I dagens
Metro, skriver Göran Gredier att det är tyst kring Olof Palme i politiken. Slutklämmen i hans krönika lyder:
I bokhandlarna lever Palme. Men inte i politiken. När jag läser den senaste biografin förstår jag till slut varför: ty vad Berggren inte förmår hantera är den enorma sprängkraften i den ”demokratiska socialism” Palme stod för. För Palme var framför allt den offentliga sektorn nyckeln till en bättre, mer jämlik framtid. Där sviktade han aldrig. Det är precis det som politiken i dag inte kan acceptera, när det blivit okej att riskkapitalbolag suger vinster ur minsta vårdcentral.Men det märkligaste med Palme var hans förmåga att i formuleringar lyfta fram en världsbild som gjorde dem som lyssnade lite större, så att de överskred den egna lilla ego-horisonten. Detta vill borgerligheten i dag förstås inte alls höra talas om, medan de rödgröna som vill det, har svårt att finna själva formuleringarna för det. Det röda och det gröna, det jämlika och det ekologiska: Det är ju orden som kan slå en horisont omkring oss. Men det måste formuleras. Palme kan inte återkallas. Men hans insikt om de politiska formuleringarnas förlösande kraft förblir giltig. Mona Sahlin måste bli den gröna socialisten för att vinna valet.
"Måste bli"? Mona Sahlin
är den gröna
socialdemokraten. Det har hon inte minst visat genom den historiska koalitionen mellan S, V och MP (aka
de Rödgröna). Det senaste och hitintills tydligaste exemplet på
det röda och det gröna, det jämlika och det ekologiska finns i de
Rödgrönas regeringsplattform (som jag har skivit om
här och
här). Har Greider läst Il manifesto rosso-verde?
Mona Sahlin har sagt att hon inte gick med i Socialdemokraterna - hon gick med i Olof Palme. Sahlin bär med sig Palmes arv och (i motsats till vad Greider tycker) anser jag att Sahlin har en förmåga att i formuleringar lyfta fram en världbild som gjorde dem som lyssnade lite större, så att de överskred den egna lilla ego-horisonten.
Greider är bara ytterligare en grinig gubbe som anslutit sig till klagokören. Han vidarebefordrar samhällets bild av hur en kvinna får vara och hur en "riktig" makthavare ser ut. För första gången i Sveriges politiska historia har vi möjlighet att få en kvinna till statsminister. Det kanske är just det faktumet som skaver hos Greider?
Nedanstående utdrag ur Olof Palmes avslutningstal vid 1975 års partikongress, tillägnar jag alla rödgröna valarbetare:
Vi ses igen, kamrater!
Vi ses i Folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommun och i facket. Vi ses igen i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9:15, någonstans mellan mackan och kortleken, en stunds politik. Vi ses igen efter 1 timma och 48 minuter när Gunnar Sträng avslutat en kort inledning på en distriktskongress.
Vi ses igen i valstugan, dessa den svenska sågverksindustruns kuttersmycken, vid bråten av valsedlar och broschyrer, med ivriga människor som frågar och skall få svar.
Vi ses igen i portgången med packen av broschyrer. Du tar uppgång A och jag tar uppgång B. Framför Konsum, i planteringen, på torget, i hörnet mot Storgatan, vid fabriksgrinden klockan 7 en kulen morgon, i Stockholms city på tunnelbanestationen med glesa turer och 70-kort.
Vi ses på Götaplatsen med facklorna och fanorna och sången, när folket kommer från varven och verkstäderna. Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap.
Vi ses igen, kamrater.
Efter valet har den politiska högerns vapendragare analyserat Socialdemokraternas valförlust och medelst en rad "goda råd" vill de nu "hjälpa oss att komma på rätt köl igen". Jag säger tack, men nej tack till deras "hjälp".
