Vi är de 99 procenten, men det skiter den sista procenten i

På twitter skickar någon mig denna film. Rösten berättar hur lätt det är medelst några få knapptryckningar tjäna storkovan. Mobile Money Machine.

Självklart är det inte så lätt att tjäna pengar genom mjukvaran, som enligt rösten är gratis men vid filmens slut kostar 49 dollar. Dock tror jag att det är många som köper denna mjukvara just på grund av att den appellerar på våra drömmar. Pengar som ger frihet, pengar som tickar in på kontot utan att vi behöver göra särdeles många knop, pengar som gör att vi kan ägna kvalitetstid åt våra barn, pengar som möjliggör drömresan.

I slutet av augusti i år skrev tidningarna att Nordea skulle göra sig av 2000 anställda, trots storvinster. I dagarna fick vi veta att Nordea har köpt en lyxvåning till VD Christian Clausen för 22 miljoner (och som ska renoveras för ytterligare 10 miljoner kronor). Vidare har Clausen fått ett pensionsavtal som heter duga - 100 miljoner kronor. Klart som korvspad att många av bankens kunder reagerar. Jonas Sjöstedt och några till har lämnat banken i protest. Sjöstedt skriver att han har gått till en mindre girig bank och då undrar jag förstås vilken bank som är mindre girig? På Aftonbladets ledarsida uppmanar Fredrik Virtanen också till protest: Banktjänstekvinnor, ockupera Nordea nu! Ja, det protesteras för fullt nu:

Occupy Wall Street is leaderless resistance movement with people of many colors, genders and political persuasions. The one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%

Jag gillar protester. Occupy Wall Street har ju till och med kommit till Stockholm. Jag gillar den framväxande motståndsrörelsen, tro inget annat. Men under åren har jag blivit en riktig bitterfitta. Jag är sällan optimist. Jag kallar mig realist, men många anser att jag är en pessimist.

Finansbranschen har fler gånger fått kritik för sina bonusar, inte bara från oss vanliga medborgare, utan från Finansinspektionen. Så här krasst är det: bankerna (och inte bara de) skiter i Finansinspektionen, de skiter i oss, och de skiter framför allt i att några kunder lämnar dem i protest. Det här är inte första eller sista gången som vi läser om fantasilöner, lyxvåningar, bonusar och ofattbara pensionsavtal. De kommer att köra på som de alltid har gjort. Vi andra, 99 procent, vi har endast våra drömmar. Jag ska till exempel ägna mig åt lite eskapism genom att titta på första avsnittet av serien Terra Nova. Serien handlar om medborgare som får en ny chans, en andra chans (men frågan är om de tar tillvara på den).

Tidigare inlägg: Generositet & girighet, Mansgris, finanskris?, Vems fel är krisen?, Fantasilöner, galna bonusar och "oantastbara" pensioner, Svenska direktörers fantastilöner

Locket på

Arbetslösheten intresserar inte högerbloggare, det visar en rapport som Alliansfritt Sverige har gjort:

-

Idag släpper vi rapporten "Locket på", där vi har undersökt de 20 senaste inläggen från 392 av regeringspartiernas bloggar. Resultatet är beklämmande: endast i 1 av 100 inlägg (1,17%) omnämns den svenska arbetslösheten - och då ofta i urskuldrande ordalag. Läs den fullständiga rapporten här, och se vår rådata här.

-

Beklämmande är bara förnamnet.

-

Fler som bloggar om rapporten se S-buzz

[Intervju] Alexandra Einerstam, snart halvtids- eller heltidsarbetslös

Är det sant att du inte får jobba kvar som ombudskvinna på S-kvinnor i Stockholm?!
Ja, tyvärr förhåller det sig så. S-kvinnor har valt att inte förnya min projektanställning (vilket de gjort en gång tidigare). Orsaken är dålig ekonomi. De har helt enkelt inte råd att ha en ombudskvinna anställd på halvtid året runt.

