I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det. Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.
Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).
Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.
Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.
Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.
Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.
Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".
Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.
Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.
P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar