Bloggen som politisk plattform (Del II)

Igår var jag på Nätrot '12 och lyssnade på Brit Stakston som bland annat talade om engagemang på nätet. Föredraget går att se på ABF Play. Stakston har vidare skrivit en bloggpost under rubriken Hur påverkar bloggande medborgare? I inlägget ställer hon följande frågor:

1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du driver?
2. Hur och vad har det inlägget rent konkret påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Jag har de facto skrivit om just detta i boken Netroots. En progressiv bloggrörelse som sätter agendan. Det har dock gått två år sedan boken skrevs och nu har jag färskare exempel på inlägg och projekt som gjort avtryck. Då var året 2010. Nu är det 2012 och Socialdemokraterna har hunnit beta av två partiledare och den tredje har suttit på sin post i blott och bart några månader. Efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna började ett visst krismedvetande infinna sig i partiet. Mona Sahlin tillsatte en kriskommission. Några bloggare var dock oroliga över partiets kommission och medelst en debattartikel i Aftonbladet lanserade vi därför Öppna kriskommissionen (ÖKK). Läs mer om ÖKK här.

Dock ska detta inlägg inte handla om ÖKK utan vad som hände när jag kritiserade den dåvarande partiordförande Håkan Juholt.

När valberedningen äntligen hade lyckats vaska fram Juholt ur sorteringshatten var även jag eld och lågor. Jag intervjuades av Makthavare.se och nedan intervjuas Johanna Graf och jag av Sosse.tv.

I oktober briserar Juholts lägenhetsaffär. Jag skriver inlägget Fanfanfan och tillsammans med tre andra bloggare publicerar jag en debattartikel på SvD Brännpunkt. Efter den debattartikeln tog det hus i helvetet. I bland annat inläggen Allt jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga och (S)ekten skriver jag om detta helvete. En bisak i sammanhanget är att den parmiddag som min hustru Åsa och jag hade planerat tillsammans med Håkan Juholt och hans sambo Åsa aldrig blev av.

Håkan Juholt sitter å ena sidan kvar efter lägenhetsaffären, å andra sidan har jag (och några till) blivit förklarade persona non grata av många inom partiet.

Under hösten fortsätter jag vara kritisk mot några av Juholts utspel och ställningstaganden. Jag drömmer om ett riktigt arbetarparti, jag skriver om brain drain. Jag levererar kärleksfull kritik och media älskar politiker som är kritiska mot sina egna partier. Dock är det inlägget Det räcker nu som blir ett av de mest lästa och citerade blogginläggen som jag (hitintills) har skrivit. TT fångar upp det. SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, ja, till och med Lena Mellin skriver om detta.

Den bloggposten bidrog nog till att Håkan Juholt så småningom fick avgå.

Att vara en kärleksfull kritiker, hur har det påverkat mig rent privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt et cetera?

Otal jobb har jag sökt inom S och i förlängningen arbetarrörelsen. För några dagar sedan träffade jag en partikamrat (som även är partianställd) som sade: Alexandra. Du kommer aldrig få ett jobb inom S. Du är för kontroversiell. Lydighet och ja-sägare premieras, medan kärleksfulla kritiker behandlas som paria. Yrkesmässigt är det således en katastrof. Privat har jag förlorat en del vänner.

När jag började blogga 2007 ansågs bloggare vara något obskyra. De var tekniknördar och släpptes aldrig in i finrummet. Nu är situationen annorlunda vilket har stärkt min och andra bloggares opinionsbildande roll. Bloggare får numer sitta i tv och uttala sig. Förut släpptes vi aldrig in på tidningarnas debattsidor, nu är vi välkomna. Ibland händer det till och med att vi även blir uppmanade att skriva debattartiklar av de politiska tidningarnas redaktioner. Journalister ringer och ber mig att uttala mig i än det ena ämnet än det andra ämnet.

Mitt varumärke har förstärkts. Jag upplevs som trovärdig. Jag är Alexandra Einerstam och även jag, i egenskap av gräsrot, får vara med och opionsbilda tack vare min blogg HBT-sossen som fortfarande är den bästa politiska plattform jag har.

Peter Andersson, Anders Nilsson  och Lakes lakonismer har också svarat på Brit Stakstons frågor. Gör det du också!

I morgon går Nätrot '12 av stapeln

Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas: I morgon fredag startar Nätrot '12 - den första, nationella konferensen i Sverige. I dagarna tre skall jag umgås med andra, progressiva nätaktivister.

Programmet för konferensen är fullspäckat med intressanta föredrag, mingel, paneldebatter och workshops.

Hoppas att vi ses på ABF i helgen!

Nätrot 12

I cirka fem år har nätverket NetRoots organiserat progressiva bloggare. Jag är en av de som var med från början. Därför är jag nu mäkta stolt att NetRoots anordnar den första, nationella konferensen i Sverige. Konferensen går av stapeln i Stockholm 27-29 april.

Jag kommer inte hålla i något föredrag eller seminarium, utan är där för att få inspiration, nätverka och ha roligt. En hel helg fullspäckad med möjlighet att lära sig opinionsbildning, teknik och knyta nya bekantskaper. Inga sakfrågor - bara metoder, som det står på hemsidan.