Det ryktas om att du, utåt sett, har haft en alldeles för stark profil för S-kvinnors smak. Du har synts mycket i media, din blogg är populär och att det faktiskt varit en av anledningarna till att de inte vill att du ska vara kvar som ombudskvinna.
Som sagt, det är ett rykte. Jag och många med mig, anser att det är bättre att synas i olika sammanhang, till exempel i media och bloggosfären än inte alls. Att jag har synts och hörts mycket har bara gagnat S-kvinnor Stockholm och partiet i stort och jag håller det för troligt att S-kvinnor är medvetna om det. Men visst kan jag förstå att ett sådant rykte har uppkommit. Jag är inte den ”typiska” ombudsmannen, men det är nya tider nu. Vi måste värva nya medlemmar, vi måste också ägna oss åt medlemsvård. Om vi inte har några medlemmar, upphör vårt existensberättigande. Vi måste framför allt lämna en stor del av de interna mötena. Vi måste sluta sitta på läktaren och recensera. Vi måste vara ute bland folket. Vi har varken makten eller media på vår sida, men vi har mötet med människan och vi har andra plattformar än DN och SvD. Vi måste våga mer, även politiskt! Därför krävs det en ny typ av politiska tjänstemän.

När slutar du?
Egentligen skulle jag sluta redan 28 maj, men då det är valrörelse förlängdes anställningen med en månad. Så de kommande tre veckorna kommer jag att vara i valstugan vid Åhléns City, cirka tre dagar i veckan. Även vissa helger kommer jag att befinna mig i valstugan. Jag hoppas att många vill komma och bemanna vår valstuga. De andra partierna har inga som helst problem att bemanna sina valstugor, så varför vi Sossar har svårt att bemanna denna valstuga, har jag faktiskt svårt att förstå. Efter valet, ska jag ägna några dagar åt att avsluta mina förehavanden på S-kvinnor i Stockholms expedition. Jag hoppas även på några dagars semester efter valrörelsen.

Är du arg och besviken på S-kvinnor nu?
Nej! Jag har haft förmånen att få jobba som ombudskvinna i över ett år. Det har varit intressant, roligt, krävande och mycket lärorikt. Jag har fått möjligheten att jobba med en massa olika saker och med en massa människor. Det är en mycket bra merit att ha i mitt curriculum vitae, nu när jag söker nytt jobb. Jag kommer att fortsätta vara en aktiv medlem, framför allt i Unga S-kvinnor Rebella som har många aktiviter, till exempel studiecirklar och bokcirklar, för sina medlemmar. Dock kommer min främsta, politiska plattform framöver att vara HBT-socialdemokrater i Stockholm.

Men hur känns det egentligen?
Naturligtvis känns det jättetråkigt. Jag hade så mycket kvar som jag ville göra som ombudskvinna. Jag var vidare tvungen att säga upp min heltidstjänst som vakt och gick ner till halvtid, för att kunna jobba halvtid som ombudskvinna. I och med att det är jobbkris och lågkonjunktur i Sverige, Europa, ja hela världen, så känns det extra tufft att bli halvtidsarbetslös, ja, kanske till och med heltidsarbetslös om det vill sig riktigt illa. Jag är naturligtvis orolig för hur det kommer att bli i framtiden. Jag oroar mig för min ekonomi och att jag kanske måste ta ett arbete, som jag vantrivs med.

Vad ska du göra nu då?
Jag kommer inte att få tillbaka min heltid som vakt, men jag har meddelat mitt bevakningsföretag att jag vill jobba fler timmar än 20 i veckan. Om det blir färre timmar i veckan blir jag väl tvungen att stämpla upp, men det kan jag ju inte göra hur länge som helst. Jag kommer att ägna mycket tid och energi till att hitta ett nytt jobb - helst ett heltidsjobb. Att ha två halvtidsjobb, har inte varit det lättaste. Jag och min fru ska åka till Almedalsveckan i slutet av juni och början av juli och då ska jag även passa på att ”ragga” jobb.

