Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion)

Det finns en artikel som jag återkommer ofta till och som jag både en och annan gång har refererat till på HBT-sossen. Den är skriven av Lisa Gålmark och heter Professor OCH kassörska. Innan du fortsätter att läsa det här inlägget, rekommenderar jag varmt att du först läser Gålmarks artikel.

Idag hade jag och min kollega (vad vore vi utan underbara kollegor som man kan ventilera med?) nämligen en intressant chattdiskussion. Jag frågade henne om det var okay att publicera utdrag från vår chatt. Med viss tvekan svarade hon ja. Numer kan man ju nämligen få sparken för mindre.

Mina chattinlägg är de med de gröna pilarna och J:s pilar är lila.

◄
Hej! Gissa vad? En vilt främmande människa frågade mig om det var mina tuggummin och varnade mig för att tuggummin är farliga. De innehåller aspartam som är ett nervgift.
10:55:20
◄
och ja, tuggummi innehåller aspartam som ÄR ett nervgift, men i så små doser är det inte skadligt
10:56:45
◄
Men att de orkar... usch för människor som lägger sig i saker som dom inte har att göra med. Ogillar starkt människor som predikar för hur man ska leva sina liv.
10:56:52
◄
De har inget bättre för sig!
10:57:10
◄
Andra saker som jag stör mig på är att människor som jag inte ens känner har åsikter om att jag har klippt mig tillika färgat håret... jag menar, sen när bad jag om deras åsikt?
11:03:32
◄
menar du att jag hade synpunkter på ditt hår eller att andra bara kommer fram till dig och kommenterar din nya frisyr?
11:03:51
◄
Nej, jag menar folk som jobbar här och som man i princip aldrig har pratat med. De som går förbi och i bästa fall muttrar, nu kommer de fram till mig och säger ”men! Har du klippt dig?!! eller ”För kort för min smak” eller ”du passade bättre i din förra färg”... bla bla bla
11:08:29
◄
Jaha! Du menar de där som kallar dig Anita, Anette, Camilla, men aldrig ditt riktiga namn?
11:08:35
◄
precis
11:08:39
◄
Ja, men då förstår jag varför du är irriterad, men betänk - vi är bara vakter - de får behandla oss precis som de vill (OBS! Ironi)
11:09:30
◄
...Och det känns jävligt olustigt det hela att främmande människor kommenterar mitt utseende och min nya frisyr. Jag går ju inte runt i huset och säger till folk t ex " näää men åhh... fy vad tjock du har blivit. Du var mycket snyggare förut"
11:09:46
◄
eller kommenterar folks klädval hit och dit
11:10:12
◄
exakt... men bara för att du jobbar som vakt - har de rätt att kommentera ditt hår... Det är banne mig inte okay. Hur ska vi tackla det? Vi ska ju sitta och le hela tiden och vara service-minded. Det går ju inte och fräsa ifrån och säga ”vem ger dig rätt att kommentera hur jag ser ut”
11:14:54
◄
Det verkar inte bli bättre heller. Sedan kan jag känna att som väktare har man inget liv. De verkar tro att man sitter i sin uniform eller stryker runt i kåken 24/7. Om man råkar göra någon förändring, t ex byter frisyr då ruckas deras bild av en väktare.... ”men, men... hon ska ju ha svart hår”. Bilden störs. Du förstår vad jag menar?
11:16:13
◄
jag förstår precis. Jag har ju träffat några av dessa på t.ex. presskonferenser när jag är där i egenskap av fritidspolitiker eller bloggare, då tittar de jättekonstigt på mig. De kan inte placera mig. Det stör deras bild att jag är något annat än ”bara" väktare. De blir så jla paffa för att jag är fritidspolitiker och inte ”bara” vakt och det spelar fn i mig ingen roll om jag ”bara” var vakt. Vi vakter är också människor, men tyvärr inte i deras ögon.
11:17:21
◄
det är väl kanske därför man inte direkt skryter om sitt arbete som väktare. nästan undviker frågan när den ställs.
11:18:17
◄
Du borde läsa min blogginlägg Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Jobbar du inte som journalist, fotbollsproffs et cetera då är du ointressant. Det är fantastiskt vilka reaktioner jag ibland får när jag säger att jag jobbar som väktare
11:18:40
◄
"eh... jaha..."
11:18:56
◄
och i bästa fall "hö, hö, hö... har du pistol? Väktarvåld!"
11:19:12
◄
men när jag säger att jag är arkeolog, då blir det annat ljud i skällan
11:19:24
◄
"åh..... det ville jag också bli. Det är mitt drömyrke"
11:20:02
◄
när man säger att man jobbar som väktare blir det alltid " jaha, men du måste ju plugga något samtidigt?" eller "Det är väl bara ett tillfälligt jobb?" eller "Jaha men det känns inte riktigt som du?!"
11:20:25
◄
och samma reaktioner får Jenny Wrangborg. Du vet kallskänkan OCH poeten. Många frågar henne om hon jobbar som kallskänka tillfälligt.
11:20:51
◄
Ja men att man alltid måste försvara upp det med att vara arkeolog eller någon annan utbildning för att det ska vara acceptabelt
11:21:01
◄
indeed...kom just på att det finns en artikel, som du bara måste läsa... vänta... jag ska bara hitta den och skicka den till dig. Den handlar om precis det vi chattar om just nu.
11:21:13
◄
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article491020.ab
11:21:55
◄
Dagens sanning! A working class heroine is something to be.
11:29:13

