Visar inlägg med etikett böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett böcker. Visa alla inlägg

[Boktips] Mitt liv som bok

Författare: Paul Desalmand 
Titel: Mitt liv som bok
Originaltitel: Le pilon 
Översättning: Lotta Riad 
Förord: Jenny Lindh 
Omslag: Patrik Lindvall 
Förlag: Ordfront
Format: 125 x 175, inbunden 
Antal sidor: ca 210 
ISBN 9789170376214 
Juni 2012












Jag har just börjat läsa Mitt liv som bok och vill nu, efter bara några sidor, rekommendera denna lilla pärla. Jag är ju något av en bibliofil och alla som älskar böcker bör läsa denna bok. Dock stör jag mig en smula på att översättaren i pluralis skriver "bokhandlar" istället för "boklådor". Om boken:


Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon. I Mitt liv som bok får vi följa en bok som berättar om hela sitt långa liv, ända fram till flykten undan papperskvarnen. Den börjar med några oroliga månader i en kartong som aldrig packas upp i en bokhandel i södra Frankrike. Därefter går färden till Paris där den mirakulöst räddas av en kärleksfull bokhandlare. Snart blir den såld och det riktiga livet börjar. Boken för sedan en rörlig tillvaro – i exil i Iran räddas den i sista sekunden från att brännas på grund av några anstötliga passager. Den följer med en hemlös under Paris icke alls romantiska broar och flyttar sedan in på ett kommunbibliotek dit president Mitterrand skänkte alla sina dedicerade böcker. Ibland blir det riktigt dramatiskt som när ett kärlekspar, ivriga att läsa Boken, skär den mitt itu. Paret skiljs sen åt, men Boken lyckas bli ihoplimmad, och förskönad med en ansiktslyftning – ett nytt omslag! I bokhandlar och på bibliotek för Boken nätterna igenom intressanta samtal med sina kolleger som Anna Karenina och Ett eget rum. Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen? Mitt liv som bok är den ultimata – och lärda – kärleksförklaringen till boken. Men den handlar också om bästsäljarhysteri och sådant som rädslan för förintelse, förgängelse och död. Ett måste för alla som älskade Alan Bennetts Drottningen vänder blad!

[Recension] (S)-koden och En kritisk betraktelse


När jag gick med i Socialdemokraterna 2006 insåg jag väldigt snabbt att jag måste plugga socialdemokrati i allmänhet och arbetarrörelsens historia i synnerhet. Nu, 2012, är en bokhylla fylld med arbetarrörelselitteratur. Om jag hade lagt ner lika mycket tid och energi på högskolestudier skulle jag, vid det här laget, kunna ta ut ytterligare en examen.

Efter att ha läst ytterligare två böcker om Socialdemokraterna - (S)-koden och En kritisk betraktelse - skrev jag på twitter och facebook att det är kanske dags för mig att skriva en bok om S. Jag fick många hejarop i stil med "gör det!". Ja, jag har haft planer på att skriva en bok med rubriken Stockholms AK, där AK står för arbetarkommun (alltså sossarna i Stockholms stad), men jag inser att, även om jag har varit med i partiet i snart sex år och till och med jobbat på plan fyra på Sveavägen 68 (där Stockholms AK huserar), har jag inte tillgång till "allt". Jag har bara sett toppen på ett isberg. Det gäller även författarna till de två böcker, jag har för avsikt att recensera nedan. Kjell-Olof Feldt må ha varit statssekreterare, handelsminister, biträdande finansminister och finansminister och Carl Hamilton må ha sina socialdemokratiska källor (läs Carina Persson), men till syvende og sidst lyckas de ändock inte fånga socialdemokratins "väsen". Än mindre har de lösningar på S-krisen.

Varför förhåller det sig så att det är lätt att skriva mycket om vad S gör fel (ofta 2/3 av boken/artikeln/blogginlägget) men därefter, i bara några få stycken, komma med "lösningar", idéer och visioner som återigen skulle göra Socialdemokraterna till ett samhällsbärande parti?

