Här är min ändhållplats

Ni som följer den här bloggen vet att jag har dragit ner rejält på bloggandet. Jag har skyllt på en massa saker varför jag i princip har slutat blogga, men jag erkänner härmed att det till stora delar handlar om bitterhet. Jag har nämligen sökt ett otal jobb inom  partiet men alltid fått autosvar. Förra året var jag en hårsmån från att få mitt drömjobb, men stupade på mållinjen. Arbetsgivaren valde "samma, gamla vanliga". Ni som inte förstår vad "samma, gamla vanliga" innebär - kontakta en sosse som förklarar det för er.

Sedan 2006 har jag lagt ner ett otal timmar på den här bloggen. HBT-sossen har verkligen fått genomslag och 2010 utsåg SvD den här bloggen till en av de "hetaste svenska politiska bloggarna". Mina blogginlägg har citerats i traditionell media ett otal gånger. HBT-sossen citeras till och med i böcker om politik. Jag har varit författare/medförfattare till ett otal debattartiklar.

Den (obetalda) tid och energi jag har lagt ner på såväl den här bloggen som Socialdemokraterna - sex år - borde ha genererat i en anställning. För lång och trogen tjänst brukar man i arbetarrörelsen belönas med en plats i EU-parlamentet. Ett avsnitt av den fantastiska, danska serien heter just I Bryssel hör ingen dig skrika. Det mest effektiva sättet att tysta kärleksfulla kritiker har tidigare varit att anställa dem.

Det är egentligen helt galet att vi bloggare i mångt och mycket gör det jobb som många ledarskribenter, journalister och politiska tjänstemän får betalt för. Jag syns mer i media, såväl nätverksbaserad media som traditionell media, än många av Socialdemokraternas företrädare. Inte en krona har jag fått under dessa år.

2010  befann jag mig på 25:e plats på Landstingslistan. En icke valbar plats, men personer röstade på mig, även sådana som inte röstade på S "i vanliga fall".  Och det är något jag hör ofta. Folk frågar mig varför jag inte befinner mig högre i sossehierarkin än vad jag gör. Jag brukar svara att det aldrig varit min ambition att vara förtroendevald. Min dröm har alltid varit att jobba bakom kulisserna, som politisk tjänsteman. Då frågar människor mig: "Men varför anställer de inte dig?!" När jag är på gott humör brukar jag förklara att partiet inte anställer "kärleksfulla kritiker".

Innanförskap och utanförskap.

Jag är innerligt trött på att befinna mig i utanförskapet. Sossar ringer mig och ber mig om hjälp beträffande än det ena och än det andra. I begynnelsen blev jag smickrad (som den bekräftelsetorsk jag är). Numer brukar jag svara lite syrligt: "varför anställer ni inte människor med den kompetensen?!".

Vi är allt för många som jobbar gratis medan (inkompetenta) tjänstemän och förtroendevalda får betalt för "samma" arbete.

Nej, det här inlägget är inte en uppgörelse med partiet. Jag kommer inte med buller och bång lämna partiet. Jag kommer att fortsätta skriva ett och annat inlägg här på på bloggen. Jag kommer att fortsätta skriva debattartiklar. Jag kommer fortsättningsvis gå på intressanta föreläsningar och seminarier som Socialdemokraterna står värd för. Men.... Jag kommer i slutändan vara en av de som lämnar:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag. /Anna Lindh

Till hösten hoppas jag att komma in på en utbildning som gör mig anställningsbar. Inte inom partiet (eller i förlängningen arbetarrörelsen). Håll tummarna för att jag kommer in. Jag sitter, i skrivandets stund, med cirka 350 högskolepoäng och är inte anställningsbar. Det är ett blogginlägg i sig. And by the way... hur många politiska tjänstemän har en akademisk examen?

För en månad sedan blev jag förälder. Jag erkänner att jag har använt honom (eller hen som en politisk korrekt partikamrat vill att jag skulle benämna honom) som ett svepskäl att dra ner på mina politiska uppdrag och mitt politiska engagemang. Det handlar nämligen inte om honom. Det är fel att skylla på honom.   Jag jobbar nämligen ännu bättre, skriver ännu bättre et cetera med honom i mitt liv. Han får mig att vilja.  Föräldraskapet får mig att vilja. Inte inom socialdemokratin dessvärre, men inom samhället.

Och ja. Jag bekänner. Jag är trött.

Jag inser till syvende og sidst galenskapen av att blogga, föreläsa, skriva debattartiklar, hjälpa förtroendevalda et cetera gratis. Min kompetens, mina erfarenheter, min kunskap är banne mig inte gratis.

Jag är politruk. Jag är orange

Jag har ägnat morgonen åt det här:

Jag är orange. Här är den bubblan (och då är jag plötsligt rosa).

Fler som bloggar om twittercensus: Erik Laakso, Twittercensus (specifikt om grafen här), Christofer Laurin

P.S. Läs gärna mitt inlägg Politiska bloggare - bekräftelsetorskar av stora mått mätt.

