Visar inlägg med etikett skitjobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skitjobb. Visa alla inlägg

Jag ger Karin Wanngård 100 dagar

Ingen jävla lyckad debut från vårt blivande oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, tänker jag när jag läser hennes uttalande om skitjobb. Jag rekommenderar att ni läser mitt inlägg Inte skitjobb, men väl skitvillkor.

Nej, jag är inte så imponerad av Wanngård, men jag ger henne 100 dagar. Wanngård var (och är) inte min kandidat. Det var (och är) Gabriella Granditsky Svenson, som fick flest nomineringar, men som Stockholms arbetarekommuns styrelse valde att förbise.

Inte skitjobb, men väl skitvillkor

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?

Just nu lovordas Cecilia Verdinellis artikel Visst finns det skitjobb på facebook (klicka på bilden till vänster för exempel).

Även jag finner Verdinellis artikel läsvärd och viktig, men eftersom jag har, vad Verdinelli kallar ett "skitjobb", har jag förstås bloggat om min arbetssituation och så kallade skitjobb många gånger: Ett vanligt kneg, Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997, Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti och Ett A- och ett B-lag (för att endast ge några exempel).

Verdinelli skriver bland annat:
Skitjobben finns. Jag tvekar inte att kalla dem skitjobb. Det är jobb som effektivt binder upp dig med oavlönade restider mellan kunder (”egen bil är ett krav!”) och upphackade scheman. Det är jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan. Min egen erfarenhet är entydig: ju mindre kvalificerade och mindre lönande tjänster jag sökt, desto mer kontrollerad har jag blivit.
Nej, jag tänker inte kalla dessa jobb för skitjobb eller drittjobb (som de heter på norska). Vad det handlar om är skitvillkor.

I valrörelsen 2010 talade alla partier om jobb, jobb, jobb... men få talade om "det goda arbetet". Är det något vi socialdemokrater också måste prata om är det goda arbetet och i förlängningen det goda samhället. Nu kommer en rad frågor (som ni gärna får kommentera och/eller besvara):

När jag ser SVT:s dokumentärfilm Säljsekten, undrar jag om det är den framtida (ja, i vissa fall är den, som filmen visar och även Verdinelli skriver, redan här) arbetsmarknad som väntar oss? Har den svenska (och i förlängningen den nordiska) arbetsmarknaden varit undantaget från regeln? Har vi, tack vare den svenska modellen (och starka lagar och fackföreningar för arbetstagaren), varit förskonade från det vi ser i andra länder? Håller Sverige, i och med den moderatstyrda regeringens politik, på att anpassa sig? Är det en utveckling som vi vill ha i Sverige? Är det en oundviklig utveckling?

Det goda samhället. Det goda arbetet. Kanske är det bara nostalgi från min sida, eller så är det något som vi socialdemokrater måste föra upp på den politiska agendan.

[UPPDATERING]

Fredrik Jansson uppmärksammar mig på denna i NSD: Från det starka samhället till det goda, men (som Jansson också skriver) det var inte Labour som myntade begreppet.

Ett vanligt kneg

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?
-
Jag har i inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? varit inne på det här med "skitjobb", men nu är det aktuellt igen i och med Lotta Elstads bok En såkalt drittjobb, senaste numret av Tvärdrag och ett seminarium som Tvärdrag hållit, tillsammans med LO och ABF.
-
Författaren Elstad wallraffade som hotellstäderska i två månader och skrev därefter en bok om "skitjobbet". Barbara Ehrenreich gjorde det inför sin bok Barskrapad och Günther Wallraff jobbade under cover som turkisk Gastarbeiter på McDonalds.
-
Att wallraffa måste vara oerhört svårt för en författare/journalist. Du börjar jobba som hotellstäderska, med vetskapen om att det bara är för en kort tid, hur förhåller sig en journalist eller författare till det? Elstad jobbade i två månader, med vetskapen om att hon bara var där för ett kort gästspel.
-
Det finns miljoner människor som har ett "skitjobb". Människor som går dag ut och dag in till dessa jobb (och inte bara gästspelar där en kort tid). Att kalla det "skitjobb" är egentligen fel. Det är vanliga kneg. Vissa gör det för att de inte vill plugga vidare (varken teoretiska eller praktiska program), andra är akademiker, men har satsat på "fel" utbildning. Det finns människor som fått sparken från sina tjänstemannajobb, eller gått i konkurs som är tvungna till att ta ett vanligt kneg. Därtill finns det invandrare, de kan vara högutbildade när de kommer till Sverige, men får inte arbeta som läkare, ingenjörer et cetera.
-
Skitjobb? De enda som har skitjobb är sopåkarna och de får rejält med betalt för att utföra bokstavligen skitjobb. För vad det egentligen handlar om är vanliga kneg, nödvändiga arbeten i servicesektorn, men de värderas lågt och betalas därefter (inte alltid dock). Det är oftast tråkiga jobb, utan möjlighet till avancemang. Kneg, där arbetaren i de flesta fall bara är ett anställningsnummer bland många. Ibland är det kneg som sliter på kroppen, ibland är det jobb som sliter på psyket och ibland är det både och. Det är lågstatusjobb och det är dessa kneg som ökar i omfattning och det är just högerregeringens arbetslinje som vill stimulera dessa kneg (och försvåra för de människor som vill skapa sig ett annat liv).
-
Det handlar om nödvändiga servicejobb som värderas lågt och där lönen är låg. Servicejobb med osäkra anställningar.
-
Om vaktmästarna på ett sjukhus går ut i strejk, måste sjukhuset stänga efter några timmar, men hur ser cheferna och läkarna på dessa vaktmästare(eller ser de dem överhuvudtaget)? Om inte lokalvårdarna städade i tunnelbanan, skulle vi kryssa mellan spyor och sopor, men för många människor är dessa vardagshjältar osynliga.
-
Jag har själv befunnit mig i sammanhang där jag har fått frågan "vad jobbar du med?" och när jag svarar "vakt" säger de "jaha" och sedan är det inte så mycket mer. Om jag däremot svarar att jag är utbildad arkeolog eller jobbar för socialdemokratiska kvinnodistriktet i Stockholm, blir det annat ljud i skällan (och arkeologer tjänar sämre än vakter). Vad säger det om samhället vi lever i? Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara en vanlig jobbare? Oj då, skriver Lisa Gålmark i artikeln Professor OCH kassörska. Gålmark fortsätter:
-
Osynligast har alltid kvinnornas arbete varit, de grovarbetande kvinnorna som inte alls först på 1960-talet släpptes ut på arbetsmarknaden, utan som har arbetat där hela tiden. Osynliga starka kroppar, osynliga utslitna kroppar. Frånvarande i statistiken.
Så gör de frånvarande en dag slag i saken. Känner att de får lust att släppa. Och sopbergen tornar upp. Tågen går inte, affärerna är stängda, bussarna står i hangarerna, det finns ingen mat i skolbespisningen eller i lunchcafeterian. Ingen kommer och byter på pensionärerna, ger dem mat och pratar och klappar dem på kinden. Ingen knyter an till spädbarnen som lämnats på förskolan. Ingen städar kontorets toaletter
.
-
Varför kallar LO och personerna bakom Tvärdrag dessa kneg för skitjobb? Hur kul är det att höra att man har ett "skitjobb"? Vem vill ha ett skitjobb?
-
Är det inte bättre att kalla dessa jobb för kneg och att arbeta aktivt för att förbättra anställningsvillkoren och lönerna för dem som jobbar i servicesektorn? Är det inte bättre att hjälpa dem som vill arbeta med något annat genom att underlätta för dessa att studera vidare, alternativt komplettera en redan befintlig examen från ett annat land?
-
Det viktigaste är dock att få upp statusen på dessa jobb. Pengar är inte allt. Att vara någon, att känna sig behövd i samhället, att veta att ens arbetsinsats gör skillnad, är viktigare än gång på gång få höra att man har ett skitjobb.
-
Till alla er som har ett vanligt kneg: Ni är hjältar! Ni behövs, men ta ingen skit!
-
Kommunalarbetaren, Maria Abrahamsson/SvD, Claes Krantz

Varför lockar inte socialdemokratin stockholmare?