Relaterat: Ett A- och ett B-lag (läs gärna Martin Mobergs inlägg i anslutning till detta inlägg), Det svenska företaget Securitas trakasserar fackligt aktiva i USA, Anställningsnummer 2997, ”För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden, Kort om arbetsmiljö och en bevakningsorder

FOTO: Securitas

Jenny Wrangborg: Löftet

Ovan en remix av dikten Löftet från boken Kallskänken av Jenny Wrangborg (utgiven av Kata förlag).

För att köpa ljudboken mejla: kontakt[at]jennywrangborg.se

Tidigare inlägg om Jenny Wrangborg (ett axplock): Jenny Wrangborgs krönika blir serie, [Recension] Kallskänken, Jenny Wrangborg: Stormen - Allt skulle gå bra

”För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden”

Malin Siwe är inne på ett känsligt ämne i sitt inlägg Saknar inte lärare – Socialdemokraternas förhållningssätt till akademiker:

Socialdemokraternas twittrande talesperson i socialförsäkringsfrågor, Veronica Palm, rapporterade från riksdagsavslutningen.

"Jag sitter nästan och bölar här i mitt hörn. Undersköterskan och tidningsbudet. Så fin den svenska folkrörelsedemokratin är."

"Rörmokaren, byggaren, arbetarflickan och många fler avtackas av talmannen efter många är som riksdagsledamot. Det är demokrati. Ryser."

Veronica Palm håller på den trista S-traditionen att ignorera akademiker. Bland hennes partikamrater som lämnar kammaren finns flera lärare. Men de räknas tydligen inte. Känslorna reserveras för riktiga arbetare.

För även om året är 2010 anser vissa Sossar att "riktiga arbetare" är just de som Veronica Palm twittrade om.

När jag var i Bryssel med ett gäng Sossar för något år sedan, kom en kvinna fram till mig. Hon var facklig (Kommunalare närmare bestämt) och hade jobbat som uska. Nu var hon pensionär. Hon gav mig en komplimang: För att vara akademiker, har du ju båda fötterna på jorden. Tack och bock, eller?

Vem är egentligen arbetare? Vilka tillhör arbetarklassen?

Förr var en examen från universitet och högskola en biljett till klassresan. Så är inte längre fallet. Vi är en hel drös brevbärare, spärrvakter, expediter, receptionister, väktare, personliga assistenter, taxichaufförer et cetera som är akademiker. Kandidatexamen, magisterexamen, 120 poäng, 160 poäng, 300 poäng… akademiker som jobbar i lågkvalificerade branscher. Arbetsplatser där vi har lite inflytande, är starkt styrda och väldigt lätt utbytbara.

Jag har en magisterexamen i arkeologi, men jag har jobbat till och från i bevakningsbranschen i över 10 år. Räntan på mitt studielån är högre än vad jag betalade in till CSN förra året. Istället för att krympa växer min studieskuld.

Att plugga vidare på universitet och högskola innebär inte en dans på rosor, om någon skulle få för sig det.

Jag pluggade i sex år. Tentor och uppsatser skulle skrivas. Att misslyckas kunde innebära att man blev av med sitt studiemedel. Prestationsångest. Jag jobbade varje sommar. Med andra ord ingen semester. Studielån tillsammans med studiebidrag var 6900 kronor i månaden. Hyra, kurslitteratur, mat, telefon, tv-licens, hygienartiklar, ett och annat klädesplagg… studiemedlet som skulle räcka till allt det och lite till.

Veronica Palm och jag är lika gamla. 1991 gick Palm ut gymnasiet efter tvåårig utbildning till barnskötare. Hon jobbade därefter fem år som barnskötare.

Jag gick ut gymnasiet 1992, efter att ha läst tre år halvklassisk humanistisk linje. Efter ett kortare studieuppehåll (då jag jobbade som elev- och lärarassistent) började jag plugga vid Uppsala Universitet. 1998 lämnade jag universitetet och började jobbade som museilärare vid de Kungliga hovstaterna. Mitt curriculum vitae är ganska brokigt.

Vakt eller magister i arkeologi? Jag är akademiker och arbetare!

Relaterat:"Jag har jobbat på McDonald's" , En knuten näve i fickan - Om klass, normer och Vänstern, Ett vanligt kneg, Arbetarklass, medelklass eller överklass?, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Jenny Wrangborg: Stormen - Allt skulle gå bra

Jenny Wrangborgs blogg

Tidigare inlägg: Jenny Wrangborg: Jämlikar, Jenny Wrangborg - Vi är här nu, Jenny Wrangborg: Striden

Jenny Wrangborg: Jämlikar

I år kommer Jenny Wrangborgs diktsamling ut. Jag hoppas att det blir nu i vår. Jag gillar skarpt hennes dikter och har tidigare publicerat Striden här på bloggen (se nedan). LO-tidningen brukar också publicera hennes dikter. Jenny Wrangborg är kallskänkan som skriver när hon inte jobbar.

Nu har jag hittat en ny favorit på hennes blogg och lägger ut den även här:

Jenny Wrangborg: Jämlikar

Den största tröttheten
kommer inte från
kroppsarbetet,
drickabackarna lyfta uppför trånga gångar,
musklerna som skriker i
belastningen under
omöjlig balansgång
med disken
genom
serveringen

Det är inte
ångan från bageriugnen,
de slöa knivarna
eller de hala golven som gör ondast

Arbetet består inte i
att laga maten eller servera gästerna

Men det är
chefens ord
efter veckor av obetald övertid

Det är blickarna
från de välbeställda
tanterna

och oräkneliga leenden
som döljer
det faktum att det inte
finns något hopp
om att vi någonsin kommer
mötas som jämlikar

Relaterade inlägg: Jenny Wrangborg - Vi är här nu, Jenny Wrangborg: Striden, [Recension] Efter ett kvartssekel av nederlag, En knuten näve i fickan - Om klass, normer och Vänstern, Ett vanligt kneg, Arbetarklass, medelklass eller överklass?, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Jenny Wrangborg: Striden

Igår träffade jag och Åsa några partikamrater på Medis över ett glas rosévin. Vi träffade bland annat Jenny Wrangborg som driver bloggen 10 meter över havet. Jag fick tillstånd att publicera hennes dikt Striden på min blogg. Dikten är tidigare publicerad i boken Snart går vi utan er.
Här kommer den:

Striden

Glöm inte var det var vi började.
Glöm inte var det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta,
snart går vi utan er.

I tider när det inte är strider går dagarna ändå,
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande.
Vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna ta oss i tid,
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten.

I tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå,
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar.

I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära.

Vi vaknar, vi jobbar, vi andas,
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop.

I tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda,
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka.
Vi kör våra bussar, bakar vårt bröd, serverar våra latte och
bygger våra bilar. Drar skruvarna på plats i det stora maskineriet.

I tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv,
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker.
I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

En knuten näve i fickan - Om klass, normer och Vänstern

Jag köpte boken En knuten näve i fickan för 1. Titeln på boken, 2. Den snygga, grafiska formen och 3. Texten på baksidan på konvulutet:

-

Det finns inga klasskillnader.

Idag är vi en enda stor medelklassfamilj med överklassen och den globala kapitalismen som fiender. Underklassen är så liten att den inte syns om du blundar. Arbetarklassen har hamnat på museum, i samma monter som folkhemmet. Ibland dammas den av och plockas fram för att ge must och liv åt någons levnadshistoria. En gång om året hyllas den med sånger och flaggor.

Men hur är det att komma in i vänstern och inte kunna den alternativa medelklassens koder? Hur känns det att gå i ett demonstrationståg och höra "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet" skanderas av en akademiker med etta på Söder?

I En knuten näve i fickan hittar du texter, samtal och bilder som på olika sätt vittnar om ett utanförskap som i allra högsta grad är levande.

-
Nu har jag läst boken och är förvånad över det hat och förakt vissa av skribenterna hyser gentemot socialdemokrater, akademiker och medelklass, eller vad de rätt och slätt benämner som Muminvänstern.

