WORLD AIDS DAY 2010

I dag är det WORLD AIDS DAY.


Lästips:
HBT-socialdemokraters artikel Bekämpa hiv - inte de människor som lever med hiv!

Tidigare inlägg:
Verklig hivprevention är allas ansvar

World AIDS day 2008

In bed with Hitler, Stalin and Hussein

Krafttag mot hiv

Varför är du så tyst folkhälsominister Maria Larsson?

Slopa informationsplikten för HIV-positiva
-
World AIDS Day 2010 - Official Website

Lex kopros

Har någon missat Edvard Unsgaards uppdatering på facebook? Carl Melin, ansvarig för United Minds samhälls- och opinionsundersökningar och seniorkonsult, vars status på facebook ni kan se ovan, är kanske en av de som missade det gatlopp som Unsgaard fick löpa till följd av några ord han skrev på nätet?

Vid det här laget trodde jag verkligen att folk hade lärt sig att inte skriva saker på twitter och facebook som kan missförstås. Det finns alltid journalister (eller som i mitt fall bloggare) som finkammar nätet i jakt på nyheter.

Det är dags för en Lex kopros.

Maktens djävulska frestelser

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?
Václav Havel

När jag läser att S-toppen kan bli kvar - trots "förnyelsen" (där förnyelsen består i Mona Sahlins avgång), går mina tankar till ett tal som Václav Havel höll i Köpenhamn om maktens djävulska frestelser. Talet finns att läsa i sin helhet här. Även Gustav Fridolin hänvisar till Havels tal i debattartikeln Politiken har blivit en karriär. Fridolin skriver bland annat:

[...] även de gamla masspartierna blir alltmer elitpartier. Partierna förvandlas, precis som i Duvergers studier av elitpartier, i allt större utsträckning till rena kampanjorganisationer med syfte att vinna nästa val, snarare än folkrörelser som förvaltar medborgarnas åsikter. Man säger ibland att om partierna fortsätter tappa medlemmar som nu så finns snart inga partier kvar. Men strukturer har en obehaglig vana att överleva sig själva.

Genom Sifo-mätningar, spinndoktorer och PR-konsulter förvandlas de politiska partierna till rena åsiktsapparater i beslutsmaskineriet. "Vad är det som får en människa att välja en viss pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar", avslöjar Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Moderaterna uppger själva att de övervägt att avskaffa medlemmarna och låta partiledningen utse partiets representanter. Anledningen till att man inte gjort så, än, är att medlemmarna "ger idéerna legitimitet i debatten, styrelser och stämmor behövs för att döma i konflikter, och vi behöver medlemsavgifterna". [...] Det politiken behöver idag är inte fler som vrålar från läktaren, knyter näven i byxfickan eller berättar hur spelet borde spelas. Politiken behöver inte fler supportrar, utan fler spelare.

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom, säger Havel i sitt tal.

Alla politiker är tyvärr inte lika klarsynta som Václav Havel och Gustav Fridolin. Maktens djävulska frestelser har drabbat delar av Socialdemokraternas partistyrelse. De kanske är, som Havel säger, fångar i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete? Peter Högberg skriver i sitt inlägg Klockan tickar inte för dem som sitter kvar...:

Den nu sittande partistyrelsen har lett socialdemokratin till sitt sämsta val någonsin. Många av dem som idag sitter har dessutom suttit sedan valet 2006. Med andra ord varit med och dirigerat två förlust val. Att inte låta medlemmarna pröva deras ansvar och förtroende anser jag vara mycket beklagligt och kan skada den resa som partiet måste göra. Jag med flera har drivit linjen att det behövs 2/3 nya i partistyrelsen.

Det är inte rimligt att man nu låter Mona Sahlin bära ansvaret för att socialdemokraterna har förlorat två val. Så jag ber er nu att ställa era platser till förfogande och låta medlemmarna pröva förtroendet för er. Med att inte göra det i detta sammanhang av kris som partier befinner sig i kan bara tolkas på två sätt rädsla eller egoism. Visa mod avgå och ställ era platser till förfogande. Har ni tur så får ni medlemmarnas förtroende igen...

Jag håller med Högberg fullt och fast. I mitten av denna månad, på SvD Brännpunkt, uppmanade jag, tillsammans med Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm ledamöter i partistyrelsen att ställa sina platser till förfogande. Vårt krav var (och är) att minst hälften ska lämna partistyrelsen. I nuläget ser det ut att bli en - Mona Sahlin. Den usla eftervalskampanj, som jag skrev om igår, blir om än mer löjlig i och med oviljan och fegheten som nu stora delar av partistyrelsen visar upp. Maktens djävulska frestelser...

Johan Westerholm har skrivit två inlägg på samma tema: Socialdemokraterna: Ynkryggarnas sammansvärjning och Socialdemokraterna: Partistyrelsen skriver historia.
Peter Andersson: Middagsbjudningen fixar efterträdarfrågan?
Staffan Lindström: Vi behöver ledare - inte strutsar
Peter Johansson: Skarpt läge för Parti(S)tyrelsen – Vem tar täten och säger upp sig?

Jenny Wrangborg: Löftet

Ovan en remix av dikten Löftet från boken Kallskänken av Jenny Wrangborg (utgiven av Kata förlag).

För att köpa ljudboken mejla: kontakt[at]jennywrangborg.se

Tidigare inlägg om Jenny Wrangborg (ett axplock): Jenny Wrangborgs krönika blir serie, [Recension] Kallskänken, Jenny Wrangborg: Stormen - Allt skulle gå bra

Vad fiiiint...

I valrörelsen fick jag dagligen SMS, mejl och meddelanden på facebook från Socialdemokraterna. Efter valrörelsen har det varit tämligen tyst från S, bortsett från ett och annat nyhetsbrev som levererats till min inkorg.

Idag får jag via media veta vem som blir ordförande för den valberedning som ska vaska fram en partiledarkandidat. SVT:

Andnor kommer att presenteras officiellt som valberedningens ordförande av
partisekreterare Ibrahim Baylan på onsdag. Hon väljs sedan formellt av förtroenderådet på lördag.

Vad fiiiiint, tänker jag syrligt... vad fint att media får denna information före partiets medlemmar. Den ilska, som Erik Laakso ger uttryck för, delar jag. Det är ju inte första gången jag, via media, får vetskap om vad som händer i partiet.

När Mona Sahlin hade kallat till presskonferens, rapporterade journalisten Niklas Svensson att han minsann hade källor som berättat för honom att Sahlin skulle avgå. Jag hade uppskattat ett SMS från "Sahlin" i stil med: Om några minuter kommer jag att meddela min avgång på en presskonferens. Jag hade vidare uppskattat ett mejl från partiet med information om att Andnor kommer att leda valberedningsarbetet.

Ett tips till Andnor är att läsa mitt blogginlägg Ett öppet parti, ej ett befästat (Del III) och debattartikeln Historisk chans för S att förnya partiet.

SR, DN, Johan Westerholm, Expressen, Aftonbladet och Martin Moberg skriver också om denna nyhet.

I egenskap av enskild partimedlem nominerar jag följande S-kandidat...

... till uppdraget som kommunsekreterare för Stockholms arbetarekommun:

Linnea Björnstam

Eftersom nomineringstiden för uppdraget till kommunsekreterare går ut på torsdag 2 december kommer jag att i morgon och i övermorgon delta på två medlemsmöten (det ena i Farsta stadsdelsförenings regi och det andra i Hbt-socialdemokrater Stockholm) som båda kommer att avhandla nominering av kommunsekreterare. Den 20 december hålls ett extra representantskapsmöte för att välja ny kommunsekreterare.

Jag vill även passa på att tipsa om en artikel i Stockholmstidningen: Kommunsekreteraren - En städgubbe i bakgrunden och FB-gruppen Vi berättar gärna vem eller vilka vi nominerar till (s)-kommunsekretare.

Nedan min motivering:

Nominering kommunsekreterare

View more documents from Einerstam.

Vi kan inte vänta (på ytterligare en usel kampanj)

Kampanjmakarna på 68:an (Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68) har återigen misslyckats. Denna gång gäller det en eftervalskampanj som, i mina ögon, är urusel. Jag är inte ensam om att skaka på huvudet åt denna kampanj. På sin blogg skriver Björn Andersson:

Men idag skämdes jag för Socialdemokraterna! Hur tänker de när vi ska gå ut med samma reklam som Alliansen? Det var osmakligt, otaktiskt, vulgärt och helt feltänkt! Alla säger att vi behöver bli ett tydligt alternativ till Alliansen. Då köper Socialdemokraterna samma logga som Alliansen när det ska kampanja om denna förrändring. Ljusblå text med likadana versaler. Nu blir det debatt om loggan istället för innehållet! Vi kastade dem i papperskorgen Gör om. gör rätt och framförallt gör bättre!

Den andefattiga foldern ovan hör också till denna eftervalskampanj. Nu förän [ros] dras Socialdemokraterna-foldern "stoltserar" med två tomma baksidor. Två tomma sidor får härmed illustrera den tomhet, vilsenhet och innehållslöshet som nu finns i partiet.

Tidigare inlägg: S-kampanjer som inte övertygar

Vår ideologi — grunden för våra politiska ställningstaganden

Solidaritet bygger också på egenansvar, är rubriken på en debattartikel på Dagens Arena, skriven av S-bloggare som är verksamma i Öppna kriskommissionen (ÖKK) — en kommission som initierades av just bloggare i det progressiva nätverket NetRoots. Debattartikeln tar avstamp i ÖKK:s andra rapport Ur våra rötter kommer förändring.