Vad vill du jobba med?
Mitt CV ser väldigt brokig ut. Jag är en mångsysslare. Jag är ju utbildad arkeolog, men nu har jag fått blodad tand och vill helst jobba med politik och samhälle och då som politisk tjänsteman. Jag älskar att skriva och jag älskar kampanjer, manifestationer och demonstrationer. Jag vill också jobba med projekt, där det finns en början och ett slut. Jag vill helst fortsätta att jobba inom SAP, men om LO, något av fackförbunden eller någon annan organisation eller myndighet vill ha mina tjänster, tackar jag naturligtvis inte nej.

Lycka till i jakten på ett nytt jobb!
Tack!

En identitetspolitisk lyx?

Jag fick en kommentar till mitt inlägg Till utrikesminister Carl Bildt! där personen skriver att hbt-frågor inte engagerar "oss andra" och att "det känns inte viktigare än t.ex. ekonomin, jobben, miljön och skolan!" Nu när vi har en jobbkris, så får således kvinnors rättigheter, hbt-personers rättigheter och andra minoriteters rättigheter stå tillbaka. För vad? Passivitet? Jag läser återigen Karolina Ramqvist artikel Feminismen från Venus, krisen från Mars och specifikt de sista raderna i artikeln:

-

Fanny Ambjörnsson menar: "Man kan lätt dra paralleller till 1970-talets vänsterrörelse, där klassförtrycket ofta betraktades som mer grundläggande än könsförtrycket, och där feminister tystades med argument som att de fick återkomma när klassfrågan var löst."Faktum är att vänstern inte tycks ha släppt det historiska synsättet. Nu vill man mobilisera i stället för att komplicera. Med så få perspektiv som möjligt tror man sig få starkare kraft, och feminismen får vänta på sin tur. Och jag är övertygad om att motsatsen snart kommer att bevisas, men med så många hot på en gång; borgerlig regering, klimathot och finanskris, framstår feminism just nu som ännu en dyr handväska, en identitetspolitisk lyx som man inte kan unna sig förrän det blir bättre tider.

-

I en ledare i Aftonbladet, skriver Åsa Petersen:

-

I Litauen är hbt-personer utsatta för stark repression. Landet har antagit ett statligt familjekoncept, som anger att en familj i lagens mening bara kan utgöras av ett gift, heterosexuellt par och deras gemensamma barn. Politiker vill genom lagstiftning strypa positiv information om homosexualitet. [...] Kritisera hetsen i Vitryssland och Litauen. Förstå att misshandeln av Sören Juvas i Moldavien är ett exempel på systematiska brott mot mänskliga rättigheter. Gayaktivisterna i det forna östblocket kämpar på liv och död. Omvärlden är skyldiga dem allt stöd, på alla politiska arenor som finns [min fetstil].

-

Jag tänker på vad hände i Moskva i helgen, när ett 20-tal hbt-aktivister släpades bort med våld. Ska omvärlden ignorera det som hände i Moskva i helgen, eftersom vi har större, "viktigare" frågor att lösa? Ska regeringen Reinfelt & Co. också skita i att ta upp hbt-personers fri- och rättigheter och kvinnors rättigheter, när Sverige tar över som EU:s ordförandeland? De baltiska staterna och Polen är medlemmar i den Europeiska unionen. Hur länge ska EU och Sverige se på, när mänskliga rättigheter kränks?

-

Aftonbladet, SvD, DN

"Sänkning" av a-kassan

Idag klubbades en sänkning av a-kassan igenom i riksdagens plenisal. Det kan ju tyckas bra vid första anblicken. Bättre en sänkning med en femtiolapp än ingen alls. Dock finns det ett aber - de branscher som drabbats hårdast av krisen, till exempel Hotell- och restaurang, Byggnads och IF Metall, kommer inte att kunna sänka sin avgift till a-kassan.