-

Många av dessa vältaliga, högskoleutbildade akademiker jobbar som brevbärare, vårdbiträden, personliga assistenter och spärrvakter. De har mycket litet inflytande på sin arbetsplats och lönen suger. Tillhör inte de arbetarklassen?

-

Vi i Vänstern har en gemensam motståndare och den heter Allians för Sverige. Varför ska vi slösa tid och energi på att hata och förakta varandra inom Vänstern? Jag är övertygad om att man kan dricka kravmärkt och rättvisemärkt kaffe ur Muminmuggar och ändock ha ett genuint engagemang för klassklamp och könskamp.

-

...Och helt osökt börjar jag nynna på Kents låt Om du var här: Tid... Du är Dig inte lik. Min knutna hand i fickan. Sömn... Jag kräver ingen sömn. Jag vrider Mig på nålar.

-

Läs även Ulrika Lindahls recension i ETC.

Arbetaren, Internationalen, Stefan Bergmark, Ohyra, Erik Hegelund, Barrikad.se

Läs även mitt inlägg Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Varför lockar inte socialdemokratin stockholmare?

Katrin Kielos har skrivit en tänkvärd artikel i Arena om socialdemokraterna & stockholmarna.
-
Lägre andel offentliganställda, högre andel privat-anställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. lo-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities, skriver Kielos i sin artikel.
-
Jjag har själv varit inne på samma tankar, när jag skrev min valanalys: Vi som bor i Stockholm (jag kommer hädanefter att referera till oss som "stockholmare") hör till landets mest välbärgade invånare. Vi är få som jobbar i offentlig sektor och industri. Vi jobbar snarare i service- bank och finanssektorn. I Stockholm är det mycket individtänkande. Till exempel vill personer som jobbar i NK-disken eller på bank (trots att de har låg inkomst) inte tillhöra "förlorarna", de vill inte tillhöra en lägre klass, snarare känner de samhörighet med de övre skikten i samhället. Dessa låginkomsttagare röstar borgerligt och hänger på Stureplan och identifierar sig med de välbärgade. Det är viktigt att vi inom (s) förstår detta. Bara för att man har en låg lön och jobbar som assistent på något stort, privat företag, innebär det inte att man per automatik röstar på ett parti för att få det bättre, man röstar på det parti som står för den livsstil man egentligen vill ha.
-
En högt uppsatt socialdemokrat som jag träffade sade att han kände sig hemma bland de så kallade "säkra grupperna": LO-kollektivet och invandrare. Att nå ut till högutbildade, unga kvinnor, ja där skruvade många som var fackligt engagerade på sig. "Jag vill bara jobba med LO-folk, jag vill inte jobba med de nya målgrupperna", sade en kvinna tillika kommunalare. Var det måhända ett akademikerförakt jag skymtade?
-
När ska "gamla" sossar inse att högutbildade akademiker, med sina examina (filosofie kandidat, filosofie magister et cetera) inte får jobb som de är utbildade för? Vet inte gammelsossarna att vi har spärrvakter, ordningsvakter, brevbärare, expediter et cetera som också är akademiker? Alla dessa högskoleutbildade, unga människor, som inte får arbete inom det som de är utbildade till, som antingen är arbetslösa eller jobbar med "något helt annat"?!
-
En magisterexamen har inte samma värde som den hade för de som gjorde klassresan för 30, 40, 50 år sedan. Jag såg en platsannons, där man sökte en arkeolog som "ska ha god arkeologisk fälterfarenhet och genomgått forskarutbildning på FL eller FD nivå" och hur många arkeologer antas till forskarutbildningen (inom humaniora) nu för tiden?
-

Så vem är egentligen arbetare i dagens Sverige, i dagens Stockholm?!

-
I ett annat inlägg skrev jag: "En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?
-
Kielos skriver: I flyttbilen från Norrland på e4 mot Stockholm blir folk plötsligt borgerliga. Rimligen beror det på större ting än Per Schlingmanns pr-tricks.
-
Jag är en högskoleutbildad, ung (inga beska kommentarer nu) kvinna, boendes i Stockholm och är sosse. Jag röstade vänster även när jag arbetade som arkeolog och museilärare. I min bekantskapskrets har jag en hel drös unga s-kvinnor. Vad var det som fick (och får) oss att rösta på sossarna? Vad kan vi göra för att få unga kvinnor i Stockholm, i Sverige att rösta på oss?