Bloggen som politisk plattform (Del II)

Igår var jag på Nätrot '12 och lyssnade på Brit Stakston som bland annat talade om engagemang på nätet. Föredraget går att se på ABF Play. Stakston har vidare skrivit en bloggpost under rubriken Hur påverkar bloggande medborgare? I inlägget ställer hon följande frågor:

1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du driver?
2. Hur och vad har det inlägget rent konkret påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Jag har de facto skrivit om just detta i boken Netroots. En progressiv bloggrörelse som sätter agendan. Det har dock gått två år sedan boken skrevs och nu har jag färskare exempel på inlägg och projekt som gjort avtryck. Då var året 2010. Nu är det 2012 och Socialdemokraterna har hunnit beta av två partiledare och den tredje har suttit på sin post i blott och bart några månader. Efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna började ett visst krismedvetande infinna sig i partiet. Mona Sahlin tillsatte en kriskommission. Några bloggare var dock oroliga över partiets kommission och medelst en debattartikel i Aftonbladet lanserade vi därför Öppna kriskommissionen (ÖKK). Läs mer om ÖKK här.

Dock ska detta inlägg inte handla om ÖKK utan vad som hände när jag kritiserade den dåvarande partiordförande Håkan Juholt.

När valberedningen äntligen hade lyckats vaska fram Juholt ur sorteringshatten var även jag eld och lågor. Jag intervjuades av Makthavare.se och nedan intervjuas Johanna Graf och jag av Sosse.tv.

I oktober briserar Juholts lägenhetsaffär. Jag skriver inlägget Fanfanfan och tillsammans med tre andra bloggare publicerar jag en debattartikel på SvD Brännpunkt. Efter den debattartikeln tog det hus i helvetet. I bland annat inläggen Allt jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga och (S)ekten skriver jag om detta helvete. En bisak i sammanhanget är att den parmiddag som min hustru Åsa och jag hade planerat tillsammans med Håkan Juholt och hans sambo Åsa aldrig blev av.

Håkan Juholt sitter å ena sidan kvar efter lägenhetsaffären, å andra sidan har jag (och några till) blivit förklarade persona non grata av många inom partiet.

Under hösten fortsätter jag vara kritisk mot några av Juholts utspel och ställningstaganden. Jag drömmer om ett riktigt arbetarparti, jag skriver om brain drain. Jag levererar kärleksfull kritik och media älskar politiker som är kritiska mot sina egna partier. Dock är det inlägget Det räcker nu som blir ett av de mest lästa och citerade blogginläggen som jag (hitintills) har skrivit. TT fångar upp det. SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, ja, till och med Lena Mellin skriver om detta.

Den bloggposten bidrog nog till att Håkan Juholt så småningom fick avgå.

Att vara en kärleksfull kritiker, hur har det påverkat mig rent privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt et cetera?

Otal jobb har jag sökt inom S och i förlängningen arbetarrörelsen. För några dagar sedan träffade jag en partikamrat (som även är partianställd) som sade: Alexandra. Du kommer aldrig få ett jobb inom S. Du är för kontroversiell. Lydighet och ja-sägare premieras, medan kärleksfulla kritiker behandlas som paria. Yrkesmässigt är det således en katastrof. Privat har jag förlorat en del vänner.

När jag började blogga 2007 ansågs bloggare vara något obskyra. De var tekniknördar och släpptes aldrig in i finrummet. Nu är situationen annorlunda vilket har stärkt min och andra bloggares opinionsbildande roll. Bloggare får numer sitta i tv och uttala sig. Förut släpptes vi aldrig in på tidningarnas debattsidor, nu är vi välkomna. Ibland händer det till och med att vi även blir uppmanade att skriva debattartiklar av de politiska tidningarnas redaktioner. Journalister ringer och ber mig att uttala mig i än det ena ämnet än det andra ämnet.

Mitt varumärke har förstärkts. Jag upplevs som trovärdig. Jag är Alexandra Einerstam och även jag, i egenskap av gräsrot, får vara med och opionsbilda tack vare min blogg HBT-sossen som fortfarande är den bästa politiska plattform jag har.

Peter Andersson, Anders Nilsson  och Lakes lakonismer har också svarat på Brit Stakstons frågor. Gör det du också!

I morgon går Nätrot '12 av stapeln

Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas: I morgon fredag startar Nätrot '12 - den första, nationella konferensen i Sverige. I dagarna tre skall jag umgås med andra, progressiva nätaktivister.

Programmet för konferensen är fullspäckat med intressanta föredrag, mingel, paneldebatter och workshops.

Hoppas att vi ses på ABF i helgen!

Nätrot 12

I cirka fem år har nätverket NetRoots organiserat progressiva bloggare. Jag är en av de som var med från början. Därför är jag nu mäkta stolt att NetRoots anordnar den första, nationella konferensen i Sverige. Konferensen går av stapeln i Stockholm 27-29 april.

Jag kommer inte hålla i något föredrag eller seminarium, utan är där för att få inspiration, nätverka och ha roligt. En hel helg fullspäckad med möjlighet att lära sig opinionsbildning, teknik och knyta nya bekantskaper. Inga sakfrågor - bara metoder, som det står på hemsidan.

Håll nu tummarna för att min hustru Åsa inte får värkar den helgen. Runt den fjärde maj beräknas hon nämligen föda. Förutom konferens har jag ju planerat ett litet mingelparty och det skulle vara försmädligt om vattnet går mitt i festligheterna.

Bloggat: Martin Moberg, Johan Westerholm, Helena Ericson, Alliansfritt Sverige

Respektera konstnären men inte bloggaren?

För ett tag sedan satt Göran Hägg i Gomorron Sveriges nyhetspanel och uttalade sig föraktfullt om bloggar. Hägg anses tillhöra intelligentian i Sverige, men när en intellektuell man eller kvinna avfärdar sociala medier i allmänhet och bloggar i synnerhet, ryser jag av obehag.

När vissa intellektuella ägnar sig åt elitism, deprecieras de i samma ögonblick av mig. Att, som intellektuell, sätta sig på höga hästar, är det någon form av hävdelsebehov? Att jag, på grund av mitt intellekt och min bildning, tror mig vara bättre än andra?

För något år sedan uttryckte en kommunikationsombudsman på 68:an samma förakt för bloggar. Hon sade “Ingen läser bloggar. Sociala medier är överskattat”. Facebook fnös hon åt. Än idag, saknas hon på facebook.

När jag hör journalisten Erik Helmerson och den före detta socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson diskutera Slussen, kultur och sociala medier i P1 morgon häpnas jag över Göranssons inställning. Jag har haft den största respekt för Göransson. Jag har varit på ABF och lyssnat på honom både en och två och tre gånger. Han är en källa till kunskap och en källa till inspiration.

Häromdagen skrev Helmerson i DN om varför inte kulturarbetare har samma starka röst som tidigare. Hans förklaring är att det numer finns fler plattformar i och med sociala medier. Nätaktivism. I radioprogrammet säger han att det må vara svårt att bryta sig igenom, men “de som gör det, med bra argument, de får ett väldigt stort genomslag”.

Även om jag håller med Bengt Göransson när han, i programmet, säger att vi har en höger som föraktar kulturen, så blandar han ihop korten rejält. När programledaren frågar hur det märks att högern föraktar kulturen svarar Göransson:

“Jo, men det märks bland annat på det här sättet, alltså det lite lättsinniga sättet att, som Erik Helmerson gör, när han hänvisar till de sociala medierna och låtsas att ett inlägg i en blogg är lika mycket värt som den, som kanske gjort en genomarbetad artikel”

Programledaren låter nästan förvånad när hon ställer följdfrågan “Varför skulle det inte vara det?”. Göransson säger då:

“Läs det som skrivs i bloggarna, titta bara på stavfelen, inkonsekvenserna... Folk skriver ju ner ögnblickligen vad de tänker just då och då har jag störts av att Cartesius klassiska Cogito ergo sum - jag tänker alltså finns jag till - numer devalverats till Jag tycker alltså finns jag till och det är en svaghet faktiskt.”

Jag önskade att jag kunde se Helmersons ansiktsuttryck när han hör Göransson leverera ovanstående. I varje fall får lyssnarna höra Helmerson ge Göransson svar på tal:

“Med all respekt för Bengt Göransson, som är en väldigt intellektuell politiker och har betytt oerhört mycket för debatten, så just att uttala sig om bloggar för att han har sett några stycken som har stavfel och därmed avfärdar de sociala mediernas betydelse för debatten på 2000-talet, det skulle jag kanske akta mig lite för. För det blir väldigt, väldigt missvisande och väldigt föraktfullt mot de nätaktivister som håller på att förändra demokrati, hela systemen i diktaturer som Egypten och Vitryssland …”

Göransson hävdar därefter (efter att, på ett mycket föraktfullt sätt, avfärdat bloggare”) att han inte tycker illa om sociala medier och forsätter medelst följande: “Men jag tycker att man måste ha en kritisk distans, också till dem”.

Då är min fråga till Göransson: gäller inte det alltid?

Även programledaren verkar ha svårt att förstå varför Göransson respekterar konstnären, men inte bloggaren och frågar: Vad är det som gör att dikten eller poeten, som har skrivit den, är bättre lämpad att driva samhällsdebatt, helt utanför sitt eget fält?”

Bengt Göransson: “ Han är inte bättre lämpad, men han kan tillföra perspektiv som andra inte kan”.

Jag ska inte anlägga ett genusperspektiv på detta inlägg, men jag kan inte rå för att jag reagerar på att Göransson anser att en poet är en “man”. Att poeten kan tillföra perspektiv som andra (läs bloggare) inte kan, har Göransson svårt att förklara. Han trasslar in sig i ett konstigt resonemang som jag tror få håller med honom om.

Helmerson får slutordet och säger: "Kritisk distans till sociala medier är så självklart att det inte ens behöver sägas, men därifrån till att avfärda sociala medier på grund av några bloggare skriver stavfel, tycker jag är en aning förmätet."

Att Göransson hellre läser debattartiklar skrivna av författare och konstnärer, istället för blogginlägg skrivna av nätrötter är förvisso hans ensak. Dock vill jag ge Göransson några fakta om nätaktivism:

Bloggbävningen om FRA-lagen, där bloggarna verkligen gjorde skillnad.

Utan de rödgröna bloggarnas insats i valrörelsens slutskede hade regeringen Reinfeldt fått majoritet.

Bloggare har numer inte tillgång till enbart en plattform (bloggen) utan verkar på fler plattformar. De skriver till exempel debattartiklar, journalister ringer dem, de citeras i tidningar och teve, de sitter i morgonsoffor och debattprogram, de föreläser och de debatterar IRL.

Bloggare är inte en homogen grupp. Bloggosfären består av individer som tillför perspektiv som andra inte kan eller har. Numer kan en byggnadsarbetare, en sjuksköterska eller en ensamstående mamma göra sin röst hörd.

De populäraste (politiska) bloggarna har fler läsare än vad Göransson har åhörare på en föreläsning på ABF. Modebloggar lockar tusentals läsare i veckan.

Förr kunde man i bästa fall få in en insändare i lokaltidningen. Nu kan vem som helst skapa sig sin egen plattform. Det borde Göransson, med tanke på hans bakgrund, uppmuntra. Istället ägnar han sig åt en elitism som jag finner främmande. Det är förmätet och föraktfullt.

Det verkar som tiden sprungit ifrån Göransson. Och däri ligger mycket av socialdemokratins problem. Många av våra företrädare ger, likt Göransson, inte intryck av att vara i takt med sin samtid utan snarare ger de intryck av att vara en oförstående, självutnämnd elit. En elit som aktivt motsätter sig all form av förnyelse.

Foto: esmm

Den artikel, av Bengt Ohlson, som Helmerson hänvisar till finns här.

Recension: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

Jag skrattar sällan. Det betyder inte att jag saknar humor, snarare är jag barn av min tid - jag tillhör den ironiska generationen. Men när jag skrattar, gör jag det med besked. Det gör jag oftast i glada vänners lag. När jag ser någon komedi på teve eller läser en "rolig" bok, så kan jag på min höjd dra på vänster mungipa, men skratta högt - no way!

Jag minns när min hustru Åsa och jag satt i SJ:s buffévagn på väg till Sala (eller om det var Vänersborg) och Åsa läste Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Hon grät och skrattade om vartannat.

Igår hände det - även jag skrattade högt (och ibland var inte tårarna långt borta) när jag läste Jonas Gardells bok Har man inget liv får man köpa ett som alla andra.

I denna bok har Gardell samlat visdomsord på 140 tecken. Det är lika många tecken som twitter tillåter och ni som inte twittrar - om ni visst hur svårt det är med denna begränsning. Ibland "fuskar" jag och använder TwitLonger.

Det här draget - att ge ut sina tweets i bokform - är genialt. Fler twittrare borde ta efter honom. På twitter finns nämligen en rad intressanta människor som twittrar om än det ena, än det andra och vissa av dem håller verkligen hög kvalitet. Nej, alla är inte i klass med Gardell. Det finns ju de facto endast en Gardell och det är Jonas Gardell.

Alla på twitter är inte komiker. Jag är det verkligen inte (och blir därför glad när jag lyckas med en humoristisk tweet som twänner retweetar). Jag följer främst "politruker" (läs personer som twittrar om politik). Twittrar om politik gör även Gardell ibland och några visdomsord i boken handlar också om politik.

Självklart följer jag Jonas Gardell på twitter. Gör det du också! Och vad beträffar boken rekommenderar jag den varmt. Mitt tips är att nästa gång du är bortbjuden, istället för en flaska vin till värden/värdinnan, ge han/hen/hon denna bok istället.

P.S. Ni får gärna följa mig också.

#stuffmoderaternadid

#stuffmoderaternadid är onekligen den roligaste hashtaggen på twitter just nu. Den tillkom när Moderaterna skrev in följande mening i sitt nya idéprogram:

Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.

Aftonbladet på samma tema.

Tidigare inlägg: Så nära ett propagandaministerium man kan komma

Nu även som facebooksida

To tweet or not to tweet, that is the question

Det har funnits dagar då jag egentligen skulle ha städat, tvättat och diskat, men istället hängt på twitter. Vi är tyvärr väldigt få här i det avlånga landet som har förstått twitters storhet och även om jag nu kan ägna en stor del av detta inlägg till att försöka förklara twitters storhet, avstår jag. Det är nämligen bara att googla på twitterskola, varför twitter? et cetera.

Via Makthavare.se erfar jag att Folkpartiet har valt att avsluta sitt twitterkonto. Det förvånar mig. Det har nämligen skett en kommunikationsteknologisk revolution som partier måste förhålla sig till. En revolution som har skapat ett öppnare samhälle. Den kommunikationsteknologiska revolutionen är oåterkallelig. Det går inte att stoppa bandet, spola tillbaka det och spela in på nytt. Politiska partier bör bejaka denna utveckling. Att förhålla sig till den verkar dock desto svårare.

Vissa politiker tror att det räcker med att starta ett twitterkonto (eller ett facebook-konto eller en blogg) och sedan inget mer. Därtill finns det vissa som kör en envägskommunikation på twitter och fb. Jag säger bara: Unfollow!

Det finns politiker jag saknar på twitter. Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, för att nämna ett exempel. Jag skulle gärna vilja se twitterdueller mellan Jämtin och Arkelsten.

Tillbaka till Folkpartiets beslut att sluta hänga på twitter - partiet skriver att det inte har ”personalresurser att sitta och bevaka denna kanal". Jag är ledsen, men jag förstår inte. Personal finns ju på FP:s kansli - vad pysslar de med? Har de ingen kommunikationsavdelning? Hur många minuter krävs för att "bevaka" sitt twitterkonto?

[Recension] Den nödvändiga politiken

Författare: Ulf Bjereld och Marie Demker
Titel: Den nödvändiga politiken
ISBN: 9789172241442

I november 2009 gav sig Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sig ut på en “köksbordsturné”. Hägglund ville nämligen träffa Verklighetens folk och lyssna på vad de hade att säga.

Hägglund talar sig varm om köksbord, verklighetens folk, politikens gränser och (det allra senaste retoriska greppet) relationslinjen. Köksbordet som metafor står också i centrum för Ulf Bjereld och Marie Demker i den första delen av deras senaste bok Den nödvändiga politiken. När Hägglund använder sig utav köksbord vill han de facto krympa politikens manöverutrymme, vilket författarna mycket förtjänstfullt redogör för.

Jag håller inte med författarna i allt de skriver. Den dygdiga medborgaren och synen på den kommunikationsteknologiska revolutionen är två sådana exempel.

