Etniska svenskar mitt i livet

Teckning: Kent Wisti

Fler som bloggar om Fredrik Reinfeldts klavertramp: Alliansfritt Sverige, Peter Andersson, Peter Högberg, Helena Ericson, Aftonbladet, DN, Martin Moberg

[Recension] Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna

Författare: Anders Pihlblad
Titel: Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 335
ISBN: 9789127132641

Som den politruk jag är har jag naturligtvis följt Moderaternas fascinerande förvandling. Jag har läst ett otal böcker och artiklar i ämnet. Jag har vidare lyssnat på Ulrica Schenström när hon har berättat om Moderaternas metamorfos (vilket jag skriver om här). När således ett recensionsexemplar av Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna landade i min fastighetsbox (tack bokförlaget Natur & Kultur!) tänkte jag: Vad kan Pihlblad tillföra ämnet? Det mesta har ju redan skrivits. Jag insåg dock, efter bara några sidors läsning, att den här boken är ett litet guldkorn. Den är för det första en utomordentligt bra sammanfattning om den resa som Moderaterna har gjort. För det andra skildrar Pihlblad den lilla grupp kring Fredrik Reinfeldt (Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, Anders Borg och Mikael Odenberg), som gjorde resan möjlig, på ett förtjänstfullt sätt och för det tredje får vi de facto ta del av hitintills opublicerat material.

Djävulen sitter i detaljerna och Pihlblad levererar detaljer, stora som små, i sin bok. Att läsa om Littorins och Borgs resa till fjällen med sina respektive familjer är en sådan detalj (där vi läsare även får veta att 18 liter vin konsumerades). Pihlblads stora kontaktnät (däribland hans vänskap med Ulrica Schenström) har gjort det möjligt att skriva denna innehållsrika bok.

Det avslutande kapitlet heter Idétorka i framgångsfabriken. Det är idétorkan (och de hemliga partibidragen som Pihlblad ägnar ett helt kapitel åt) hos Moderaterna som är på allas läppar just nu. De nya Moderaterna står och stampar trötta på golvet. Visioner är farliga, har till och med partiets ordförande sagt, men är det inte just visioner om hur vårt samhälle ska se ut och hur man går tillväga för att uppnå detta samhälle som politiken ska handla om? Reinfeldt vill numer att hans parti ska uppfattas som den samhällsförvaltande kraften. Förvaltning, anser jag, kan regeringen överlämna till tjänstemännen. Att komma med ytterligare ett eller två eller kanske till och med tre jobbskatteavdrag känns inte så nytt och fräscht längre. Kanske kommer nästa bok om Moderaterna heta Ett partis uppgång och fall?

Till syvende og sidst undrar jag om mitt parti, Socialdemokraterna, kan genomföra en liknande metamorfos, det vill säga gå från kris till succé, utan att uppfattas som ett Moderaterna light.

Fler som skriver om Pihlblads bok: Kulturbloggen, Folkbladet, Kristianstadsbladet, Johan Westerholm, Corren, Expressen, SvD, HD, Ystads allehanda, Kuriren, SR, DN

Konsensus

Igår sade en bekant till mig: Jag såg på facebook att du är kompis med Sofia Arkelsten. Hur kan du vara kompis med Sofia Arkelsten?! För att jag kan skilja mellan person och politik(er). Arkelsten må vara moderat, men varför skulle det hindra oss från att vara vänner på fb och twitter? Varför skulle det hindra oss från att ta ett glas vin ihop under Almedalsveckan? Vad tråkigt det skulle vara om min bekantskapskrets bara bestod av sossar. Ja, jag har partivänner som bara umgås med sossar. Vad resulterar det i? Enfald istället för mångfald enligt mig.

Jag såg Agenda (120401) där före detta arbetslivsministern, Hans Karlsson, berättar hur svårt det är att gå direkt från facket till politiken. I den fackliga världen handlar det om att parterna skall enas. I politiken är det tvärtom. Där handlar det inte om att komma överens utan snarare utmåla den politiska motståndaren som ond och/eller dum. I politiken gäller det att tydliggöra skillnaderna. Även medierna gör sitt bästa för att tydliggöra skillnaderna.

Johanna Graf har ett rykande färskt exempel, där en folkpartist inte ens hälsar det nyvalda oppositionsrådet välkommen, utan genast börjar svartmåla honom.

