Igår såg jag dokumentärfilmen
Lisbet. I filmen intervjuas Olof Palme (19:35 in i filmen). Året är 1970 och han paddlar kanot med två söner utanför Harpsund. Palme säger:
Vi är väldigt noga med hemma att inte dra på sån överkonsumtion. Vi anser att det vore praktiskt fel, det vore ideologiskt fel. Det gör vi inte därför att det skulle se... att det ser bättre ut, men därför att vi upplever det som ideologiskt nödvändigt. Vi skulle inte kunna företräda de idéer som vi företräder om vi levde på ett annorlunda sätt.
Att leva som man lär.
Det innebär inte att vi sossar eller för den delen övriga medborgare som strävar efter frihet, jämlikhet, solidaritet och hållbar utveckling ska klä oss i trasor och aska och endast äta gröt, men när det finns politiska företrädare som ofta tar stora, vackra ord i sin mun (om det så är ord som de jag redan nämnt eller ord som rättvisa och schyssta arbetsvillkor), när dessa företrädare utgår från ett fåtal och inte alla människor när de orerar högt och brett, när de inte lever som de lär, då är det de facto dubbelmoral, eller för att använda
Johan Westerholms ord skenhelighet. Westerholms inlägg handlar om en progressiv utrikespolitik och där ger han bland annat Gabriel Wikström en känga (läs gärna
kommentarerna till inlägget också). Westerholm skriver bland annat:
Den livsstil du och jag samt resten av våra nära och kära har valt förutsätter nämligen en sak: Klyftor i samhället – lokalt som globalt. [...] Att prata om frihet, jämlikhet och solidaritet går bra men när det kommer till mikro-planet, där din omgivning lever, och redovisa konsekvenserna blir det inte lika lätt längre.
Sedan jag började läsa på olika handelsavtal och sätta mig in i dess konsekvenser har jag sakta men säkert börjat förändra min livsstil. När ett par svarta chinos inte är svarta längre köper jag inte nya, jag färgar om dem. Jag har ett par skor för varje vardag i veckan – jag har inte köpt nya skor på tre år. Skor håller längre om de får vila minst två dagar. Rocken jag har köpte jag för tio år sedan – den ser ny ut men så är den hos skräddaren vartannat år. För två år sedan köpte jag en ny Harris Tweed, jag räknar nog med att den håller minst tio år till. Konservativt klädval – javisst – men tidlöst. Ingenting gör mig chic, men kanske kanske så har jag börjat gräva där jag står inser jag.
Ett liv i välstånd består, förutom av tillgång till mat och tak över huvudet, av vår förmåga att delta i samhällslivet, av mål med livet och att vi kan drömma.
Våra bästa stämningars längtan, som Tage Erlander skulle ha uttryckt sig. Strävan mot dessa mål har vi löst medelst materiella medel. I sin bok Tillväxt utan välfärd (som jag recenserat
här), ägnar Tim Jackson många sidor åt konsumismens ”järnbur”. Vårt välstånd har blivit synonymt med våra materiella tillgångar. Att konsumera är att vara "rik". Vi kommunicerar vår tillhörighet, vår status och vår livstil genom saker.
I min bekantskapskrets finns det en person som är vad man (nedsättande?) kallar för
prylbög. Innan iPhone lanserades i Sverige åkte han till exempel till Frankrike och inhandlade en sådan för (om jag inte missminner mig) 12 000 kronor (han var också den första jag såg med en iPad). Det finns en massa människor som byter ut sina mobiltelefoner i samma takt som jag byter trosor (OK, det sista var en hyperbol), utan en tanke (eller så skiter de fullständigt i det faktum?) att det förekommer
oacceptabla förhållanden bakom vår mobila värld.
Jag är inte heller felfri. Det är inte det jag påstår, men i likhet med Westerholm har jag börjat gräva där jag står. Jag har dragit ner på min köttkonsumtion (men äter tyvärr fortfarande kött), jag handlar inte alltid ekologiskt, rättvisemärkt eller närodlat och igår köpte jag ett par converse (vilket sker i genomsnitt vart tredje år). En annan person i min bekantskapskrets är vegan. Vi har livliga diskussioner som ofta handlar om köttkonsumtion kontra genmanipulerade sojaprodukter. Hon springer också omkring i converse. Skor, som numer tillverkas i Kina. Vid genomläsning av till exempel CorpWatchs rapport
Working Conditions in Sports Shoe Factories in China, hoppas jag naivt att det enbart gäller för skofabriker som tillverkar Nike och Reebok och
inte Converse.
När Tim Jackson skriver att vi måste lämna konsumismens "järnbur", håller jag förstås med honom, men
hur skapar vi ett samhälle där människor blomstrar inom ekologins gränser?
Författaren svävar själv med svaret. Förvisso skriver han på en sida att det krävs tre viktiga makroekonomiska ingripanden som behövs för att uppnå ekologisk och ekonomisk stabilitet i den nya ekonomin:
strukturell övergång till tjänstebaserade verksamheter, investeringar i ekologiska tillgångar och en arbetstidspolitik som är en stabiliserande mekanism. På en annan sida skriver han:
sätta ekologiska gränser för människans verksamhet, åtgärda den hejdlösa tillväxtens illitterata ekonomi och omvandla konsumismens skadliga sociala logik.
Och jag ser samtidigt några saker som jag vill väva in i den socialdemokratiska visionen om
Det gröna folkhemmet 2.0. Att investera i möjligheter för människan att blomstra på ett mindre materialiskt sätt. Vi måste återuppliva begreppet allmänhetens väl. Förnya vår känsla för offentliga rum, offentliga institutioner och gemensamma mål. Investera pengar och tid i ändamål, tillgångar och infrastrukturer som vi delar. Här listar Jackson bland annat: grönytor, parker, rekreationscentra, idrottsplatser, bibliotek, museer, kollektivtrafik (vilket får mig att tänka på en text om järnvägar som
Tony Judt har skrivit) och lokala marknader.
Vi
Socialdemokrater måste formulera en trovärdig vision och politik för varaktigt välstånd. Vi måste börja diskutera hållbar utveckling, utan att vara rädda för att våra politiska motståndare avfärdar oss (alternativt stämplar oss) som tillväxtfientliga. Om vi inte gör det, hotar ekonomisk, social och ekologisk kollaps.
Endast vår egen förmåga att tro på och arbeta för förändring, kan göra detta möjligt. Dock räcker det inte med att du och jag börjar gräva där vi står. Våra politiska företrädare måste också ta det första steget och det innebär bland annat att börja leva som man lär. Om Olof Palme kunde göra det, om vi kan göra det, borde våra nuvarande företrädare (många av dem säger sig ju leva och verka i Palmes anda) också vara kapabla att göra det.
Tidigare inlägg i serien
Det gröna folkhemmet. Version 2.0 finns
här.
[UNDER STRECKET]Jimmy Sands skriver om läsvärt inlägg med rubriken
Vilka är målen för en grön politik?
För en tid sedan gästbloggade Johannes Åsberg här på HBT-sossen och i sin slutkläm skriver han:
