Mitt spontana svar på denna fråga är nej. En maktanalys bör innefatta såväl klass som (sexuell) identitet. Vidare bör kön, etnicitet och religion också inkluderas i en maktanalys.
-
I dagens hbt-rörelsen talas det inte om klass- och maktanalys. Varför förhåller det sig så? Talar man inte om klass för att hbt-rörelsen anser sig vara "liberal"?
-
Var i patriarkatet befinner sig bögen? Hur ser bögar på kvinnor och flator? Jag har många frågor och inga svar att ge.
-
Klass är faktiskt fortfarande överordnat som maktens sorteringsinstrument i vårt samhälle säger Vänstra stranden i en kommentar till inlägget Identitet, klass och maktanalys på bloggen strötankar och sentenser, men är verkligen klass överordnat för en bög eller flata?
-
Kom Ut har ägnat hela nummer sju till klass och sexuell identitet. När jag läser Roger Wilsons artikel Vip Dip (s. 5) får jag en viss insyn i bögvärlden.
-
Enligt Wilson låtsas bögvärlden att klass inte existerar. "Homovärlden är en klasslös tillflyktsort". En plats, på grund av att den är så liten, gör det möjligt för alla att umgås över klassgränserna. Det förekommer vidare en arbetarfetischism inom bögvärlden, maskulina arbetare, drömmen om en man i blåställ, den ständiga objektifieringen. Det krånglar onekligen till klassanalysen.
-
Enligt Wilson är dock den klasslösa tillflyktsorten på väg bort i och med att hbt-rörelsen blir mer accepterad. När homosexualiteten var olaglig hamnade alla outsiders i samma ghetto, oavsett om man var bög, knarkare eller prostituerad, då spelade klass ingen/mindre roll.
-
Visst är även bögkollektivet präglat av samhällsklasser, men som vanligt avgörs analysen av vilken variabel man tycker är den mest avgörande. Är det inkomst, utbildning, etnicitet eller maskulinitet? Själv lutar jag åt att tycka att det är mellan heteroklass och homoklass som klasskampen utkämpas, skriver Wilson.
-
Och ovanstående citat visar att utgångsläget för Wilson och mig är annorlunda. Han må vara bög, men han är fortfarande man i patriarkatet. Jag må vara flata, men jag är fortfarande kvinna i patriarkatet. Vidare har jag ett lågstatusarbete som, rent lönemässigt, placerar mig i arbetarklassen. Wilson är redaktör för Rodeo och rör sig i kultureliten.
-
"Heteroklassen" är då alla, oavsett klass, kön, etnicitet... och "homoklassen" är alla som är ickeheterosexuella?
-
Bunta ihop oss du bara Wilson. Den enda beröringspunkten jag har med en överklassbög (låt oss säga en bög med bra jobb och mycket pengar), är min sexuella läggning. Jag känner större samhörighet med en heterosexuell, ensamstående, deltidsarbetande mamma än med bögarna som hänger i The gay vip room Rainbow room på Sturecompagniet.
-
Marie Carlsson skriver om en tredubbel "belastning" i Tala om klass (s. 41). Hon är kvinna, klassresenär och ickeheterosexuell. Hon skriver också:
-
[...] jag är hela tiden på min vakt vad det gäller andra människors tolerans, men det kopplar jag inte till min klassförflyttning utan till min sexualitet. Varje dag står jag inför människor och måste berätta att jag inte, som dom trodde när dom frågade om jag har någon pojkvän, är heterosexuell. I det ögonblicket är jag helt utlämnad, redo, med andan i halsen för vad komma skall. Ska jag bli reducerad till en lesbian med allt vad et innebär just idag, beroende på hur klimatet sett ut i media den senaste tiden, och därmed inte få vara med längre eller kan jag lugnt passera, för att strax möta nästa normens väktare?
-
I detta kapitel berättar också Carlsson hur hon på olika sätt vrider och vinklar på sin egen berättelse, vilka detaljer man utelämnar heller tar med. Där känner jag mycket väl igen mig.
-
I vissa sammanhang kan jag helt utelämna min sexuella läggning, jag kan utelämna detaljer om såväl utbildning som arbete. Jag gör det medvetet, för jag vet (eller åtminstone tror mig veta) vad reaktionerna blir. I vissa sammanhang förstärker jag min sexuella läggning, mitt arbete och utelämnar helt min utbildning och min klassbakgrund. Vad jag och andra inte kan bortse från är mitt biologiska kön.
-
Tillbaka till klass och identitet. I samma nummer av Kom Ut intervjuas fyra hbt-personer (s. 17):
-
MARIT: Hur kommer det sig att man sällan talar om klass i hbt-communityt i stort?
CATRIN: hbt-rörelsen är liberal i ursprungsläget, man pratar inte klass. Det är ett vänsterbegrepp som många inte ens vill ta med tång. Det finns en stor del som inte vill prata om kolletiva kategorier och gör klass till ett individproblem.
CARLOS: Det får inte bli ett individproblem - typ: "Vad jobbigt för dig som inte har råd att köpa den här bilen!". Utgångsläget ska vara: vad är klass och varför är det ett problem. Man måste prata om klass både strukturellt och individuellt, men inte analysera strukturen med individuella upplevelser. Jag skulle kunna använda mina egna upplevelser för att hävda att klass inte spelar roll - titta jag är ju medelklass nu.
MARIE: På individbasis efterlyser jag att folk inom hbt-rörelsen lägger klass till sin förståelse för hur olika människor beter sig i ett rum. Men jag vill inte att vi ska ha en ny toleransagenda för människor från arbetarklassen eller skapa rangordningar om vem det är mest synd om.
-
Är klass och identitet oförenliga? Vad anser ni som läser detta inlägg?
Ledig onsdag
3 dagar sedan
5 kommentarer:
Hejsan,
Jisses vilken radda av kategoriseringar = etiketteringar av MEDmänniskor - och inte ett enda ord - så långt mitt öga kunde se - om det i allt grundläggande. Vad är det ?
Jo - att Wi ALLA är kort och gott MEDmänniskor allihopa - eller ?
Ha det... :-)
vännen Josef
Ja, du Josef min dröm är också ett samhälle som ser människan - ecce homo!
Klart att klass och identitet inte är oförenliga - snarare tvärtom.
Hej Alexandra. Viktigt inlägg. Själv tycker jag inte att det viktiga är att hitta någon exakt formel: klass förhåller sig till sexuell identitet som X förhåller sig till Y, typ. Snarare handlar det väl om att se att vi lever i ett samhälle som är både heteronormativt och klassbaserat. Och att båda dessa strukturer på något sätt gör samhället ojämlikt, ofritt. Och det tycker jag att du fångar bra i ditt inlägg (dessutom lever vi ju alla i ett partiarkat, något som väl inte minst präglar även gay-världen som jag har förstått det.)
Håller med Jonas. Det går inte att hitta den exakta formeln och tycker inte heller att det är viktigt. Däremot måste vi kunna se de tre dimensionerna men även etnicitet som strukturella orsaker till förtryck. Inte heller vill jag spilla tid på att debattera vilken av de som är den mest avgörande. Det är ungefär lika fruktsamt som att fastställa när och hur det kom sig att patriarkat har uppstått. Däremot finns det annat att lära av historien för att skapa förändring i framtiden, som hur patriarkatet upprepar sig, hur sexualitet blev identitet och inte handlingar, hur kapitalismen förmått att upprätthålla och utvidga sin överordnade samhällsposition.
Heli
Skicka en kommentar