Nomineringstider är mörka tider (Del III)

I inläggen Nomineringstider är mörka tider och Hur gick det sedan? skrev jag bland annat om om en ung S-kvinna som inte blev nominerad av sin S-kvinnoklubb på grund av att hon har barn (hon blev så småningom nominerad). I inläggen Inga överraskningar. Bara trist och tråkigt och Åldersfördelningen på Stockholm AK:s ombud till partikongressen skrev jag om valet av ombud till partikongressen.

-

Förra veckan var jag på ett möte som S-kvinnor i Stockholm hade anordnat. Lena Dahlström, som sitter i Stockholms arbetarekommuns valberedning, berättade hur nomineringsprocessen till listorna gick till. S-föreningar nominerar, därefter mellanled som "förhandlar" med valberedningen och slutligen valberedningen som bestämmer vilka som kommer att bli Stockholms kandidater (det som Dahlström inte berättade om på mötet, är snarare det jag är nyfiken på).

-

Jag har tidigare förordat provval där vissa parametrar (som kön, etnicitet, sexuell läggning, könsuttryck, könsidentitet, religion, funktionshinder et cetera) är inlagda. Om inte dessa parametrar finns, kommer vi gång på annan uppleva det som vi till exempel har sett i valet av ombud till partikongressen. Efter mötet med Dahlström, känner jag ännu starkare för detta med provval.

-

Om jag inte missminner mig, sade Dahlström att Stockholms AK:s valberedning består av nio personer. Valberedningen har med andra ord stor makt. Jag kan tänka mig en situation där en nominerad person har något "otal" med till exempel kommunsekreterare Tomas Rudin (som också sitter i valberedningen) - vilka chanser har den personen att hamna på någon lista? Det kan vara något så enkelt (eller svårt) som personkemi, vilket försämrar chanserna. Det är hög tid att införa provval.

-

Nomineringstider är mörka tider.

-

Lena Dahlström - Valberedningsarbete – ett jobb i det fördolda

Hur gick det sedan?

I inlägget Nomineringstider är mörka tider, berättade jag bland annat om en ung S-kvinna som inte blev nominerad av sin S-kvinnoklubb på grund av att hon har barn. Några S-bloggare blev också upprörda över det inträffade och skrev egna inlägg, bland annat Ulrika Falk, Elizabeth Sahlén Karlsson och Karin Bergh.
-
Tjejen blev så småningom nominerad, till kommunfullmäktige men inte till riksdagen. På ett annat möte, som hon deltog på, blev hon kallad "småbarnsmamman" och en partikamrat sade till henne: "Nu har du ju varit gravid och har barn och man kan inte göra allt på en gång, så du kan eventuellt hamna på nomineringslistan, långt ner, bara för att du vill".
-
Det finns dock ljus i mörkret. Maria Östberg Svanelind, ordförande för S-kvinnor i Stockholm, mejlade mig idag och berättade att igår antog Distriktsstyrelsen följande uttalande:

Sprid gärna detta uttalande till alla S-föreningar (ja, andra föreningar också) och lägg gärna till att barn, ålder, klass, kön, funktionshinder, etnicitet, religion, könsuttryck, könsidentitet et cetera aldrig är hinder utan viktiga erfarenheter och glöm inte vad Madeleine Albright har sagt:

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Nomineringstider är mörka tider

En ung S-tjej kontaktar mig på Facebook (FB). Hon är arg! Henne S-kvinnoklubb har valt att inte nominera henne på grund av att hon har barn. Hon kan ”bli aktuell om några år, när barnen är stora”. Hon har vidare mejlat till styrelsen för kvinnoklubben där hon framför sina åsikter om det som har skett. Tror ni att hon har fått något svar? Svaret är nej. En ung S-kvinna som inte blir nominerad av hennes äldre syster ( de flesta i klubben är 20-40 år äldre än henne) – jag kan bara finna ett ord – vedervärdigt! Till på köpet har ingen S-kvinna i kvinnoklubbens styrelse svarat på hennes mejl – jag kan bara finna ett ord – respektlöst!
-
Jag blir så upprörd att jag berättar om tjejen i min statusruta på FB. 17 personer kommenterar min status och alla är lika upprörda som jag.
-
Johan Westerholm skriver på sin blogg att hans kandidatur är ifrågasatt. Viskningar i mörkret, som vill försvåra hans kandidatur, men han duckar inte utan ger svar på tal i sin blogg - What you see is what you get, skriver han. Raka rör!

