Damn! I wish I was a lesbian*

Bill Graber & Tom McMaster




Dagen efter det uppmärksammade avslöjandet om att Amina Arraf, en lesbisk bloggare i Syrien, i själva verket är en 40-årig amerikansk, heterosexuell man, har även Paula Brooks, redaktör för Lez Get Real visat sig vara en man vid namn Bill Graber 58 år (Washington Post).

Reaktionerna, efter de två avslöjandena, lät inte vänta på sig. Folk kände sig lurade. I bloggosfären och på twitter öste människor (vänner, anhängare, fans, supporters) ur sig sin ilska och besvikelse. De två männens agerande kan (och har) försvårat situtionen för hbt-personer. Nästa gång en syrisk bloggare försvinner gåtfullt, kanske reaktionen blir "suck, ytterligare en Amina Arraf."

Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan, under rubriken Bloggbluffens litteraturhistoria, att han inte är lika övertygad om det fasansfulla i vare sig MacMasters eller Brooks tilltag. Jurjaks frågar om Siri Hustvedts manliga berättare i hennes romaner är OK och om Colum McCanns roman om Rudolf Nurejev inte är trovärdig, eftersom McCann inte själv dansar balett. Haltar inte dessa jämförelser betänkligt om vi ser till sammanhanget? För att parodera Anette Kullenberg: Det haaandlar inte om det (sagt med nasal, gäll och släpig röst). Vidare skriver Jurjaks:



Båda [MacMaster och Brooks] skriver från en vit, manlig,
heterosexuell position. För grupper som inte är lika privilegierade, typ homosexuella i Syrien, är det förstås provocerande. Fiktionen upplevs som ett kuppförsök. Men experimenten följer också en lång tradition av litterära och
konstnärliga försök att skapa förvirring och oklarhet kring gränsen mellan verklighet och fiktion. Förmågan att jävlas med denna gräns är en av konstens största förtjänster.



Om det ändock vore så. Experiment, konstnärlig frihet, ett försök att balansera på gränsen mellan verklighet och fiktion... jada, jada, jada... Detta härliga (quasi)kulturella anslag som Jurjaks använder för att fånga läsaren... ja, om inte jag vore jag, hade jag svalt hans text med hull och hår. Dessa två män har inte ägnat sig åt det som Jurjaks beskriver i sin text. Nej, de har ägnat sig åt "det gamla vanliga".

Det här är, enligt mig, en uppdaterad version av en medelålders heterosexuell mans våta dröm att få vara med när två lesbiska har sex. Varför tror ni att lesbisk porr för heterosexuella män existerar (läs gärna detta inlägg, som må vara ett sidospår)?

Av alla roller/identiteter som de kunde anta, valde de den lesbiska varav den ena (i rollen som Amina Arraf) lät rollspelandet gå så långt, att det kommer att påverka syrianska (och inte bara syrianska) hbt-personers kamp för fri- och rättigheter i negativ bemärkelse. Amina hade till och med en flickvän online. När bluffen uppdagade skrev hon på twitter: I'm deeply hurt. But now it's time to take care of the ones that actually fight for freedom and deserve it.



Och det är den approachen jag tänker anamma. Vi är många som är arga, besvikna, ledsna, förbannade (jag, för min del, befinner mig i ett stadium av förvåning och förundrande), men vi måste fortsätta att kämpa för HBT-personers fri- och rättigheter. Att som Jurjaks ägna sig åt ett kulturellt ordbajseri, är föga produktivt.



Foto: Metro
* Inspiration till rubriken kommer från Hello Saferides låt My Best Friend

3 kommentarer:

Anna Troberg sa...

Ha, ha! Jag tycker absolut att du ska vara nöjd med rubriken. ;-)

Eftersom jag inte bara är flata utan även en självutnämnd kultursnobb, så kan jag inte riktigt uppbåda så mycket upprördhet över de båda herrarnas tilltag. Jag tycker mest att det är ett ganska intressant tilltag. Om en fejk lyckas beröra och uppröra så många människor kan jag inte låta bli att känna att det ändå måste finns något sorts korn av äkthet i det hela.

Jag är inte heller så säker på att det kommer att få långsiktiga negativa konsekvenser. Kanske har den här låtsasflatan i Damaskus fått lite fler människor att få upp ögonen för att det faktiskt finns alldeles verkliga livs levande flator även i länder som låtsas att de inte finns. Det kan vara en blessing in disguise.

Hur som helst så är det en intressant diskussion som jag tror kommer att fortsätta ett bra tag till. Jag bloggade lite om det här: http://www.annatroberg.com/2011/06/14/aven-en-fejk-kan-vara-akta/

Ha det!
Anna

MrWalker sa...

Lord Byron påstås ha sagt:
"Vad är en lögn, det är bara sanningen på maskerad"
Ganska tänkvärt och med vetskapen att all kultur är en "lögn" men med budskap om "sanning" så tror jag nog man inte skall bli för upprörd...

Alexandra Einerstam sa...

Tack Troberg och Walker för era kommentarer. Lord Byron-citatet kommer jag att använda mig utav.

I likhet med Troberg ser jag mig ju också som, kanske inte en kultursnobb, så något åt det hållet, men som jag skriver i inlägget, så håller jag det för troligt att dessa bloggbluffar inte har att göra med kultur (m a o något jla fint konst- eller författarexperiment), utan två tragikomiska personer som tänder på lesbiska/den lesbiska "kulturen" et cetera. De har bara tagit steget längre och istället för att fråga "får jag vara med" interagerar dessa män medelst nätverksbaserad media på ett sätt som inte tidigare var möjligt. Och Troberg... jag hoppas du har rätt vad beträffar hbt-personers situation. Att det inträffade snarare belyser hbt-personers situation än att får dem dödade.