And I will always be your soldier
I'll be marching by your side
I'm not deserting
I'll be there for you
Oh please please believe in this oath of allegiance
Marit Bergman, I will always be your soldier
Det är tufft att stå vid fronten. Den socialdemokratiska armén står tyst hundratals meter bakom och fienden kryper närmare och närmare.
Vi är några stycken socialdemokrater som kallar oss
kärleksfulla kritiker. Vi vill partiet väl. Vi vill framåt och ibland innebär det, förutom att komma med förslag, att kritisera våra egna och vårt parti. Kritiken gentemot oss (från våra egna) har ibland varit skoningslös. Vi har bland annat beskyllts för att gå högerns ärenden. Kritik gentemot partiet skall vidare ske bakom stängda dörrar och inte ventileras inför öppna ridåer.
Ibland har det hänt att veckor, månader efter att vi kommit med kritik eller förslag (som när dessa lades fram bemöttes med spott och spe), att fler socialdemokrater anslutit sig. Några av dessa är vindflöjlar som ändrar åsikt när de märker varthän det barkar.
När vi behöver våra kamrater som mest tittar de bort, de är tysta eller de kallar oss förrädare. När opinionen vänder hyllar de plötsligt våra initiativ (om än att dessa initiativ sällan omnämndes som våra utan snarare deras).
När vi drog igång den Öppna kriskommissionen (ÖKK) var det inte många som ville hoppa på tåget. Många var rädda att stöta sig med partiet i allmänhet och partikamrater i synnerhet. När arbetet med ÖKK föll i god jord och högt uppsatta partiföreträdare lyfte ÖKK och började tala om högt i tak, öppenhet, organisationsförändringar et cetera, var det plötsligt många som ville ta åt sig äran för ÖKK.
En företrädare som har lämnat Socialdemokraterna är Thomas Bodström. I sin bok, på sin blogg, i intervjuer och i artiklar kommer han med ”revolutionerande” förslag. Han lägger fram dessa förslag och idéer som sina egna. Vid en jämförelse med blogginlägg skrivna av bland annat Peter Högberg, Peter Johansson och Johan Westerholm ser man att Bodström ägnat sig åt ”klippa och klistra”. Är det inte förunderligt att en person, som lämnat politikens innersta rum, plötsligt öppnar munnen? När han hade möjlighet att påverka var han tyst.
Det är något djupt tragikomiskt över personer som lämnar politiken (medelst tvång eller frivillighet) och som i ”eftertankens kranka blekhet” sitter och ständigt uttalar sig om partiets angelägenheter. De påminner om bittra, försmådda exmakar.
Bodström har jag redan nämnt. Göran Persson är ett kapitel i sig, Nuder skrev sin bitterfittabok, men den jag nu har i åtanke är Mona Sahlin.
Ni som läser min blogg vet att en stor anledning till att jag gick med i
Socialdemokraterna stavas Mona Sahlin. Mona Sahlin har tidigare
uttalat sig i Skavlan. Även om budskapet som hon förmedlade i Skavlan är rätt måste jag hävda å det bestämdaste att avsändaren är fel.
Vi som är kvar i politiken kämpar. Jag befinner mig på gräsrotsnivå. Jag har aldrig haft möjlighet att påverka partiet så som Bodström, Nuder och Sahlin kunde göra när de befann sig i det innersta rummet. Jag har inte ens lyckats få till stånd ett möte med Carin Jämtin och som jag skrev i min statusruta på facebook är det lättare för mig att komma i kontakt med Moderaternas partisekreterare än min egen. Är det för att Jämtin & Co. är
rädda för partiets
kärleksfulla kritiker?
Johan Westerholm har vidare rätt när han skriver i sitt blogginlägg Föraktet att jag har tagit så illa vid mig att jag näst intill har slutat blogga. Jag tycker inte längre att politik är värt det spott och spe jag har fått utstå. Jag tycker inte det är värt all den obetalda tid jag har lagt ner.