När jag läste (S)-koden höll jag med författaren i mångt och mycket. Nu har det dock gått några dagar (läs två veckor) och nu vet jag inte riktigt vad jag höll med Carl Hamilton om. Vad jag saknar är dock ett rejält kapitel om det jag har varit inne på många gånger här på bloggen - våra politiska företrädare - och ja, han nämner kortfattat att många kommer från SSU, att några stolar "ärvs", men han nämner inte att maktfullkomligheten hos vissa företrädare, den brain drain som har skett och hur Familjerna, deras prospects och hangarounds styr och ställer i Stockholm och inte bara där. Jag talade med en några sossar på LO-kongressen som sade att det var likadant i deras arbetarekommuner. Kanske inte lika illa som i Stockholms AK, men det förekom frekvent. Elitismen. Den socialdemokratiska adeln. Varför skriver inte Hamilton mer om detta? Jag håller det för troligt för att hans huvudsakliga källa, Carina Persson, tonat ner detta rejält.

(S)-koden rekommenderar jag ändock varmt. Jag sträckläste den. Jag gillade det jag läste, men efter några dagar föll boken i glömskan.

Den andra boken är Kjell-Olof Feldts bok En kritisk berättelse. Låt mig säga så här: man kan ha den och man kan mista den. Jag förstår varför Bonniers väljer att ge ut den - kritisk sosse är kritisk mot partiet - men den är på bara på 150 sidor och då är det mycket luft mellan styckena. Det enda jag tycker är roligt är att han är bitter över epitetet "kanslihushögern". Om jag får ägna mig åt lite självförhärligande skulle jag kunna skriva en mycket bättre bok, utifrån en "kärleksfull kritikers" perspektiv än Feldt. Jag väljer dock, i nuläget, att avstå. And by the way... när Feldt skriver att han inte har en aning om vem "denna Håkan Juholt är", ja redan där är boken körd. Alla, som är en smula aktiva medlemmar i partiet, vet vem Juholt är. Alltså Juholt, innan han blev partiordordförande.

Fler recensioner som avhandlar dessa böcker: Daniel Suhonen, Bokus, Adlibris,  Johan Westerholm, Claes Arvidsson, KA




[Recension] Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna

Författare: Anders Pihlblad
Titel: Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 335
ISBN: 9789127132641

Som den politruk jag är har jag naturligtvis följt Moderaternas fascinerande förvandling. Jag har läst ett otal böcker och artiklar i ämnet. Jag har vidare lyssnat på Ulrica Schenström när hon har berättat om Moderaternas metamorfos (vilket jag skriver om här). När således ett recensionsexemplar av Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna landade i min fastighetsbox (tack bokförlaget Natur & Kultur!) tänkte jag: Vad kan Pihlblad tillföra ämnet? Det mesta har ju redan skrivits. Jag insåg dock, efter bara några sidors läsning, att den här boken är ett litet guldkorn. Den är för det första en utomordentligt bra sammanfattning om den resa som Moderaterna har gjort. För det andra skildrar Pihlblad den lilla grupp kring Fredrik Reinfeldt (Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, Anders Borg och Mikael Odenberg), som gjorde resan möjlig, på ett förtjänstfullt sätt och för det tredje får vi de facto ta del av hitintills opublicerat material.

Djävulen sitter i detaljerna och Pihlblad levererar detaljer, stora som små, i sin bok. Att läsa om Littorins och Borgs resa till fjällen med sina respektive familjer är en sådan detalj (där vi läsare även får veta att 18 liter vin konsumerades). Pihlblads stora kontaktnät (däribland hans vänskap med Ulrica Schenström) har gjort det möjligt att skriva denna innehållsrika bok.

Det avslutande kapitlet heter Idétorka i framgångsfabriken. Det är idétorkan (och de hemliga partibidragen som Pihlblad ägnar ett helt kapitel åt) hos Moderaterna som är på allas läppar just nu. De nya Moderaterna står och stampar trötta på golvet. Visioner är farliga, har till och med partiets ordförande sagt, men är det inte just visioner om hur vårt samhälle ska se ut och hur man går tillväga för att uppnå detta samhälle som politiken ska handla om? Reinfeldt vill numer att hans parti ska uppfattas som den samhällsförvaltande kraften. Förvaltning, anser jag, kan regeringen överlämna till tjänstemännen. Att komma med ytterligare ett eller två eller kanske till och med tre jobbskatteavdrag känns inte så nytt och fräscht längre. Kanske kommer nästa bok om Moderaterna heta Ett partis uppgång och fall?

