Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

Högern - Kulturens kreationister*

Två viktiga kulturreformer, som den socialdemokratiska regeringen genomförde innan maktskiftet 2006, var sänkningen av bokmomsen till sex procent och fri entré till de statliga museerna. Regeringen Reinfeldt rev upp Socialdemokraternas fri entré-reform, vilket innebar att museerna i genomsnitt förlorade var tredje besökare.

Den största kulturpolitiska reformen är trots allt skattesänkningen för vanliga
medborgare. En tusenlapp mer i månaden i börsen innebär att man har mer över att
lägga på kultur, har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sagt. Mein Gott!

I mitt inlägg Hej budget! skriver jag:

[...] kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

* Titeln har jag lånat från Claes Wallins excellenta inpass.

Hej budget!

Det har varit mycket snack (OBS! Texten, dit länken leder, är politisk satir för den som inte fattar) om Socialdemokraternas skuggbudget de senaste dagarna. Jag vill därför betona att det är en budgetmotion. Det är inte för inte som den kallas skuggbudget. Det här är vad SAP skulle göra om partiet innehade regeringsmakten. Nu befinner sig partiet i opposition och det är regeringen Reinfeldts budgetpropositioner som gäller fram till valet 2014. Så varför lägger Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ner så mycket tid och energi på just dessa motioner? Svaret är enkelt – för att visa väljarna vilka alternativ som finns (och att även dessa partier kan ta a n s v a r). Skuggbudget är politisk opposition. Crescendo, men också antiklimax då många löften om guld och gröna skogar förvandlas till kattguld och kalhyggen (just på grund av a n s v a r).

I ett tidigare inlägg skrev jag:

Jag är övertygad om att Socialdemokraternas skuggbudget i höst redogör för varje skattekrona, men fram tills dess går det inte att lova guld och gröna skogar. Och om det visar sig i skuggbudgeten att pensionärer får 60 kronor extra i månaden med social demokrati, eller att kulturen (som såväl jag som Juholt brinner för) får små smulor... ja, då håller Juholts social demokrati inte. Jag vill satsa på tunnelbana och cykel i Stockholm, jag vill att det byggs bostäder, jag vill, jag vill, jag vill... men om en utbyggnad av tunnelbanan innebär att S endast öppnar t.ex. Kymlinge... då brister S i trovärdighet.

Den här budgetmotionen kommer aldrig att hända, inte ens om Socialdemokraterna bildar regeringen tillsammans med Miljöpartiet 2014. Det är synd, eftersom kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

På samma tema: Aftonbladet, SR, DN, Sebastian Stenholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, SvD

Rucklarens väg*

William Hogarth. The Tavern Scene. (A Rake's Progress). 1732-1734. Oil on canvas. Sir John Soane's Museum, London, UK.

Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, fick en text publicerad i Sydsvenskans kulturdel för två dagar sedan, vilken har föranlett såväl positiva som negativa reaktioner. Min reaktion är odelat positiv. Gunilla Brodrej, som huserar på Expressens kulturredaktion, har också kommenterat Juholts tilltag. Brodrej anser förvisso att det är uppfriskande när Socialdemokraternas partiledare använder en upplevelse på Malmöoperan för sin politiska retorik, men Brodrej skriver även:

[...] det är inte riktigt klockrent att jämföra Victor Hugos olycksbarn med dagens. Hugos romantiska berättelse från bottenskiktet av det genom fattigdom och misär brutaliserade franska 1800-talssamhället kan med all vilja i världen inte jämföras med gamla Svedala 2011. Inställda X2000 och skyhöga elpriser är visserligen jobbigt, men framstår som rätt futtigt i relation till Jean Valjean som fick 19 års straffarbete för att ha stulit ett bröd.

