Om
Socialdemokraternas påveval har jag
skrivit om ett
otal gånger. Ingen kandiderar öppet till posten som partiordförande. Alla som vill bli ordförande, säger
nej, nej, nej, nej. Nu senast, när Håkan Juholt avgick med omedelbar verkan, hade S en ypperlig chans att öppna upp partiet, men återigen valdes en ny ordförande bakom stängda dörrar av sossekonklaven. Trist och tråkigt.
Den 12 januari 2011 meddelar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att hon tänkte avgå. Under kongressen i maj 2012 skulle LO ha valt avtalssekreteraren Per Bardh till ny ordförande, eftersom det är så LO alltid har gjort. Trist och tråkigt.
I maj 2011, ett år före LO:s kongress, händer något som väcker mitt intresse för LO:s ordförandeval. Karl-Petter Thorwaldsson bryter mot den trista och tråkiga traditionen i arbetarrörelsen och går ut öppet med att han kandiderar till posten som ordförande för LO. Bakom honom står den starka fackföreningen
IF Metall. Wow! Här har vi en person som vågar bryta med det gamla. Kaxigt säger han att han vill bli ordförande för LO. Valet står därmed mellan Thorwaldsson och Bardh. Valet för mig är självklart. Jag vill ha Kålle (som han kallas inom rörelsen).
Därmed trodde jag att jag hade min kandidat klar, men ack vad jag bedrog mig. Handels valde nämligen i slutet av förra året att
nominera Hélen Pettersson. Är det någon som jag verkligen gillar är det Pettersson. Hon har varit en
flitig bloggare fram till och med nomineringen men har tyvärr inte uppdaterat sin blogg sedan dess. Hon har dock blivit en
flitig twittrare och använder twitter, inte som en envägskommunikation (som många politiker gör), utan på det sätt som
Brit Stakston efterlyser. Pettersson svarar på frågor och kastar sig gärna in i diskussioner. Den senaste diskussionen vi hade handlade om mitt blogginlägg
LO:s nomenklatura. Hon håller inte med mig.
I och med att Stefan Löfven valdes till ordförande för S, håller jag det för troligt att Thorwaldsson är ute ur leken. Vad vill Hélen Pettersson göra som LO:s ordförande? Jag vet inte. Jag är orolig över att hon inte förstår (eller vill förstå) medlemmarnas krav på öppenhet, transparens och delaktighet. Jag är orolig för att hon vill att LO kör på i samma, gamla, vanliga spår.
Fredag 17 februari ligger
ett rykande färskt nummer av Fokus utanför min dörr. Fokus denna fredag har en intressant artikel om LO:s ordförandeval med rubriken
Pamparnas kamp. Artikeln redogör för de fyra män och den enda kvinnan som kandiderar till posten som ordförande för LO. När jag läser artikeln är det en person som lyser starkare än alla andra. Hans namn är Tobias Baudin och är vice ordförande för Kommunal. Fokus skriver:
I november 2011 meddelade Kommunals styrelse att det var Baudin man ville se som ordförande för LO de kommande åren. Han lyftes fram som en person med gedigen fackbakgrund, som samtidigt inte satt fast i gamla rutiner. Ett fräscht val.
Skulle Tobias Baudin bli vald i maj har han klarat av ordföranderesan från sektion till Landsorganisation på nio år. Han skulle med sina då 37 år också bli den yngsta LO-ordföranden sedan Herman Lindqvist (ja, släkting till författaren) tillträdde år 1900. Mycket av diskussionen runt honom har handlat om ålder – kan man verkligen välja någon som är så ung?
Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen. Arbetarrörelsens tradition att låta människor med långsamma steg röra sig uppåt på trappstegen; arbetsplatsombud till styrelseersättare, ledamot till ordförande lokalt, sektion till avdelning till förbundskontor – det vill han riva upp. Når man toppen fortare sjunker medelåldern i förbundsledningarna.
– Det är jätteviktigt, både för hur vi uppfattas och för mixen i styrelserna. Det är inte fel på dem som är äldre men för att vara relevanta behöver vi också de som inte har lika lång erfarenhet.
Hemma i Norrbotten beskrivs han som en lyssnande ledare, en som samlar in synpunkter från alla håll innan han går framåt med ett beslut.
Men hur gör man då en facklig samarbetsorganisation relevant för dem som valt att vända facket ryggen? Opinionen, om man får tro Baudin. Bilda den.
– Att ta fram kollektivavtal och tvista där det behövs – det är vi väldigt duktiga på i hela den fackliga rörelsen. Men opinionsbildningen som man driver mellan avtalsrörelserna är oerhört viktig för att bana väg för de förhandlingar som ska ske. Där har LO en central roll, säger han.
Just meningen
Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen, fick mitt hjärta att smälta. Det är som i filmen
Jerry Maguire: You had me att hello. Idag skriver Baudin på
DN Debatt. I artikeln berättar han vad han tänker göra om han blir vald till ordförande för Landsorganisationen. I tre punkter sammanfattar han sin programförklaring:
1. LO behöver gå från bristande samordning till enighet.
2. LO behöver gå från medlemstapp till föryngring.
3. LO behöver gå från underläge till att bli politiskt drivande i debatten.
Under perioden 25-28 maj 2012 samlas 300 ombud till
LO-kongress i Stockholm. Då ska Landsorganisationen välja en ny ordförande. Mitt hjärta klappar just nu extra mycket för Tobias Baudin.
Tobias Baudin på twitter.
Kommunalarbetaren x 2,
Ekots lördagsintervju med Baudin,
Politikerkollen,
Norbottenskuriren,
Dagens arena,
[UPPDATERAT]
Aftonbladet har nu hakat på.
