Att ha, att älska, att vara

Panelsamtalet var ett upplyftande samtal om framtidens politik. Jan Eliasson betonade vikten av att bevara solidaritetspolitiken när vi för politik utanför Sveriges gränser. Viktiga frågor som migrationsfrågor (hur de skall hanteras), Turkiets medlemskap, rent vatten och utbildning av flickor tog även Eliasson upp.
-
Urban Ahlin efterlyste neutralitetspolitiken, men där måste jag vara en kärleksfull kritiker - Sverige är neutralt, yeah right - det såg vi ju tydligt under Andra Världskriget. Det går alltid att skylla på att vi är "neutrala" och därför inte kan agera, så Ahlin - neutralitetspolitiken måste också omvärderas.
-
Luciano Astudillo och Thomas Östros betonade att den socialdemokratiska politiken beträffande jobb var bra och att det var enbart debatten kring arbete som vi förlorade valet på. Här efterlyser jag lite mer självkritik, framför allt när Astudillo stod och försvarade AMS.
-
Stefan Löfvén och Åsa Kullgren talade välfärd (det är nog det rådslag som ligger mig varmast om hjärtat) och jag imponerades av Kullgren. Enligt Kullgren är välfärd att ha, att älska och att vara (hon har snott det från Erik Allardts bok Att ha att älska att vara. Om välfärd i Norden).
-
För Kullgren är att ha bostad, mat, hälsa, att älska är familj, att älska den man vill (jepp, hon var den enda som nuddade lite vid hbt), att vara är delaktighet och inflytande i samhället.
-
Löfvén talade om det negativa med att hamna mellan stolar, när AMS säger att du är för sjuk för att jobba och Försäkringskassan säger att du är för frisk för att bli sjukskriven. Löfvén betonade att vi måste ha människan i centrum.
-
Anneli Hulthén och Carin Jämtin höll i miljö och klimat. Miljöpartiet brukar ju hävda att miljöpolitiken kom in i riksdagen i och med dem, men Jämtin slog hål på detta med några exempel. Miljöpolitiken har lyfts av socialdemokraterna under en längre tid. Hon nämnde ett miljömöte redan 1972. Tji fick miljöpartiet som alltid slår sig för bröstet och anser sig vara bäst på miljö och klimat.
-
Som sagt en mycket inspirerande paneldebatt. Ja, som vanligt lyste hbt med sin frånvaro. Det förvånar mig att Eliasson inte tog upp detta, för där tror jag vi kan vara en spjutspets i utrikespolitiken. I stora delar av världen utsätts HBT-personer för brutalt förtryck, att vara homosexuell är i vissa länder belagt med dödsstraff, här kan vi socialdemokraterna vara med och påverka att vara opinionsbildande.

Får vem som helst kalla sig socialdemokrat?

På s-info samlas många s-bloggare, men när jag läser Stefan A. Johanssons blogginlägg undrar jag om jag verkligen befinner mig på s-info. Vem är ansvarig för s-info? Någon som vet? Borde dylika inlägg vara tillåtna? Ja, säger ni - yttrandefrihet. OK.

Då frågar jag - får vem som helst kalla sig socialdemokrat eller socialist - en medlem i partiet - får han/hon avvika å de grövsta från partilinjen?

Hör verkligen Stefan A. Johansson hemma på s-info?

Emil Adén har skrivit bra om detta på sin blogg (Emil hör absolut hemma på s-info), läs också kommentarerna.

Jag är så upprörd över Stefan A. Johansson blogginlägg att jag knappt kan skriva detta inlägg.

När Mats Tunehag (Världen idag) får in en artikel i SvD om hatbrott (ja, Stefan A. Johansson håller till fullo med denna Tunehag), då misströstar jag verkligen. Kan vem som helst få in en debattartikel i DN eller SvD när det är nyhetstorka? Nästa sommar ska jag bombardera tidningarna med artiklar... Ahhhhhhhhhhh - jag är så upprörd att jag inte kan skriva!

Socialdemokraterna bolagiserar

Sydsvenskan och SvD har idag en nyhet som avhandlar "privatisering och bolagisering" av det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna har fått det knapert skriver SvD och det är därför som socialdemokraterna måste hårdbanta.

-

I Sydsvenskan är det partiordförande Mona Sahlin som skär bort alla onödiga kostnader. Nej, det är inte blott och bart "VD:n" som bolagiserar 68:an (=partikansliet på Sveavägen 68) och det är inte bara "VD" Mona Sahlin som privatiserar tjänster såsom it-tjänster, löneadministration och ekonomi.

-

Denna nyhet framställer partiet som ett företag. Man kan utläsa att "VD:n" för företaget SAP AB drar åt svångremmen likt en företagsledare och att det är något "fult" att just socialdemokraterna gör dessa åtgärder nu:

-

Nedskärningen görs utan uppsägningar. Liksom många storföretag ingår socialdemokraterna individuella uppgörelser med dem betraktas som övertaliga (Sydsvenskan).

-

Innehavaren av bloggen MinaModerataKarameller anser att det är "dagens roligaste hittills" och frågar även om det är fritt fram för privatisering av olika verksamheter även från socialdemokraternas sida. Olika verksamheter? Vilka verksamheter menar bloggaren? Är det till exempel en sådan verksamhet som hushållsnära tjänster som åsyftas?

-

Vi socialdemokrater är inte emot privatisering eller bolagisering, vi är inte motståndare till privata företag. Varför tror borgarna det? Är det fel att vara ekonomisk och spara pengar? Är det fel att hushålla med pengar?