Kvinnor i klassamhället

Kvinnor i klassamhället -

ett samtal om klass, kön och politik

-
Den 4 september är det dags för höstens första Feministas-seminarium i Stockholm. Denna gång i samverkan med ABF Stockholm. Det blir ett samtal mellan Susanna Popova som skrivit boken Överklass och Anneli Jordahl som skrivit boken - Klass - är du fin nog? Samtalsledare är Marita Ulvskog.

-


Klassamhället finns, larmar och påverkar hur vi känner, tänker, röstar. De senaste åren har klassbegreppet återkommit i den politiska debatten, igen. Det tycker vi är bra, för klass klargör. Men det innebär inte att alla är överens om vad klass är, eller vad klass gör. Ska vi bejaka klassamhället, avveckla det eller räcker det att vi ser att det finns?
-


Medverkande: Susanna Popova, journalist, författare till boken Överklass
Anneli Jordahl, journalist, författare till Klass är du fin nog
Samtalsledare: Marita Ulvskog, partisekreterare (s)
-


Tisdag 4 september kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré
-
Arrangörer: ABF i Stockholm och Nätverket Feministas

Jag har tidigare skrivit om klass i min blogg. För er som är intresserade kan ni läsa

här och här:

FC St. Pauli - Oetablerad sedan 1910

Som bekant var sport temat på årets pride. Två av dagarna följde jag temat: ena dagen bar jag min svarta t-shirt Retterin (räddarinnan) och den andra dagen bar jag t-shirten med St. Paulis dödskalle. De flesta trodde nog att det var en vanlig t-shirt med en dödskalle, endast Eric Sundström förstod innebörden av t-shirten.

-

Det handlar nämligen om fotbollsklubben och fotbollslaget FC St. Pauli.

-

När någon i Sverige frågar mig vilket fotbollslag jag hejar på säger jag St. Pauli, därefter kommer Djurgården (och som St. Pauli-fan borde jag heja på Hammarby, som är en vänförening till St. Pauli, men alla har sina fel och brister).

-

Min mamma kommer från Tyskland och min moster och morbror bor kvar i Hamburg (Altona, ett stenkast från St. Pauli). Min moster och morbror hejar dock på St. Paulis storebror Hamburger FV (HFV). Min kusin Lars och jag hejar på St. Pauli.

-

St. Pauli var först i världen med att förbjuda rasistiska och nazistiska symboler. Klubben och fansen kämpar mot rasimen inom fotbollen. Nazister och rasister är portade från arenan Millerntor.

-

Klubben bildades 1910 - en typisk arbetarklubb och jag anser fortfarande att det är en av de få fotbollsklubbar som fortfarande är en arbetarklubb. Numer söker sig även punkare, anarkister, husockupanter och annat vänsterfolk till matcherna. Det är en klubb som står på de fattigas sida.

-

St. Pauli vägrar bli ett vanligt fotbollslag för medelklassen. I och med detta dras de med ständigt usel ekonomi. En gång fick deras fans rädda dem genom genom att stödköpa t-shirten Retter/Retterin. De har också blivit tvungna att modernisera sig. St. Paulis färg är brun, men de flesta fansen gillar svart, så nu finns även t-shirts och andra prylar i färgen svart.

-

Numer sponsrar även det lokala ölbryggeriet Astra dem, men Astra dricks inte av medel- och överklassen. Astra är ett "fulöl". De har gått in med en miljon euro för att sponsra ombyggnaden av Millerntor. Millerntor är en nersliten arena, men om ni någonsin har vägarna förbi Hamburg och St. Pauli spelar hemma, så gå dit. Det är en upplevelse!

För mer läsning: Martin Röshammar, Hamburgs kaxiga lillebrorsa, Ordfront.

Läs även Reeperbahn.se

Arbetarklass, medelklass eller överklass?

Varför är min mamma moderat (tidigare röstade hon på Centern och Bengt Westerbergs parti Folkpartiet)? Varför är jag socialdemokrat? Vilken klass tillhör jag och vad är det egentligen för klassresa jag har gjort.

Min mamma och jag har slutat prata politik och samhälle när vi träffas. Hon respekterar sällan det beslutat. Hon ondgör sig över sossarna, även nu när borgarna kommit till makten. Jag älskar min mamma, men jag förstår henne inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så förstår jag inte att hon, som pensionär (hon blev tidigt sjukpensionär och har två höftproteser), kan rösta på moderaterna.