På ett ställe kritiserar författarna bloggare för att de nästan aldrig är expert inom sitt område och att avsändaren är oklar (dock inte en tillstymmelse i närheten av Göran Häggs naiva syn på nätverksbaserad media). Ingenstans nämns NetRoots och den betydelse som det progressiva nätverket fick i slutskedet av valrörelsen 2010. Ingenstans nämns att rödgröna bloggare är motvikter till högerns ekokammare. Däremot är det sista kapitlet i boken lysande och jag delar författarnas syn på öppenhet (jag och några till, framför allt vi som tog initiativet till den Öppna kriskommissionen, med Johan Westerholm i spetsen, först ut med dessa tankar efter den senaste valförlusten). Ulf Bjereld har gett mig tillåtelse att citera ett långt stycke från detta kapitel:

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen sommaren 2008. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. [...] Den ökande öppenheten är en irreversibel (oåterkallelig) process och den bör bejakas.

[...] De politiska partierna behöver revitaliseras. Vi har inget recept som är prövat, mycket på grund av att den skandinaviska partidemokratin är en speciell miljö med gamla och traditionella folkrörelsepartier. Partierna måste i större utsträckning släppa kontrollen eller “våga släppa varumärket”. [...] Partierna har inte så mycket att välja på. Väljarna blir allt rörligare och skyr partiernas organisationsformer. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Partiernas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de ideologiska värden vari varumärket har sin grund.

[...] Dagens politiska nätverksbaserade, individualiserade landskap förutsätter också en helt annan öppenhet och genomsynlighet än vad de politiska partierna hittills varit vana vid. Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin gav den gamla tiden ett ansikte när han för en tid sedan kritiserade förre socialdemokratiska finansministern Pär Nuder för att denne i sina memoarer varit alltför frispråkig. Ahlin förespråkade den gällande linjen av 20 års strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars “kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.

Men öppenheten måste bejakas. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen omöjliggör sekretess.

[...] Fördelen med den nya öppenheten är att den motverkar bunkermentalitet och motverkar en vulgarisering av den interna partidebatten. Om allt som sägas har möjlighet att bli offentligt tenderar debatten att hålla en hög nivå. [...] Partierna måste impregneras av denna öppenhet och utveckla arbetsformer som blir funktionella i det nya landskapet.

Alla socialdemokrater som nu talar om nystart, förändring, organisationsutveckling, öppenhet och transparens borde köpa Den nödvändiga politiken och läsa den i sommar!

Mer läsning:
Josefin Hägglund har recenserat boken i Tvärdrag (Nr 3-4 2011, s. 64)
Ulf Bjereld: Den nödvändiga politiken (+ detta inlägg)
Marie Demker: Den nödvändiga politiken
Ulf Bjereld och Marie Demker: ”Svensk politik får inte begränsas till köksborden”
Göran Hägglund: ”Verklighetens folk behöver företrädare i politiken”
Ulf Bjereld och Marie Demker: ”Lämna köksbordet på läktaren, Göran Hägglund”

Vy från ett luftslott*

Andra dagen på jobbet efter en månads sjukskrivning. Almedalen är i full gång och jag är inte där. Även om jag inte har fri tillgång till internet på jobbet, har jag tillgång till SVT, SR, DN, Aftonbladet, SvD och Expressen. Alla dessa medier hårdsatsar på Almedalen. Därtill har jag twitter och i likhet med Catia Hultquist älskar jag twitter. Tack vare hashtaggar som #almedalen känns det som om jag de facto var på plats i Visby. Tack vare SVT Forum kan jag sitta i lugn och ro och se partiledartal och inte bara partiledartal, utan SVT filmar även vissa seminarier. Tack vare partiers hemsidor och mängden pressmeddelanden som landar i min inkorg har jag,om inte full koll, en god översikt.

Nu kommer jag inte blogga så mycket om Almedalen. Jag har ju, som många redan märkt, dragit ner på mitt bloggande, men jag skulle kunna bli Almedalens mest inflytelserika bloggare, just på grund av att jag inte är där.

Det är inte bara Almedalen som jag skippar detta år, utan även Stockholm Pride (som jag har varit på sedan 1999, utom 2003 då jag var på pridefestival i München). Men... inte att förglömma - det finns ett helt gäng nätrötter från det progressiva nätverket NetRoots på plats i Visby.

Och apropå twitter, facebook och annan nätverksbaserad media, så är det tyvärr så (som Hultquist påpekar i sin artikel) att många politiker ännu (år 2011) har en endimensionell syn på nätverksbaserad media. Nu är inte politiker ensamma om denna syn. Ett annat exempel är Göran Hägg satt i SVT-soffan och uttalade sig om bloggar... brrr säger jag bara.

* Titeln snodd från Kent

Att ha många vänner är att inte ha några vänner

Det var Aristoteles som sade Att ha många vänner är att inte ha några vänner. När jag var ung (yngre?) var en fulltecknad almanacka ett tecken på popularitet. Förmodligen existerar detta fenomen fortfarande, men pappersalmanackan har nu bytts ut mot googlekalendern. I den kan man synka sin kalender med andras. Om jag till exempel vill träffa Josefin Deiving, kan jag gå in i hennes publika kalender, se när hon är ledig och boka in ett möte. High tech!

Nu envisas jag fortfarande med att ha en papperskalender. En kalender som jag sällan använder, vilket ibland leder till dubbel- och trippelbokningar. Jag har för vana att skriva attending eller maybe attending på facebookevent som jag blir inbjuden till, men sällan skriver jag in dem i pappersalmanackan och därför glömmer jag bort att jag har tackat ja eller kanske till ett evenemang.

Jag har inte många vänner (de kan räknas på vänster hands fem fingrar), men jag har en relativt stor bekantskapskrets. I tävlingen "flest facebookvänner kommer till himlen", ligger jag hyfsat bra till. Jag har 1113 fb-vänner (varav några "vänner" är organisationer, tidningar och dylikt). Facebookvänner, ja...

31 maj opererades jag och blev sjukskriven i en månad. Juni månad, underbara tid. Tid för böcker, vänner, bekanta, (korta) promenader, men det blir aldrig som man tänkt sig. Nåväl, efter två veckor var jag så pass återställd att jag skrev i min statusruta på facebook:

Från och med nästa vecka håller jag "audiens" i min lägenhet. Jag är grymt uttråkad. Det är trist att vara sjukskriven. Så den/de som har vägarna förbi Farsta och är sugna på latte/espresso/cappuccino/te/rosévin. Slå en pling. Kom förbi!

Javisst kom det en och annan, men jag hade förväntat mig en hel strid ström av människor som kom och gick i lägenheten. I detta sammanhang måste jag dock ge min styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) en eloge, för att den förlade ett styrelsemöte till min lägenhet (och vilket bra möte det blev sen).

Nu har jag blott och bart en vecka kvar på min sjukskrivning. VM i fotboll (damer) har börjat. I morgon spelar Sverige mot Colombia. Matchen startar redan klockan 15, min fru jobbar förstås och jag vill inte se matchen själv. Nu är inte jag någon idrottsfanatiker. Jag ser sällan på sport, vare sig live eller på teve. Dock tillstår jag att även jag bänkar mig framför teven när stora evenemang, i detta fall VM, äger rum.

Framför allt gillar jag "allt" runt omkring: träffa vänner, dricka öl, prata, skratta. Gemenskapen. Jag minns ett och annat OS, när jag gick i grundskolan. Då var uppehållsrummet var packat med elever och lärare som såg på den lilla teven som fanns där. Jag minns en utgrävning i Tyskland, där vi arkeologer representerade ett stort antal länder. På kvällarna satt vi vid långbordet och hejade på våra respektive lag. Jag har aldrig varit så patriotisk som när jag jobbade i Tyskland. Plötsligt var jag bara tvungen att äta Kalles kaviar på knäckebrödsmacka var och varannan dag (något som jag aldrig gör när jag är hemma i Sverige). Nåväl.. tillbaka till facebook, vänner, bekanta och morgondagens match.

Eftersom min tidigare inbjudan på facebook inte föll väl ut, bestämde jag mig i helgen för att skapa ett event: Colombia-Sverige (VM Damer). Eftersom jag bara har en liten tjocktv, så förlade jag eventet till det nyöppnade O'Learys i Farsta. Sportbaren har gigantiska tv-apparater, ett stort utbud av fatöl och kan dessutom sluka betydligt fler personer än det Einerstamska hemmet. Jag beslutade mig för ett öppet event som alla, inte enbart mina facebookkompisar, kan se och anmäla sig. Jag tog även det säkra före det osäkra och bjöd in några gäster. Jag begränsade urvalet till Stockholm, kvinnor, min styrelse och partikamrater i Farsta.

Nu är det måndag och klockan är tio. Av de 104 personer som jag har bjudit in till eventet, har en skrivit "kanske", nio har tackat nej (varav fem av dessa skrivit på eventväggen att de inte kan komma, men gärna en annan gång) och 93 har (ännu) inte svarat. I skrivandets stund är jag den enda som har skrivit att jag kommer, vilket inte är konstigt, då det är mitt eget påfund.

Den dåliga svarsfrekvensen tillsammans med min tidigare inbjudan på facebook fick mig att tänka på Jessica Ritzéns artikel Skål på er, Facebookvänner i ett februarinummer av Stockholm City. Ritzén skriver:

Stockholm har just passerat en miljon Facebookanvändare.Så hur svårt kan det vara att samla en skara Facebook-kompisar till afterwork på Tranan?

Är det mig det är fel på? Mina kompisar? Facebook? Eller Stockholm?
Drygt hälften av mina 370 Facebookpolare bor på kvartersavstånd. Med några timmars varsel bjöd jag in samtliga på after work en måndagkväll.
Två dök upp.

Den kanadensiske författaren Hal Niedzviecki gjorde ett liknande experiment och bjöd in 700 Facebook-kompisar i Toronto. Trots att 75 personer anmälde sig var det bara en som kom.
Han lärde sig the hard way, precis som jag, att ”komma” betyder ”kanske” och att ”kanske komma” betyder ”troligen inte”.

Vad betyder i så fall att man inte svarar överhuvudtaget?

Läs gärna artikeln i sin helhet. Jag finner den högintressant. I likhet med Ritzén kommer jag att bli glad om en eller två av de inbjudna dyker upp på O'Learys i morgon. Jag kommer i varje fall att se matchen på storbildsteve och dricka en Staropramen på fat. Det kan till och med hända att jag börjar slänga käft med någon av de andra gästerna.

Damn! I wish I was a lesbian*

Bill Graber & Tom McMaster

Dagen efter det uppmärksammade avslöjandet om att Amina Arraf, en lesbisk bloggare i Syrien, i själva verket är en 40-årig amerikansk, heterosexuell man, har även Paula Brooks, redaktör för Lez Get Real visat sig vara en man vid namn Bill Graber 58 år (Washington Post).