-

Vi gör detta för att få mer pengar över till att föra ut vår politik. Vi är inget företag, vi är en folkrörelse. Vi brinner för socialdemokratin.

-

(FOTO: Aftonbladet)

Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna? /Lisa Gålmark

Det talas återigen klass och klassanalys i Svea Rike. Det gör mig glad, med tanke på att vissa anser att vi, inom socialdemokratin, hamnat i ett ideologiskt dödläge, där klass och identitespolitik anses vara oförenliga. Jag förespråkar båda...

I lördags läste jag en briljant artikel av Lisa Gålmark i Aftonbladet/Kultur. Artikeln heter Professor - OCH kassörska. Gålmark hänvisar även till en intervju med författaren/historikern Åsa Linderborg i DN. Ali Esbatis kommentar om detta är också värd att läsas.

Jag är arkeolog/ordningsvakt, min kompis Åsa är arkeolog/brevbärare, vi är en hel drös med akademiker som har "skitjobb": statsvetare/stockholmsguide, konstnär/spärrvakt, historiker/kassör - vad tror ni vi helst vill jobba med? Jo, med det vi är utbildade till naturligtvis. Vi är dock "vanliga" jobbare. Jag och Åsa trivs med våra jobb, men vi vill helst ägna oss åt arkeologin.

Jag får dagligen uppskattning av dem jag servar.

Sedan har jag och Åsa några kollegor som anser sig "för fina" för att jobba som brevbärare, spärrvakter, kassörer etc. De gräver eventuellt på sommaren (ofta utomlands) och stämplar på vintern. Unga, friska, arbetsföra kollegor som är "för fina"...

Jag ångrar inte mitt studieval (jo, sista året, men det som hände sedan skyller jag på Carl Tham-reformen 1998). Jag visste att det skulle bli svårt att få jobb som arkeolog. Jag är tacksam över att jag fick plugga precis det jag ville på universitetet. Jag hade nämligen inte blivit någon bra tekniker, naturvetare, matematiker, eller vad som nu efterfrågas på arbetsmarknaden.

I helgen fick jag återigen frågan "skäms du för att du jobbar som vakt?"... hm, nej, jag skäms inte, men jag skäms över andras reaktioner, när jag säger att jag arbetar som vakt.

Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara vanlig jobbare? Oj då. skriver Gålmark i artikeln och just så är det för oss med arbeten som vi kan referera till som "skitjobb".

Jag tjänar 19 135,00, vilket jag anser är en hyfsad lön för det arbete jag utför (och den utbildning som krävs för ordningsvakter). Jag jobbar mycket övertid när jag behöver några tusenlappar extra. När jag arbetade som arkeolog i Tyskland hade jag 9.50 Euro. Vad tjänar en personlig assistent? Betydligt mindre!

Jag anser inte att det är fult att tjäna pengar, men jag önskar att personer som tjänade pengar inte såg ner på oss.

Gålmark har rätt när hon skriver att arbetarklassen saknar självförtroende. Åsa Linderborg säger i DN-intervjun:

Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.

"En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?

(Bild: Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon". Aftonbladet)

P.S. Ni har väl inte missat bloggen Konsum?

För ett tag sedan, när det var regnigt och kallt, tackade jag ja till att gå en kurs som Roger Mogert håller i. Då tyckte jag att det var en excellent idé att avsätta en hel lördag till socialdemokratisk politik.

Idag, fredag, anser jag det vara en mindre god idé (kursen går av stapeln i morgon). Det utlovas nämligen sommarvärme, med sol och upp emot 20 grader varmt. Är det något min hud och min själ längtar efter, är det just värme - solvärme.

Vidare har jag aldrig varit pollenallergisk, men om ni minns förra året, så var det extremt höga halter av pollen i luften och jag blev apallergisk. Idag rinner min näsa. Är det måhända pollenallergi? Om så är fallet kanske det enbart är av godo att spendera hela morgondagen inomhus?

Jag tror nämligen att det blir en jätteintressant kurs. Mogert har bjudit in föreläsare från hela Norden och vi kommer att diskutera nordisk socialdemokrati. Jag är nyfiken på vad skiljer och vad förenar de olika socialdemokratierna i Norden.

Igår skrev jag om härskartekniker och hur man ger tyngd och legitimitet åt sina ord genom att börja en mening i stil med "jag, i egenskap av jurist, anser..." när det egentligen handlar om högst personliga värderingar. Till min glädje har Anders skrivit ett inlägg om ett seminarium han bevistade och där en jurist använde sig av just detta. Gå genast in på hans blogg: http://www.samhallsfilosofi.blogspot.com/

Igår var jag arg när jag skrev min blogg och jag har fått muntliga kommentarer kring gårdagens inlägg. Jag känner återigen ett behov av att tydliggöra exakt vad som gjorde (och gör mig) upprörd:

Min upprördhet kring att folk kallar mig för vakten, securitas etc. handlar inte om att jag skäms för att jag arbetar som ordningsvakt, utan för att människor kallar mig för vakt eller securitas i fel sammanhang och/eller använder det för att förminska mig (klockren härskarteknik).

Om jag, i egenskap av styrelsemedlem, sitter på ett möte tillsammans med andra styrelsemedlemmar och någon säger "vakten" till mig, då tar jag illa vid mig, eftersom jag upplever det så som att han/hon användar en härskarteknik. Hänger ni med?