I och med den bild som politiker och media skapat - de stora skillnaderna partierna emellan - inte överensstämmer med verkligheten (åtminstone inte alltid), blir medborgare besvikna när två eller flera politiska motståndare enas i en fråga. Även om det är brukligt i utskotten att enas över blockgränserna under devisen "bäst för Sverige", är det sällan det förmedlas till medborgarna. Riksdagsledamöterna själva, gör sitt bästa för att visa på skillnaderna. Istället för att rösta på en motion man gillar, skriver man en egen. Hur skulle det se ut om centerpartister röstade igenom en socialdemokratisk motion?!

Idag skriver Göran Greider om S/M-partiet i Metro. Ett majoritetsparti bestående av socialdemokrater och moderater som är eniga i frågan om vapenhandel och militära insatser. I Greiders värld är Moderaterna onda (i fallet Socialdemokraterna, är det blott och bart högerflygeln som är ond). Det gör ont i Greiders politiska själ när två politiska motståndare är eniga.

Ja, jag brukar också tydliggöra skillnaderna på min blogg. Skillnaderna blir aldrig så tydliga som i en valrörelse. Jag har dock tänkt mycket på vad Karlsson sade i Agenda. Det kanske är dags att politiker börjar snegla på den fackliga världen. Kanske är det just konsensus som politiker bör sträva efter? Eller? Det skulle onekligen bli tråkigt.

[UNDER STRECKET]

Just nu skrattar jag åt motståndare som ger varandra "goda" råd. Röda berget et. al. vill bryta blockpolitiken och högerns ekokammare vill att Socialdemokraterna splittras och blir två partier. Nej, de har ingen baktanke alls med sina råd. Låt mig därför påminna om att när en motståndare ger "goda" råd, gör man oftast tvärtom. I samma stund som SvD ville att Mikael Damberg skulle bli partiledare efter Mona Sahlin, var det de facto kört för Damberg.

Jämställdhet är borgarnas akilleshäl

I sitt jultal tog statsminister tillika moderatledaren Fredrik Reinfeldt upp våld i nära relationer.  Nio initiativ mot våld i nära relationer.pdf (157 kB) finns på Moderaternas hemsida och nej, jag tänker inte, i likhet med Peter Johansson, fråga vilken tomte som ska betala Reinfeldts jullöften. Nu har statsministern ägnat ett helt jultal till detta och jag håller det för troligt att regeringen vaskar fram de pengar som behövs. Om Reinfeldt och regeringen inte gör det handlar det återigen blott och bart om retorik. Ord och ingen handling, mycket snack men lite verkstad.

På SvD Brännpunkt skriver idag Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund en debattartikel med rubriken En mer jämställd jul med M och alliansen. När jag läser den tänker jag "är det här ett tidigt aprilskämt?", dock inser jag snabbt att Moderaterna är inte vilket parti som helst. Det agerar nämligen som en PR-byrå. Eftersom Moderaterna mycket väl är medvetna om att jämställdhet är borgarnas akilleshäl, så kommer nu partiet att, medelst utspel, försöka förändra den bilden. Allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt!

Ja, kanske Moderaterna lyckas med att sälja in sig själv som ett parti som värnar jämställdheten. Därför tänker jag nedan lista några inlägg som jag har skrivit om just Moderaterna och jämställdhet. Bedöm därefter själva. Vill vi ha en regering som ägnar sig ord eller en regering som ägnar sig åt handling?

Backlash för jämställdheten när regeringen Reinfeldt har makten, Byt regering för jämställdhetens skull!, Backlash, Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del IV) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del III) , Gör jämställdheten till en valfråga! , Ingår vårdnadsbidrag i Moderaternas arbetslinje? , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt (Del II) , Kvinnotjusaren Fredrik Reinfeldt , Låt oss tala om vårdnadsbidraget , Moderaternas falska marknadsföring

Fler som skriver om debattartikeln: Kent Persson, LO-bloggen, Anna Kinberg Batra, Pelle Billing, Göran Johansson,
Foto: Expressen

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma tema.

