På väg till tunnelbanan går jag och Åsa efter en ung kvinna som pratar högt i sin mobiltelefon:Jag ska posta ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Till Gotland. Vilken låda ska jag lägga brevet i? Blå eller gul?Personen tillhör uppenbarligen Generation Dum.
Just nu håller jag på och läser boken Generation Doof och jag hoppas innerligt att någon översätter den till svenska, eller ännu hellre skriver en liknande bok med exempel från Sverige. För Generation Dum är på frammarsch, inte bara i Tyskland utan även i Sverige.
Ungdomarna vill idag bli modebloggare eller CSI. Innebär det sistnämnda att de vill bli kriminaltekniker? De läser inga böcker (det har till och med gått så långt att de är stolta över att aldrig ha läst en bok), de är ointresserade av utbildning (men vill ändock ha ett välbetalt jobb), de kan inte stava, de vet inte vad huvudstaden heter i Norge, de vet inte skillnaden mellan romare och greker, om det gick att gå i pension efter skolan, skulle de med glädje göra det, de kan inte laga mat (utan går helst till Mc Donalds), politik är skittrist (varför ska man gå och rösta, när man kan sitta på ett café och snacka med sina vänner istället?), livet är till för att ha roligt (spela dataspel, festa, titta på Topmodel och hänga på facebook), mobilen är fastklistrad vid örat... exemplen är många för Generation Dum.
När alla vill dricka caffe latte och ingen vill jobba - hur ska det då gå med Sverige? Jag rekommenderar därför varmt boken Generation Doof. Något måste göras! Alla kan inte bli modebloggare eller fotomodeller.