Inte ett ord om den barnfattigdom som är ett verkligt problem i Sverige (under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom enligt organisationen Rädda Barnen), inte ett ord om välfärden som regeringen Reinfeldt monterar ner bit för bit, inte ett ord om de växande klyftorna, om massarbetslösheten, om osäkra anställningar, om sjuka som jagas och Sveriges svar på slavar - FAS 3. Ett utanförskap som ökar i det gamla Svedala. Istället skriver Brodrej om X2000 och elpriser.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Att växa upp i ett fattigt hem i Sverige är förstås inte samma sak som att vara fattig i exempelvis Brasilien eller i Hugos 1800-talssamhälle, men det finns fattiga barn i Sverige, att påstå något annat är skamligt.



Gunilla Brodrej lever i en bubbla. Brodrej jobbar som kulturjournalist på Expressen (en del av högerns ekokammare). Hon är gift med en egenföretagare, bor i Mälarhöjden och äter gärna sushi. Hon blir, i sin egenskap av kulturjournalist, inbjuden till premiärer, konserter och andra evenemang. Vin och snittar. Taxikvitton som lämnas in till redaktionen. Medelklass, ja kanske till och med överklass. Hon är, i mina ögon en rucklare*. Det är inget fel med att vara en rucklare. Men att vara en rucklare som inte ser eller kanske till och med blundar för de klyftor som finns i samhället, har jag inte mycket till övers för.

Brodrej är inte ensam om att leva i en bubbla. Journalister har ett lyxfokus. Det har bland annat Isobel Hadley-Kamptz, Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist och Thomas Hartman skrivit förtjänstfullt om. Jag önskade dock att Brodrej fick se och uppleva DET ANDRA STOCKHOLM, det Stockholm som hon och inte hennes kollegor inte ser (eller blundar för).

* Rubriken på detta inlägg har jag lånat från Rucklarens väg (The Rake's Progress) som är en engelskspråkig opera i tre akter och en epilog av Igor Stravinskij.
*Rucklare: rumlare, vivör, svirare, lebeman, roué, vällusting, festprisse.

Black - ett initiativ av Rädda Barnen

[UPPDATERING]

Gunilla Brodrej har läst mitt inlägg och kommenterat det på twitter. Hon skriver att journalistiken påminner om Flashback och även: vilket karaktärsmord! Riktigt underhållande. Kolla fakta nästa gång. Den där Brodrej du beskriver lever ett annat liv än jag.

Dock har hon inte skrivit vilka fakta som inte stämmer i inlägget. Hon kanske inte längre bor i Mälarhöjden? Är hon inte längre gift? Har hon inte sin anställning på Expressens kulturredaktion? Får hon inte inbjudningar till premiärer där det ibland vankas vin och snittar? Får hon inga recensionsex. av böcker och skivor (jag får ju ibland ett rec.ex. av en bok och en och annan inbjudan till mingel)? I så fall ber jag om ursäkt för faktafelen, men om inte Brodrej tillhör medelklassen eller överklassen här i Stockholm - vilken klass tillhör hon då? Och som jag tidigare skrev - jag har inget emot rucklare. Jag är själv, trots min blygsamma inkomst, något av en livsnjutare som unnar mig ett glas vin eller en konsert när jag har råd. I morgon ska jag förresten gå till Berwaldhallen och se en jubileumskonsert, där bland annat vinnaren av Maestro, Marit Bergman, ska dirigera ett stycke. Maestro är, by the way, ett program som Brodrej inte gillar.

"Våra band till andra människor är allt vi har"

Att skriva på kultursidor kräver en helt annan
stilistisk nivå än
att skriva på debattsidor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri till Journalisten.

Igår läste jag Håkan Juholts inlägg om samtidens olycksbarn på kultursidorna i Sydsvenskan. Socialdemokraternas partiordförande tog avstamp i Malmö Operas uppsättning av Les Misérables. Det är en fantastisk text och jag uppmanar till läsning av den.

Juholt har förmågan att ta avstamp i kulturen när han formulerar en berättelse om dagens samhälle. Det kan till exempel vara en teaterpjäs, en bok, en dikt, ett musikstycke eller ett konstverk. Det är, i mina ögon, en styrka hos en svensk politiker att använda sig av kultur för att gestalta, förklara och förstärka det som sägas skall.