Så nära ett propagandaministerium man kan komma (del II)

As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches one. Mike Godwin 

Enligt Godwins lag så förlorar den som liknar sin åsiktsmotståndare vid nazister diskussionen. Jag har använt epitetet "propagandaminister" för Per Schlingmann. Vidare skrev jag inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma för ett tag sedan.

Propagandaminister och propagandaministerium - tankarna går onekligen till Nazityskland. Dock förhåller det sig så att propaganda är något som människor ägnat sig åt under lång tid. När jag studerade Antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet hade vi till exempel en kursbok som enbart handlade om propaganda under Augustus tid. Läser ni inlägget Så nära ett propagandaministerium man kan komma och dagens ledare i Aftonbladet (signerad Eva Franchell) så anser, åtminstone jag, att jag inte fallit offer för Godwins lag.

För att få läsa utredningen Översyn av kommunikationsverksamhet i Regeringskansliet, var Franchell och ledarredaktionen tvungna att inkomma med en skriftlig begäran. Därefter fick de vänta en hel dag medan rättschefen på förvaltningsavdelningen sekretessprövade informationsplanen. Allt ska numer sekretessprövas innan det lämnas ut till media hälsar förvaltningsavdelningen.

Händer det här i Sverige?

Den svenska offentlighetsprincipen är något vi med rätta är stolta över och ofta lyfter fram – inte minst i internationella sammanhang. Även regeringen har en egen sida för den.

Vad Schlingmann pysslar med på regeringskansliet kan bäst beskrivas som skapandet av ett propagandaministerium.

Bild: Anneli Carlström/Fokus

Lästips: S lägger ned sitt starkaste vapen

Dagens lästips är SvD Brännpunkt.

Tidigare inlägg: Moderaterna byter namn till Caremapartiet, Kohandel när den är som sämst, Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler,Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Ulla & gänget

Fokus (nr. 47. 111125, s. 10)

Tidigare inlägg: #Stockholmsjul till salu?

Moderaterna byter namn till Caremapartiet

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Ovanstående står att läsa i rapporten Makten över debatten.

När jag läser Aftonbladets ledare, Morgan Johanssons debattartikel och Resumés avslöjande, då finns det bara en väg att gå vad beträffar partibidrag - lagreglering!

P.S. Och rubriken - nej, Moderaterna byter inte namn, men det är väl snart dags för M att göra det.

Tidigare inlägg: Kohandel när den är som sämst (där jag länkar till alla mina gamla inlägg i ämnet). Johan Westerholm har också skrivit ytterligare ett inlägg i ämnet apropå Niklas Svenssons avslöjande.

#Stockholmsjul till salu?

671 647 juleljus lyser nu upp 30 gator och torg i Stockholms innerstad. #Stockholmsjul (där dessa juleljus ingår) är ett projekt som löper på tre år och är samfinansierat av Stockholms stad och City i Samverkan. Kostnad: 12 miljoner. Nu kanske någon tror att jag kommer att beklaga mig över kostnaderna för detta, men icke.

Om 12 miljoner bidrar till en stämningsfull och trygg stad, så är det helt okay med mig, men (och här kommer det ack så viktiga "men") kronan på verket är den "julinstallationen" som finns på Svampen vid Stureplan och det är den jag äcklas av. Låt mig först citera pressmeddelandet:

#Stockholmsjul är den största satsningen någonsin på julbelysning i City och julinstallationen på Svampen är den första i sitt slag. Årets tema för julinstallationen på Svampen invid Stureplan är familjefilmen ”Alvin och gänget 3”, kommande års tema kommer gå i filmens tecken.

Låt mig därefter citera Tomas Rudin:

Taket har hyrts ut till filmbolaget Fox för att marknadsföra årets julfim. Spektaklet
invigdes dessutom av borgarrådet Ulla Hamilton (m) som en del av stadens satsning på julskyltning. Det är helt horribelt. Vilka fler platser, byggnader kan företag köpa in sig i för att sälja reklam. Dessutom så vulgärt utformat. En fruktansvärd stor lysande grej på taket av en vacker byggnad i fonden av Kungsgatan.

Det reser också en del andra frågor. Kan andra hyra svampen i fortsättningen för den här typen av arrangemang? Ska vi från och med nu betrakta Svampen som en reklambyggnad? Finns det fler företag som Ulla Hamilton (m) gjort upp med och lånat ut stadens myndighet till att inviga?