-
Elizabeth Sahlén Karlsson skrev igår i sin statusruta på FB:

-
Tänk att vi har så många ivriga kandidater till nomineringar, att det ska sparkas på varandra... och vi vill styra Sverige? Man ska fan, vara modig för att låta sig nomineras, eller ens yppa att man är intresserad... och det mest fantastiska, ...bakom ett antal procent av leenden, står en strateg som när som helst säljer dig för en röst...
-
Hennes status föranledde 13 kommentarer, varav två av dessa lyder:

Hanna: Liza, när jag får höra elaka saker, som jag vet inte stämmer så brukar jag tänka att det säger mer om den som säger det än om mig. så länge man vet vad man är och vad man står för så gäller det att inte låta saker krypa in under skinnet på en..kram

-
Ulrika: Instämmer helt med vad Hanna säger! Samtidigt är det inte så lätt alla gånger. Det har ju läckt ut en del annat också som valberedningen har diskuterat om oss som valt att acceptera nominering. Det märkliga är ju att valberedningen inte kontaktat oss under sitt arbete, så att eventuella frågetecken kunnat rätas ut. Jag vet i alla fall att jag blev sårad när jag hörde att valberedningen inte tyckte att jag skulle stå på listan pga vem jag är tillsammans med. Förstår att du reagerar när du får höra dåliga argument om varför du inte skulle "passa". Det vore betydligt bättre om valberedningen kontaktade dig och diskuterade vad som hänt tidigare och hur du ser på framtiden, istället för koka sin egen soppa. Jättetråkigt Liza, men som sagt, det säger betydligt mer om dem än om dig... Kram!
-

Falangsossar är Sossar som stöder varandra, som till exempel sitter i varandras valberedningar och som viskar i mörkret (= sprider rykten). I nomineringstider förändras föreningskulturen och interndemokratin sätts ur spel. I krig och kärlek är alla metoder tillåtna, verkar devisen vara i nomineringstider.

-

Jag satt på ett nomineringsmöte här om veckan och sade minst fem gånger "Vi ska nominera alla som vill bli nominerade". På mötet fanns nämligen röster för att vi endast skulle lyfta vissa kandidater.

-

Ovanstående är endast ett fåtal exempel på det som äger rum bakom kulisserna. Fulspel vill jag kalla det och därför avskyr jag nomineringstider inom vårt parti. Borde inte vi, som parti, se bortom vänskap, maktpositioner, skitsnack et cetera och se vad som är bäst för partiet? Det kanske är dags att vissa inom partiet träder tillbaka till förmån för andra? Om många i partiet, beter sig som skitstövlar i nomineringstider, kan någon ge mig en enda anledning till varför vi ska ha regeringsmakten om vi behandlar varandra på detta vedervärdiga sätt?

En politisk supporter kan även påverka och förändra

Igår kritiserade Expressens ledare socialdemokraternas kampanj Bli supporter: Talande nog driver socialdemokraterna nu en kampanj på temat "supporter", vilken i sin utformning är oavsiktligt ärlig. Mona Sahlin vill gärna ha en hejaklack på läktaren, men inte låta fotfolket vara med i matchen om vilka som ska leda och företräda partiet. Expressen har dock fel:

Dock håller jag med Expressen som efterlyser internetröstning för medlemmarna. I Danmark valdes socialdemokraternas partiledare Helle Thorning-Schmidt till partiordförande via en internetomröstning mot Frank Jensen. De nya medierna är ett ypperligt sätt för interndemokrati. Det är viktigt att ge medlemmarna större inflytande och det är just det som supporterkampanjen går ut på.

I de politiska partierna talas det ibland om aktiva och passiva medlemmar. Jag gillar inte den uppdelningen. Att ta steget och bli medlem i ett parti är inte en passiv handling. Det är i högsta grad ett tydligt ställningstagande.

Att inte dyka upp på ett medlemsmöte eller sitta i styrelser eller arbetsgrupper, innebär inte att medlemmen är passiv. Man kan påverka och förändra på andra sätt. Om den "passiva" medlemmen sitter i fikarummet på sin arbetsplats och talar politik, kan det ha större genomslagskraft, än att närvara på ett medlemsmöte. Begreppet supporter gör att vi nu kan sluta tala om "passiva" och "aktiva" medlemmar.

Erik Laakso skriver på sin blogg: Expressen menar att supporterkampanjen är ett sätt för att försöka få löst folk att hålla sig på läktaren utan att ge sig in i matchen på allvar. Men till skillnad från sportens värld så kan en politiskt supporter precis när som helst faktiskt ge sig in i matchen och bli spelare själv. Det måste väl ändå vara ett hyggligt bra sätt att ge tillträde till interndemokratin?

En politisk supporter kan även påverka och förändra!