Den som vill förhindra revolution måste säga ja till reformer*

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?Václav Havel

Om maktens djävulska frestelser har jag skrivit om ett otal gånger. I inlägget Processen skriver jag:

Partiets kris är djupare än Juholt. Den går ej heller att lösa med en ny partiledare. Inte heller går den att lösa, som många tror, genom att vi "börjar prata politik". 
En förklaring till att S går i otakt med sin samtid är just för många i partitoppen har harvat runt i partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen) för länge. Hur skall denna sosseadel forma en politik som attraherar fler väljare, när många av dessa politiker inte har den blekaste aning? De har nämligen aldrig haft ett "riktigt" jobb? 
Det finns förstås personer i partitoppen som innehar denna sjukdomsinsikt, men de vill inte göra något åt den. Jag har lämnat in en motion som är inspirerad av Miljöpartiets princip om långvarigt sittande. Den kanske går hela vägen till kongressen i april 2013, men då skall ombuden ta ställning till den. Samma, gamla vanliga ombud (övervägande delen heltidspolitiker alternativt jobbar fackligt på heltid och som harvat runt i systemet, precis som många andra). Tror ni, som läser detta inlägg, att S kommer att anamma principen om långvarigt sittande?

Motionen antogs av Farsta socialdemokratiska stadsdelsförening och återfinns nu i Stockholms arbetarekommuns motionshäfte och har fått beteckningen E09 (s.26). Till min glädje ser jag att två partikamrater, Anton Färnström och Martin Engman, har lämnat in en liknande motion (E08, s. 24). När jag sedan läser utlåtandet från Stockholms arbetarekommuns styrelse tror jag inte mina ögon. Styrelsen föreslår årsmötet att bifalla motion E09. Nu förhåller det sig så att det är är ombuden på årsmötet som skall bifalla motionen, men att styrelsen vill bifalla den - jag säger bara "kors i taket".

Jag avsluta detta inlägg med ytterligare ett citat från Havels tal:

Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.

Tidigare inlägg: Läpparnas bekännelse
Lästips: Gunilla Källenius blogginlägg Tystnadens arrogans
* Sagt av Egon Bahr

Politik är ingen jävla karriärsväg

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?
Václav Havel

Efter folkrörelsepartierna. Om aktivism och politisk förändring i tre svenska riksdagspartier, heter en avhandling av Svend Dahl. Jag har inte läst den, men det tänker jag göra. För jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om maktens djävulska frestelser här på bloggen. Det är så många gånger att jag inte orkar länka till alla inlägg, inte ens ett axplock kan jag välja ut.

Dahl har tillsammans med Hanna Hellin även skrivit debattartikeln Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna. Då jag inte har läst Dahls avhandling, vill jag istället lyfta Anna Ardins inlägg Man blir smutsig av politik. Ardin skriver:

Jag är en av de politiker som mer än gärna skulle slippa mitt kyrkopolitiska uppdrag som jag tagit på mig av plikt, och som blev insatt på kommunfullmäktigevalsedeln mot mitt medgivande. Jag drivs inte alls av att sitta i landsting eller kommunnämnd. Jag vill fixa projekt och skriva artiklar, jag vill diskutera politik och komma på lösningar. Och det är svårt.

Visst, det är inte alltid välkommet i partiet, men framförallt får jag stora nackdelar på andra håll. Det anses mer och mer fult att vara partipolitiskt kopplad. Det verkar helt ok att anse att politik är något smutsigt (samtidigt som man har skyhöga förväntningar på både politik och politiker).

Här är en lista på grejer jag tänkt på som också behöver ändras om vi vill ha politiker i vårt politiska system:

• När man söker jobb vill många ha någon ”neutral”, kanske särskilt som jag som jobbar med samhällsfrågor.
• När man tycker något blir man ständigt misstänkliggjord för att ha andra syften än de man uttrycker.
• När jag skulle vara moderator på den regeringskritiska seminariedagen ”Tre år kvar” fick jag inte bli presenterad som partipolitisk
• När vi arrangerade ett seminarium hjärta tackade en journalist inom public service nej till att medverkande med hänvisning till att vi är ett politiskt parti och att hon måste vara neutral
• När Juholts bostadsbidrag var uppe var det inte mindre än tre av mina vänner på facebook som i en irriterad ton krävde att jag skulle uttala mig i frågan och vara lika upprörd som dem
• När jag säger att vi måste stoppa vapenexporten, sluta utvisa människor till Syrien eller något annat som mitt parti (eller någon i mitt parti!) tyckt annorlunda kring så ställs jag till svars för saker jag inte tycker.
• Jag måste också ha en högre moral och vara mer felfri än andra människor, eftersom det kommer att vara mycket roligare för tidningarna att skriva ”socialdemokraten Anna Ardin cyklade mot rött”, eller ”den socialdemokratiska kommunfullmäktigekandidaten blev lurad av ett Nigeriabrev”.