Till syvende og sidst undrar jag om mitt parti, Socialdemokraterna, kan genomföra en liknande metamorfos, det vill säga gå från kris till succé, utan att uppfattas som ett Moderaterna light.

Fler som skriver om Pihlblads bok: Kulturbloggen, Folkbladet, Kristianstadsbladet, Johan Westerholm, Corren, Expressen, SvD, HD, Ystads allehanda, Kuriren, SR, DN

[Recension] Regnbågschefen


  • Titel: Regnbågschefen. Praktisk guide för chefer: så blir du bra på hbt-frågor
  • Författare: Petra Elisson
  • Förlag: Liber
  • ISBN10:9147096268
  • ISBN13:9789147096268


När jag läste pressmeddelandet från Liber, undrade jag om chefer, HR-ansvariga et cetera verkligen behöver en bok som specifikt handlar om hbt-frågor och inte, som brukligt, om mångfald i stort. När jag sedan läste boken, reviderade jag snabbt min åsikt. Den här boken behövs!

Jag uppskattar framför allt företagsexemplen och porträtten i boken. Jag kan även passa på att dela med mig av en erfarenhet jag har: 

I slutet av förra året var jag på en anställningsintervju där en av intervjuarna genomgående kallade min hustru för "han". Jag önskade att denna man hade läst avsnittet Rekryteringsprocessen innan jag blev kallad till intervju. Behöver jag skriva att jag inte fick jobbet? När jag sedermera fick veta vem som fick tjänsten erinrade jag mig om följande stycke i boken:
Att få en så diversifierad arbetsstyrka som möjligt med olika personlighetstyper, olika bakgrund och olika erfarenheter skapar en kreativ dynamik i gruppen. På en arbetsplats där det hos personalen finns en mångfald av perspektiv och erfarenhet kan man lösa problem och komma med nya idéer i större utsträckning än på en arbetsplats där alla är väldigt lika. Motsatsen: att rekrytera kopior av sig själv så att gruppen blir homogen minskar sannolikheten för oliktänkande och nya perspektiv. Enfald i stället för mångfald.
Enfald i stället för mångfald. Det är något att tänka på även inom arbetarrörelsen.

Fler som skriver om Regnbågschefen: SvD, Regnbågskonsulten, Vårt Göteborg, Brainpeople, Majsan, SR, Sveriges HR-förening

Hej SVT, Tv4, Kanal 5, SF, Yellow Bird med flera!

För ett tag sedan skrev Metro om Sigge Eklunds blogg Movies They Should Make. Eklunds blogg triggade min fantasti. Vilka program, filmer och serier vill jag se i teve och på bioduken?

Bra böcker bör filmatiseras och visst har många böcker filmats, men jag anser att ännu fler filmer och serier ska basera sig på just böcker.

Under 90-talet läste jag Louise Boije af Gennäs Bok Stjärnor utan svindel. Boken har, enligt Wikipedia, sålts i 150 000 exemplar. Jag var övertygad om att boken skulle filmatiseras, men icke.

När jag läste Henrik Berggrens bok Underbara dagar framför oss, twittrade jag ”SVT måste göra en serie om Olof Palme!”. En fågel har dock viskat i mitt öra att det skall göras en trilogi om Olof Palme. Är det måhända Jonas Karlsson som ska spela Palme?

När får vi se en film eller serie som är baserad på Anita Kratz bok Ensamvargen?
Är det inte dags att de politiska bloggarna får komma in i finrummet? Nyhetsbyrån i all ära men tänk om Tokmoderaten och HBT-sossen fick bli programledare för ett politiskt program?

Ja, jag är en politruk och därför vill jag även att SVT ser över sitt program Debatt. Programmet har fått kritik och jag som har erfarenhet av att vara såväl tittare som medverkande delar denna kritik. Debatt har vidare fått allvarlig konkurrens av TV4:s Kvällsöppet. Det är dags att förnya och förbättra Debatt!

Ni som känner mig, ni som läser min blogg, mitt twitterflöde och mina statusuppdateringar på facebook vet att jag älskar den danska serien Borgen. Jag älskade även filmatiseringarna som var baserade på Hanne-Vibeke Holst böcker (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Är det inte dags för en svensk serie som utspelar sig i Riksdagen, Rosenbad och partikanslierna? I serien får vi följa politiker, tjänstemän med flera i maktens korridorer. Jag kan vara med och skriva manus till serien!

Mer hbt!

