Jag borde egentligen skriva ett inlägg om hur fantastisk parti Socialdemokraterna är. Jag borde skriva om hur mycket jag har fått (och med glädje givit) som aktiv partimedlem. Jag borde skriva hur fantastisk arbetarrrörelsen är,
men... just nu är det nomineringstider som följs av valberedningstider.
-
För de icke ingvigda innebär nomineringstid, nomineringar till listorna till de allmänna valen som äger rum 2010. 11 september ska nomineringarna vara inne hos Stockholms arbetarekommun, vilket genererar i många nomineringsmöten. Alla S-föreningar har rätt att nominera kandidater. Många S-föreningar nominerar alla i föreningen som vill bli nominerade, medan andra gör ett urval. Jag gillar naturligtvis de föreningar som nominerar alla som vill bli nominerade.
-
En partikamrat skrev till mig "kom just hem från ett sådant möte - skum stämning" och en annan skrev:
-
Det är kul att folk vill vara med. Det är bara synd att synen på de som inte får plats i de sammanhang som "sk" räknas blir att de inte "duger". Det är inget man gärna talar om. Det anses alltid viktigt vad fotfolket tycker men i praktiken finns outtalade härskartekniker. Valberedningstider kan vara obehagliga tider. Vi borde lära oss hantera det och framförallt vara ärliga mot varandra om vad som förväntas och när man borde lämna sin plats.
-
På de listor som ska sammanställas har vi hitlåtarna - de, som med största sannolikhet, kommer att hamna på valbar plats (men som även de slåss med näbbar och klor för att bibehålla sina maktpositioner), vi har andra, utanför valbar plats, som vill kryssas in och till syvende och sist har vi bubblarna som vill komma in (helst på valbar plats).
-
Konkurrensen är stenhård, vilket genererar i fulspel bakom kulisserna. Falangsossar sitter i varandras valberedningar och röstar in varandra, personer som vill att just de eller deras kandidat kommer in (och som ägnar sig åt att baktala, sprida rykten om övriga kandidater)... ja, dessa tider kan vara och är obehagliga tider.
-
Jag har från första början sagt att mina politiska ambitioner är att få jobba i arbetarrörelsen på tjänstemannanivå. Jag anser att det finns företrädare som gör sig bättre i kommunfullmäktige, landstinget och riksdagen än jag själv. Jag vill verka bakom kulisserna (det är nämligen vi, de grå maktfaktorerna, som har den egentliga makten). Jag vill till exempel jobba som politisk sekreterare/sakkunnig, ombudsman, spinndoktor, talskrivare, valorganisatör, assistent, kommunikatör, et cetera.
-
Som en följd av vissa händelser vill jag nu kandidera. Jag kandiderar till alla tre listor. Jag är redan nominerad av en S-förening och kommer troligtvis att bli det av två andra. Det är ett ställningstagande från min sida, då jag anser att de företrädare som hamnar på listorna (och på valbar plats) gör det i mångt och mycket på grund av falangsossar, fulspel, konstig hierarki och partikultur. Ja, om jag hamnar på valbar plats eller på någon lista (chansen är minimal) är det bara bra, men jag kandiderar för att göra en markering. Nu vill jag inte dra alla företrädare över en kam... det är inte vad detta inlägg handlar om. Vi har briljanta företrädare för vårt parti som gör en jättebra arbete, men...
-
Det största problemet är att vi har företrädare som borde träda tillbaka till förmån för andra. Företrädare som suttit alldeles för länge på sina platser. Jag vill kalla dem proppar. Vi har så många unga som vill komma in, men som aldrig får chansen. Propparna har kämpat länge för att uppnå sina platser, därför finns det företrädare som sitter på något som bäst kan kallas för "ungdomsmandat" men som är runt de 40 (och i vårt parti anses det som ungt på grund av åldersstrukturen inom partiet). Jag förstår att de vill sitta kvar. Om deras enda jobb har varit "politiker", så vill de naturligtvis ha kvar "jobbet". Vi har vidare has beens som, hur mycket de än försöker och kämpar, alltid kommer att hamna utanför eller i bästa fall blir ersättare. Dessa saknas självinsikt och borde för sitt eget bästa gå vidare (läs pyssla med något annat).
-
Jag har utryckligen fått höra av en partikamrat att jag minsann inte borde kandidera och att "jag inte passar". "Fru X och herr Y ska minsann vara våra kandidater och vi ska satsa allt på henne och honom och vi tänker inte satsa på dig (utan vi kommer baktala dig och göra det jävligt svårt för dig)..."
-
Jag vill se en förändring av denna partikultur. Den partikultur som råder i nominerings- och valberedningstider är kontraproduktiv. Partiet saknar sjukdomsinsikt. Vi har företrädare i vårt parti som inte förstår (eller inte vill förstå) att det är på grund av dem som vi förlorar mark för varje val som äger rum. Därtill tillkommer en rad politiska tjänstemän som borde söka nytt jobb, men det är ett annat inlägg.
-
Jag har tidigare skrivit inlägg om det val av ombud vi i Stockholm har haft till partikongressen (
här och
här) och nu vill jag verkligen att vi levererar listor till de allmänna valen som gör att människor kan identifiera sig med Socialdemokraterna och företrädarna för partiet. Jag vill se listor (OCH politik) som gör att väljarna röstar på just Socialdemokraterna.
-
Om vi fortsätter att leverar trista, tråkiga och förutsägbara listor kommer vi för varje val bli ett mindre parti. Se hur det gick i EP-valet! I Stockholm är vi inte störst, vi är inte näst störst och vi är inte det tredje största partiet.
-
Det handlar inte bara om att föryngra listorna, det handlar även listor, där vi har kandidater med invandrarbakgrund, kandidater med funktionshinder, hbt-kandidater, muslimska kandidater, kandidater som inte har gått "SSU-vägen"...
-
Surt sa räven heter inlägget. Det är en av
Aisopos fabler.En räv misslyckas att nå druvor som hänger högt upp på en vinranka. Han förklarar sedan att han inte vill ha druvorna eftersom de är sura. Sensmoralen är att det är lätt att ringakta något man inte kan få med en nutida betydelse att då man misslyckats med något man föresatt sig, bortförklarar sitt tidigare engagemang för frågan med att man egentligen inte alls var intresserad från början (trots att det är uppenbart för alla inblandade att så inte är fallet). Fabeln har gett upphov till det svenska ordstävet Surt sa räven om rönnbären. Då rönnbär faktiskt är sura, har ordstävet förlorat sin ursprungliga poäng, dock inte i detta inlägg. Rönnbär är sura och det är synd, eftersom det finns så många rönnbär.
-
[Lästips]