Jag ser partikamrater få anställning i partiet och i förlängningen arbetarrörelsen medan jag alltid får ett autosvar på mina ansökningar. Betänk då att jag i princip har lagt ner en obetald halvtidstjänst på bloggskrivandet sedan 2007. Ja, jag vet att jag låter bitter och det
erkänner jag också. Därför skall det bli skönt att ta en paus från politiken. Jag blir mamma inom snar framtid och kommer att lägga ner all min kraft, energi och tid på den nya familjemedlemmen. Jag har dock behållit ett politiskt uppdrag – ersättare i Polisnämnden i Söderort.
Kanske återvänder jag tilll politiken, eller så blir jag en av de som Anna Lindh talade om:
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.
I den timslånga intervjun i programmet Min sanning upprepar Sahlin mycket av vad hon sade i Skavlan ändock anser jag att hon gjorde mycket bättre ifrån sig i detta program än i Skavlan. Även om det kom några tjuvnyp från Sahlin så verkar det som hon nu har fått den distans hon behöver till partiet. Hon uttrycker det väl i intervjun – att nu, när hon står utanför, har hon fått ett annat perspektiv. Hon kan se partiet med (näst intill) andra ögon. När hon befann sig i innanförskapet kunde hon inte se hur slutet och instängt partiet var. Hon har kommit så långt i sin ”avprogrammering” att hon säger att hon inte längre älskar partiet.
Återigen vill jag dock fråga var fanns vårt skydd? Var befann sig de som nu propagerar för öppenhet och som nu öppenhjärtligt berättar hur slutet partiet är? Varför var Bodström tyst när vi i debattartiklar och på bloggar skrev det som senare blev Bodströms bok? När vi såg oss över axeln fanns ingen där och stöttade oss.
Jag känner så väl igen mig när Sahlin berättar i intervjun hur ensam hon kände sig när hon skulle försvara lönestoppet. Plötsligt var de, som stod bakom lönestoppet, som bortblåsta.
På twitter och på facebook ser jag hur partikamrater hyllar Mona Sahlin för hennes ärlighet, hennes öppenhjärtlighet och insats i Min sanning. Sahlin räds minsann inte för att berätta sanningen. Det lustiga i kråksången är att några i hyllningskören är samma personer som var tysta när jag, Johan Westerholm, Sandro Wennberg, Peter Högberg med flera framförde samma kritik.
Så vidare tysta var vissa inte heller.
Ja, Sahlins budskap är rätt, men hon är inte rätt budbärare. Jag önskade att fler i partiet vågade höja sina röster.
En person som sitter i partistyrelsen kom förresten fram till mig på Fotografiska museet, dagen då Stefan Löfven valdes och uppmanade mig att fortsätta skriva debattartiklar och blogga. Hen ville att jag skulle fortsätta vara en kärleksfull kritiker.
Du behövs!, var hens ord. Jag frågade då denna varför hen inte själv höjde sin röst och hen såg då skräckslaget på mig. Något riktigt bra svar fick jag inte på min fråga.
Det räcker inte med en ryggdunk eller ett uppskattat mejl. Det krävs att fler som befinner sig i den socialdemokratiska politiken vågar stå rakryggade och propagera för förändring. Och då menar jag inte ”nystart” utan riktig förändring.
Jag vill avsluta detta inlägg med en uppmaning till Sahlin:
sluta uttala dig om partiet. Det finns stor risk att du upplevs just som en bitter, försmådd exhustru.
Sahlin är en stor politiker, vilket jag har skrivit om
tidigare. Ankdammen Sverige är för liten för henne nu. Det anstår inte en sådan person som Sahlin att nöja sig med att sitta och recensera det parti som hon en gång varit partiledare för.
Det är dags för henne att bege sig ut i den stora, vida världen och dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Jag håller det för troligt att hon kan utföra stordåd på den internationella arenan. Det skulle inte förvåna mig om hon blir en uppskattad medlare i till exempel Mellanöstern.
Jag är ingen soldat,
jag har inga vapen att ta till,
inga korståg jag vill gå,
ställ mig inte i ett led,
du får mig aldrig att stå still,
jag fungerar inte då,
jag är ingen soldat,
jag tänker inte så.
Lars Winnerbäck, Ingen soldat
På samma tema:
Peter Högberg,
Martin Moberg,
Johan Westerholm,
SVT, SvD 1, 2, 3, Ab