-

LO-tidningen:

En byggnadsarbetare betalar snart 425 kronor i månaden till sin a-kassa. Ingenjören på samma företag kan få betala 90 kronor i månaden för exakt samma försäkring.– De som tjänar mest får de lägsta avgifterna och de som tjänar minst får betala mest, konstaterar arbetslivsforskaren Anders Kjellberg på Lunds universitet.

-

Gapet mellan de olika a-kassorna kommer således att öka från och med första juli. Orättvisorna växer i borgarnas Sverige.

Mammamumrik gästbloggar: Näringsministern och dubbelmoralen

Näringsministern och dubbelmoralen

Det finns tillfällen man missar. Om man inte får till bloggskrivandet märker man det. Man går där på promenaderna och muttrar för sig själv. Men inget blir skrivet.

Bloggande är ett vattendrag. En liten bäck. Det är just här och just nu. Tre dagar senare är det för sent. Det vet ALLA. Men nu - nu tänker jag bryta mot denna basala regel. För det är nåt som "söker mig". Nåt jag inte kan släppa och låta driva som en pinna med strömmen, allt längre i fjärran.
-
Näringsministern hoppas att de som hotas av arbetslöshet har varit förståndiga och lagt upp en buffert."Ja det var väl ganska klokt tänkt" kan man faktiskt tänka. Buffert är bra. Ju mindre marginaler - ju bättre med buffert.Faktum är att det är gammal klassisk arbetaremoral. Skulderna hos handlarn, för det allra nödvändigaste, var ett av skälen att Konsum alls blev till.
-
Gunnar Emanuel Sträng bar inte med sig mer än vad han kunde göra av med, handlade inte på kredit och skötte nationens ekonomi precis som sin egen.Man behöver en buffert.
-
Under de - ganska många år - Mumrikan levde utan nämnvärda marginaler var det det ständiga målet. Att bygga en buffert och inte tulla på den i onödan. Jättebra att ha när enstaka katastrofer inträffar - trasig tvättmaskin, tandläkarbesök, hål i skon. Problemet är att det som nu drabbar människor är inte enstaka katastrofer, engångskostnader. Det är månad efter månad på - i bästa fall 75% av lönen. Det är som att byta tvättmaskin eller sätta in en krona i käften varje månad.
-
Men sen kommer vi till det verkligt stora problemet med Maud Olofssons välmenta råd: Dubbelmoralen. De flesta människor hyllar principen att man ska göra mot andra som man själv vill bli behandlad. Så låt oss fråga näringsministern, hon som med en handfull andra. har hand om allas ekonomi: du har väl en buffert? Men nej! Inte har hon det...Men hur skulle hon och resten av regeringen kunnat hinna - kan man invända. Krisen var ju en sån chock... Och den beror inte på svensk politik - det är de amerikanska hemlånen som ställt till det.
-
Tja dels kunde man ju stillsamt påminna om att vi trista sossar varnat för en annalkande kris - och nästan blivit tråkade för det av olika högerministrar och tänkare. Men betydligt viktigare är att näringsministern helt visst borde haft större möjlighet än de människor under svår press hon nu förnumstigt pekar finger på. Hon sitter på hela prognosapparaten. Och hon hade pengarna. Så sent som 2007 gick nationen Sverige med 134 miljarder i vinst (Källa: Riksdag & Departement).
-
Smart då hade varit att göra en buffert i statens budget. Men nej. I stället sänkte högerregeringen skatterna. Med 80 miljarder. Det är dessutom så att den absoluta merparten av pengarna gått till de 10% av medborgarna som har det bäst, men det är inte heller frågan för detta inlägg - att högern vill gynna de rika är kanske inte varken upprörande eller förvånande - så har det ju alltid varit.
-
Det som söker mig är just detta: Vi sossar fick stryk i förra valet. Medborgarna var inte nöjda. Bland annat tyckte människor att vi inte följde vår egen övertygelse. Att politiken inte hängde ihop med värderingarna. Svenska folket ville ge ett nytt gäng chansen. Det får man tåla. Det är strängt taget rätt mycket en läxa att lära av.
-
Men just därför måste den Moderatstyrda regeringen skärskådas. Hur handskas de nu med det finaste förtroende en svensk kan få: förtroendet att leda landet. Att vara allas ledare. Att sköta det vi har tillsammans. Jo dom slarvar. Dom vägrar att se verkligheten i vitögat. Dom sprätter iväg pengar till dem som redan har, utan att tänka sig för. När krisen - inte alls oväntat kommer (hallå - någon som hört begreppet "konjunkturcykel" förut?) då finns det ingen buffert.
-
Men till råga på allt har en av de högsta ministrarna mage att mästra de människor som nu drabbas av hennes slarv och säga att hon hoppas att de lagt upp en buffert. Skäms Maud Olofsson! Du är en av de mäktigaste i landet. Du är en av dem som ska leda oss i en mycket svår tid. Du har bett om uppdraget, slagits för det med alla medel. Men hur förvaltar du förtroendet? Genom att sparka på dom som ligger. Skäms!
----------------------------------------------
Mammamumrik har naturligtvis en egen blogg.
Fredrik Pettersson har skrivit ett inlägg på samma tema.

