Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna?
-
Jag har i inlägget
Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? varit inne på det här med "skitjobb", men nu är det aktuellt igen i och med Lotta Elstads bok
En såkalt drittjobb, senaste numret av
Tvärdrag och ett
seminarium som Tvärdrag hållit, tillsammans med LO och ABF.
-
Författaren Elstad wallraffade som hotellstäderska i två månader och skrev därefter en bok om "skitjobbet". Barbara Ehrenreich gjorde det inför sin bok Barskrapad och Günther Wallraff jobbade
under cover som turkisk Gastarbeiter på McDonalds.
-
Att wallraffa måste vara oerhört svårt för en författare/journalist. Du börjar jobba som hotellstäderska, med vetskapen om att det bara är för en kort tid, hur förhåller sig en journalist eller författare till det? Elstad jobbade i två månader, med vetskapen om att hon bara var där för ett kort gästspel.
-
Det finns miljoner människor som har ett "skitjobb". Människor som går dag ut och dag in till dessa jobb (och inte bara gästspelar där en kort tid). Att kalla det "skitjobb" är egentligen fel. Det är vanliga kneg. Vissa gör det för att de inte vill plugga vidare (varken teoretiska eller praktiska program), andra är akademiker, men har satsat på "fel" utbildning. Det finns människor som fått sparken från sina tjänstemannajobb, eller gått i konkurs som är tvungna till att ta ett vanligt kneg. Därtill finns det invandrare, de kan vara högutbildade när de kommer till Sverige, men får inte arbeta som läkare, ingenjörer
et cetera.
-
Skitjobb? De enda som har skitjobb är sopåkarna och de får rejält med betalt för att utföra bokstavligen skitjobb. För vad det egentligen handlar om är vanliga kneg, nödvändiga arbeten i servicesektorn, men de värderas lågt och betalas därefter (inte alltid dock). Det är oftast tråkiga jobb, utan möjlighet till avancemang. Kneg, där arbetaren i de flesta fall bara är ett anställningsnummer bland många. Ibland är det kneg som sliter på kroppen, ibland är det jobb som sliter på psyket och ibland är det både och. Det är lågstatusjobb och det är dessa kneg som ökar i omfattning och det är just högerregeringens arbetslinje som vill stimulera dessa kneg (och försvåra för de människor som vill skapa sig ett annat liv).
-
Det handlar om nödvändiga servicejobb som värderas lågt och där lönen är låg. Servicejobb med osäkra anställningar.
-
Om vaktmästarna på ett sjukhus går ut i strejk, måste sjukhuset stänga efter några timmar, men hur ser cheferna och läkarna på dessa vaktmästare(eller ser de dem överhuvudtaget)? Om inte lokalvårdarna städade i tunnelbanan, skulle vi kryssa mellan spyor och sopor, men för många människor är dessa vardagshjältar osynliga.
-
Jag har själv befunnit mig i sammanhang där jag har fått frågan "vad jobbar du med?" och när jag svarar "vakt" säger de "jaha" och sedan är det inte så mycket mer. Om jag däremot svarar att jag är utbildad arkeolog eller jobbar för socialdemokratiska kvinnodistriktet i Stockholm, blir det annat ljud i skällan (och arkeologer tjänar sämre än vakter). Vad säger det om samhället vi lever i?
Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara en vanlig jobbare? Oj då, skriver Lisa Gålmark i artikeln
Professor OCH kassörska. Gålmark fortsätter:
-
Osynligast har alltid kvinnornas arbete varit, de grovarbetande kvinnorna som inte alls först på 1960-talet släpptes ut på arbetsmarknaden, utan som har arbetat där hela tiden. Osynliga starka kroppar, osynliga utslitna kroppar. Frånvarande i statistiken.
Så gör de frånvarande en dag slag i saken. Känner att de får lust att släppa. Och sopbergen tornar upp. Tågen går inte, affärerna är stängda, bussarna står i hangarerna, det finns ingen mat i skolbespisningen eller i lunchcafeterian. Ingen kommer och byter på pensionärerna, ger dem mat och pratar och klappar dem på kinden. Ingen knyter an till spädbarnen som lämnats på förskolan. Ingen städar kontorets toaletter.
-
Varför kallar LO och personerna bakom Tvärdrag dessa kneg för skitjobb? Hur kul är det att höra att man har ett "skitjobb"? Vem vill ha ett skitjobb?
-
Är det inte bättre att kalla dessa jobb för kneg och att arbeta aktivt för att förbättra anställningsvillkoren och lönerna för dem som jobbar i servicesektorn? Är det inte bättre att hjälpa dem som vill arbeta med något annat genom att underlätta för dessa att studera vidare, alternativt komplettera en redan befintlig examen från ett annat land?
-
Det viktigaste är dock att få upp statusen på dessa jobb. Pengar är inte allt. Att vara någon, att känna sig behövd i samhället, att veta att ens arbetsinsats gör skillnad, är viktigare än gång på gång få höra att man har ett skitjobb.
-
Till alla er som har ett vanligt kneg: Ni är hjältar! Ni behövs, men ta ingen skit!
-
Kommunalarbetaren,
Maria Abrahamsson/SvD,
Claes Krantz
