Världskulturmuseet gör en kovändning

I måndags skrev jag inlägget Världskulturmuseet vill inte göra upp med bilden av Göteborg som en bögknackarstad.

Nu gör Världskulturmuseet i Göteborg en kovändning i frågan, erfar jag via museets hemsida. Måste det krävas en media - eller bloggbävning varje gång för att ompröva ett beslut?

Världen idag har naturligtvis skrivit om kovändningen.

Världskulturmuseet vill inte göra upp med bilden av Göteborg som en bögknackarstad

2005 gav Johan Hilton ut sin bok No tears for queers -Ett reportage om män, bögar och hatbrott. Ett av reportagen handlar om Josef, som möter sina mördare satanisterna Nemesis och Tom, en sen natt i centrala Göteborg. Då var Göteborg Sveriges okrönta böghatarstad.

Nu, fem år senare, har Göteborg ett kommunalråd som har hbt-frågorna som sitt ansvarsområde (något som Stockholm fortfarande saknar). Göteborgs svar på Stockholm Pride -HBT-festivalen är en formidabel succé.

Även om Göteborg har tagit krafttag mot bilden som böghatarstad, finns det fortfarande något gammalt, unket över staden. Ett exempel redovisar Victor Bernhardtz i sitt reportage Ett fegt museum. Det handlar om Elisbeth Ohlson Wallins kommande utställning Jerusalem:

Världskulturmuseet har fått kalla fötter och det stör mig något så vansinnigt. Bernhardtz skriver i sin slutkläm:

Göteborg har länge brottats med ett rykte om att vara en hbt-fientlig stad. När Världskulturmuseet nu visar upp en ängslig och defensiv utgångspunkt, där en möjlig osämja kring en utställning tas för given, gör man staden en björntjänst. Världskulturmuseet försöker förebygga en kontrovers genom att på förhand forma diskussionen och placera den i direkt anslutning till utställningen. Det är ett märkligt sätt att se på konstens plats i det offentliga samtalet och att underskatta sin publik i Göteborg.

Aftonbladet, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, RFSL, SvD, Nyhetsverket, GP

In hate we trust

I utställningen In hate we trust skildrar Elisabeth Ohlson Wallin olika hatbrott. Det är också från Ohlson Wallins hemsida jag har lånat ovanstående bild.

Idag skriver Stockholm City (200325, s. 4) om just hatbrott. Största andeln hatbrott har rasistiska motiv. Därefter kommer hatbrotten mot homosexuella - där våldet även kan vara grövre. Vart fjärde hatbrott är mot homosexuella.

Stundtals har jag varit rädd, säger Katrin till City. Katrin har hotats av sin sambo Helens före detta man.

Mikael Ekman, vid Hatbrottsjouren, säger till City att mörkertalet beträffande hatbrott är stort:

Får man stryk på stan, anmäler man det. Men om man kallas kränkande saker av grannar eller på arbetsplatsen kan det vara svårt att anmäla. Man blir nog ganska hårdhudad som invandrare eller homosexuell.

Jag är nog ganska hårdhudad, men i mitt fall tror jag inte det beror på att jag är flata. Jag har jobbat till och från som vakt i bevakningsbranschen i 10 år. Under dessa 10 år har jag blivit härdad. Det har funnits gånger då mina vänner och bekanta har frågat mig: hörde du inte vad hon/han kallade dig?!

Jag vet inte om min "yrkesskada" är bra eller dålig. Det har nog funnits tillfällen, där jag borde ha gjort en polisanmälan.

En polisanmälan har jag dock gjort i samband med EP-valrörelsen. Förundersökningen är dock nedlagd (om jag inte missminner mig klassades det som hände mig för ofredande). Frågan är bara om den/de som kränkte/ofredade mig, gjorde det på grund av att jag är flata eller på grund av att jag är Sosse (och offentlig person)?

Tidigare inlägg om hatbrott: HBT-personers fri- och rättigheter = Mänskliga rättigheter, Yxattack hos RFSL, Hatbrotten fortsätter att öka, Nassejävlar!

Barbariskt inte bibliskt

Kommer ni ihåg all uppståndelse kring Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce homo? Den ställdes ut i Jönköping för snart tio år och det slutade bland annat med att Kulturhuset bombhotades och Ohlson Wallin fick personskydd från SÄPO.
-

Nu är det dags igen, återigen är skådeplatsen Jönköping och återigen upprör utställningen Ecce homo känslor (Expressen). I söndags kväll försökte några sätta eld på Kulturhuset.

-

Jag kan förstå att folk reagerar på bilderna, men att bli så provocerad av dessa fotografier att man hotar och försöker sätta eld på utställningslokalen, är för mig svårt att förstå.

-

(Foto: Elisabeth Ohlson Wallin: Bebådelsen)