Vi hbt-personer är svältfödda på böcker, filmer, serier som handlar om ”oss”. L-Word sändes i hela sex säsonger i USA och var en formidabel succé även i många andra länder. 2010 visade brittisk teve serien Lip Service och denna vår kommer säsong två att sändas. Vad har vi i Sverige fått? Selma Lagerlöf (där det enda lesbiska är när Lagerlöf och fröken Elkan håller varandra i handen)?! Nej, det är dags för en svensk tv-kanal att ta upp handsken och satsa på en svensk version av L-Word alternativt Lip Service.

Ett framtida inlägg kommer att handla om vad jag inte vill se på teve.







Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett
Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

Recension: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

Jag skrattar sällan. Det betyder inte att jag saknar humor, snarare är jag barn av min tid - jag tillhör den ironiska generationen. Men när jag skrattar, gör jag det med besked. Det gör jag oftast i glada vänners lag. När jag ser någon komedi på teve eller läser en "rolig" bok, så kan jag på min höjd dra på vänster mungipa, men skratta högt - no way!

Jag minns när min hustru Åsa och jag satt i SJ:s buffévagn på väg till Sala (eller om det var Vänersborg) och Åsa läste Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Hon grät och skrattade om vartannat.

Igår hände det - även jag skrattade högt (och ibland var inte tårarna långt borta) när jag läste Jonas Gardells bok Har man inget liv får man köpa ett som alla andra.

I denna bok har Gardell samlat visdomsord på 140 tecken. Det är lika många tecken som twitter tillåter och ni som inte twittrar - om ni visst hur svårt det är med denna begränsning. Ibland "fuskar" jag och använder TwitLonger.

Det här draget - att ge ut sina tweets i bokform - är genialt. Fler twittrare borde ta efter honom. På twitter finns nämligen en rad intressanta människor som twittrar om än det ena, än det andra och vissa av dem håller verkligen hög kvalitet. Nej, alla är inte i klass med Gardell. Det finns ju de facto endast en Gardell och det är Jonas Gardell.

Alla på twitter är inte komiker. Jag är det verkligen inte (och blir därför glad när jag lyckas med en humoristisk tweet som twänner retweetar). Jag följer främst "politruker" (läs personer som twittrar om politik). Twittrar om politik gör även Gardell ibland och några visdomsord i boken handlar också om politik.

Självklart följer jag Jonas Gardell på twitter. Gör det du också! Och vad beträffar boken rekommenderar jag den varmt. Mitt tips är att nästa gång du är bortbjuden, istället för en flaska vin till värden/värdinnan, ge han/hen/hon denna bok istället.

P.S. Ni får gärna följa mig också.

"Våra band till andra människor är allt vi har"

Att skriva på kultursidor kräver en helt annan
stilistisk nivå än
att skriva på debattsidor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri till Journalisten.

Igår läste jag Håkan Juholts inlägg om samtidens olycksbarn på kultursidorna i Sydsvenskan. Socialdemokraternas partiordförande tog avstamp i Malmö Operas uppsättning av Les Misérables. Det är en fantastisk text och jag uppmanar till läsning av den.

Juholt har förmågan att ta avstamp i kulturen när han formulerar en berättelse om dagens samhälle. Det kan till exempel vara en teaterpjäs, en bok, en dikt, ett musikstycke eller ett konstverk. Det är, i mina ögon, en styrka hos en svensk politiker att använda sig av kultur för att gestalta, förklara och förstärka det som sägas skall.

För mig är en av kultursidans viktigaste funktioner att vara en arena för idédebatt för intellektuella i Sverige, säger Chukri till Journalisten. Hon pekar på Storbritannien där politiker ofta gör skarpa kulturanalyser, men att det i Sverige råder det motsatta förhållandet. Jag önskade att fler politiker nyttjade kultursidorna till idédebatt.
”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är
till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen,
på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en
potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även
människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och
motståndare.

Håkan Juholt
Är Reinfeldt välkommen att höra av sig?, frågar Journalisten Chukri. Hon svarar: Om han vill göra en samtidsanalys utifrån Camilla Läckbergs böcker är han varmt, varmt välkommen. Eller en musikanalys av Da Buzz eller Abba. Många på twitter gnuggade händerna av förtjusning igår eftersom de ansåg att det var en regelrätt dissning då Reinfeldt aldrig vågar sticka ut hakan utan snarare har en strategi att vara mer mainstream än majoriten av svenskarna. Dock håller jag jag inte riktigt med "twännerna", eftersom jag har läst Jenny Tunedals recension av Läckbergs senaste bok Änglamakerskan i Aftonbladet. En recension som statsminister Reinfeldt mycket väl hade kunnat skriva om han inte var så livrädd för kultursidorna.

Och apropå kultur, har jag läst fantastiska recensioner av Dorothee Elmigers bok Inbjudan till de våghalsiga. En recensent i DN skriver: Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser. Eftersom min tyska håller på att rosta ihop, beställde jag boken på originalspråk och kanske, kanske kanske kommer jag att använda samma grepp som Juholt, när/om jag recenserar den.

På samma tema: Resumé, Kulturbloggen, Ett hjärta rött, Martin Moberg, Johan Westerholm och till syvende och sist gammelmoderaten Maria Hagbom som hånar såväl Juholt som kultur (härligt att det fortfarande finns mörkblå, klassiska moderater som Hagbom).

Tidigare inlägg: Musikreferenser i politiken

[Recension] Mitt queera hjärta

Författare: Åsa Petersen
Titel: Mitt queera hjärta
Omslag: Stig Ahlstrand
Fotografier: Elisabeth Ohlson Wallin
ISBN 978-91-86115-33-3


Åsa Petersen innehar en speciell plats i mitt hjärta. Hennes första bok Bortom normen - om en ny slags rättvisa, kom ut under den period då min egen medvetenhet om att jag kanske befann mig i en garderob började ta form. I all hemlighet satt jag på på biblioteket i Vänersborg och läste allt jag kom över om det som i samma veva kom att få benämningen HBT. Petersens uppgörelse med normen berörde mig då och gör det fortfarande. Petersen har under många år, i likhet med Mona Sahlin, visat att man inte behöver vara HBT-person själv för att vara HBT-aktivist.

I Mitt queera hjärta får vi följa hennes, under åren som Aftonbladets ledarskribent, oförtröttliga kamp för alla människors rätt att få vara sig själva, oavsett kön, etnicitet eller sexualitet.

She won't back down
.

Även om Petersen har kämpat för människors rätt att vara sig själva, så levde hon inte som hon lärde. Hennes stamning har många gånger hindrat henne att ställa upp i offentliga sammanhang... fram tills nu: i och med boksläppet har hon nu äntligen kommit ut ur stamningsgarderoben och tagit steget till att våga ställa upp på tv-intervjuer och radiointervjuer.

Jag som själv tagit klivit ut ur min garderob är stolt och glad över att Petersen nu äntligen vågat ta steget ut ur sin. Det är många som fortfarande sitter och kurar i en garderob. I detta trånga utrymme befinner man sig på grund av de normer som är förhärskande i samhället. Det kan vara heteronormen eller, som i Petersens fall, normen att man skall prata rappt och obehindrat. Vill vi verkligen vara instängda i en garderob? Normen skaver för oss alla, oavsett om vi befinner oss innanför eller utanför dess ramar.

Åsa Einerstam

Mitt queera hjärta på facebook.
Åsa Petersen har även en blogg som du finner här.
Andra som skriver om Petersen (ett axplock): Norrbottenskuriren, Mió Evanne och Hannah Bergstedt

[Recension] Välfärd utan tillväxt

Författare: Tim Jackson
Titel: Välfärd utan tillväxt
Originaltitel: Prosperity without growth
Översättning: Stefan Lindgren
Omslag: Eva Jais
ISBN 978-91-7037-564-4


Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer. Likväl måste vi ifrågasätta den, skriver Tim Jackson i en debattartikel i Expressen. Meningen återkommer i Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle.

Om boken hade skrivits innan finanskrisen, hade troligtvis Jackson avfärdats som ännu en tillväxtfientlig samhällsomstörtare. I kölvattnet av den finansiella krisen har dock en och annan börjat tvivla på tillväxt till varje pris och därför är också Jacksons bok högaktuell. Därtill sitter Tim Jackson i den brittiska regeringens hållbarhetskommission och är professor vid Surreyuniversitetets Center för miljöstrategier. Där forskar han i konsumentbeteende, hållbar energi, ekologisk ekonomi och miljöfilosofi, vilket gör det svårt att avfärda honom som dåre, idealist eller revolutionär. Om förra årets snackis var Jämlikhetsanden, kan denna bok mycket väl bli årets snackis och då har Jackson lyckats med ett av de viktigaste målen med boken - att få igång ett fullödigt offentligt samtal.