För mig är en av kultursidans viktigaste funktioner att vara en arena för idédebatt för intellektuella i Sverige, säger Chukri till Journalisten. Hon pekar på Storbritannien där politiker ofta gör skarpa kulturanalyser, men att det i Sverige råder det motsatta förhållandet. Jag önskade att fler politiker nyttjade kultursidorna till idédebatt.

”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är
till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen,
på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en
potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även
människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och
motståndare.
Håkan Juholt

Är Reinfeldt välkommen att höra av sig?, frågar Journalisten Chukri. Hon svarar: Om han vill göra en samtidsanalys utifrån Camilla Läckbergs böcker är han varmt, varmt välkommen. Eller en musikanalys av Da Buzz eller Abba. Många på twitter gnuggade händerna av förtjusning igår eftersom de ansåg att det var en regelrätt dissning då Reinfeldt aldrig vågar sticka ut hakan utan snarare har en strategi att vara mer mainstream än majoriten av svenskarna. Dock håller jag jag inte riktigt med "twännerna", eftersom jag har läst Jenny Tunedals recension av Läckbergs senaste bok Änglamakerskan i Aftonbladet. En recension som statsminister Reinfeldt mycket väl hade kunnat skriva om han inte var så livrädd för kultursidorna.

Och apropå kultur, har jag läst fantastiska recensioner av Dorothee Elmigers bok Inbjudan till de våghalsiga. En recensent i DN skriver: Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser. Eftersom min tyska håller på att rosta ihop, beställde jag boken på originalspråk och kanske, kanske kanske kommer jag att använda samma grepp som Juholt, när/om jag recenserar den.

På samma tema: Resumé, Kulturbloggen, Ett hjärta rött, Martin Moberg, Johan Westerholm och till syvende och sist gammelmoderaten Maria Hagbom som hånar såväl Juholt som kultur (härligt att det fortfarande finns mörkblå, klassiska moderater som Hagbom).

Tidigare inlägg: Musikreferenser i politiken

Dagens citat

Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker att sjukskrivna kan arbeta i regeringen.

Mark Levengood i DI

Tidigare inlägg: När man skjuter (kultur)arbetare

När man skjuter (kultur)arbetare

Vet ni hur många utbildade kulturarbetare som arbetar med det de är utbildade till? Arkeologer jobbar som brevbärare, konstvetare jobbar som vakter, etnologer jobbar i affär. Vet ni hur många kulturvetare som går arbetslösa?

Jag har själv en magisterexamen i arkeologi, men i mitt yrkesverksamma liv har jag sammanlagt jobbat tre år inom kultursektorn, resterande år har jag främst jobbat i bevakningsbranschen.

I morse, när jag gick på mitt pass klockan sju, läste jag på SVT:s hemsida att regeringen Reinfeldt, i höstens budgetproposition kommer att föreslå att människor med nedsatt arbetsförmåga ska arbeta med att rusta upp det svenska kulturarvet. Jag höll på att sätta mitt morgonte i vrångstrupen.

Detta förslag nedvärderar såväl sjuka som kulturvetare. Att borgarnas syn på kultur och kulturarv också skiljer sig radikalt från vänsterns syn blir än tydligare. Enligt borgarna kan vem som helst inventera och vårda kulturarvet.

Läs även vad bloggen Svenska tecknare tycker om saken.

[UPPDATERAT]
Läs även Åsa M. Larssons inlägg Kortsiktigt kulturarvslyft
Arkeologgruppen - Apropå att rusta det svenska kulturarvet
DIK

Kultur intresserar inte Moderaterna

Ovan kan ni se en skärmdump som visar att när kultur ska avhandlas i Landstingsfullmäktige i Stockholm, reser sig en massa moderater helt sonika upp och lämnar lokalen.

