För någon dag sedan ringde en journalist från en av de två stora morgondrakarna. Han ville ha information och kommentarer om Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt. Är Juholt rasist? Är Juholt homofob? Jag var trött, ledsen och grinig och gav honom ett surt svar i stil med:
Äh! Nu får ni allt ta och ge er. Den där homofobgrejen har ni ju kört tidigare. Drevet börjar bli löjligt när ni gräver fram några foton som han sålt svart för fem-tio kronor. Juholt är socialdemokrat och står därför bakom något som är grundläggande för alla socialdemokrater - nämligen alla människors lika rätt och värde. Jag berättade vidare att Juholt (när han "bara" var riksdagsledamot) kom ut till Bommersvik en helg, när vi Hbt-socialdemokrater i Stockholm hade en medlemshelg (eller om det var en styrelseöverläggning?). Inte fan tar sig en homofob ut till Bommers för att prata och umgås med hbt-sossar en helg.
Om jag inte missminner mig talade han sig även varm för könsneutrala äktenskap i radio. Jag minns tyvärr inte i vilket radioprogram, eller vilket år (någon kanske vet?). Jag har bloggat om när Juholt gick omkring med mångfaldsrosen/hbt-sosserosen i Almedalen. Skulle en homofob bära en ros med regnbågens alla färger om han var homofob?! En sådan sosse skulle ju bära den röda rosen.
På kongressen, då Juholt valdes, intervjuades jag av såväl Sosse.tv som Makthavare. Till Makthavare sade jag bland annat: En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla och i Sosse.tv kan ni höra och se 0:58 min in i klippet.
Som ni förstår, blev journalisten besviken över att jag (som är mediakåt enligt en partikamrat) inte bekräftade att Juholt var rasist och/eller homofob.
Jag skrev dock inlägget Finns det plats för kvinnor i Juholts (h)järngäng? bara några dagar efter extrakongressen. När Maryam Yazdanfar sedan byttes ut mot Veronica Palm skrev jag i inlägget Carin Jämtin får sällskap:
You must be patient, young padawan, sade en partikamrat till mig efter att jag hade publicerat mitt inlägg Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng? och jag satt still i båten.
Jag satt även still i båten, när beskedet kom att Maryam Yazdanfar, mitt under föräldraledigheten, fick beskedet att hon inte fick sitta kvar som ordförande för civilutskottet. Partiordförande Håkan Juholt har ju all rätt att skapa sitt eget lag och det är inte ett lätt pussel han har att lägga (om ni nu trodde det var klart i och med gårdagens besked).
Att det hela (läs: hur Yazdanfar fick beskedet, av vem hon fick beskedet... vidare när hon kom tillbaka från sin föräldraledighet, stod en stor kartong utanför hennes rum och med stora bokstäver på kartongen hennes namn... Hur hon sedan blev utfryst av riksdagsledamöter, tjänstemän, gamla SSU-kamrater) sköttes, hade och har jag synpunkter på. Så gör man bara inte. Det är dåligt ledarskap. Dåligt ledarskap är också att det därefter skar sig rejält mellan Yazdanfar och Juholt. Istället för att vara en god ledare och sätta sig ner med Yazdanfar och säga: så här kan vi inte ha det längre! Hur ska vi två tillsammans göra för att lösa det här?, så svartnar numer Juholts ögon så fort hennes namn kommer på tal.
Klart att hon, efter den behandlingen, började bete sig som en "bitter, försmådd exflickvän". Nu är Yazdanfars händer bakbundna. Allt hon säger och gör tolkar journalister, partikamrater, statsvetare med flera (ja, även jag har väl tolkat ett och annat uttalande från henne på det sättet) som att hon just är en "bitter, försmådd exflickvän".
Våren gick och så närmade sig Stockholm Pride. Vi hbt-sossar hade fått besked att Juholt skulle delta i paraden. Det gjorde han inte. Jag tänkte att han, av respekt för Mona Sahlin, avstod, men samtidigt fanns det, enligt mig, en lösning: Sahlin går längst fram som vanligt och så åker Juholt tillsammans med LO:s Ulla Lindqvist i ett coolt ekipage längre bak. Jag tror vidare inte att Sahlin tagit illa upp om partiordförande för Socialdemokraterna gick vid hennes sida. Hennes ställning i hbt-communitiet är tämligen ohotad.
Efter några, enligt mig, rejäla klavertramp (ja, ni vet vilka det är Libyen blablabla...), kom således det som fick mig att skruva på mig av obehag. Enligt media gav Juholts stab internt Morgan Johansson grönt ljus - att ställa sig bakom Ilmar Reepalus helt jävla, galna förslag om temporärt medborgarskap. Hur det än förhöll sig, så har två socialdemokrater, Reepalu och Johansson, uttalat sig positivt om temporärt medborgarskap och det är tillräckligt illa. Det är rent ut sagt vedervärdigt.
När jag idag läser Devrim Mavis artikel Juholt in - invandrarna ut, gör jag det fler gånger och något börjar skava. Läs för guds skull hela artikeln, men jag väljer att citera följande:
Hela händelsekedjan kring S-utspelet om temporärt medborgarskap visar på ett djupt obehagligt faktum: Den nya socialdemokratiska ledningen är utan riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde.
S verkar nu sakna den kompetens och kompass som krävs i dessa frågor i en tid då främlingsfientlighet och rasism firar framgångar i hela Europa. I en tid då Sverigedemokraterna är ett vågmästarparti i riksdagen.
Till Socialdemokraternas "försvar" kan sägas att partiet saknar kompetens och kompass i de flesta frågor just nu. Det är fritt fall för S och det är sorgligt att skåda.
Det finns nämligen partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som just har invandrarbakgrund (eller vad det heter nu för tiden). Det finns partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som är hbt-personer, men de verkar inte vara välkomna. Något skaver, men om det är det som Mavri redogör för, eller om det är avsaknaden av kompetens och kompass (vilket jag tror) som skaver, får ni avgöra.
Sedan kan jag inte nog betona vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):
Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.
[UNDER STRECKET]
Läs gärna mitt inlägg Män som hatar kvinnor. SAP är ett feministiskt parti. När Juholt gick omkring på Gekås i Ullared för några dagar sedan och hyllade varuhusets kommande satsning - en sportsbar på damavdelningen - så utbrast jag: Så jävla gubbigt! Dock förlåter jag honom för just det uttalandet, eftersom ett tidigare uttalande överväger denna dumhet. Och så är det ofta med Juholt. I ett sammanhang säger han en sak och i ett annat säger han det raka motsatta. Varför? Är det i ledarskapet det brister?
Jag vill dock betona att Socialdemokraternas kris fanns där långt innan Juholt blev partiordförande. Det är så mycket i partiet som vi partimedlemmar måste ta itu med. Så allt snack om att vi måste prata politik och inte ägna oss åt internkritik - varför får man inte göra både och? S befinner sig i kris och de medlemmar som blundar inför det faktumet, de har skygglappar framför sina ögon. Jag tänker inte låta mig tystas. Snarare tvärtom. Partiet behöver sina kärleksfulla kritiker!
Foto: Klas-Herman Lundgren
