Lästips: När jämlikhet inte upplevs som möjlig, rustar vi för ojämlikhet

Johanna Graf har skrivit ett mycket läsvärt inlägg med rubriken När jämlikhet inte upplevs som möjlig, rustar vi för ojämlikhet.

Peter Karlberg och Staffan Lindström rekommenderar också Grafs inlägg.

Dumpad

Nej, det är inte jag som har blivit dumpad, det är SAP (Socialdemokratiska arbetareparti). Via Johanna Grafs inlägg lyssnar jag på krönikan Hallå, det är sossarna! och i likhet med Graf, skrattar jag så att jag gråter. Graf skriver bland annat i sitt inlägg:

Valanayserande socialdemokrater och nydumpade tonårskillar, det finns onekligen en likhet. Precis så där låter det i det stundtals maniska analyserandet inom (S), där man ömsom rasar över media/reklambyråer/kampanjmetoder/samarbetspartners/nuvarande ledning/vänsterflörtande/högerflörtande, ömsom desperat funderar på en total makeover: - Men duuu, vad är det du saknar hos mig egentligen? Vad är det du vill haaa? OK, jag vet att den där överraskningen med butlern i tunnelbanan kanske inte riktigt var vad du önskade dig, men vad vill du ha då?!? Jag kan gå litet mer åt höger, du får behålla alla dina skattesänkningar, om vi bara får göra om fastighetsskatten och RUT litetlitetgrann så att det blir typ litet sosseprofil på dem, då kan vi väl fortsätta vara ihop? Vi kan sluta träffa Peter & Maria om du inte gillar dem. Eller är det Lars du inte gillar att jag hänger med?

För att i nästa stund sturskt räta på ryggen och säga: Hörrudu, jag duger faktiskt bra som jag är! Det här är jag och det står jag för. Jag har fixat allt i den här familjen i åratal, och det jävligt bra ska du veta!

Sorry, vi är dumpade. Fetdumpade. Då finns ingen quick fix. Det är bara att sätta sig och läsa om boken Kris och utveckling av Johan Cullberg. Den legendariske psykiatriprofessorns beskrivning av krisers olika stadier stämmer kusligt väl in på det trauma socialdemokratin nu befinner sig i, precis lika väl som på en människa i kärlekssorg [...]

Solidaritet & Frihet v. Egoism

Men i Stockholm blir många ensamma. Känslan av att tillhöra ett kollektiv försvinner. I mindre städer träffar man hela tiden folk man känner och påminns om att man har gemensamma intresse och behöver varandra. I Stockholm tävlar man med armbågarna. Då är det lätt att tappa solidariteten [...]

-

Detta och mycket annat skriver Johanna Graf i sitt blogginlägg Vi bär varandra inuti. Läs inlägget (hon avslutar med en mycket talande dikt, men vem är författaren)!
-
Graf undrar i sitt inlägg varför inte stockholmare i högre utsträckning röstar på socialdemokraterna. Det är ett inlägg som handlar om solidaritet, egoism, bidrag, stress, arbete, vad socialdemokraterna vill, om socialdemokraterna i Stockholm verkligen vet vad de vill...
-
Det här skrev jag i mitt inlägget Valanalys från mitt hbt-perspektiv:
-
Vi som bor i Stockholm (jag kommer hädanefter att referera till oss som "stockholmare") hör till landets mest välbärgade invånare. Vi är få som jobbar i offentlig sektor och industri. Vi jobbar snarare i service- bank och finanssektorn.
I Stockholm är det mycket individtänkande. Till exempel vill personer som jobbar i NK-disken eller på bank (trots att de har låg inkomst) inte tillhöra "förlorarna", de vill inte tillhöra en lägre klass, snarare känner de samhörighet med de övre skikten i samhället. Dessa låginkomsttagare röstar borgerligt och hänger på Stureplan och identifierar sig med de välbärgade. Det är viktigt att vi inom (s) förstår detta. Bara för att man har en låg lön och jobbar som assistent på något stort, privat företag, innebär det inte att man per automatik röstar på ett parti för att få det bättre, man röstar på det parti som står för den livsstil man egentligen vill ha.
Alla ska med sa vi sossar, men vi sade inte vart.
-
I samma inlägg skrev jag att vi socialdemokrater måste definiera frihet utifrån vår ideologi och utifrån vår värdegrund. Moderaterna och folkpartiet ger sken av att de har ensamrätt till begreppet frihet. Det går inte att sätta ©, ™ eller ® i anslutning till frihet!
-