40 dagar med Håkan Juholt

Håkan Juholt liknas ofta vid Super Mario. Han har under de 40 dagar han varit partiledare för Socialdemokraterna uppvisat en energi och entusiasm utan dess like. Under dessa 40 dagar har han även valt kulturen som ett av sina främsta vapen. Redan i inledningen av sitt linjetal är det kulturen som får spela första fiol. En månad senare skriver han återigen om kultur på DN Debatt. Och så var det Första maj-talet för några dagar sedan... återigen figurerar kulturen!

Eftersom kultur är något jag brinner för, är jag därför stolt över en partiordförande som vill tala om kultur!

Även borgerliga regeringar borde vara stolta över public service

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill skära ned public servicebolagens budgetar. Moderaterna har aldrig gillat public service och i förlängningen kulturpolitik. Moderaterna har alltid stått näringslivet närmast.

Idag är Mats Svegfors och Cilla Benkö inte nådiga på DN Debatt. Om regeringen Reinfeldt trodde att den, i och med rekryteringen av moderaten Svegfors, skulle få en mjäkig VD för Sveriges Radio,så misstog sig regeringen grundligt.

Nu, när borgarna sitter sin andra mandatperiod i regeringsställning, borde de göra något som vi inte förväntar oss av en borgerlig regering - nämligen satsa rejält på public service. Detta för att visa att Moderaterna är "i allmänhetens tjänst".

Reinfeldt & Co. borde utforma en handlingsplan som resulterar i att de svenska public servicebolagen istället växer och blir bättre (till och med bättre än BBC).

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Svegfors och Benkös fråga, i slutet av artikeln, är en viktig fråga som jag hoppas vi får ett tillfredsställande svar på. Även om jag är en obotlig pessimist, är jag i detta fall optimist. Jag måste vara optimist, för ett litet som Sverige, behöver verkligen starka och bra public service-bolag.

Proletären

Farsta - ett centrum för kaffe?

Jag läser i DN att i morgon fattar Stockholms kulturnämnd beslut om att skapa en attraktiv och synlig kulturmötesplats i Farsta centrum:

Enligt det inriktningsbeslut, som politikerna ska fatta beslut om, är målet att
kulturen i området ska breddas genom att samarbetet mellan biblioteket,
Kulturskolan, folkrörelserna, föreningslivet och de privata aktörerna ökar.

För att detta ska bli verklighet krävs att lokalerna byggs om. Framför
allt ska Farsta kulturcentrum ha en reception som är gemensam för de olika
verksamheterna. Här ska det finnas en foajé med sittplatser, en öppen scen och
ett kafé, som ska vara ”en självklar mötesplats för Farstaborna”, som det heter
i inriktningsbeslutet.

Till DN säger kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt: Det viktiga är att vi ökar tillgängligheten så att kulturen når flera människor. Jag håller med Sjöstedt, men behöver verkligen Farsta centrum ett café till? I skrivandets stund finns det ett 15-tal ställen som serverar en kopp java. Det senaste tillskottet är Espresso House.

I januari i år flyttade jag från Högdalen till Farsta. Jag saknar fortfarande tunnelbanebiblioteket i Högdalen (se bilder som jag tagit här). Farsta stadsbibliotek är sunkigt vid en jämförelse. Jag saknar vidare en biograf. I min hemstad Sala finns en liten, men underbar biograf. Varför finns ingen motsvarighet i Farsta?

Sjösteds kultursatsning som grovt handlar om en gemensam reception, foajé med sittplatser, en öppen scen och ett café - kommer inte att bli den självklara mötesplatsen för Farstaborna. Det krävs större ambitioner och visioner än så.

Foto: Farsta centrum invigs. Scanpix/LO-tidningen

Gör kulturen till en valfråga (Del VII)

Som titeln avslöjar har jag på denna blogg försökt göra kulturen till en valfråga. I mitt senaste inlägg Gör kulturen till en valfråga (Del VI) skrev jag:

I och med att Alliansen har presenterat sin kultur- och idrottspolitik, ligger fältet öppet för de Rödgröna att göra kulturen till en valfråga. Så min uppmaning till vår arbetsgrupp är - här har ni chansen - presentera en rapport som lyfter kulturpolitiken till oanade höjder. Föreslå satsningar i likhet med de satsningar som Norge har gjort. Om jag ska nyttja sportstermer har vi nämligen öppet mål.

