2005 gav Johan Hilton ut sin bok No tears for queers -Ett reportage om män, bögar och hatbrott. Ett av reportagen handlar om Josef, som möter sina mördare satanisterna Nemesis och Tom, en sen natt i centrala Göteborg. Då var Göteborg Sveriges okrönta böghatarstad.Nu, fem år senare, har Göteborg ett kommunalråd som har hbt-frågorna som sitt ansvarsområde (något som Stockholm fortfarande saknar). Göteborgs svar på Stockholm Pride -HBT-festivalen är en formidabel succé.
Även om Göteborg har tagit krafttag mot bilden som böghatarstad, finns det fortfarande något gammalt, unket över staden. Ett exempel redovisar Victor Bernhardtz i sitt reportage Ett fegt museum. Det handlar om Elisbeth Ohlson Wallins kommande utställning Jerusalem:
Världskulturmuseet har fått kalla fötter och det stör mig något så vansinnigt. Bernhardtz skriver i sin slutkläm:
Göteborg har länge brottats med ett rykte om att vara en hbt-fientlig stad. När Världskulturmuseet nu visar upp en ängslig och defensiv utgångspunkt, där en möjlig osämja kring en utställning tas för given, gör man staden en björntjänst. Världskulturmuseet försöker förebygga en kontrovers genom att på förhand forma diskussionen och placera den i direkt anslutning till utställningen. Det är ett märkligt sätt att se på konstens plats i det offentliga samtalet och att underskatta sin publik i Göteborg.
Aftonbladet
, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, RFSL, SvD, Nyhetsverket, GP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar