Varför lockar inte socialdemokratin stockholmare?

Katrin Kielos har skrivit en tänkvärd artikel i Arena om socialdemokraterna & stockholmarna.
-
Lägre andel offentliganställda, högre andel privat-anställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. lo-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities, skriver Kielos i sin artikel.
-
Jjag har själv varit inne på samma tankar, när jag skrev min valanalys: Vi som bor i Stockholm (jag kommer hädanefter att referera till oss som "stockholmare") hör till landets mest välbärgade invånare. Vi är få som jobbar i offentlig sektor och industri. Vi jobbar snarare i service- bank och finanssektorn. I Stockholm är det mycket individtänkande. Till exempel vill personer som jobbar i NK-disken eller på bank (trots att de har låg inkomst) inte tillhöra "förlorarna", de vill inte tillhöra en lägre klass, snarare känner de samhörighet med de övre skikten i samhället. Dessa låginkomsttagare röstar borgerligt och hänger på Stureplan och identifierar sig med de välbärgade. Det är viktigt att vi inom (s) förstår detta. Bara för att man har en låg lön och jobbar som assistent på något stort, privat företag, innebär det inte att man per automatik röstar på ett parti för att få det bättre, man röstar på det parti som står för den livsstil man egentligen vill ha.
-
En högt uppsatt socialdemokrat som jag träffade sade att han kände sig hemma bland de så kallade "säkra grupperna": LO-kollektivet och invandrare. Att nå ut till högutbildade, unga kvinnor, ja där skruvade många som var fackligt engagerade på sig. "Jag vill bara jobba med LO-folk, jag vill inte jobba med de nya målgrupperna", sade en kvinna tillika kommunalare. Var det måhända ett akademikerförakt jag skymtade?
-
När ska "gamla" sossar inse att högutbildade akademiker, med sina examina (filosofie kandidat, filosofie magister et cetera) inte får jobb som de är utbildade för? Vet inte gammelsossarna att vi har spärrvakter, ordningsvakter, brevbärare, expediter et cetera som också är akademiker? Alla dessa högskoleutbildade, unga människor, som inte får arbete inom det som de är utbildade till, som antingen är arbetslösa eller jobbar med "något helt annat"?!
-
En magisterexamen har inte samma värde som den hade för de som gjorde klassresan för 30, 40, 50 år sedan. Jag såg en platsannons, där man sökte en arkeolog som "ska ha god arkeologisk fälterfarenhet och genomgått forskarutbildning på FL eller FD nivå" och hur många arkeologer antas till forskarutbildningen (inom humaniora) nu för tiden?
-

Så vem är egentligen arbetare i dagens Sverige, i dagens Stockholm?!

-
I ett annat inlägg skrev jag: "En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?
-
Kielos skriver: I flyttbilen från Norrland på e4 mot Stockholm blir folk plötsligt borgerliga. Rimligen beror det på större ting än Per Schlingmanns pr-tricks.
-
Jag är en högskoleutbildad, ung (inga beska kommentarer nu) kvinna, boendes i Stockholm och är sosse. Jag röstade vänster även när jag arbetade som arkeolog och museilärare. I min bekantskapskrets har jag en hel drös unga s-kvinnor. Vad var det som fick (och får) oss att rösta på sossarna? Vad kan vi göra för att få unga kvinnor i Stockholm, i Sverige att rösta på oss?

Är klassanalys och sexuell identitetspolitik oförenliga?

Mitt spontana svar på denna fråga är nej. En maktanalys bör innefatta såväl klass som (sexuell) identitet. Vidare bör kön, etnicitet och religion också inkluderas i en maktanalys.
-
I dagens hbt-rörelsen talas det inte om klass- och maktanalys. Varför förhåller det sig så? Talar man inte om klass för att hbt-rörelsen anser sig vara "liberal"?
-
Var i patriarkatet befinner sig bögen? Hur ser bögar på kvinnor och flator? Jag har många frågor och inga svar att ge.
-
Klass är faktiskt fortfarande överordnat som maktens sorteringsinstrument i vårt samhälle säger Vänstra stranden i en kommentar till inlägget Identitet, klass och maktanalys på bloggen strötankar och sentenser, men är verkligen klass överordnat för en bög eller flata?
-
Kom Ut har ägnat hela nummer sju till klass och sexuell identitet. När jag läser Roger Wilsons artikel Vip Dip (s. 5) får jag en viss insyn i bögvärlden.
-
Enligt Wilson låtsas bögvärlden att klass inte existerar. "Homovärlden är en klasslös tillflyktsort". En plats, på grund av att den är så liten, gör det möjligt för alla att umgås över klassgränserna. Det förekommer vidare en arbetarfetischism inom bögvärlden, maskulina arbetare, drömmen om en man i blåställ, den ständiga objektifieringen. Det krånglar onekligen till klassanalysen.
-
Enligt Wilson är dock den klasslösa tillflyktsorten på väg bort i och med att hbt-rörelsen blir mer accepterad. När homosexualiteten var olaglig hamnade alla outsiders i samma ghetto, oavsett om man var bög, knarkare eller prostituerad, då spelade klass ingen/mindre roll.
-
Visst är även bögkollektivet präglat av samhällsklasser, men som vanligt avgörs analysen av vilken variabel man tycker är den mest avgörande. Är det inkomst, utbildning, etnicitet eller maskulinitet? Själv lutar jag åt att tycka att det är mellan heteroklass och homoklass som klasskampen utkämpas, skriver Wilson.
-
Och ovanstående citat visar att utgångsläget för Wilson och mig är annorlunda. Han må vara bög, men han är fortfarande man i patriarkatet. Jag må vara flata, men jag är fortfarande kvinna i patriarkatet. Vidare har jag ett lågstatusarbete som, rent lönemässigt, placerar mig i arbetarklassen. Wilson är redaktör för Rodeo och rör sig i kultureliten.
-
"Heteroklassen" är då alla, oavsett klass, kön, etnicitet... och "homoklassen" är alla som är ickeheterosexuella?
-
Bunta ihop oss du bara Wilson. Den enda beröringspunkten jag har med en överklassbög (låt oss säga en bög med bra jobb och mycket pengar), är min sexuella läggning. Jag känner större samhörighet med en heterosexuell, ensamstående, deltidsarbetande mamma än med bögarna som hänger i The gay vip room Rainbow room på Sturecompagniet.
-
Marie Carlsson skriver om en tredubbel "belastning" i Tala om klass (s. 41). Hon är kvinna, klassresenär och ickeheterosexuell. Hon skriver också:
-
[...] jag är hela tiden på min vakt vad det gäller andra människors tolerans, men det kopplar jag inte till min klassförflyttning utan till min sexualitet. Varje dag står jag inför människor och måste berätta att jag inte, som dom trodde när dom frågade om jag har någon pojkvän, är heterosexuell. I det ögonblicket är jag helt utlämnad, redo, med andan i halsen för vad komma skall. Ska jag bli reducerad till en lesbian med allt vad et innebär just idag, beroende på hur klimatet sett ut i media den senaste tiden, och därmed inte få vara med längre eller kan jag lugnt passera, för att strax möta nästa normens väktare?
-
I detta kapitel berättar också Carlsson hur hon på olika sätt vrider och vinklar på sin egen berättelse, vilka detaljer man utelämnar heller tar med. Där känner jag mycket väl igen mig.
-
I vissa sammanhang kan jag helt utelämna min sexuella läggning, jag kan utelämna detaljer om såväl utbildning som arbete. Jag gör det medvetet, för jag vet (eller åtminstone tror mig veta) vad reaktionerna blir. I vissa sammanhang förstärker jag min sexuella läggning, mitt arbete och utelämnar helt min utbildning och min klassbakgrund. Vad jag och andra inte kan bortse från är mitt biologiska kön.
-
Tillbaka till klass och identitet. I samma nummer av Kom Ut intervjuas fyra hbt-personer (s. 17):
-
MARIT: Hur kommer det sig att man sällan talar om klass i hbt-communityt i stort?
CATRIN: hbt-rörelsen är liberal i ursprungsläget, man pratar inte klass. Det är ett vänsterbegrepp som många inte ens vill ta med tång. Det finns en stor del som inte vill prata om kolletiva kategorier och gör klass till ett individproblem.
CARLOS: Det får inte bli ett individproblem - typ: "Vad jobbigt för dig som inte har råd att köpa den här bilen!". Utgångsläget ska vara: vad är klass och varför är det ett problem. Man måste prata om klass både strukturellt och individuellt, men inte analysera strukturen med individuella upplevelser. Jag skulle kunna använda mina egna upplevelser för att hävda att klass inte spelar roll - titta jag är ju medelklass nu.
MARIE: På individbasis efterlyser jag att folk inom hbt-rörelsen lägger klass till sin förståelse för hur olika människor beter sig i ett rum. Men jag vill inte att vi ska ha en ny toleransagenda för människor från arbetarklassen eller skapa rangordningar om vem det är mest synd om.
-
Är klass och identitet oförenliga? Vad anser ni som läser detta inlägg?

Kvinnor i klassamhället

Kvinnor i klassamhället -

ett samtal om klass, kön och politik

-
Den 4 september är det dags för höstens första Feministas-seminarium i Stockholm. Denna gång i samverkan med ABF Stockholm. Det blir ett samtal mellan Susanna Popova som skrivit boken Överklass och Anneli Jordahl som skrivit boken - Klass - är du fin nog? Samtalsledare är Marita Ulvskog.

-


Klassamhället finns, larmar och påverkar hur vi känner, tänker, röstar. De senaste åren har klassbegreppet återkommit i den politiska debatten, igen. Det tycker vi är bra, för klass klargör. Men det innebär inte att alla är överens om vad klass är, eller vad klass gör. Ska vi bejaka klassamhället, avveckla det eller räcker det att vi ser att det finns?
-


Medverkande: Susanna Popova, journalist, författare till boken Överklass
Anneli Jordahl, journalist, författare till Klass är du fin nog
Samtalsledare: Marita Ulvskog, partisekreterare (s)
-


Tisdag 4 september kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré
-
Arrangörer: ABF i Stockholm och Nätverket Feministas

Jag har tidigare skrivit om klass i min blogg. För er som är intresserade kan ni läsa

här och här:

Arbetarklass, medelklass eller överklass?

Varför är min mamma moderat (tidigare röstade hon på Centern och Bengt Westerbergs parti Folkpartiet)? Varför är jag socialdemokrat? Vilken klass tillhör jag och vad är det egentligen för klassresa jag har gjort.

Min mamma och jag har slutat prata politik och samhälle när vi träffas. Hon respekterar sällan det beslutat. Hon ondgör sig över sossarna, även nu när borgarna kommit till makten. Jag älskar min mamma, men jag förstår henne inte. Hur jag än vänder och vrider på det, så förstår jag inte att hon, som pensionär (hon blev tidigt sjukpensionär och har två höftproteser), kan rösta på moderaterna.

Idag ringde jag och frågade försiktigt om hon tjänade bra som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag frågade vilken klass hon ansåg sig tillhöra när hon arbetade? Sedan var jag tvungen att fråga hur det kommer sig att min tyska uppfostran nästintill var en överklassuppfostran (låt oss hädanefter kalla det för en borgerlig uppfostran) och varför hon, som aldrig fick läsa på universitet/högskola ansåg böcker och bildning vara så oerhört viktigt.

Vi har haft pengar. Vi var välbärgade innan kriget. Din mormorsmor uppfostrade din mormor och vägrade gifta sig med fadern till barnet. Det var otänkbart på den tiden, om man inte hade pengar. Din mormorsmor ärvde en stor summa pengar. Din mormor utbildade sig och arbetade som statstjänsteman på Socialamt. Hon gjorde det mot din morfars vilja, men när han förklarades saknad på Östfronten, var det din mormor som fick dra hela lasset. Hon hade bara råd att skicka ett av barnen till Handelsskolan. Det fick bli din morbror, trots att det var jag som hade läshuvud. Jag fick utbilda mig praktiskt till husmor. När jag kom till Sverige arbetade jag som bondmora/piga. Jag jobbade därefter som husmor på Sala Statt. När jag skiljde mig från din halvbrors far (min halvbror är 19 år äldre än jag) började jag jobba som spritkassörska på Star Hotel i Avesta. Jag var tjänsteman och med i TCO. Jag stod mellan personalen och företagaren. Jag tjänade ganska bra, bättre än kontoristerna på banken. Jag bryter in och frågar om hon ansåg sig tillhöra arbetarklassen. Nja, jag har alltid kunnat hushålla med pengar och jag och Kalle, vi... ja, du vet (här anspelar hon på något, som jag tyvärr inte kan skriva här)... så tack vara det så medelklass.

Vad gäller min uppfostran, så är det enligt henne, något självklart. Jag har fått en borgerlig uppfostran. Man skall ha servetter när det serveras middag. Bordsskicket skall vara klanderfritt och välspråkighet öppnar dörrar. Man skall alltid resa sig upp på bussen för äldre och gravida, man skall kunna föra sig i alla sammanhang.

Trots att min mamma aldrig fick läsa på Handelsskolan anser jag henne var allmänbildad. Hon har alltid läst oerhört mycket böcker och det är något hon har fört vidare. Bildning är viktigt! Hennes dröm var att jag skulle läsa på universitet.

Min halvbror ärvde sin fars gård och blev bonde (och miljonär på pappret, men ibland med tre jobb samtidigt för att klara familjebördan, med två barn och en hemmafru).

Vi reste mycket jag och min mamma (även min halvbror följde med ibland) i såväl Europa som Norden. Min granne Linda (lika gammal som jag) åkte på husvagnssemester i Sverige med familjen.

Hos Linda fick jag lättmjölk, falukorv och Lätt & Lagom. Falukorv förekom sällan i min mammas hem. Lövbiff ansåg hon vara billigare än falukorv, eftersom falukorv drygades ut med potatismjöl. Lätt och lagom? Smör och standarmjölk! Köpsaft? Nej, saftmajan gick varm hemma hos oss.

Märkeskläder? Nej, någon gång åkte vi till ett industriområde i Örebro där man kunde köpa andra sorteringens jeans. Det förekom förrätt, varmrätt och efterätt. Inte jämt, men ofta. Hembakat. Linda fick tekakor och Hägges citronmuffins och jag fick tyskt surbröd och Butterkuchen. Låter inte det som en arbetarklasskvinna? Inte enligt min mamma. Hon vill absolut inte vara arbetarklass. Hon identifierar sig inte med arbetarklassen, snarare (övre) medelklass.

Min halvbror berättade för några år sedan att han börjat rösta på kristdemokraterna på grund av deras "familjepolitik". Jag umgås inte med min halvbror längre, inte så mycket på grund av hans politiska ställningstagande utan för just hans uppfostran av sina barn och för att han skäms över sin högljudda, tyska mamma. Han vill vara svensk. Han hälsar aldrig på min mamma. Min mamma får alltid åka och hälsa på dem. Som sagt, många faktorer som jag inte kan gå in på här, utan att bli för personlig.

Jag läste halvklassisk, humanistisk linje på gymnasiet. Jag umgicks med folk i den så kallade överklassen. Kanske jag fick umgås med dem för att jag var intelligent och intellektuell? Kanske för att jag var en frisk fläkt i deras ytliga liv och leverne? Kanske för att de ansåg mig ha en borgerlig uppfostran, som många i Sala saknade? Överklassens ytlighet och överklassens hänsynslösa syn på pengar, gjorde att jag sökte mig till andra, till folk som lyssnade på musik, gick på konserter och läste böcker, folk som var medvetna.

Efter gymnasiet jobbade jag som lärar/elev-assistent och vikarie och därefter började jag läsa på universitetet. Min mamma var stormförtjust. Äntligen någon som blir akademiker. Jag fick min magisterexamen i arkeologi och började jobba för De Kungliga Hovstaterna. Lönen var usel, men det var ett statusyrke enligt min omgivning. Wow - arkeolog och museilärare.

Jag slutade där, eftersom de trixade med anställningarna, utnyttjade oss och betalade uselt. Jag började jobba som vakt. Min mamma blev besviken. Du slänger bort din utbildning! Jag tjänade dock bättre som vakt än som arkeolog och museilärare, men det var inget statusjobb.

Plötsligt får jag kommentarer som "oj", när jag svarar på frågan vad jag arbetar med. Vakt. I bästa fall får jag höra om dörrvakter, väktarvåld och följdfrågan "bär du vapen?". Det slutar dock ofta med ett "oj". Ett "oj" som står för Ointressant, Oviktigt, Onödigt?

Annat är det när jag säger att jag har en magisterexamen i arkeologi. Då får jag höra kommentarer som: "det har jag alltid velat bli", "arkeolog - det som är sååååååå intressant". Ofta leder det till långa, intressanta diskussioner.

Vilken klasstillhörighet har jag? Ska jag gå efter utbildning, yrke, kapital och föräldrars klasstillhörighet? Vem är arbetare i dagens Sverige och vem tillhör arbetarklassen?

För visst har det skett en förskjutning. Mer tjänstearbete och mindre industriarbete. Som Anneli Jordahl uttrycker det i sin bok Klass - är du fin nog: Fler gör helt enkelt rutinjobb vid datorn i stället för vid löpande bandet.

Ändock är det sopåkaren, gruvarbetaren och industriarbetaren som tillskriver sig epitetet "de riktiga arbetarna" (trots att de tjänar tusenlappar mer än vakter, spärrvakter, brevbärare, personliga assistenter etc.) Jordahl fortsätter:

Klassamhället finns. Skillnaderna är där. I språk, utbildning, boende, bordsskick och smak. Den etikettsbok existerar inte som kan råda bot på den sociala osäkerhet som en borgerlig rituell finmiddag väcker hos någon från arbetarklassen. De kan inte de koder som gäller på en bättre restaurang.

Förstår ni att jag är kluven? Jag kan föra mig på en borgerlig finmiddag, jag har en akademisk examen, jag har oklanderligt bordsskick och jag talar och skriver näst intill klanderfri svenska. Mitt statuslösa arbete, som inte kräver någon akademisk examen, generar en lön på 19 135, enligt kollektivavtalet. Om jag behöver extra pengar, jobbar jag övertid. Som arkeolog tjänade jag mindre.

Jag har råd med semester ibland (ok att det må vara med Ryanair eller en sista-minutenresa och jag tar inte ut alla mina lagstadgade veckor) och jag kan unna mig ett restaurangbesök då och då. Vissa månader har jag det knapert och andra månader har jag till och med lön kvar. De gånger jag har det knapert avstår jag från bland annat krogbesök och SL:s månadskort. Ja, det händer att jag lever över mina tillgångar, men ofta inte.

Jag har smakat på alla tre klasser, men jag vet inte om jag tillhör arbetarklassen eller medelklassen. Överklassen tillhör jag inte enligt SEI-kod och mig själv.

Jag träffar människor som gjort den klassiska klassresan och ibland skiner den igenom. Jag har träffat folk från arbetarklassen som röstar borgerligt, som föraktar vänstern och socialdemokraterna. Det är deras dåliga självförtroende som lyser igenom och jag tycker att det är synd.

Varför skall de rösta blått och förneka sina rötter? Varför vill de inte att andra skall få göra samma resa som de? Vad ger dem rätten att förvägra andra möjligheten/möjligheter?

De säger att de inte dricker öl utan viiiiiiin (men kan inte skilja på druvor), de spelar golf för att det, enligt dem, är en överklassport (= status). De åker taxi för att det är status och de vill inte betala skatt. En bekant har svart städhjälp, trots att hon har råd. De bjuder på middagar, där servetter saknas.

Varför, varför sådant dåligt självförtroende? Varför måste man bli en "borgarbracka" bara för att man gör en klassresa? Är det för att man har dåligt självförtroende. "Trots utbildning och bra jobb kommer De snart på mig, då hamnar jag i kassan på Konsum igen".

Att plötsligt utbilda sig, ha ett statusarbete, tjäna mycket pengar ger inte automatiskt inträde till överklassens finrum och arbetarklassens ränder försvinner inte heller automatiskt i och med detta.

Jag vet att jag är socialdemokrat för att jag tror på rättvisa och solidaritet. Jag brinner för ett socialt engagemang. Mitt hjärta är rött! Se bara på Olof Palme. Han kom från en högborgerlig, konservativ överklassfamilj på Östermalm och han var sosse.

Utan en socialdemokratisk politik hade vi fortfarande levt i ett samhälle med Herrskap & Tjänstefolk. Utan socialdemokraterna hade vi inte kunnat göra klassresan. Utan socialdemokraterna hade vi inte haft det svenska folkhemmet.

Varför detta förakt, varför detta förnekande av sina egna rötter och varför, varför förvägra andra att göra samma klassresa? Jag förstår inte, hjälp mig att förstå!

Läs gärna ett tidigare inlägg som jag skrev om klass - Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb.

Mig äger ingen

Pappas plånbok är stor som en handflata, svart och lätt böjd
efter ett liv i bakfickan. Den har börjat ge efter lite i sömmarna
och är tung, trots att den nästan är tom. I sedelfacket ligger
ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre.
Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte från Nordbanken
och ett medlemskort för Metall avdelning 20. Ett skrynkligt
tidningsurklipp med statistik över Västerås Sportklubbs bandyframgångar, ett ensamt frimärke med kungen på. I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på kontot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.
-
Jag började läsa Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen i går. Jag sträckläste den och klockan två i natt hade jag läst ut den. En sådan vacker, men vemodig skildring av far och dotter. Jag grät nästan.
-
Boken fick mig att grubbla på mitt eget förhållande till min mamma och jag började skriva ett inlägg om detta. Jag måste dock fila lite på det, för just nu är inlägget väldigt personligt.
-
Tillbaka till boken - läs den, oavsett partifärg. Det är en blivande klassiker.
-
Recensioner av boken: SvD, DN, Aftonbladet (och här).

Rosing & Gynning - olika klass

Åsa Lindeborg har skrivit en bra artikel i Aftonbladets kulturdel om Linda Rosing och Carolina Gynning. En klassanalys. Åsa Lindeborgs artikel om dessa två Big Brother-kändisar känns aktuell och viktig.
-

Linda Skugge har alltid värnat om Linda Rosing. Om ändock Rosing tog till sig av alla Skugges tips. Läs gärna Skugges krönika Ryck upp dig, Linda Rosing.

-

Jag har aldrig följt någon dokusåpa och jag är innerligt trött på att Aftonbladets och Expressens nöjessidor numer är fyllda av just dessa dokusåpor. Jag saknar tidningen Expressen Fredag (den gamla bilagan med vanligt matt tidningspapper) som avhandlade musik, film, kultur och mat, men Lindeborgs artikel har fått mig att se detta fenomen ur ett annat perspektiv.

-

Nisse Sandqvist har också uppmärksammat Lindeborgs artikel på sin blogg Funky Fresh.

Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb?

Vem ska göra jobbet på Konsum när alla har förstått att man inte borde arbeta där? Vem sköter gamla pappa när jobbet föraktats bort? När klasspyramiden flyttat geografi och alla etniska svenskar och sedan alla vita västerlänningar endast förmodas använda sin kropp på rullband och i poweryoga? När alla anses ha gjort klassresan och blickar tillbaka. Vilka ska då hålla upp grundpelarna? /Lisa Gålmark

Det talas återigen klass och klassanalys i Svea Rike. Det gör mig glad, med tanke på att vissa anser att vi, inom socialdemokratin, hamnat i ett ideologiskt dödläge, där klass och identitespolitik anses vara oförenliga. Jag förespråkar båda...

I lördags läste jag en briljant artikel av Lisa Gålmark i Aftonbladet/Kultur. Artikeln heter Professor - OCH kassörska. Gålmark hänvisar även till en intervju med författaren/historikern Åsa Linderborg i DN. Ali Esbatis kommentar om detta är också värd att läsas.

Jag är arkeolog/ordningsvakt, min kompis Åsa är arkeolog/brevbärare, vi är en hel drös med akademiker som har "skitjobb": statsvetare/stockholmsguide, konstnär/spärrvakt, historiker/kassör - vad tror ni vi helst vill jobba med? Jo, med det vi är utbildade till naturligtvis. Vi är dock "vanliga" jobbare. Jag och Åsa trivs med våra jobb, men vi vill helst ägna oss åt arkeologin.

Jag får dagligen uppskattning av dem jag servar.

Sedan har jag och Åsa några kollegor som anser sig "för fina" för att jobba som brevbärare, spärrvakter, kassörer etc. De gräver eventuellt på sommaren (ofta utomlands) och stämplar på vintern. Unga, friska, arbetsföra kollegor som är "för fina"...

Jag ångrar inte mitt studieval (jo, sista året, men det som hände sedan skyller jag på Carl Tham-reformen 1998). Jag visste att det skulle bli svårt att få jobb som arkeolog. Jag är tacksam över att jag fick plugga precis det jag ville på universitetet. Jag hade nämligen inte blivit någon bra tekniker, naturvetare, matematiker, eller vad som nu efterfrågas på arbetsmarknaden.

I helgen fick jag återigen frågan "skäms du för att du jobbar som vakt?"... hm, nej, jag skäms inte, men jag skäms över andras reaktioner, när jag säger att jag arbetar som vakt.

Är du inte skådis, läkare, singersongwriter, jurist, fotbollsproffs utan bara vanlig jobbare? Oj då. skriver Gålmark i artikeln och just så är det för oss med arbeten som vi kan referera till som "skitjobb".

Jag tjänar 19 135,00, vilket jag anser är en hyfsad lön för det arbete jag utför (och den utbildning som krävs för ordningsvakter). Jag jobbar mycket övertid när jag behöver några tusenlappar extra. När jag arbetade som arkeolog i Tyskland hade jag 9.50 Euro. Vad tjänar en personlig assistent? Betydligt mindre!

Jag anser inte att det är fult att tjäna pengar, men jag önskar att personer som tjänade pengar inte såg ner på oss.

Gålmark har rätt när hon skriver att arbetarklassen saknar självförtroende. Åsa Linderborg säger i DN-intervjun:

Klass är en fråga om självförtroende. Arbetarklassen har inte självförtroendet att våga ta plats, att tro att de är värda att bli lyssnade på. Det sitter i hela livet. Jag tänker varje gång jag skriver en text att den här artikeln är min sista. En dag är jag tillbaka på Konsum.

"En dag är jag tillbaka på Konsum, en dag sitter jag där med låg lön och ingen lyssnar på mig. En dag är jag tillbaka där jag hör hemma... " Är det därför folk som gör en klassresa så ofta vänder ryggen till? Är det för att de är livrädda? "Snart kommer någon upptäcka att jag inte är så jla bra som någon tror och då hamnar jag på Konsum igen"... Är det därför de röstar borgerligt, investerar i aktier, köper bostadsrätt, förnekar sina rötter, föraktar vänstern och börjar spela golf?

(Bild: Joakim Pirinen: "Arbetare på väg att tjäna sin första miljon". Aftonbladet)

P.S. Ni har väl inte missat bloggen Konsum?