Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu har det gått två veckor på min sjukskrivning (se tidigare inlägg). Jag var beredd på att jag skulle ha ont efter operationen, men jag trodde i min enfald att jag ändock skulle kunna gå promenader, fixa och dona i hemmet, läsa böcker, sitta på balkongen och sola, skriva, bjuda hem en massa folk... Sjukskriven i juni - när Stockholm är som vackrast. Ha!

De första dagarna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Den första promenad jag tog ner till Farsta centrum tog 35 minuter. I vanliga fall tar det 7-10 minuter. Min hjärna bestod av gröt, trots starka värktabletter hade jag fruktansvärt ont (oavsett om jag låg på rygg, på sidan, satt eller stod), trots järntabletter och Cyklonova fortsatte blödningarna och mina blodvärden låg runt 100. Jag hade inga krafter what so ever.

Nu har det gått två veckor och javisst återhämtar jag mig. Jag har varit ner till centrum både en och annan gång och handlat (bara lite, eftersom jag bara får bära tre kilo). Jag var till och med på bio i lördags och såg X-men och igår var jag och min hustru till Länna. Det var ansträngande. Jag kan till och med bekänna att jag överansträngde mig i helgen.

Jag vill göra saker. Jag behöver träffa människor! Och äntligen är jag så fit for fight att jag kan bjuda hem vänner och bekanta till lägenheten. Jag behöver ju inte åka in till stan och träffa dem. Om de vill ses, så får de komma till Farsta. Och nej, det blir inga politiska möten i juni för min del (om inte dessa förläggs till Farsta).

Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att det ligger dammråtter i hörnen, för att jag ligger i sängen när det är högsommarväder, för att jag inte orkar läsa, för att jag inte orkar skriva. Jag är ju sjukskriven. Däremot ska det bli roligt att träffa människor igen!