Håll nu tummarna för att min hustru Åsa inte får värkar den helgen. Runt den fjärde maj beräknas hon nämligen föda. Förutom konferens har jag ju planerat ett litet mingelparty och det skulle vara försmädligt om vattnet går mitt i festligheterna.

Bloggat: Martin Moberg, Johan Westerholm, Helena Ericson, Alliansfritt Sverige

Vy från ett luftslott*

Andra dagen på jobbet efter en månads sjukskrivning. Almedalen är i full gång och jag är inte där. Även om jag inte har fri tillgång till internet på jobbet, har jag tillgång till SVT, SR, DN, Aftonbladet, SvD och Expressen. Alla dessa medier hårdsatsar på Almedalen. Därtill har jag twitter och i likhet med Catia Hultquist älskar jag twitter. Tack vare hashtaggar som #almedalen känns det som om jag de facto var på plats i Visby. Tack vare SVT Forum kan jag sitta i lugn och ro och se partiledartal och inte bara partiledartal, utan SVT filmar även vissa seminarier. Tack vare partiers hemsidor och mängden pressmeddelanden som landar i min inkorg har jag,om inte full koll, en god översikt.

Nu kommer jag inte blogga så mycket om Almedalen. Jag har ju, som många redan märkt, dragit ner på mitt bloggande, men jag skulle kunna bli Almedalens mest inflytelserika bloggare, just på grund av att jag inte är där.

Det är inte bara Almedalen som jag skippar detta år, utan även Stockholm Pride (som jag har varit på sedan 1999, utom 2003 då jag var på pridefestival i München). Men... inte att förglömma - det finns ett helt gäng nätrötter från det progressiva nätverket NetRoots på plats i Visby.

Och apropå twitter, facebook och annan nätverksbaserad media, så är det tyvärr så (som Hultquist påpekar i sin artikel) att många politiker ännu (år 2011) har en endimensionell syn på nätverksbaserad media. Nu är inte politiker ensamma om denna syn. Ett annat exempel är Göran Hägg satt i SVT-soffan och uttalade sig om bloggar... brrr säger jag bara.

* Titeln snodd från Kent

Avslöjande: SvD:s ledarskribent Sanna Rayman gillar Håkan Juholt

I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det.

Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.

Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).

Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.

Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.

Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.

Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.

Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".

Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.

Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.

P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!

Foto: Socialdemokraterna/Natalie Sial

Den "kritiska" granskningen av makten

Vid riksdagsvalet 2006 bytte huvudrollsinnehavarna plats. Den socialdemokratiska regeringen ersattes av en moderatstyrd regering. Året är nu 2009 och media har fortfarande inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. Medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har media blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen. [...] Jag kan förstå att det var lättare innan valet 2006 att vara borgerlig ledarskribent, eftersom de då befann sig i opposition. Det är betydligt svårare att kritiskt granska den moderatstyrda regeringen om man är ledarskribent på Svenska Dagbladet eller Dagens Nyheter. Media har en oerhört viktig roll i bevakningen av vårt samhälle. Jag anser att media missköter den rollen. När ska media komma ut ur oppositionsgarderoben?

Ovanstående skrev jag 2009 och som alla vet är året nu 2011 och regeringen Reinfeldt är inne på sin andra mandatperiod. Och visst förekommer det att en och annan högerskribent kritiserar Moderaterna, men sällan någon på SvD:s ledarredaktion.

Dagens dravel står Per Gudmundson för. Han umgås nog för mycket med Per Schlingmann & Co. Det är uppenbart att denna ledarskribent har läst Moderaternas rapport om barnfattigdom och svalt den med hull och hår. Med ny sifferexercis tror Moderaterna nämligen att de kan trolla bort barnfattigdomen. Gudmundson har tyvärr glömt bort det som är viktigt för en journalist - källkritik. Källkritik är A och O för såväl journalister som akademiker. Ja, egentligen är källkritik av vital betydelse för alla som forskar, skriver eller uttalar sig.

Att Gudmundson angriper Socialdemokraterna och Håkan Juholt, med Moderaternas rapport som främsta vapen, förvånar mig inte. Jag hade inte förväntat mig något annat av Gudmundson. Vad som däremot förvånar mig är den sågning han gör av hela journalistkåren i ledaren:

Att en S-politiker bluffar om barnfattigdomen förvånar inte. Att journalistkåren köper bluffen, och vidareförmedlar den rakt av, är mer märkligt.

Undermeningen: endast ledarskribenter på SvD sköter sitt jobb. Resten av journalistkåren är usla. Om Gudmundson vill att journalistkåren köper Moderaternas bluff (denna gång i form av en rapport om barnfattigdom), förstår jag inte varför han gör sig ovän med resten av journalistkåren.

Till syvende och sist skulle det kännas befriande om högerns ledarskribenter tog sin roll på allvar någon gång och ibland kritiserade sittande regering. Om inte annat så för trovärdigheten.

Min rekommendation: Step out of your echo chamber.

Röda Berget på samma tema.

Länsförsäkringar, lesbiska och hur det egentligen förhåller sig

Ovanstående är Jesper Nilssons tweets som satte igång en liten twitterbävning igår. Den spred sig sedan vidare till facebook. Länsförsäkringar (som också finns på twitter) fick många frågor och kommentarer om uppgiften stämde.

Jag ringde Suzanne Burdén, presschef för Länsförsäkringar i Stockholm och hon bad mig istället mejla henne. 17 minuter senare låg det ett standardsvar på Länsförsäkringars twitterkonto:

Under dagen bevakade jag såväl min inkorg som Länsförsäkringars twitterkonto, i hopp om ett mer utförligt svar från Burdén och Länsförsäkringar. Något mejl från Burdén fick jag inte igår, men Länsförsäkringar levererade nedanstående tweet:

I och med denna tweet, gav sig även Paul Ronge in i "leken" och skriver att vad [Länsförsäkringar] insinuerar är att det lesbiska offret ljuger om orsaken till noll i skadestånd. Good luck! Ronge anser vidare att ifrågasätta kundens trovärdighet är den svåraste krisstrategin.

Krishanteringen från Länsförsäkringar har även jag synpunkter på, i synnerhet när jag läser det pressmeddelande som försäkringsbolaget lade ut sent igår kväll.

Problemet är att den lesbiska kvinnan inte har uttalat sig eller gett Länsförsäkringar sitt medgivande . Vi kan, i nuläget, inte veta hur det egentligen förhåller sig. Nu vill inte jag sätta press på kvinnan, men en tanke vore ju att hon använder sig utav sin vän Jesper Nilsson som till exempel kan lägga ut Länsförsäkringars beslut på nätet (namn borttaget om hon så önskar).

Står det uttryckligen i beslutet att lesbiska faktiskt kan välja om de ska kyssas offentligt eller inte och därför utgår ingen ersättning, bryter Länsförsäkringar mot diskrimineringslagen.

Tystnad - det fulländade uttrycket för förakt*

TYSTNAD. UTANFÖRSKAP
Johan Ulvenlöv: Igår uppdagades nyheterna att Moderaterna raderat avgörande information om utanförskapet på sin webbplats och att Sven-Otto Littorin fixade med utanförskapssiffrorna i Riksdagens frågestund. Vi kan konstatera att ingen, inte någon, inte ens med en enda stavelse, försvarar, förklarar, stödjer eller ens visar något som helst intresse för utanförskapet bland högerns pratare.Detta påminner mig också om den granskning som gjorts kring hur ofta högerbloggare skriver om jobbfrågan. Tystnad.
-
Jag är inte det minsta förvånad att nyheten om Moderaternas trollande och trixande möts med tystnad från Högern. Jag trodde åtminstone att Kent Persson skulle ta bladet från munnen, men även han är tyst.
-
Förr kunde man bränna ner biblioteket i Alexandria och förlusten av kunskap när biblioteket upphörde var omfattande och bestående. Moderaterna verkar inte inte förstå den nya tid de verkar i. Visst kan man plocka bort och radera information från hemsidor och bloggar, men det innebär inte alltid att informationen är borta, raderad, gömd, glömd eller försvunnen... En tidigare version som ligger kvar på servern, en utskrift eller en skärmdump är allt som behövs.
-
I ett tidigare inlägg skrev jag att medborgarjournalistik behövs. Att ingen, inte någon, inte ens med en endaste stavelse, försvarar, förklarar, stödjer eller ens visar något som helst intresse för utanförskapet bland Högerns förespråkare, visar återigen vikten av medborgarjournalistik.
-
Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Önskar Moderaterna att det fanns en procedur som gör det möjligt att radera väljarnas minnen av deras fyra år vid regeringsmakten inför valet 2010? Högerns tystnad är ett uttryck för förakt och arrogans.
-
* Titeln på inlägget är ett citat av George Bernard Shaw.

Medborgarjournalistik behövs

Peter Andersson skriver i sitt inlägg Att själv höra Mona Sahlins tal skiljer från mediabilden:
-
Förr kunde man kanske skriva vad som helst: I Youtube och bloggarnas dagar avslöjas det lätt. Alla journalister verkar inte ha förstått den nya tid de verkar i. Dagens nyheter har rubriken "Sahlin till angrepp mot regeringen". Inget fel i sak. Definitivt inte utan anledning. Här styr möjligen journalistikens egen logik rubriken: det finns en tydlig konflikt.
-
I artikeln Journalister, kom ut ur oppositionsgarderoben, skriver jag att medierna ska ägna sig åt kritisk granskning av makten, men istället har journalister, blivit något av en anslagstavla för den borgerliga regeringen och använder sig gärna av det Moderata nyspråket.
-
Därför är det bra att Mona Sahlins tal inför partiets förtroenderåd i riksdagens andrakammarsal finns på YouTube och i skriven form här och att bloggare, som Peter Andersson, belyser medias skeva vinkling av talet. Medborgarjournalistik behövs!
-
Expressen , DI
Veronica Palm - Nu är det roligt!
Mona for president - På dem Mona!
Mats Engström - Mona Sahlin på offensiven
Magnus Berg - Medborgarjournalistik befriar oss
Eric Sundström