Vad de enkla orden är svåra
Bröd, frihet, fred
Generat vänder vi dem långsamt i munnen
Stammar dem och smusslar skamset undan dem i större sällskap
Vi räds för dem,
som kände vi deras enorma kraft bränna i tungan.
Ord som förlorat sin sälta, sin mening.
En gång skrevs de nattetid på husväggarna
Medan städerna sov och samvetet vakade
Dagningen tände skriften
Och brände in den i hjärtan
Som aldrig skulle glömma.
Ord behöver hjärtan för att kunna leva
Människan behöver frihet för att kunna leva
Utan fred mognar aldrig kornet till bröd
Människan måste äga de tre:
Brödet, friheten, freden
Därför måste de ständigt skrivas igen
Därför måste de svåra orden återigen bli enkla.
Stig Carlsson
Moderaterna är vår tids arbetarparti, står det att läsa på M:s hemsida. Ett parti som saboterar för arbetare är inget arbetarparti. Det är Reinfeldtska - moderat nyspråk. Ord som förlorat sin sälta, sin mening blir bara floskler. Dock verkar det som om Moderaterna gång på gång kommer undan med sitt nyspråk. Vi är drabbade av en retorisk epidemi, inte bara orsakat av M utan även av de andra politiska partierna. Kristdemokraterna ägnar sig åt "verklighetens folk" och "relationslinje", medan Socialdemokraterna, med Håkan Juholt i spetsen, talar om kunskapsbaserad ekonomi, värdeburen tillväxt och sociala investeringar. Utan en sammanhållen, socialdemokratisk berättelse, utan konkreta, tydliga och realistiska förslag så förvandlas även dessa ord till floskler. Dock skall detta inlägg inte handla om nyspråk utan om avsaknaden av arbetare i Socialdemokraterna.
När Moderaterna började nyttja ordet "arbetarparti" gick många socialdemokrater i taket, så även jag. Det finns bara ett arbetar(e)parti och det är det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet, som förkortas SAP. Men vänta... SAP? Numer är det rätt och slätt S eller Socialdemokraterna. Vilket de facto är mer ärligt än att kalla sig "arbetareparti". I begynnelsen (läs i slutet av 1800-talet) så skapades SAP av arbetare, med arbetare och för arbetare.
Ser vi till Socialdemokraterna idag så är det ju lite si och så med det. Ja, det beror på hur man definierar "arbetare". För några år sedan skrev jag inlägget Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Och vad är ett riktigt jobb? Inlägget har följts upp av fler: Inte skitjobb, men väl skitvillkor, Väktare OCH människa (utdrag från en chattdiskussion), Anställningsnummer 2997 och "För att vara akademiker har du ju båda fötterna på jorden" (och här får vi åtminstone veta vilka som är arbetare enligt Veronica Palm).
I Wikipedia står följande:
En arbetare är en person som säljer arbetskraft till en arbetsgivare utan att räknas som tjänsteman och därmed tillhör arbetarklassen[källa behövs].
I svensk statistik och politisk debatt räknas de som arbetare vars yrken hör hemma i ett LO-förbunds kollektivavtalsområde. Gränslinjen mellan arbetare och tjänsteman gick länge huvudsakligen mellan industri- och tjänsteproduktion, men allteftersom svenska industriarbetare har blivit mer kvalificerade och fått högre löner så har begreppen glidit ifrån sina namn [...]
Marxistisk definition [redigera] Inom marxismen definierar man alla människor som säljer sin arbetskraft som arbetare[källa behövs]. Detta inkluderar läkare, ingenjörer och andra som inom sociologin ses som medelklass.
Veronica Palm anser alltså att arbetare är de som här hemma i LO. Nu är tyvärr Palm en av de politiker som framhåller att hon är barnskötare. Och nej, hon är inte ensam om det. Trots att många av våra företrädare har harvat runt i arbetarrörelsen på olika poster, titulerar de sig gärna med ett LO-yrke (men aldrig som heltidspolitiker, förtroendevald et cetera). Deras huvudsakliga födokrok har varit S (och i förlängningen arbetarrörelsen), men ändock envisas de med att kalla sig arbetare.
För någon vecka sedan åt jag och Åsa middag med två andra sossar (som har varit med betydligt längre än vad vi har varit). Mannen sade då att det var oerhört positivt att rörelsen nu lät unga socialdemokrater studera klart på universitet, innan de anställdes. Tidigare hade rörelsen nämligen anställt dessa innan avlagd examen.
Vi har nu ett socialdemokratisk parti som går i otakt med sin samtid just på grund av ovanstående fenomen. Vi har företrädare som vägrar flytta på sig och vi har unga killar och tjejer som, direkt efter examen i företrädesvis statsvetenskap och nationalekonomi, anställs som politiska eller fackliga tjänstemän (och om några år kommer vara riksdagsledamöter, ombudsmän med mera). Framför allt har vi ett socialdemokratisk parti som har en väldigt snäv definition för "arbetare". Vem är egentligen arbetare i dagens Sverige? Vilka slåss Socialdemokraterna för?
Jag anser att det är nyttigt om våra företrädare (och politiska tjänstemän) har fler perspektiv. Det är därför jag har skrivit motionen Inför princip mot långsittande. Varför inte jobba några år ute i "det verkliga livet"? Det är bra, inte bara för personens egen utveckling, utan för partiets. Våga lämna "innanförskapet". Släpp vidare fram personer som kommer "utifrån", från sidan... Du är alltid välkommen tillbaka.
De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.
De som kommer in behöver inte vara unga. Det finns gott om progressiva, nytänkande personer över 50 (precis som det finns SSU:are som låter så gammeldags att man blir mörkrädd)... Om det görs kommer det snart att märkas. S kommer åter att bli en kraft att räkna med.
Jag drömmer om ett parti av arbetare, med arbetare och för arbetare.
P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.
P.S. Min definition av arbetare är inte snäv, så som i Palms fall.
Lästips: Johan Westerholms inlägg Bidragspartiet och Martin Ezpeletas krönika Socialdemokratin - den bedragne äkta mannen.... ja, mina inlägg Suburbia och Ett öppet parti, ej ett befästat (Del VII) också.