Ja, man kan ju verkligen börja undra. Vilken är nästa, stora reklamplats? Tittar Hamilton nu lystet på Stadshusets fasader? Kanske tänker hon: Där kan ju stora reklamvepor hänga för Caremas nya "satsning".

DN, City i samverkan, Allt om Stockholm, Alliansfritt Sverige, Ulla Hamilton

Fotot har jag lånat från pressmeddelandet

[UPPDATERING]

Läs Resumés artikel Reklamjippot stoppas. Dock finner jag denna kommentar en smula märklig: Otroligt beklagligt, säger Fredrik Alfredsson, stabschef och tf kommunikationschef på Trafikkontoret i Stockholm, om installationen.

Även DN: Reklamekorrarna på Stureplan var en kupp. Borgarrådet Ulla Hamilton (M) trodde att hon avtäckte en gran och fyra tomtar.

Kohandel när den är som sämst

När SVT igår kväll rapporterade att Socialdemokraterna backar från krav om lagreglering av partibidrag, utlöste det något av en jordbävning i de sociala medierna (jämför med bloggbävning). Här är några av kommentarerna från facebook:

"Vi ska inte kohandla om en så principiellt viktig fråga! Här krävs lagstiftning - inte frivilliga överenskommelser. Ev höjda partibidrag kan inte uppväga förlusten av ökad insyn och möjligheten att motverka korruption."

"Men Carin [Jämtin], det du säger nu betyder att vi vill ha en överenskommelse över partigränserna på frivillig basis. Vilket M och Sd inte går med på. Hur tänker partiet här? Vi har krävt överenskommelser i flera år och det är omöjligt. EU kritiserar Sverige för att inte lagstadga redovisningskyldigheten. Vi har helt enkelt inget att förlora på att kräva en lagändring, det kravet skulle nöta mot M och Sd in i nästa valrörelse. För mig är det obegripligt att vi inte kräver lagstadgad redovisningskyldighet."

"Vi måste lagstifta om detta!"

"Om vi ska bli Sveriges mest öppna parti så bör vi driva linjen om att det ska vara olagligt att inte redovisa vart partibidrag kommer ifrån om man är ett parti som kandiderat med ledamöter till kommuner, landsting, regioner och riksdag. Tycker det är dumt att backa från detta. Skulle vilja veta varför...."

"Men Carin [Jämtin], överenskommelserna räcker ju inte. En av de stora bristerna i den nuvarande överenskommelsen från april 2000 är att den inte täcker stora gåvor. Det är osannolikt att nästa överenskommelse skulle vara bättre på den punkten.

Dessutom finns det inga som helst incitament för SD att skriva under en sådan uppgörelse, något som kommer att luckra upp hela tanken på en uppgörelse.

Att i det här läget släppa hotet om lagstiftning är det sämsta som Socialdemokraterna kunde göra. Och argumentet att det senare går att återuppta lagstiftningskravet håller inte. Väljarna och de andra partierna kommer att skratta åt S. Tyvärr."

För ett tag sedan lanserades en kampanj (eller snarare upprop) med tillhörande hemsida - Svenska offentliga partibidrag - bland de partier, ungdomsförbund och tankesmedjor som står som avsändare finns Socialdemokraterna. Det kokar på facebook, men också i själva riksdagsgruppen. Jag sitter bara och skakar på huvudet. S överger en viktig kravet på en lagreglering. Varför? För vad? Höjt partistöd? Det här är kohandel när den är som sämst.

Tidigare inlägg: Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!, Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

Andra på samma tema: Björn Sundin, DN, Torgny Landin, Lena Sommestad, Metro, Johan Westerholm, Thomas Böhlmark, Peter Högberg, Den hälsosamme ekonomisten, Tokmoderaten, Helena Ericson, Martin Moberg, Peter Johansson, Lars Mejern Larsson, Expressen, Magnus Ljungkvist,

[UPPDATERING]

Carin Jämtin skriver nu (111122, kl. 09:40) på facebook:

"Öppenhet i partifinansieringen

Under flera år har vi socialdemokrater visat i ord och handling att vi står för en stor öppenhet vad gäller hur vår verksamhet finansieras. Vi har en öppen redovisning av våra räkenskaper på både central och lokal nivå och alla bidragsgivare, såväl individer som organisationer som ger över 20 000 kronor per år redovisas också. Detta ser vi som en självklarhet för a...lla partier i en fungerande demokrati. Men några riksdagspartier har varit motståndare till öppenhet, framförallt moderaterna och sverigedemokraterna. Moderaterna har bromsat de övriga borgerliga partierna som velat se en större öppenhet. Vi har därför, tillsammans med V och MP, under de senaste åren reserverat oss i riksdagen till förmån för en lagstiftning. Men reservationerna har varit verkningslösa. Moderaterna och sverigedemokraterna har hittills blockerat varje initiativ i frågan.

Därför sökte vi i år en ny metod för att nå framgång för våra krav. Vi fick med oss moderaterna på att diskutera frågan i kretsen av partisekreterare. Detta såg vi som en öppning från moderaternas sida till att åstadkomma en verklig förändring mot en större öppenhet vad gäller redovisningen av partifinansieringen. Vår målsättning är nu att komma överens i samtal med de övriga partierna kring hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Vi har således inte bytt åsikt i frågan utan bytt metod. Om inte denna nya metod lyckas får vi pröva andra vägar, men vår målsättning om en ökad öppenhet står fast och vår tro på att lagstiftning i denna fråga är den rätta vägen att gå."

Även på Socialdemokraternas hemsida.

Dock vill jag påminna Jämtin om att det finns en SOU från 2004. Där finns detaljerade förslag om hur en lagstiftning ska se ut och gå till.

Dan Brown - här har du inspiration till en ny bok!

Jag vill inte vara medlem i ett parti som inte berättar var det får sina pengar ifrån. Jag tycker att det är direkt oanständigt.

Med ovanstående ord lämnade Anne-Marie Pålsson, ekonom och tidigare riksdagsledamot, Moderaterna. En annan moderat, Maria Abrahamsson , har en längre tid slagits för att en lagstiftning, som tvingar alla partier att öppet redovisa var man får sina pengar ifrån, ska komma till stånd. Till Moderaternas stämma hade hon därför lämnat in en motion, men tyvärr avslogs den. I en debattartikel i DN, skriver Abrahamsson:

Bristande trovärdighet. Hur ska vi moderater kunna behålla, utveckla och stärka förtroendet i väljarkåren om vi samtidigt motsätter oss tvingande regler om hur partiets verksamhet finansieras? Partistyrelsens invändningar till M-stämman faller platt till marken. Regeringen måste föreslå riksdagen en lagstadgad skyldighet för partierna att redovisa finansieringen av sin
verksamhet.

I artikeln ger hon partisekretare, Sofia Arkelsten, en känga. Arkelsten tycker nämligen inte att en lagstiftning behövs. Vad jag tycker är så befriande med Abrahamssons artikel är hennes uppmaning till partikamraterna: Låt LO och sossarna sköta sitt.

Det går inte i längden att sitta i sandlådan, sprätta sand med en blå plastspade och med darrande underläpp muttra: "Men LO då?! Men sossarna då?!" Fler och fler börjar undra varför M bjuder på sådant hårdnackat motstånd. Vad är det partiet har att dölja? Vad är det för ljusskygga bidragsgivare som partiet vill skydda?

Låt mig därför citera från en rapport jag ständigt återkommer till:

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

För om Sällskapet Tornet och andra ljusskygga bidragsgivare, i och med en lagstiftning, vägrar ge M pengar, so be it! Moderaterna kan utnyttja regeringskansliet såsom Socialdemokraterna tidigare gjorde. Moderaterna har ju till och med infört ett propagandaministerium, på skattebetalarnas bekostnad. Sedan 2006 har M växt i såväl storlek som medlemmar. Det genererar i mer partistöd och fler medlemsavgifter.

Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt... Läs den meningen en gång till. Det är ju banne mig som en Dan Brown-bok: hemliga sällskap och ljusskygga individer som verkar i det fördolda men som styr ett politiskt parti, där partiledaren endast är en marionett. Dan Brown - här har du upplägget till nästa bok. På konvulutet kan det stå: Based on a true story. Låt mig även föreslå titel: Mörkläggningen.

Tidigare inlägg: Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja elefanter, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?

