Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?
Václav Havel
Efter folkrörelsepartierna. Om aktivism och politisk förändring i tre svenska riksdagspartier, heter en avhandling av Svend Dahl. Jag har inte läst den, men det tänker jag göra. För jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om maktens djävulska frestelser här på bloggen. Det är så många gånger att jag inte orkar länka till alla inlägg, inte ens ett axplock kan jag välja ut.
Jag är en av de politiker som mer än gärna skulle slippa mitt kyrkopolitiska uppdrag som jag tagit på mig av plikt, och som blev insatt på kommunfullmäktigevalsedeln mot mitt medgivande. Jag drivs inte alls av att sitta i landsting eller kommunnämnd. Jag vill fixa projekt och skriva artiklar, jag vill diskutera politik och komma på lösningar. Och det är svårt.
Visst, det är inte alltid välkommet i partiet, men framförallt får jag stora nackdelar på andra håll. Det anses mer och mer fult att vara partipolitiskt kopplad. Det verkar helt ok att anse att politik är något smutsigt (samtidigt som man har skyhöga förväntningar på både politik och politiker).
Här är en lista på grejer jag tänkt på som också behöver ändras om vi vill ha politiker i vårt politiska system:
- När man söker jobb vill många ha någon ”neutral”, kanske särskilt som jag som jobbar med samhällsfrågor.
- När man tycker något blir man ständigt misstänkliggjord för att ha andra syften än de man uttrycker.
- När jag skulle vara moderator på den regeringskritiska seminariedagen ”Tre år kvar” fick jag inte bli presenterad som partipolitisk
- När vi arrangerade ett seminarium hjärta tackade en journalist inom public service nej till att medverkande med hänvisning till att vi är ett politiskt parti och att hon måste vara neutral
- När Juholts bostadsbidrag var uppe var det inte mindre än tre av mina vänner på facebook som i en irriterad ton krävde att jag skulle uttala mig i frågan och vara lika upprörd som dem
- När jag säger att vi måste stoppa vapenexporten, sluta utvisa människor till Syrien eller något annat som mitt parti (eller någon i mitt parti!) tyckt annorlunda kring så ställs jag till svars för saker jag inte tycker.
- Jag måste också ha en högre moral och vara mer felfri än andra människor, eftersom det kommer att vara mycket roligare för tidningarna att skriva ”socialdemokraten Anna Ardin cyklade mot rött”, eller ”den socialdemokratiska kommunfullmäktigekandidaten blev lurad av ett Nigeriabrev”.
Man anses bli smutsig av att välja ett parti, dörrar stängs, man blir granskad, ifrågasatt och får ta ansvar långt utanför vad man rimligtvis har möjlighet att ta ansvar för. Om människor inte vill engagera sig i partierna så är det klart att det är partierna som måste ändra sig, men de kommer inte kunna göra det utan en himla massa hjälp även från er som idag inte vill va med i arbetet inifrån.
Så, jaha, vad ska vi göra nu?