Man anses bli smutsig av att välja ett parti, dörrar stängs, man blir granskad, ifrågasatt och får ta ansvar långt utanför vad man rimligtvis har möjlighet att ta ansvar för. Om människor inte vill engagera sig i partierna så är det klart att det är partierna som måste ändra sig, men de kommer inte kunna göra det utan en himla massa hjälp även från er som idag inte vill va med i arbetet inifrån.

Så, jaha, vad ska vi göra nu?

Jag har de facto dragit ner på mina politiska uppdrag. Jag sitter numer endast i styrelsen för Hbt-socialdemokrater i Stockholm och som ersättare i Polisnämnden i Söderort polismästardistrikt. Jag vill, i likhet med Ardin, skriva blogginlägg, artiklar, föreläsa, diskutera politik, ägna mig åt utåtriktad verksamhet, fixa projekt med mera.

Hästsossar har anklagat mig för att inte vara socialdemokrat. Partikamrater har uppmanat mig att hålla käft. Nej, jag är inte partist i den bemärkelse som de är. Jag är socialdemokrat för jag står för socialdemokratins värderingar och ideologi. När SAP har gått i graven lever fortfarande ideologin och värderingarna.

Ingen partipiska biter på mig för jag är fri. Jag uppbär inte min försörjning genom partiet. Jag dras ogärna med i sektliknande tillstånd (det tillstånd som stora delar av S befinner sig i just nu). Jag är en kärleksfull kritiker, för det är vad mitt parti behöver.

Ja, vad ska vi göra nu? Mitt svar är revolution!

Makthavare, Makthavare2, Peter Högberg, Marie Demker, Akademinytt, Gustav Fridolin

Avhandlingen: [PDF]

Efter folkrörelsepartiet Svend Dahl

su.diva-portal.org/smash/get/diva2:441101/FULLTEXT01

Filtyp: PDF/Adobe Acrobat

Internet: makt eller censur

Intressanta tankegångar:

Tack Fredrik Jansson för tipset!

Det finns en väg ut ur det här

I måndags gästades Gomorron Sverige av den före detta statsministern Ingvar Carlsson. I slutet av intervjun, ställer programledaren frågan: ”När kommer Socialdemokraterna tillbaka till 30-40 procent?”. Med glöd i blicken svarar Carlsson:

Det kommer vi komma till väldigt snabbt. Ta det tyska valet i Hamburg nu, när Socialdemokraterna ökade för en dryg vecka sedan med 15 procent och CDU halverades. Det är det nya i politik idag, i varje fall i Europa. Att förr var det stabilt. Det ändrade sig några procent. Idag är det mycket kraftiga svängningar. Den senaste opinionsundersökningen räcker det med tre procents sving i valmanskåren för att de Rödgröna ska vara i majoritet, så att jag är väldigt optimistisk och framför allt därför att vi har inte haft en så begåvad 30-årsgeneration på väldigt länge som vi har nu. Unga, begåvade socialdemokrater. Hängivna. De kommer att ge ett väldigt tillskott till svensk politik och till vårt parti.

Carlsson har så rätt. CDU åkte på storstryk i delstatsvalet och SPD återtar makten i Hamburg efter tio år med konservativt styre. Samma sak kan ske även i Stockholm.

Vi har vidare en hel drös sossar som är unga, som är begåvade och som är hängivna (och många av dem är till och med yngre än 30 och några är äldre än 40). På rak arm kan jag räkna upp:

Marika Lindgren Åsbrink, Kajsa Borgnäs, Sara Gunnerud, Gabriella Granditsky Svenson, Andreas Westerius, Kristina Persdotter, Linnea Björnstam, Fredrik Jansson, Johannes Åsberg, Katrine Kielos, Nisha Besara, Daniel Suhonen, Evin Cetin, Catharina Ullström, Emma Lennartsson, Josefin Deiving, Nima Djohari Taimouri, Anders Eriksson, Fredrik Pettersson och Daniel Nordström.

Det finns bara ett problem. Vissa vägrar att flytta på sig.

Fotot har blivit ändrat i ett bildredigeringsprogram. Orginalet: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

[UNDER STRECKET]

Ute efter mer matnyttigt om Socialdemokraterna? Läs då Johanna Grafs briljanta inlägg, Peter Högberg om idoltävlingen, Peter Andersson om partiledarkandidaternas sångförmåga, Rasmus Lenfors om att det inte bara handlar om "jaget", Roger Jönsson om att S befinner sig vid ett vägskäl och Jenny Madestam meddelar att klockan tickar.