#stuffmoderaternadid

#stuffmoderaternadid är onekligen den roligaste hashtaggen på twitter just nu. Den tillkom när Moderaterna skrev in följande mening i sitt nya idéprogram:

Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Aftonbladet på samma tema.

Tidigare inlägg: Så nära ett propagandaministerium man kan komma

Nu även som facebooksida

Så nära ett propagandaministerium man kan komma

Per Schlingmann är statssekreterare hos statsminister Fredrik Reinfeldt. Hans ansvarsområden är, enligt regeringens hemsida, kommunikation och dialog. Att en statsminister har två statssekreterare är tradition, men med Schlingmann uppgår antalet statssekreterare till tre. Schlingmann med personal kostar enligt medieuppgifter skattebetalarna 5,1 miljoner kronor om året. Därmed skriver också regeringen Reinfeldt historia. Det är så nära ett propagandaministerium man kan komma.

I fredags fick jag hem det senaste numret av tidningen Fokus och läser med stort intresse artikeln Propagandaministerns plan:

DET MODERATA SVERIGE. Per Schlingmann är pr-gurun bakom de nya moderaterna. Som ny stats­sekreterare går han vägen via utlandet för att övertyga svenskarna om att Sverige aldrig har varit social­demokratiskt. Claes Lönegård berättar historien om en regering som byter färg på ett helt land.

Mina tankar återvänder till artikeln och propagandaminister Schlingmann när jag på bloggen Alliansfritt Sverige läser att Moderaterna skrivit in följande mening i sitt nya idéprogram:

Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Att ett svenskt, politisk parti ägnar sig åt historierevisionism och historieförfalskning är så jävla äckligt. Ja, ni får ursäkta språket, men många med mig är äcklade. Läs gärna den här artikeln från 2009 och se filmen Moderaternas mörka ideologi. Den bör man se med jämna mellanrum, när regeringen Reinfeldt, med propagandaminister Schlingmann i spetsen, nu skriver om historien.

Svenska, borgerliga partier som ägnar sig åt historieförfalskning. Vill skattebetalarna verkligen betala för Schlingmanns propagandaministerium?

Bild: Anneli Carlström/Fokus

Tidigare inlägg: Historieförfalskning kan inte accepteras!, Hur högern hanterar historia, Vet Sven Otto Littorin att han är ansvarig minister?, Regeringens kollektiva ansvar, Schlingmanns skrämselpropaganda, Schlingmanns pyttipanna, PR-byrån Moderaterna, Reinfeldtska för nybörjare, PR-byrån Moderaterna versus Svenska akademins ordlista, Grattis Per Schlingmann!, Per Schlingmann v. Stefan Stern - Del II

[UPPDATERAT]

Läs även M-program är en historieförfalskning och Moderaterna i Orwells spår. Tack Jan Söderström för tipsen! Martin Moberg, Norrköpingsbloggen, Peter Johansson, Raftsjö m.fl.

Högern - Kulturens kreationister*

Två viktiga kulturreformer, som den socialdemokratiska regeringen genomförde innan maktskiftet 2006, var sänkningen av bokmomsen till sex procent och fri entré till de statliga museerna. Regeringen Reinfeldt rev upp Socialdemokraternas fri entré-reform, vilket innebar att museerna i genomsnitt förlorade var tredje besökare.

Den största kulturpolitiska reformen är trots allt skattesänkningen för vanliga
medborgare. En tusenlapp mer i månaden i börsen innebär att man har mer över att
lägga på kultur, har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sagt. Mein Gott!

I mitt inlägg Hej budget! skriver jag:

[...] kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

* Titeln har jag lånat från Claes Wallins excellenta inpass.

Dagens citat

Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker att sjukskrivna kan arbeta i regeringen.

Mark Levengood i DI

Tidigare inlägg: När man skjuter (kultur)arbetare

När man skjuter (kultur)arbetare

Vet ni hur många utbildade kulturarbetare som arbetar med det de är utbildade till? Arkeologer jobbar som brevbärare, konstvetare jobbar som vakter, etnologer jobbar i affär. Vet ni hur många kulturvetare som går arbetslösa?

Jag har själv en magisterexamen i arkeologi, men i mitt yrkesverksamma liv har jag sammanlagt jobbat tre år inom kultursektorn, resterande år har jag främst jobbat i bevakningsbranschen.