Idag infriades min förväntningar och förhoppningar. De Rödgröna har nämligen idag, fredag, presenterat just en uppgörelse om kulturpolitiken - ett kulturlyft som gör kulturen till en valfråga.

Äntligen!

Andra som skriver om detta är Kulturbloggen och Martin Moberg (som också drivit frågan på sina bloggar). Claes Krantz och Peter Högberg skriver också om de rödgrönas kulturpolitiska överenskommelse. Så även Anna Vikström om kulturöverenskommelsen som innebär ett lyft för hela kultur Sverige.
SvD, DN
Tidigare inlägg: Gör kulturen till en valfråga (Del V), Gör kulturen till en valfråga (Del IV), Gör kulturen till en valfråga (Del III), Gör kulturen till en valfråga (Del II), Gör kulturen till en valfråga.

Pop och politik (Säsong II)

Igår var det premiär för andra säsongen av Pop och politik.

Första programmet handlar om vad popmusiken säger om folkhemmets uppgång och fall. I programmet talar bland annat Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin om det unkna med folkhemmet och Moderaten Anders Borg analyserar folkhemshitar.

Monica Törnell berättar om Vintersaga.

Vad jag gillar skarpt är att programledaren i Pop och politik, Anna Charlotta Gunnarson, vänder på perspektiven genom att först och främst att låta kvinnorna komma till tals.

Ni som missade första programmet igår, kan lyssna på programmet i UR Play eller i P4 i morgon.
Pop och politik finns även på Facebook.
Spotifylista (där många av låtarna, som spelades i det första programmet, finns).
Tidigare inlägg: Pop, politik och podradio, Nej, högern rockar inte

Nej, högern rockar inte

Förra veckan frågade sig Expressens ledarsida varför högern inte rockar. Ja, när Moderaternas vallåt Flyter har textrader som till exempel Bygg en moské baby bygg gärna tre baby och Det här är en låt/Låt den klinga sitt plong/utan tvingande tvång, upplevs den snarare som ett skämt.

Fredrik Reinfeldts musiksmak är i bästa fall mainstream (Da Buzz och Magnus Uggla). Dock har han avslöjat i en bilaga till Aftonbladet följande: Jag menar en fest då det inte dansas till Staten och kapitalet är ju inte en riktig fest. Eftersom Reinfeldt numer symboliserar såväl Staten som Kapitalet, förstår jag varför han gillar den låten.

I EP-valrörelsen skrev Sanna Rayman ett inlägg med rubriken Lyllo dig Evin Cetin. Rayman saknar svensk hip hop/rap som är höger. Ett av Raymans favoritband är Medina och i EP-valrörelsen gjorde bandet Evin Cetins kampanjlåt. Nu gör de om succén med låten För den du e. Jag undrar vad Rayman anser om Moderaternas vallåt? Kan den betecknas som svensk rap från högerkanten?

Expressens slutkläm lyder:

För alliansens del finns en liten strimma hopp. KD-ledaren Göran Hägglund har så
pass hyfsad smak att han vågar offentliggöra sin Spotify-lista. Å andra sidan är
väl Kristdemokraterna de sista att ge popvänstern en match om rösterna.

Vid en genomlyssning av Hägglunds Spotify-lista anser jag att det är för många gubbar som sjunger. Min partiledare, Mona Sahlin, är ett stort Bruce Springsteen-fan (vilket också kan klassificeras som gubbrock). Hon är inte den enda Sossen som lyssnar på Springsteen, vilket jag har skrivit om här och här. Opera går tyvärr inte hem i Sosselägret.

Nu är jag nyfiken på de övriga partiledarnas Spotify-listor. När får vi se dem?

Nåväl, tillbaka till varför högern inte rockar. Varför tar inte fler artister politisk ställning (i synnerhet för något alliansparti men även för något av de rödgröna partierna)? Det är ju inte så att vi slutar lyssna på vårt favoritband eller vår favoritartist om det visar sig att den/de inte sympatiserar med samma parti.

