Igår var jag på RFSL:s seminarium
Vad återstår att göra för verklighetens folk? - Om framtidens hbt-politik. RFSL: presenterade då sin valrörelsekampanj
Verklighetens folk med
fem krav (som jag står helt bakom):
•Familjepolitik för verklighetens familjer
RFSL arbetar för att alla som vill ska kunna bilda familj på det sätt som de önskar och leva tryggt i de familjer de valt. För att detta ska vara möjligt krävs bland annat att det blir möjligt att vara fler vårdnadshavare än två, att alla som är i behov av medicinska fertilitetsbehandlingar får tillgång till dessa oavsett relationsstatus, att surrogatmödraskapsöverenskommelser blir möjliga att reglera juridiskt och att tvångssteriliseringen av transpersoner upphör.
•En hbt-kompetent asylpolitik i en verklig värld
RFSL arbetar för att Migrationsverket och migrationsdomstolarna ska följa den svenska lagen som stadgar att det ska vara möjligt att få asyl i Sverige för den som förföljs på grund av sin sexuella läggning eller sitt kön. Så är inte alltid fallet idag. Trots att förarbetena till lagen tydligt anger att det inte är rimligt att ställa krav på att människor lever resten av sina liv i garderoben, fortsätter Migrationsverket att föreslå detta i avslagsbeslut till asylsökande.
•Verklighetsanpassad vård för transpersoner
RFSL arbetar för att vården för transpersoner ska förändras så att alla transpersoner som önskar könskorrigerande ingrepp ska få tillgång till dessa, och inte bara de med en viss diagnos, så som nu är fallet. Vi vill också att tvångssteriliseringen av transpersoner ska upphöra och att alla som önskar ska ges möjlighet att bli föräldrar på det sätt de önskar också efter behandlingen. Dessutom ska det vara möjligt att ändra sitt juridiska kön utan krav på vård som en person inte önskar.
•Kompetent bemötande av verklighetens folk
RFSL arbetar för att hbt-personer ska ha lika god hälsa som andra. Så är inte fallet idag, särskilt inte när det gäller unga hbt-personer. Samhällets problem med homofobi och transfobi spelar stor roll för både det fysiska och psykiska välmåendet. Hatbrotten fortsätter att öka. Att många hbt-personer inte känner sig säkra på att få ett bra bemötande när vi söker vård riskerar förstås också att försämra hälsan på sikt, eftersom det kan leda till att vi inte söker den vård vi behöver. Hbt-kompetens på till exempel vårdcentraler borde vara självklart.
•Verklig hivprevention är allas ansvar
RFSL arbetar för att förändra smittskyddslagen så att informationsplikten försvinner. Bestämmelsen att de som känner till att de lever med hiv måste upplysa sina sexualpartners om detta riskerar att försätta hiv-positiva i rättsosäkra situationer och är dessutom kontraproduktiv. Det finns inget som helst bevis för att lagstiftande åtgärder av det här slaget bidrar positivt till hivpreventionen.
Därtill var det release på fotoboken Verklighetens folk med bilder av min favoritfotograf Elisabeth Ohson Wallin.
So far, so good, men sedan följde ett samtal mellan RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund, Anders Wallner (MP) och Anita Hillerström Vagli (M).
Mycket märkligt av RFSL att bjuda in endast två partier som skulle diskutera framtidens hbt-politik. Här har vi företrädare från Vänsterpartiet (till exempel Hans Linde) och företrädare från Socialdemokraterna (Anders Selin, Mia Sundelin Håkan Andersson och undertecknad) och övriga allianspartier är också väl representerade här i Visby denna vecka.
Under samtalet var det mycket gullande med Moderaten Hillström Vagli från såväl Wallners som Westerlunds sida. Alliansregeringen består bland annat av en stor, homofientlig bromskloss vid namn Kristdemokraterna. Det spelar ingen roll hur hbt-vänliga Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet säger att de är, då departementet, som har hand om många av våra frågor, ägs av KD. Om regeringen Reinfeldts kollektiva skuld har jag skrivit om tidigare.
Tidigare inlägg (endast ett axplock): Ett regnbågsfärgat Stockholm, "Hägglund, det räcker inte att tycka synd om hbt-personerna", Kongress i hänryckningens tid, Efter äktenskapet
I några dagar har jag undvikit att blogga. Jag är nämligen förbannad på organisationen Rädda Barnen som helt sonika har snott kampanjen It gets better (som jag har skrivit om här). Jag ogillar att skriva blogginlägg i affekt, men nu har jag lugnat ner mig så pass, att jag tror att jag kan publicera ett inlägg om detta.