Mansgris, finanskris?

Att köpa fastighetsaktier är som att köpa kvinnor. Man vill inte köpa en billig hora om man kan köpa en dyr hora, har en investmentbolags-vd sagt inför publik. Citatet återfinns i en debattartikel skriven av Peter Norberg, doktor i etik på Handelshögskolan i Stockholm. Är det måhända machokulturen inom finansvärlden som ligger bakom finanskrisen? Om fler kvinnor arbetade i finansbranschen, hade vi då sluppit finanskrisen?

-

Jesper Roine skriver på Ekonomistas:

-

Skulle finanskrisen ha undvikits om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Den frågan ställdes under en diskussion under World Economic Forum i Davos tidigare i år. Ingen mindre än mikrofinanspionjären och Nobelpristagaren Muhammad Yunus uttryckte det som att “den nuvarande krisen nästan säkert undvikits om kvinnor snarare än män skulle format de finansiella systemen”.

-

Roines svar är att det inte alls behöver förhålla sig så. Det är inte den "genomsnittliga" personen som väljer att arbeta i denna bransch. De kvinnor som väljer denna typ av arbete, kanske också är större risktagare en andra kvinnor?

-

I sin debattartikel, skriver Peter Norberg om den machokultur som råder i finansbranschen. Han skriver om giriga män. När två bröder med efternamnet Wallenberg, skriver på DN Debatt att vi inte ska skylla krisen på "giriga direktörer", gör de det eftersom de är en del av denna machokultur. När de rör sig i finansvärlden, rör de sig bland män. De fåtal kvinnor som befinner sig där är assistenter, receptionister och lokalvårdare. I den mansdominerade finansvärlden är risktagande vardagsmat och männen upplever inte ens risk som något negativt.

-

Vilka drabbas då av dessa mäns risktagande? Det är inte bara männen, utan även kvinnorna som drabbas av finanskrisen. I media har det skrivits mycket om att finanskrisen slår hårt mot de mäns om arbetar i bilindustrin. Mer tyst har det varit om de kvinnor som drabbats och kommer att drabbas.

-

I den kvinnodominerade offentliga sektorn arbetar kvinnor deltid, behovsanställning, visstid, vikariat, projekt... När är ett vikariat löper ut, förlängs inte vikariatet. Hemma hos den behovsanställda (som jagar timmar och som rings in endast vid behov) har telefonen slutat ringa. Vem bryr sig om de varslade på Coop? frågar Joakim Jakobsson i en ledare i Aftonbladet:

-

I början av november varslade Coop tusen anställda. Hittills har neddragningarna där inte lett till ett enda inlägg i riksdagen. Varför har inga politiker engagerat sig för kassörskorna och lagerpersonalen på Coop? Det är lätt att se en könsdimension i vilka jobb samhället värdesätter.