Idag ringde jag och frågade försiktigt om hon tjänade bra som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag frågade vilken klass hon ansåg sig tillhöra när hon arbetade? Sedan var jag tvungen att fråga hur det kommer sig att min tyska uppfostran nästintill var en överklassuppfostran (låt oss hädanefter kalla det för en borgerlig uppfostran) och varför hon, som aldrig fick läsa på universitet/högskola ansåg böcker och bildning vara så oerhört viktigt.

Vi har haft pengar. Vi var välbärgade innan kriget. Din mormorsmor uppfostrade din mormor och vägrade gifta sig med fadern till barnet. Det var otänkbart på den tiden, om man inte hade pengar. Din mormorsmor ärvde en stor summa pengar. Din mormor utbildade sig och arbetade som statstjänsteman på Socialamt. Hon gjorde det mot din morfars vilja, men när han förklarades saknad på Östfronten, var det din mormor som fick dra hela lasset. Hon hade bara råd att skicka ett av barnen till Handelsskolan. Det fick bli din morbror, trots att det var jag som hade läshuvud. Jag fick utbilda mig praktiskt till husmor. När jag kom till Sverige arbetade jag som bondmora/piga. Jag jobbade därefter som husmor på Sala Statt. När jag skiljde mig från din halvbrors far (min halvbror är 19 år äldre än jag) började jag jobba som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag var tjänsteman och med i TCO. Jag stod mellan personalen och företagaren. Jag tjänade ganska bra, bättre än kontoristerna på banken. Jag bryter in och frågar om hon ansåg sig tillhöra arbetarklassen. Nja, jag har alltid kunnat hushålla med pengar och jag och Kalle, vi... ja, du vet (här anspelar hon på något, som jag tyvärr inte kan skriva här)... så tack vara det så medelklass.

Vad gäller min uppfostran, så är det enligt henne, något självklart. Jag har fått en borgerlig uppfostran. Man skall ha servetter när det serveras middag. Bordsskicket skall vara klanderfritt och välspråkighet öppnar dörrar. Man skall alltid resa sig upp på bussen för äldre och gravida, man skall kunna föra sig i alla sammanhang.

Trots att min mamma aldrig fick läsa på Handelsskolan anser jag henne var allmänbildad. Hon har alltid läst oerhört mycket böcker och det är något hon har fört vidare. Bildning är viktigt! Hennes dröm var att jag skulle läsa på universitet.

Min halvbror ärvde sin fars gård och blev bonde (och miljonär på pappret, men ibland med tre jobb samtidigt för att klara familjebördan, med två barn och en hemmafru).

Vi reste mycket jag och min mamma (även min halvbror följde med ibland) i såväl Europa som Norden. Min granne Linda (lika gammal som jag) åkte på husvagnssemester i Sverige med familjen.

Hos Linda fick jag lättmjölk, falukorv och Lätt & Lagom. Falukorv förekom sällan i min mammas hem. Lövbiff ansåg hon vara billigare än falukorv, eftersom falukorv drygades ut med potatismjöl. Lätt och lagom? Smör och standarmjölk! Köpsaft? Nej, saftmajan gick varm hemma hos oss.

Märkeskläder? Nej, någon gång åkte vi till ett industriområde i Örebro där man kunde köpa andra sorteringens jeans. Det förekom förrätt, varmrätt och efterätt. Inte jämt, men ofta. Hembakat. Linda fick tekakor och Hägges citronmuffins och jag fick tyskt surbröd och Butterkuchen. Låter inte det som en arbetarklasskvinna? Inte enligt min mamma. Hon vill absolut inte vara arbetarklass. Hon identifierar sig inte med arbetarklassen, snarare (övre) medelklass.

Min halvbror berättade för några år sedan att han börjat rösta på kristdemokraterna på grund av deras "familjepolitik". Jag umgås inte med min halvbror längre, inte så mycket på grund av hans politiska ställningstagande utan för just hans uppfostran av sina barn och för att han skäms över sin högljudda, tyska mamma. Han vill vara svensk. Han hälsar aldrig på min mamma. Min mamma får alltid åka och hälsa på dem. Som sagt, många faktorer som jag inte kan gå in på här, utan att bli för personlig.

Jag läste halvklassisk, humanistisk linje på gymnasiet. Jag umgicks med folk i den så kallade överklassen. Kanske jag fick umgås med dem för att jag var intelligent och intellektuell? Kanske för att jag var en frisk fläkt i deras ytliga liv och leverne? Kanske för att de ansåg mig ha en borgerlig uppfostran, som många i Sala saknade? Överklassens ytlighet och överklassens hänsynslösa syn på pengar, gjorde att jag sökte mig till andra, till folk som lyssnade på musik, gick på konserter och läste böcker, folk som var medvetna.

