtanke
Med tydlighet och värme
Och kamrater framförallt; Att vi pratar med varandra i stället för om varandra.

Jämtin: Du och jag har haft våra fighter. Den hårdaste (hitintills) var den som handlade Förbifart Stockholm. Även om vi inte inte delar samma åsikt i denna fråga, är du och jag båda sossar och vi brinner båda för frihet, jämlikhet, solidaritet och ett hållbart samhälle. Jag hyser högsta respekt för dig, men gör dig och partiet en tjänst och försök inte tysta de kärleksfulla kritikerna från talarstolen, utan omge dig med dem istället.

Peter Johansson, Malin Jonason, Peter Andersson, Staffan Lindström och Peter Högberg har också bloggat om Jämtins tal.

Makthavares intervju med HBT-sossen

Idag har jag intervjuats av Makthavare apropå Håkan Juholts linjetal. Läs intervjun här.

Läs även Ann Catrin Brockmans och Anna Ardins inlägg om linjetalet.