I morse, när jag gick på mitt pass klockan sju, läste jag på SVT:s hemsida att regeringen Reinfeldt, i höstens budgetproposition kommer att föreslå att människor med nedsatt arbetsförmåga ska arbeta med att rusta upp det svenska kulturarvet. Jag höll på att sätta mitt morgonte i vrångstrupen.

Detta förslag nedvärderar såväl sjuka som kulturvetare. Att borgarnas syn på kultur och kulturarv också skiljer sig radikalt från vänsterns syn blir än tydligare. Enligt borgarna kan vem som helst inventera och vårda kulturarvet.

Läs även vad bloggen Svenska tecknare tycker om saken.

[UPPDATERAT]
Läs även Åsa M. Larssons inlägg Kortsiktigt kulturarvslyft
Arkeologgruppen - Apropå att rusta det svenska kulturarvet
DIK

Tepåsehögern

Tepåsehögern Sveriges motsvarighet till den amerikanska rörelsen Tea Party.

Lästips:
Lars Bäck -Tepåsehögern en svensk Tea Party-rörelse
Peter Johansson - Tepåsehögern mot resten

Tidigare inlägg: Teflonhögern

Kultur intresserar inte Moderaterna

Ovan kan ni se en skärmdump som visar att när kultur ska avhandlas i Landstingsfullmäktige i Stockholm, reser sig en massa moderater helt sonika upp och lämnar lokalen.

Avslöjande: SvD:s ledarskribent Sanna Rayman gillar Håkan Juholt

I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det.

Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.

Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).

Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.

Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.

Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.

Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.

Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".

Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.

Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.

P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!

Foto: Socialdemokraterna/Natalie Sial

Den "kritiska" granskningen av makten

Vid riksdagsvalet 2006 bytte huvudrollsinnehavarna plats. Den socialdemokratiska regeringen ersattes av en moderatstyrd regering. Året är nu 2009 och media har fortfarande inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. Medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har media blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen. [...] Jag kan förstå att det var lättare innan valet 2006 att vara borgerlig ledarskribent, eftersom de då befann sig i opposition. Det är betydligt svårare att kritiskt granska den moderatstyrda regeringen om man är ledarskribent på Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Media har en oerhört viktig roll i bevakningen av vårt samhälle. Jag anser att media missköter den rollen. När ska media komma ut ur oppositionsgarderoben?

Ovanstående skrev jag 2009 och som alla vet är året nu 2011 och regeringen Reinfeldt är inne på sin andra mandatperiod. Och visst förekommer det att en och annan högerskribent kritiserar Moderaterna, men sällan någon på SvD:s ledarredaktion.

Dagens dravel står Per Gudmundson för. Han umgås nog för mycket med Per Schlingmann & Co. Det är uppenbart att denna ledarskribent har läst Moderaternas rapport om barnfattigdom och svalt den med hull och hår. Med ny sifferexercis tror Moderaterna nämligen att de kan trolla bort barnfattigdomen. Gudmundson har tyvärr glömt bort det som är viktigt för en journalist - källkritik. Källkritik är A och O för såväl journalister som akademiker. Ja, egentligen är källkritik av vital betydelse för alla som forskar, skriver eller uttalar sig.

Att Gudmundson angriper Socialdemokraterna och Håkan Juholt, med Moderaternas rapport som främsta vapen, förvånar mig inte. Jag hade inte förväntat mig något annat av Gudmundson. Vad som däremot förvånar mig är den sågning han gör av hela journalistkåren i ledaren:

Att en S-politiker bluffar om barnfattigdomen förvånar inte. Att journalistkåren köper bluffen, och vidareförmedlar den rakt av, är mer märkligt.

Undermeningen: endast ledarskribenter på SvD sköter sitt jobb. Resten av journalistkåren är usla. Om Gudmundson vill att journalistkåren köper Moderaternas bluff (denna gång i form av en rapport om barnfattigdom), förstår jag inte varför han gör sig ovän med resten av journalistkåren.

Till syvende och sist skulle det kännas befriande om högerns ledarskribenter tog sin roll på allvar någon gång och ibland kritiserade sittande regering. Om inte annat så för trovärdigheten.

Min rekommendation: Step out of your echo chamber.

Röda Berget på samma tema.