Att det saknas högerrockare i Sverige tror jag har att göra med att artister är kulturarbetare med hjärtat till vänster. Så länge alliansen inte har någon kulturpolitik (kulturministern kallar förvisso skattesänkningar för kulturpolitik) är det svårt att, i egenskap av kulturarbetare, sympatisera med högern.

För er som är nyfikna på min Spotify-lista - finns den här.
Tidigare inlägg: Marit Bergman - en artist som vågar ta politisk ställning
Moderaterna har Charlotte Perrelli och de rödgröna har Marit Bergman

Världskulturmuseet gör en kovändning

I måndags skrev jag inlägget Världskulturmuseet vill inte göra upp med bilden av Göteborg som en bögknackarstad.

Nu gör Världskulturmuseet i Göteborg en kovändning i frågan, erfar jag via museets hemsida. Måste det krävas en media - eller bloggbävning varje gång för att ompröva ett beslut?

Världen idag har naturligtvis skrivit om kovändningen.

Gör kulturen till en valfråga (Del VI)

Varför arbetsgruppen med Lena Adelsohn Liljeroth (M) i spetsen, ser så förbannat glada ut på fotot nedan, förstår jag inte. Denna arbetsgrupp har tagit fram Alliansens "nya" och obefintliga kultur- och idrottspolitik. Den rapport, som Alliansens arbetsgrupp har tagit fram, får snarare kulturarbetare i Sverige att brista ut i gråt.

I och med att Alliansen har presenterat sin kultur- och idrottspolitik, ligger fältet öppet för de Rödgröna att göra kulturen till en valfråga. Så min uppmaning till vår arbetsgrupp är - här har ni chansen - presentera en rapport som lyfter kulturpolitiken till oanade höjder. Föreslå satsningar i likhet med de satsningar som Norge har gjort. Om jag ska nyttja sportstermer har vi nämligen öppet mål.

Alliansfritt Sverige skriver också på samma tema.

Tidigare inlägg: Gör kulturen till en valfråga (Del V), Gör kulturen till en valfråga (Del IV), Gör kulturen till en valfråga (Del III), Gör kulturen till en valfråga (Del II), Gör kulturen till en valfråga.

Världskulturmuseet vill inte göra upp med bilden av Göteborg som en bögknackarstad

2005 gav Johan Hilton ut sin bok No tears for queers -Ett reportage om män, bögar och hatbrott. Ett av reportagen handlar om Josef, som möter sina mördare satanisterna Nemesis och Tom, en sen natt i centrala Göteborg. Då var Göteborg Sveriges okrönta böghatarstad.

Nu, fem år senare, har Göteborg ett kommunalråd som har hbt-frågorna som sitt ansvarsområde (något som Stockholm fortfarande saknar). Göteborgs svar på Stockholm Pride -HBT-festivalen är en formidabel succé.

Även om Göteborg har tagit krafttag mot bilden som böghatarstad, finns det fortfarande något gammalt, unket över staden. Ett exempel redovisar Victor Bernhardtz i sitt reportage Ett fegt museum. Det handlar om Elisbeth Ohlson Wallins kommande utställning Jerusalem:

Världskulturmuseet har fått kalla fötter och det stör mig något så vansinnigt. Bernhardtz skriver i sin slutkläm:

Göteborg har länge brottats med ett rykte om att vara en hbt-fientlig stad. När Världskulturmuseet nu visar upp en ängslig och defensiv utgångspunkt, där en möjlig osämja kring en utställning tas för given, gör man staden en björntjänst. Världskulturmuseet försöker förebygga en kontrovers genom att på förhand forma diskussionen och placera den i direkt anslutning till utställningen. Det är ett märkligt sätt att se på konstens plats i det offentliga samtalet och att underskatta sin publik i Göteborg.

Aftonbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, RFSL, SvD, Nyhetsverket, GP

Gör kulturen till en valfråga (Del V)

Om kulturpolitik har jag skrivit om tidigare (se nedan). Mitt i musiken har frågat alla riksdagspartierna om vad de vill med musik- och kulturpolitiken. Programmet ställde följande frågor till partierna:

1. Hur vill ni satsa på Musikskola och kulturskolan i Sverige?
2. Hur mycket medel ska avsättas för musik- och kulturskolan?
3. Tycker ni att det ska vara obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda musik- och kulturskola?
4. Hur vill ni att ordinarie musikundervisningen i grund- och gymnasieskolan ska utformas?
5. Vad avser ni göra med satsningen Skapande skola?
6. Vilka andra satsningar vill ni se som rör musik för barn och unga samt deras möjligheter att musicera?

Här är svaren från partierna:
Socialdemokraterna
Moderaterna
Folkpartiet
Vänsterpartiet
Centerpartiet
Miljöpartiet
Kristdemokraterna
---
Tidigare inlägg: Gör kulturen till en valfråga, Gör kulturen till en valfråga (Del II),
Gör kulturen till en valfråga (Del III), Gör kulturen till en valfråga (Del IV)

Gör kulturen till en valfråga (Del IV)

Igår damp ETC Stockholm ner i fastighetsboxen. Där får jag erfara att de Rödgröna i Stockholm, med Carin Jämtin i spetsen, numer har ett gemensamt kulturpolitiskt program för Stockholm. Till ETC Stockholm säger Jämtin:

Den borgerliga alliansen pratar om välfärdens kärna och i den ingår inte kulturen. Men Stockholms stad måste skjuta in pengar för att göra kulturen till en viktig del i alla stockholmares liv.

Ge kulturen ett lyft heter det kulturpolitiska programmet som jag, efter ett visst detektivarbete, hittar på Socialdemokraternas hemsida.

Det kulturpolitiska programmet består av fem punkter:

- Mer kultur för fler barn och unga
- Stärk biblioteken och litteraturen
- Bygg ut scenkonsten till hela staden
- Skapa livsrum för det kreativa Stockholm
- Ökad jämställdhet och mångfald för högre kvalitet

Det är ett mycket bra kulturpolitiskt program som de Rödgröna har utformat (om än att jag gärna hade sett ännu större satsningar på det kulturpolitiska området). Borgarna i Stockholm struntar i kulturpolitik. Kultur tillhör inte "välfärdens kärna", utan skall betalas ur egen ficka, enligt högern.

Vad de Rödgröna i Stockholm dock har glömt att göra, är att marknadsföra det kulturpolitiska programmet. Om de Rödgröna i Stockholm menar allvar - att göra kulturen till en valfråga i detta ödesval - räcker det inte med ett pressmeddelande och en artikel i ETC.

Vi är många stockholmare som brinner för kulturfrågor. Det vore bra om vi fick informationen i vår inkorg (helst en dag innan offentliggörandet), istället som i detta fall få läsa om det första gången i tidningen ETC.

Tidigare inlägg: Gör kulturen till en valfråga, Gör kulturen till en valfråga (Del II),
Gör kulturen till en valfråga (Del III

Gör kulturen till en valfråga (Del III)

Den här bloggen heter som bekant HBT-sossen, men ett annat namn skulle kunna vara Kultur-sossen. Är det något jag och Åsa brinner för så är det kultur i alla dess former. Såväl jag och Åsa innehar titeln magister i arkeologi och våra hjärtan klappar lite extra för landets kulturarv.

I två tidigare inlägg (se nedan), har jag pläderat för att vi rödgröna, med Socialdemokraterna i spetsen, bör/skall göra kulturen till en valfråga. Rosemari Södergren (upphovsman till Kulturbloggen) delar min åsikt. Hennes inlägg Sverige måste lära av Norge, Sverige behöver ett kulturlyft bör läsas i sin helhet.

Peter Högbergs söndagskrönika handlar om kultur. Peter Johansson skriver om sin uppväxt med Nationalteatern.
Tidigare inlägg: Gör kulturen till en valfråga, Gör kulturen till en valfråga (Del II)