Kvinnor på gränsen till chefsposition

Ovanstående fotografi är från Swedish Matchs årsredovisning 2007. Årsredovisningen är full med fotografier av framgångsrika kvinnor och män (som snusar). Fotografierna bekräftar de föreställningar/fördomar jag har gentemot kvinnor (och män) som innehar chefspositioner: snygga dräkter eller power suits, iPhones, papperstunna datorer, caffe latte i take awaymuggar, kvinnor som äter några salladsblad till lunch, kvinnor som röker dyra cigarrer (glöm inte att det är Swedish Matchs årsredovisning), kvinnor som på kvällarna hänger i någon designad bar och dricker vin, för att nästa morgon, redan klockan fem, träna på ett gym.
-
De sinnebilder (eller stereotyper) som fotografierna förmedlar är just karriär, framgång, storstad, smak, stil och makt. Kvinnor i chefspositioner vill förmedla framgång, makt, smak och stil och anammar naturligvis de attribut (och den attityd) som krävs för detta.
-
Karin Friberg efterlyser dock kvinnor som är dåliga förebilder. På sin blogg skriver hon bland annat:
-
När jag ser mig omkring i affärsvärlden efter kvinnor på ledande befattningar, ser jag ett antal otroligt duktiga, kompetenta, smarta, driftiga och helt fantastiska kvinnor. De är gräddan av den kvinnliga eliten. Där de träder fram, överglänser de männen med hästlängder. [...] Som kvinna ser man bara en massa powerwomans och tänker: Hjälp, jag kommer aldrig att kunna bli eller vara som hon! Det är nog ingen idé att jag ens söker ett chefsjobb. [...] För att kvinnor överhuvudtaget ska VÅGA söka en chefsposition, måste de se att även en normalt genomsnittligt duktig kvinna kan klara av chefsrollen. Jag står gärna som exempel som en halvkass kvinnlig IT-chef för att få andra kvinnor att känna: Ameh, om hon kan, så kan väl jag!
-
Jag har fått ett nytt jobb. Ett jobb med en otrolig utvecklingskapacitet och som mycket väl kan innebära att jag inom en snar framtid innehar just en ledande befattning. Om tjänsten utvecklas i den riktning som jag (och det företag jag kommer att jobba för) vill - hur vill jag då bli uppfattad av andra, av våra kunder?
-
Om en smal, vältränad kvinna i dyra skor, märkesblus och power suit förmedlar makt och framgång - hur ska jag då förhålla mig till det? När jag jobbar som vakt har jag uniform, men är inte en business suit också en slags uniform? Hur skall jag visa min särart bland andra kvinnor i ledande befattningar? Mitt signum är ju converse (och två Pippi Långstrump-tofsar). Kommer jag att överge converse till förmån för svarta skinnskor?
-
I den brittiska teveserien Cracker säger huvudpersonen Fitz: I drink too much, I smoke too much, I gamble too much. I am too much. Trots sina laster och sin excentrism är Fitz en sjuhelvetes rättspsykolog. Jag är övertygade om att kvinnor kan vara/är framgångsrika chefer, även om de bär converse (och snusar). Jag vill inte vara en i mängden. Jag vill vara Alexandra!
-
Bloggat:
http://www.tara.se/bloggare/christina-olsson/2009/09/13/stafetten-briljanta-kvinno/index.xml
http://ulricatorning.blogspot.com/
http://www.sjumilakliv.se/2009/09/dalig-forebild-im-in/
http://tankarilosvikt.wordpress.com/2009/09/13/stafettpinnen-briljanta-kvinnor/
http://wheelforcemedia.blogspot.com/2009/09/skippa-disken-och-gor-karriar-istallet.html
http://svenssonliv.blogspot.com/2009/09/stafettpinnen-briljanta-kvinnor.html

Anno 2040 är lönen jämlik

I den takt som löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskar, kan vi förvänta oss att vi kvinnor tjänar lika bra som männen anno 2040 (Metro). Jag är då 67 år gammal och pensionär. Det är förresten inte säkert att jag är pensionär då. Beroende på regering, kanske jag är tvungen att fortsätta jobba tills jag dör.

Rapporten Löneskillnader mellan män och kvinnor, yrken för yrken från Medlingsinstitutet är inte rolig läsning.

Denna förbannade lönediskriminering! I jämställdhetslag (1991:433) står det följande:

1 § Denna lag har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i arbetslivet). Lagen siktar till att förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Att förbättra kvinnors villkor i arbetslivet är i högsta grad en lönefråga! Löneskillnaderna måste minska och inte i den takt som SCB och Medlingsinstitutet räknat ut.

Nyamko Sabuni säger till Metro att det är "bekymmersamt och det är allvarlig". Ja, men gör något då, istället för att förespråka att alla kvinnor skall bli egna företagare.