Reaktionerna, efter de två avslöjandena, lät inte vänta på sig. Folk kände sig lurade. I bloggosfären och på twitter öste människor (vänner, anhängare, fans, supporters) ur sig sin ilska och besvikelse. De två männens agerande kan (och har) försvårat situtionen för hbt-personer. Nästa gång en syrisk bloggare försvinner gåtfullt, kanske reaktionen blir "suck, ytterligare en Amina Arraf."

Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan, under rubriken Bloggbluffens litteraturhistoria, att han inte är lika övertygad om det fasansfulla i vare sig MacMasters eller Brooks tilltag. Jurjaks frågar om Siri Hustvedts manliga berättare i hennes romaner är OK och om Colum McCanns roman om Rudolf Nurejev inte är trovärdig, eftersom McCann inte själv dansar balett. Haltar inte dessa jämförelser betänkligt om vi ser till sammanhanget? För att parodera Anette Kullenberg: Det haaandlar inte om det (sagt med nasal, gäll och släpig röst). Vidare skriver Jurjaks:

Båda [MacMaster och Brooks] skriver från en vit, manlig,
heterosexuell position. För grupper som inte är lika privilegierade, typ homosexuella i Syrien, är det förstås provocerande. Fiktionen upplevs som ett kuppförsök. Men experimenten följer också en lång tradition av litterära och
konstnärliga försök att skapa förvirring och oklarhet kring gränsen mellan verklighet och fiktion. Förmågan att jävlas med denna gräns är en av konstens största förtjänster.

Om det ändock vore så. Experiment, konstnärlig frihet, ett försök att balansera på gränsen mellan verklighet och fiktion... jada, jada, jada... Detta härliga (quasi)kulturella anslag som Jurjaks använder för att fånga läsaren... ja, om inte jag vore jag, hade jag svalt hans text med hull och hår. Dessa två män har inte ägnat sig åt det som Jurjaks beskriver i sin text. Nej, de har ägnat sig åt "det gamla vanliga".

Det här är, enligt mig, en uppdaterad version av en medelålders heterosexuell mans våta dröm att få vara med när två lesbiska har sex. Varför tror ni att lesbisk porr för heterosexuella män existerar (läs gärna detta inlägg, som må vara ett sidospår)?

Av alla roller/identiteter som de kunde anta, valde de den lesbiska varav den ena (i rollen som Amina Arraf) lät rollspelandet gå så långt, att det kommer att påverka syrianska (och inte bara syrianska) hbt-personers kamp för fri- och rättigheter i negativ bemärkelse. Amina hade till och med en flickvän online. När bluffen uppdagade skrev hon på twitter: I'm deeply hurt. But now it's time to take care of the ones that actually fight for freedom and deserve it.

Och det är den approachen jag tänker anamma. Vi är många som är arga, besvikna, ledsna, förbannade (jag, för min del, befinner mig i ett stadium av förvåning och förundrande), men vi måste fortsätta att kämpa för HBT-personers fri- och rättigheter. Att som Jurjaks ägna sig åt ett kulturellt ordbajseri, är föga produktivt.

Aftonbladet, SvD, Carlos in DC, Huffington Post, Anna Troberg

Foto: Metro
* Inspiration till rubriken kommer från Hello Saferides låt My Best Friend

The Most Independent Blog Award 2011

Finaste priset i Bloggsverige, skrev Aftonbladet 2008 när tidningen, tillsammans med Bloggportalen, instiftade Stora Bloggpriset. I två år utdelades priset till bloggare i olika kategorier, för att sedan dö sotdöden.

Äntligen kommer en värdig efterföljare - The Most Independent Blog Award 2011. Det är herrarna Fredrik Antonsson (mer känd som Tokmoderaten) och Johan Westerholm (S) som är initiativtagare till TMIBA.

Jag vill förstås nominera mig själv som den mest självständiga bloggaren av alla bloggare i Sverige (även om Mary X Jensen gör anspråk på att vara det).

Jag har förmånen att slippa skriva en egen motivering. Det har nämligen en politisk motståndare redan gjort - Tokmoderaten - som skrivit följande om HBT-sossen:

Sju, sju, sju... Som nummer sju finns en blogg som jag tittar till när andan faller på. HBT-sossen är något så unikt som en sosseblogg som faktiskt kan vara kritisk mot det egna partiet och sättet man jobbar på från Sveavägen 68. Alexandra Einerstam förtjänar beröm och stöd, för det är först när man vågara vara kritisk mot egna felsteg eller feltänk som man blir verkligt trovärdig när man svingar mot motståndaren. HBT-sossen behövs i NetRoots, HBT-sossen gör ett jobb som ingen annan gör i det laget - hon är 100 procent ärlig

Det är inte första gången HBT-sossen omnämns i Tokmoderatens blogg. I Antonssons inlägg Netroots och nät-rebellen står följande att läsa:

Det finns ett härligt undantag där tanden aldrig hamnar framför den flinka tungan, och det är HBT-sossen - den enda som kan och inte drar sig för att veva mot de egna när så behövs.

Bloggträd

Johan Ulvenlöv lanserar idag ett bloggträd:

Netroots - bloggträdet

View more documents from Johan Ulvenlöv

NetRoots. Johan Westerholm, Staffan Lindström, Peter Högberg och Martin Moberg bloggar om NetRoots.