För en ekonom är en ekonomi utan tillväxt en styggelse, men för en ekolog är tanken på en ständigt växande ekonomi en styggelse och däri ligger dilemmat. Det är väl ingen hemlighet att vi i västvärlden konsumerar mer än vad vår planet tål? Så vad göra? I boken presenterar Jackson fler trovärdiga alternativ till konsumismens "järnbur". Vi måste: 1. sätta ekologiska gränser för gränsens för människans verksamhet, 2. åtgärda den hejdlösa tillväxtens illitterata ekonomi och 3. omvandla konsumismens skadliga sociala logik.

Förutom att ha tillgång till näring och tak över huvudet består välstånd av vår förmåga att delta i samhällslivet, av vår känsla av gemensamt livsinnehåll och mål med livet och av att vi kan drömma. Vi har vant oss vid att sträva mot dessa mål med materiella medel. Att befria oss från den begränsningen lägger grunden till förändring. [...] Uppgiften är att skapa verkliga möjligheter för människor att blomstra på mindre materialistiska sätt. I samhällelig skala betyder det att återinvestera i dessa möjligheter: fysiskt, finansiellt och känslomässigt. I synnerhet behöver vi återuppliva begreppet allmänhetens väl. Förnya vår känsla för offentliga rum, offentliga institutioner och gemensamma mål. Investera pengar och tid i ändamål, tillgångar och infrastrukturer som vi delar.

Ovanstående utdrag ur boken låter mycket som min vision Det gröna folkhemmet. Version 2. Framför allt när Jackson räknar upp några exempel på vad byggstenarna i en ny vision kan bestå av: grönytor, parker, rekreationscentra, idrottsplatser, bibliotek, museer, kollektivtrafik, vårdhem, "tysta centra" och festivaler.

Den här recensionen håller på att bli lite för lång för bloggformatet, därför rekommenderar jag (förutom debattartikeln i Expressen som jag redan hänvisat till) Christians Sannes essä Vi kan leva utan välfärd i DN och Jeremy Leggetts recension av Jacksons bok i Guardian.

Jag vill varmt rekommendera att ni köper boken och diskuterar den på bloggar, i fikarummet, på föreningsmöten med mera. Vi har nämligen bara en jord.

Relaterat: Sajten Minplanet.se har redan recenserat den, även om vi fått "strikta order" om att inte recensera boken förrän 1/2.

Jenny Wrangborg: Löftet


Ovan en remix av dikten Löftet från boken Kallskänken av Jenny Wrangborg (utgiven av Kata förlag).

För att köpa ljudboken mejla: kontakt[at]jennywrangborg.se

Tidigare inlägg om Jenny Wrangborg (ett axplock): Jenny Wrangborgs krönika blir serie, [Recension] Kallskänken, Jenny Wrangborg: Stormen - Allt skulle gå bra

[Recension] Hopsnackat - folkrörelse på arbetsplatsen

Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat till Frances Tuuloskorpi då hon berättat om Folkrörelselinjen - hur man samlar den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Senast var i våras då min fackklubb för brevbärare på Posten bjöd in Tuuloskorpi till att prata på en ombudskonferens där vi skulle planera en gemensam aktion på våra arbetplatser i klubbområdet i Södra Stockholm. Tuuloskorpi är väldigt inspirerande att lyssna på och hon har många tips på bra strategier för att få med sig alla på arbetsplatsen, även de timanställda vikarierna som lätt glöms bort i sådana sammanhang. Tuuloskorpi är noga med att hela tiden påminna om folkrörelsens perspektiv:

Om de som står längst bak kommer i rörelse, så driver de alla andra framför sig.

Förra året recenserade HBT-sossen antologin Efter ett kvartssekel av nederlag, i vilken Tuuloskorpi är en av de deltagande författarna. Nu har hon samlat ihop material till en egen antologi, Hopsnackat. Boken är första delen i en planerad serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen, och är en antologi med 35 berättelser om på lokal facklig kamp på olika typer av arbetsplatser. Det är anonyma berättelser om kollektiva aktioner i allt från restaurangkök, sopåkerier och bilfabriker till den fantastiska berättelsen om de anställda på en bingosite. De hade aldrig träffat varandra utom på nätet, den fackliga traditionen var lika med noll, och de lyckades ändå gemensamt agera mot arbetsgivaren så att de allihop fick upp sin lön.

Min favorit är historien om storköket där chefen ändrade rutinerna för hur personalen skulle packa maten utan att lyssna på argumenten från de som utförde arbetet om att det faktiskt inte fungerade att jobba på det nya sättet. Chefen menade då helt enkelt att de skulle jobba snabbare. Personalen kom gemensamt överens om att de skulle lyda chefens order om tillvägagångssätt till punkt och pricka, vilket fick till följd att allting blev väldigt försenat och chaufförer och dagispersonal som väntade på sina leveranser dök upp och frågade vad som pågick. Chefen kom in och skrek "Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!" Jag undrar när, om någonsin, den chefen insåg att det faktiskt var sig själv han kritiserade i sitt utbrott? Historien slutar med att personalen fick återgå till sina gamla, fungerande rutiner.

Förutom berättelser om kollektiva aktioner gentemot arbetsgivaren innehåller antologin även flera bra tips på lokal facklig verksamhet för att fånga upp medlemmarnas frågor och åsikter. Ett exempel är fackstugan, där personer från klubbstyrelsen på utsatta timmar sitter i fikarummet och lyssnar på vad medlemmarna har att säga och diskuterar aktuella frågor. Ett annat exempel kommer från en brödfabrik där alla medlemmar turas om att vara kontaktombud en månad i taget. Gränserna mellan förtroendevald och "vanlig" medlem suddas ut och istället blir alla fackligt aktiva när hela arbetsplatsen flyttar in i facklokalen.

Jag noterar även med glädje att min favoritpoet för tillfället, Jenny Wrangborg, bidragit till antologin med dikten Beslutet.

Med jämna mellanrum håller jag medlemsutbildningar om fackets grunder samt grundutbildning för nya förtroendevalda. En åsikt som vi ofta får höra är att facket är dåliga på att berätta vad vi gör och när vi har lyckats få igenom något. Medlemmarna behöver få veta vad facket gör. Den här boken är full av sådana berättelser som fungerar som inspiration för det lokala fackliga arbetet så att vi därute kan skapa våra egna berättelser.

Hopsnackat är en enda lång uppvisning i fackföreningsrörelsens gamla motto: Förenade vi stå - söndrade vi falla! Jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha tips och inspiration för hur ni kan utveckla den fackliga verksamheten lokalt ute på arbetsplatserna.

LO-tidningen har recenserat boken här.

Åsa Einerstam

Generation Dum

På väg till tunnelbanan går jag och Åsa efter en ung kvinna som pratar högt i sin mobiltelefon:
Jag ska posta ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Till Gotland. Vilken låda ska jag lägga brevet i? Blå eller gul?
Personen tillhör uppenbarligen Generation Dum.

Just nu håller jag på och läser boken Generation Doof och jag hoppas innerligt att någon översätter den till svenska, eller ännu hellre skriver en liknande bok med exempel från Sverige. För Generation Dum är på frammarsch, inte bara i Tyskland utan även i Sverige.

Ungdomarna vill idag bli modebloggare eller CSI. Innebär det sistnämnda att de vill bli kriminaltekniker? De läser inga böcker (det har till och med gått så långt att de är stolta över att aldrig ha läst en bok), de är ointresserade av utbildning (men vill ändock ha ett välbetalt jobb), de kan inte stava, de vet inte vad huvudstaden heter i Norge, de vet inte skillnaden mellan romare och greker, om det gick att gå i pension efter skolan, skulle de med glädje göra det, de kan inte laga mat (utan går helst till Mc Donalds), politik är skittrist (varför ska man gå och rösta, när man kan sitta på ett café och snacka med sina vänner istället?), livet är till för att ha roligt (spela dataspel, festa, titta på Topmodel och hänga på facebook), mobilen är fastklistrad vid örat... exemplen är många för Generation Dum.

När alla vill dricka caffe latte och ingen vill jobba - hur ska det då gå med Sverige? Jag rekommenderar därför varmt boken Generation Doof. Något måste göras! Alla kan inte bli modebloggare eller fotomodeller.