Bloggen som politisk plattform (Del II)

Igår var jag på Nätrot '12 och lyssnade på Brit Stakston som bland annat talade om engagemang på nätet. Föredraget går att se på ABF Play. Stakston har vidare skrivit en bloggpost under rubriken Hur påverkar bloggande medborgare? I inlägget ställer hon följande frågor:

1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du driver?
2. Hur och vad har det inlägget rent konkret påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Jag har de facto skrivit om just detta i boken Netroots. En progressiv bloggrörelse som sätter agendan. Det har dock gått två år sedan boken skrevs och nu har jag färskare exempel på inlägg och projekt som gjort avtryck. Då var året 2010. Nu är det 2012 och Socialdemokraterna har hunnit beta av två partiledare och den tredje har suttit på sin post i blott och bart några månader. Efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna började ett visst krismedvetande infinna sig i partiet. Mona Sahlin tillsatte en kriskommission. Några bloggare var dock oroliga över partiets kommission och medelst en debattartikel i Aftonbladet lanserade vi därför Öppna kriskommissionen (ÖKK). Läs mer om ÖKK här.

Dock ska detta inlägg inte handla om ÖKK utan vad som hände när jag kritiserade den dåvarande partiordförande Håkan Juholt.

När valberedningen äntligen hade lyckats vaska fram Juholt ur sorteringshatten var även jag eld och lågor. Jag intervjuades av Makthavare.se och nedan intervjuas Johanna Graf och jag av Sosse.tv.

I oktober briserar Juholts lägenhetsaffär. Jag skriver inlägget Fanfanfan och tillsammans med tre andra bloggare publicerar jag en debattartikel på SvD Brännpunkt. Efter den debattartikeln tog det hus i helvetet. I bland annat inläggen Allt jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga och (S)ekten skriver jag om detta helvete. En bisak i sammanhanget är att den parmiddag som min hustru Åsa och jag hade planerat tillsammans med Håkan Juholt och hans sambo Åsa aldrig blev av.

Håkan Juholt sitter å ena sidan kvar efter lägenhetsaffären, å andra sidan har jag (och några till) blivit förklarade persona non grata av många inom partiet.

Under hösten fortsätter jag vara kritisk mot några av Juholts utspel och ställningstaganden. Jag drömmer om ett riktigt arbetarparti, jag skriver om brain drain. Jag levererar kärleksfull kritik och media älskar politiker som är kritiska mot sina egna partier. Dock är det inlägget Det räcker nu som blir ett av de mest lästa och citerade blogginläggen som jag (hitintills) har skrivit. TT fångar upp det. SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, ja, till och med Lena Mellin skriver om detta.

Den bloggposten bidrog nog till att Håkan Juholt så småningom fick avgå.

Att vara en kärleksfull kritiker, hur har det påverkat mig rent privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt et cetera?

Otal jobb har jag sökt inom S och i förlängningen arbetarrörelsen. För några dagar sedan träffade jag en partikamrat (som även är partianställd) som sade: Alexandra. Du kommer aldrig få ett jobb inom S. Du är för kontroversiell. Lydighet och ja-sägare premieras, medan kärleksfulla kritiker behandlas som paria. Yrkesmässigt är det således en katastrof. Privat har jag förlorat en del vänner.

När jag började blogga 2007 ansågs bloggare vara något obskyra. De var tekniknördar och släpptes aldrig in i finrummet. Nu är situationen annorlunda vilket har stärkt min och andra bloggares opinionsbildande roll. Bloggare får numer sitta i tv och uttala sig. Förut släpptes vi aldrig in på tidningarnas debattsidor, nu är vi välkomna. Ibland händer det till och med att vi även blir uppmanade att skriva debattartiklar av de politiska tidningarnas redaktioner. Journalister ringer och ber mig att uttala mig i än det ena ämnet än det andra ämnet.

Mitt varumärke har förstärkts. Jag upplevs som trovärdig. Jag är Alexandra Einerstam och även jag, i egenskap av gräsrot, får vara med och opionsbilda tack vare min blogg HBT-sossen som fortfarande är den bästa politiska plattform jag har.

Peter Andersson, Anders Nilsson  och Lakes lakonismer har också svarat på Brit Stakstons frågor. Gör det du också!