-

Män, med sina fanasilöner och fantasibonusar, drabbas inte (ja, de kanske förlorar några miljoner kanske till och med miljarder, men om det återstår 22-224 miljarder, kan man då säga att även de drabbas?). De kan åka till S:t Barthélemy, Azorerna, Bahamas, Dubai eller någon annan exotisk plats och gömma sig där tills krisen är över.

-

Vi kanske kan lära oss något av krisen? Vi kan upprättar nya regler. Vi kan lära oss av dessa mäns girighet och risktagande, så när finanskrisen är över och dessa män återvänder från sina paradis i tron om att fortsätta ta risker och sko sig på andra, kommer de att mötas av ett helt annat klimat.

-

Dagens Arena - Feminismen från Venus, krisen från Mars

Kommunalarbetaren - Finanskrisen drabbar även kvinnor

Corren - En ojämställd finanskris

Arbetaren - Världens kvinnor drabbas hårt av krisen

Dagens Arena - Krisen slår inte könsblint

Vems fel är krisen?

Marcus Wallenberg och Jacob Wallenberg skriver i en debattartikel på DN: Det är förstås frestande att hitta syndabockar. Näringslivet, bankerna och i synnerhet deras ”giriga direktörer” har ibland pekats ut som ansvariga. Politiker får också en hel del kritik. Men att leta syndabockar är inte särskilt konstruktivt om vi vill ta oss ur krisen.

-

Frågan som automatiskt dyker upp, i och med Wallenbergarnas artikel, är - om det inte är girighet och direktörernas fel, vems fel är då krisen? Ingenstans i artikeln får jag svar på den frågan.

Ingenting

Ingenting. Först kom ingenting. Sen kom ingenting.

Sen kom ingenting. Men ingenting är

(ingen, ingen, ingen, ingen)

Kent, Ingenting

Mauderaterna vill återinföra VD-bonusar

Det går inte en dag utan att vi får se ett utspel från Maud Olofsson och Co. Igår fick vi ta del av det här utspelet och idag kommer detta utspel:

-

SVT: Näringsminister Maud Olofsson vill återinföra de hårt kritiserade vd-bonusarna i statliga företag, som den förra regeringen avskaffade, det skriver Dagens Nyheter idag. Olofsson menar att direktörernas bonusar inte i första hand ska bestämmas av regeringen utan av bolagens styrelser. Hon tycker också att bonusstoppet hindrar de statliga bolagen att rekrytera rätt personer.Och när det gäller utförsäljning av de statliga bolagen säger Olofsson att de enda bolagen hon kan lova blir kvar är Vattenfall och LKAB. I övrigt vill hon inte kommentera utförsäljningarna.

-

Hennes kollega, finansminister Anders Borg, är av en helt annan uppfattning. Svenska folket säger också nej tack till dessa bonusar.

-

Varför gör Olofsson ett sådant idiotiskt utspel? Kommunicerar inte Olofsson och Borg med varandra? Sitter de inte i samma regering och kallar sig själva för Allians för Sverige? Jag har så många frågor, men får inga svar.

-

Karikatyr: Kjell Nilsson-Mäki

Grälsjuk partiledare eller handlingskraftig statsminister?

Fredrik Reinfeldts förmåga att möta det oväntade sätts nu på prov. Tyvärr uppträder han mer som grälsjuk partiledare än som krishanterare med säker överblick.

DN:s huvudledare

-

Statsminister Fredrik Reinfeldt anser att Mona Sahlin är "oseriös" (Politikerbloggen). I mina ögon är det bara ett försök från Reinfeldt att flytta fokus från sin egen roll som krishanterare.

-

Jonas Morian skriver också om detta. Alliansfritt Sverige skriver om nedskärningarna i Socialtjänsten. På samma tema skriver Andreas Nilsson. Jag rekommenderar inlägget Under existensminimum - hanterbart? som Ett hjärta rött har skrivit.