För någon dag sedan tipsade Peter Andersson mig om ett TEDx-föredrag, där Martina Lind håller ett föredrag om sociala medier (cirka 10 minuter in). Föredraget är mycket intressant om man vill veta mer om den politiska bloggosfären.

Internet: makt eller censur

Intressanta tankegångar:

Tack Fredrik Jansson för tipset!

Botrygg anmäler bloggare

Jag vet inte hur företaget Botrygg tänkte (eller rättare sagt inte tänkte) när de anmälde en enskild bloggare. Den fackligt aktiva byggarbetaren, Carl Fridén, skriver om själva anmälan här. Läs gärna inlägget i sin helhet.

Det började med att Botrygg ville att Fridén skulle ta bort inlägget När vinsten är viktigare än livet. Fridén vägrade, men sade till VD:n för företaget, att han var välkommen att gästblogga. Trots den utsträckta handen och en intensiv mejlkorrespondens mellan VD och bloggare har nu en stämningsansökan lämnats in.

Har företaget hört talas om något som heter yttrandefrihet? Om inte - rekommenderas ett besök till Wikipedia. Lagtexten finns på Notisum.

Fler som bloggare om anmälan: Peter Andersson, Deepedition, Johan Folin, Arbetarperspektiv,
Löntagarbloggen, Meeri Wasberg, Peter Johansson

Grön av avund

Ja, jag bekänner att jag avundas Miljöpartiet och den öppna partikultur som florerar i detta parti. Åsa Romson, Bodil Ceballos, Gunvor G Ericson, Mikaela Valtersson och nu Gustav Fridolin. Alla kandiderar de öppet till de två posterna som språkrör. De tillkännager sina kandidaturer via facebook, twitter, artiklar, hemsidor och bloggar. Det står i bjärt kontrast till den tradition som finns inom mitt eget parti och som jag har skrivit om i inlägget Flytta på er!

Det finns många frågor där jag sympatiserar mer med MP än med S. Jag har vänner och bekanta som är aktiva inom MP. De lockar och pockar ”kom över till oss”, ”vi tar emot dig med öppna armar” och det har funnits stunder då jag har känt mig frestad... men nej... jag gick med i Socialdemokraterna 2006 och även om det blott och bart har gått fyra år känner jag mig som en sosse i själ och hjärta.

Krismedvetenhet och förändringsvilja har fram tills nu varit något av en läpparnas bekännelse inom S, men jag ser faktiskt ett och annat sundhetstecken efter den senaste valförlusten. De utmaningar vi har framför oss, om det så må vara politik, personer, organisation eller idédebatt – jag vill vara med! Jag vill vara en av de som påverkar, förändrar och kämpar.

[Under strecket]

Apropå sundhetstecken... I morse publicerade Expressen en artikel skriven av Johan Westerholmsom och som han vidareutvecklar sina tankegångar i inlägget

Socialdemokraterna:
Om att vara ett öppet progressivt oppositionsledande parti

I artikeln skriver Westerholm att han vill se fler partidistrikt följa Stockholms stads exempel (ja, han är inte ensam om sin åsikt om någon, mot all förmodan, trodde det) och som av en slump, väljer Socialdemokraterna i Stockholms län (dit Westerholm tillhör) att samma dag, som publiceringen av artikeln, öppna upp processen i och med en facebookgrupp.

Två partidistrikt gläntar åtminstone på dörren och jag hoppas innerligt att de andra partidistrikten följer efter och (vad jag ännu hellre vill se) går ännu längre.

Fler på samma tema: Anders Wallner, Sandro Wennberg, SVT, DN, SvD, Expressen, Maria Frisk, Jakob Lundgren, Johan Westerholm, Makthavare

QuestBackformuläret är ifyllt och inskickat - vad händer nu?

Då har jag äntligen fyllt i och skickat in det formulär som jag fick i min inkorg i tisdags - det formulär som Veronica Palm skrev skulle komma på sin blogg. I mitt inlägg Ett öppet parti, ej ett befästat (Del V) ställde jag sex frågor till Stockholms arbetarekommun, varav tre handlade om formuläret:

4. Vad händer med questbackformuläret efter det att medlemmarna kryssat i rutor, kommit med förslag och skickat in det?
5. Kommer resultaten att redovisas öppet?
6. Kommer AK att verkligen lyssna på medlemmarna och nominera den person som medlemmarna vill ha? I sitt inlägg skriver nämligen Palm att partidistrikten äger nomineringsrätten, som stadgarna föreskriver. De kan med andra ord skita blankt i vad medlemmarna säger.

I kommentatorsfältet svarade Palm på mina frågor:

4. Styrelsen kommer att använda det som underlag för vårt beslut. kanske låter vi det gå vidare till valberedningen.
5. Vet inte riktigt, tveksamt. Vår förhoppning är ju att människor ska våga vara öppna och ge sin hjärtas bild. Kanske inte lämpar sig för total öppenhet. kan också nämnas personer i sammanhang som inte de själva vill vara i. Det krävs en vägning av integritet och öppenhet.
6. Jo, så kan man uttrycka det ;-) Men styrelsen vill ju ha medlemmarna och föreningarnas åsikter för att kunna göra ett bra jobb.

I min slutkläm skrev jag:

För handen på hjärtat... vilken organisation som helst kan be medlemmar om synpunkter och förslag via till exempel ett formulär, men det intressanta är vad som händer därefter.

Gärna öppenhet och transparens, inte medelst ord utan i handling.

Svara gärna på Sandro Wennbergs Enkät: Bör alla S-medlemmar få nominera personer till partiledningen?