Efter gymnasiet jobbade jag som lärar/elev-assistent och vikarie och därefter började jag läsa på universitetet. Min mamma var stormförtjust. Äntligen någon som blir akademiker. Jag fick min magisterexamen i arkeologi och började jobba för De Kungliga Hovstaterna. Lönen var usel, men det var ett statusyrke enligt min omgivning. Wow - arkeolog och museilärare.

Jag slutade där, eftersom de trixade med anställningarna, utnyttjade oss och betalade uselt. Jag började jobba som vakt. Min mamma blev besviken. Du slänger bort din utbildning! Jag tjänade dock bättre som vakt än som arkeolog och museilärare, men det var inget statusjobb.

Plötsligt får jag kommentarer som "oj", när jag svarar på frågan vad jag arbetar med. Vakt. I bästa fall får jag höra om dörrvakter, väktarvåld och följdfrågan "bär du vapen?". Det slutar dock ofta med ett "oj". Ett "oj" som står för Ointressant, Oviktigt, Onödigt?

Annat är det när jag säger att jag har en magisterexamen i arkeologi. Då får jag höra kommentarer som: "det har jag alltid velat bli", "arkeolog - det som är sååååååå intressant". Ofta leder det till långa, intressanta diskussioner.

Vilken klasstillhörighet har jag? Ska jag gå efter utbildning, yrke, kapital och föräldrars klasstillhörighet? Vem är arbetare i dagens Sverige och vem tillhör arbetarklassen?

För visst har det skett en förskjutning. Mer tjänstearbete och mindre industriarbete. Som Anneli Jordahl uttrycker det i sin bok Klass - är du fin nog: Fler gör helt enkelt rutinjobb vid datorn i stället för vid löpande bandet.

Ändock är det sopåkaren, gruvarbetaren och industriarbetaren som tillskriver sig epitetet "de riktiga arbetarna" (trots att de tjänar tusenlappar mer än vakter, spärrvakter, brevbärare, personliga assistenter etc.) Jordahl fortsätter:

Klassamhället finns. Skillnaderna är där. I språk, utbildning, boende, bordsskick och smak. Den etikettsbok existerar inte som kan råda bot på den sociala osäkerhet som en borgerlig rituell finmiddag väcker hos någon från arbetarklassen. De kan inte de koder som gäller på en bättre restaurang.

Förstår ni att jag är kluven? Jag kan föra mig på en borgerlig finmiddag, jag har en akademisk examen, jag har oklanderligt bordsskick och jag talar och skriver näst intill klanderfri svenska. Mitt statuslösa arbete, som inte kräver någon akademisk examen, generar en lön på 19 135, enligt kollektivavtalet. Om jag behöver extra pengar, jobbar jag övertid. Som arkeolog tjänade jag mindre.

Jag har råd med semester ibland (ok att det må vara med Ryanair eller en sista-minutenresa och jag tar inte ut alla mina lagstadgade veckor) och jag kan unna mig ett restaurangbesök då och då. Vissa månader har jag det knapert och andra månader har jag till och med lön kvar. De gånger jag har det knapert avstår jag från bland annat krogbesök och SL:s månadskort. Ja, det händer att jag lever över mina tillgångar, men ofta inte.

Jag har smakat på alla tre klasser, men jag vet inte om jag tillhör arbetarklassen eller medelklassen. Överklassen tillhör jag inte enligt SEI-kod och mig själv.

Jag träffar människor som gjort den klassiska klassresan och ibland skiner den igenom. Jag har träffat folk från arbetarklassen som röstar borgerligt, som föraktar vänstern och socialdemokraterna. Det är deras dåliga självförtroende som lyser igenom och jag tycker att det är synd.

Varför skall de rösta blått och förneka sina rötter? Varför vill de inte att andra skall få göra samma resa som de? Vad ger dem rätten att förvägra andra möjligheten/möjligheter?

De säger att de inte dricker öl utan viiiiiiin (men kan inte skilja på druvor), de spelar golf för att det, enligt dem, är en överklassport (= status). De åker taxi för att det är status och de vill inte betala skatt. En bekant har svart städhjälp, trots att hon har råd. De bjuder på middagar, där servetter saknas.

Varför, varför sådant dåligt självförtroende? Varför måste man bli en "borgarbracka" bara för att man gör en klassresa? Är det för att man har dåligt självförtroende. "Trots utbildning och bra jobb kommer De snart på mig, då hamnar jag i kassan på Konsum igen".

Att plötsligt utbilda sig, ha ett statusarbete, tjäna mycket pengar ger inte automatiskt inträde till överklassens finrum och arbetarklassens ränder försvinner inte heller automatiskt i och med detta.

Jag vet att jag är socialdemokrat för att jag tror på rättvisa och solidaritet. Jag brinner för ett socialt engagemang. Mitt hjärta är rött! Se bara på Olof Palme. Han kom från en högborgerlig, konservativ överklassfamilj på Östermalm och han var sosse.

Utan en socialdemokratisk politik hade vi fortfarande levt i ett samhälle med Herrskap & Tjänstefolk. Utan socialdemokraterna hade vi inte kunnat göra klassresan. Utan socialdemokraterna hade vi inte haft det svenska folkhemmet.

Varför detta förakt, varför detta förnekande av sina egna rötter och varför, varför förvägra andra att göra samma klassresa? Jag förstår inte, hjälp mig att förstå!

Läs gärna ett tidigare inlägg som jag skrev om klass - Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb.

Mig äger ingen

Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd
efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna
och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger
ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre.
Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken
och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt
tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.
-
Jag började läsa Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen i går. Jag sträckläste den och klockan två i natt hade jag läst ut den. En sådan vacker, men vemodig skildring av far och dotter. Jag grät nästan.
-
Boken fick mig att grubbla på mitt eget förhållande till min mamma och jag började skriva ett inlägg om detta. Jag måste dock fila lite på det, för just nu är inlägget väldigt personligt.
-
Tillbaka till boken - läs den, oavsett partifärg. Det är en blivande klassiker.
-
Recensioner av boken: SvD, DN, Aftonbladet (och här).

Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna? /Lisa Gålmark

Det talas återigen klass och klassanalys i Svea Rike. Det gör mig glad, med tanke på att vissa anser att vi, inom socialdemokratin, hamnat i ett ideologiskt dödläge, där klass och identitespolitik anses vara oförenliga. Jag förespråkar båda...

I lördags läste jag en briljant artikel av Lisa Gålmark i Aftonbladet/Kultur. Artikeln heter Professor - OCH kassörska. Gålmark hänvisar även till en intervju med författaren/historikern Åsa Linderborg i DN. Ali Esbatis kommentar om detta är också värd att läsas.

Jag är arkeolog/ordningsvakt, min kompis Åsa är arkeolog/brevbärare, vi är en hel drös med akademiker som har "skitjobb": statsvetare/stockholmsguide, konstnär/spärrvakt, historiker/kassör - vad tror ni vi helst vill jobba med? Jo, med det vi är utbildade till naturligtvis. Vi är dock "vanliga" jobbare. Jag och Åsa trivs med våra jobb, men vi vill helst ägna oss åt arkeologin.

Jag får dagligen uppskattning av dem jag servar.

Sedan har jag och Åsa några kollegor som anser sig "för fina" för att jobba som brevbärare, spärrvakter, kassörer etc. De gräver eventuellt på sommaren (ofta utomlands) och stämplar på vintern. Unga, friska, arbetsföra kollegor som är "för fina"...

Jag ångrar inte mitt studieval (jo, sista året, men det som hände sedan skyller jag på Carl Tham-reformen 1998). Jag visste att det skulle bli svårt att få jobb som arkeolog. Jag är tacksam över att jag fick plugga precis det jag ville på universitetet. Jag hade nämligen inte blivit någon bra tekniker, naturvetare, matematiker, eller vad som nu efterfrågas på arbetsmarknaden.

I helgen fick jag återigen frågan "skäms du för att du jobbar som vakt?"... hm, nej, jag skäms inte, men jag skäms över andras reaktioner, när jag säger att jag arbetar som vakt.

Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara vanlig jobbare? Oj då. skriver Gålmark i artikeln och just så är det för oss med arbeten som vi kan referera till som "skitjobb".

Jag tjänar 19 135,00, vilket jag anser är en hyfsad lön för det arbete jag utför (och den utbildning som krävs för ordningsvakter). Jag jobbar mycket övertid när jag behöver några tusenlappar extra. När jag arbetade som arkeolog i Tyskland hade jag 9.50 Euro. Vad tjänar en personlig assistent? Betydligt mindre!

Jag anser inte att det är fult att tjäna pengar, men jag önskar att personer som tjänade pengar inte såg ner på oss.

Gålmark har rätt när hon skriver att arbetarklassen saknar självförtroende. Åsa Linderborg säger i DN-intervjun:

Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.

"En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?

(Bild: Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon". Aftonbladet)

P.S. Ni har väl inte missat bloggen Konsum?