Krisen och kvinnorna

När Volvo lade sina första varsel begärde socialdemokraterna en riksdagsdebatt om jobbkrisen. Går man igenom riksdagens protokoll veckorna efter finns en lång rad yttranden från ledamöter som oroar sig för Volvo-arbetarnas framtid.
I början av november varslade Coop tusen anställda. Hittills har neddragningarna där inte lett till ett enda inlägg i riksdagen. Varför har inga politiker engagerat sig för kassörskorna och lagerpersonalen på Coop?
Det är lätt att se en könsdimension i vilka jobb samhället värdesätter.

Joakim Jakobsson/Aftonbladet
-

Igår såg jag på SVT Debatt. Programmet handlade om bilkrisen. I publiken satt idel män och tyckte till. Visst nämndes någons syster som blivit varslad från Volvo, annars var det mest en underliggande ton att det var synd om de riktiga arbetarna i Sverige, d.v.s. männen i LO-kollektivet.

-

Män är heltidsanställda, kvinnor är deltidsanställda, kvinnor går på vikariat. Anställningarna kan ha olika namn: timanställda, projektanställda, visstidsanställda, säsongsanställda, behovsanställda, hundratimmars, 50 %... men ingen av dessa anställningar har tillnärmelsevis samma status och trygghet som en (mans) heltidsanställning.

-

En arbetsgivare som har behovsanställda (som på mitt bevakningsföretag), ringer endast en behovsanställd när det finns jobb (vid till exempel en sjukskrivning, en extrabevakning et cetera). Det är mest lönsamt för en arbetsgivare att ha behovsanställda och det är mest otryggt som arbetstagare att vara behovsanställd.

-

Katrine Kielos har skrivit i en mycket läsvärd artikel i Dagens Arena - Krisen slår inte könsblint:

-

Många feministiska studier visar på hur ekonomiska kriser tenderar att flytta kostnaderna till kvinnor eftersom det är kvinnor som befinner sig i de sårbaraste positionerna på arbetsmarknaden. Detta samband gäller globalt. Och det gäller i Sverige.
[..] Servitriser och receptionister i Sverige går ut i arbetslöshet när deras visstidsanställningar tar slut och det ger varken bra TV, besök från Sven- Otto Littorin eller upprörda socialdemokratiska riksdagsmotioner.
Den svenska nittiotalskrisen ledde till stora personalminskningar, omorganisationer och nedskärningar. Framför allt drabbade detta kvinnor i offentlig sektor som fick slita hårt i underbemannade organisationer. Konsekvenserna visade sig snabbt i ett ökat antal långtidssjukskrivna. Kvinnors kroppar slets ut och fick betala priset för att ta Sverige ur krisen.

-

Nu är vi där igen - Sverige i kris. Vilka tror ni återigen får betala priset? Några tusen anställda i bilindustrin eller de många kvinnor som har otrygga anställningar?

Hade Karl Marx rätt?

Die moderne bürgerliche Gesellschaft, die so gewaltige Produktions- und Verkehrsmittel hervorgezaubert hat, gleicht dem Hexenmeister, der die unterirdischen Gewalten nicht mehr zu beherrschen vermag, die er heraufbeschwor.

Karl Marx & Friedrich Engels Manifest der Kommunistischen Partei, 1848

På 90-talet var investbanker nationalhjältar. Tony Blair och Gordon Brown hyllade den fria marknaden. Privatisering, privatisering, privatisering. En lek med lånade pengar och några få blev oerhört rika på kuppen.
-
Den lilla ön Island hängde på och nu kan landet gå i konkurs. Jag trodde aldrig att helt land kunde gå i konkurs.
-
Nu ser vi dock något annat ske, något som skulle glädja filosofen Marx (vissa delar av den marxistiska teorin kanske ändock inte är så fel?). Banker förstatligas åter. Är det måhända Socialism 2.0?
-
SvD, SvD2, Aftonbladet , Ekonomikommentarer, Svensson