Katrin Kielos har skrivit en tänkvärd artikel i Arena om socialdemokraterna & stockholmarna.
-
Lägre andel offentliganställda, högre andel privat-anställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. lo-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities, skriver Kielos i sin artikel.
-
Jjag har själv varit inne på samma tankar, när jag skrev min valanalys: Vi som bor i Stockholm (jag kommer hädanefter att referera till oss som "stockholmare") hör till landets mest välbärgade invånare. Vi är få som jobbar i offentlig sektor och industri. Vi jobbar snarare i service- bank och finanssektorn. I Stockholm är det mycket individtänkande. Till exempel vill personer som jobbar i NK-disken eller på bank (trots att de har låg inkomst) inte tillhöra "förlorarna", de vill inte tillhöra en lägre klass, snarare känner de samhörighet med de övre skikten i samhället. Dessa låginkomsttagare röstar borgerligt och hänger på Stureplan och identifierar sig med de välbärgade. Det är viktigt att vi inom (s) förstår detta. Bara för att man har en låg lön och jobbar som assistent på något stort, privat företag, innebär det inte att man per automatik röstar på ett parti för att få det bättre, man röstar på det parti som står för den livsstil man egentligen vill ha.
-
En högt uppsatt socialdemokrat som jag träffade sade att han kände sig hemma bland de så kallade "säkra grupperna": LO-kollektivet och invandrare. Att nå ut till högutbildade, unga kvinnor, ja där skruvade många som var fackligt engagerade på sig. "Jag vill bara jobba med LO-folk, jag vill inte jobba med de nya målgrupperna", sade en kvinna tillika kommunalare. Var det måhända ett akademikerförakt jag skymtade?
-
När ska "gamla" sossar inse att högutbildade akademiker, med sina examina (filosofie kandidat, filosofie magister et cetera) inte får jobb som de är utbildade för? Vet inte gammelsossarna att vi har spärrvakter, ordningsvakter, brevbärare, expediter et cetera som också är akademiker? Alla dessa högskoleutbildade, unga människor, som inte får arbete inom det som de är utbildade till, som antingen är arbetslösa eller jobbar med "något helt annat"?!
-
En magisterexamen har inte samma värde som den hade för de som gjorde klassresan för 30, 40, 50 år sedan. Jag såg en platsannons, där man sökte en arkeolog som "ska ha god arkeologisk fälterfarenhet och genomgått forskarutbildning på FL eller FD nivå" och hur många arkeologer antas till forskarutbildningen (inom humaniora) nu för tiden?
-
Så vem är egentligen arbetare i dagens Sverige, i dagens Stockholm?!
-
I ett annat inlägg skrev jag: "En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?
-
Kielos skriver: I flyttbilen från Norrland på e4 mot Stockholm blir folk plötsligt borgerliga. Rimligen beror det på större ting än Per Schlingmanns pr-tricks.
-
Jag är en högskoleutbildad, ung (inga beska kommentarer nu) kvinna, boendes i Stockholm och är sosse. Jag röstade vänster även när jag arbetade som arkeolog och museilärare. I min bekantskapskrets har jag en hel drös unga s-kvinnor. Vad var det som fick (och får) oss att rösta på sossarna? Vad kan vi göra för att få unga kvinnor i Stockholm, i Sverige att rösta på oss?

Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna? /Lisa Gålmark

Det talas återigen klass och klassanalys i Svea Rike. Det gör mig glad, med tanke på att vissa anser att vi, inom socialdemokratin, hamnat i ett ideologiskt dödläge, där klass och identitespolitik anses vara oförenliga. Jag förespråkar båda...


I lördags läste jag en briljant artikel av Lisa Gålmark i Aftonbladet/Kultur. Artikeln heter Professor - OCH kassörska. Gålmark hänvisar även till en intervju med författaren/historikern Åsa Linderborg i DN. Ali Esbatis kommentar om detta är också värd att läsas.


Jag är arkeolog/ordningsvakt, min kompis Åsa är arkeolog/brevbärare, vi är en hel drös med akademiker som har "skitjobb": statsvetare/stockholmsguide, konstnär/spärrvakt, historiker/kassör - vad tror ni vi helst vill jobba med? Jo, med det vi är utbildade till naturligtvis. Vi är dock "vanliga" jobbare. Jag och Åsa trivs med våra jobb, men vi vill helst ägna oss åt arkeologin.
Jag får dagligen uppskattning av dem jag servar.
Sedan har jag och Åsa några kollegor som anser sig "för fina" för att jobba som brevbärare, spärrvakter, kassörer etc. De gräver eventuellt på sommaren (ofta utomlands) och stämplar på vintern. Unga, friska, arbetsföra kollegor som är "för fina"...


Jag ångrar inte mitt studieval (jo, sista året, men det som hände sedan skyller jag på Carl Tham-reformen 1998). Jag visste att det skulle bli svårt att få jobb som arkeolog. Jag är tacksam över att jag fick plugga precis det jag ville på universitetet. Jag hade nämligen inte blivit någon bra tekniker, naturvetare, matematiker, eller vad som nu efterfrågas på arbetsmarknaden.


I helgen fick jag återigen frågan "skäms du för att du jobbar som vakt?"... hm, nej, jag skäms inte, men jag skäms över andras reaktioner, när jag säger att jag arbetar som vakt.


Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara vanlig jobbare? Oj då. skriver Gålmark i artikeln och just så är det för oss med arbeten som vi kan referera till som "skitjobb".


Jag tjänar 19 135,00, vilket jag anser är en hyfsad lön för det arbete jag utför (och den utbildning som krävs för ordningsvakter). Jag jobbar mycket övertid när jag behöver några tusenlappar extra. När jag arbetade som arkeolog i Tyskland hade jag 9.50 Euro. Vad tjänar en personlig assistent? Betydligt mindre!


Jag anser inte att det är fult att tjäna pengar, men jag önskar att personer som tjänade pengar inte såg ner på oss.


Gålmark har rätt när hon skriver att arbetarklassen saknar självförtroende. Åsa Linderborg säger i DN-intervjun:


Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.


"En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?


(Bild: Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon". Aftonbladet)
P.S. Ni har väl inte missat bloggen Konsum?