Jag rekommenderar den varmt. Den handlar nämligen inte om fraktionsstrider utan om idéutveckling. För en tid sedan skrev Karin Pettersson (chefredaktör på Aftonbladet):

Den verkliga S-förnyelsen. För den som tror att Socialdemokraterna bara ägnar sig åt fraktionsstrider är det dags att tänka om. Bortom löpsedlarna pågår en intensiv debatt om partiets framtid, med fokus på analys, politiska förslag och organisation.

I ÖKK är alla välkomna att diskutera. Gör det du också!

Författarna bakom debattartikeln är: Peter Andersson, Peter Högberg, Annika Högberg, Roger Jönsson, Staffan Lindström, Claes Muschkin, Martin Moberg, Rosmarie Södergren, Anna Vikström och Johan Westerholm.
Bloggat om artikeln: Staffan Lindström, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Högberg,

Ett öppet parti, ej ett befästat (Del III)

Många S-debattörer efterlyser en öppnare valprocess. Motståndarna till öppenhet i processen hänvisar till partiets stadgar, som enligt deras tolkning innebär att valet av partiordförande måste ske på samma gamla, vanliga sätt. För några dagar sedan intervjuades Lena Hjelm-Wallén i AiP om jobbet för valberedningen (hon var ordförande för den valberedning som tillsattes för fyra år sedan och som föreslog Mona Sahlin till partiordförande). Hon säger bland annat till AiP:

En valberedning ser till helheten på ett annat sätt än en medlemsomröstning eller en kampanj mellan några kandidater [...] Om ett antal erfarna partivänner lyssnar av rörelsen blir det en säkrare process än att man har en kampanj, en tävling mellan några individer.

I boken Drevet går, säger Cecilia Stegö Chiló: Reformvilja börjar alltid med insikten att det går att göra annorlunda och bättre. Reformvilja är något som uppenbarligen Hjelm-Wallén saknar.

Det är därför som jag och många med mig fortsätter att efterlysa öppenhet. Nu senast har jag, tillsammans med Johan Westerholm, Sara Gunnerud och Peter Högberg skrivit en debattartikel på DN Debatt. Artikeln bör läsas i sin helhet, men i detta inlägg väljer jag slutklämmen:

Det finns de som säger att den ny valberedningsprocess måste utredas, och att tidsramen för partiledarevalet inte medger en öppen process. Struntprat. Väljare och medlemmar förväntar sig en öppen process redan nu, och den möjligheten måste partiet ta. Det går inte att avvakta resultatet från en tioårig utredning.

Det finns heller ingenting i partiets stadgar som utesluter en öppen process för att välja partiledare. Inte ens ett primärval skulle stadgarna utesluta. Att valberedningen skulle nyttja den möjligheten är dock inte särskilt sannolikt. Men som absolut lägsta krav på en öppen process efterlyser vi fyra saker från valberedningen:

En fri och helt öppen nomineringsrätt av kandidater.

Ett urval kandidater som speglar det parti vi vill vara i stället för de historiska meriter vi haft.

Krav på kandidaterna att tala om hur de vill utveckla Socialdemokraterna och vår politik. Alla ska avge en politisk programförklaring som alla kan ta del av.

De kandidater som är kvar på slutet, kanske fem eller sex personer, ska delta i offentliga hearings. Utfrågningar som direktsänds på nätet så att både medlemmar och allmänheten kan ta del av dem.

Förtroenderådet och valberedningen har en historisk möjlighet att se till att Socialdemokraterna redan nu visar att vi går i takt med dagens informationsvana väljare. Låt oss hoppas att de tar den.

Tidigare inlägg: Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II), Ett öppet parti, ej ett befästat..., En socialdemokratisk bitterfitta
Fler som bloggar om artikeln på DN Debatt: Johan Westerholm, Peter Johansson, Tord Oscarsson, Kulturbloggen, Peter Andersson, Martin Moberg, Kent Persson, Peter Soilander, Per Ankersjö, Rebellabloggen, Peter Högberg, Peter Högberg 2

Öppna kriskommissionen (ÖKK) startades av bloggare inom det progressiva nätverket NetRoots. På hemsidan finns ÖKK:s första rapport (om organisation) och kommissionens andra rapport (om idéutveckling). Inom snar framtid kommer ytterligare rapporter att publiceras.

Ett öppet parti, ej ett befästat... (Del II)

Socialdemokraternas nya partiledning måste sätta öppenheten och lyssnandet i första rummet. För partier som vill vara angelägna i vår tid fungerar det inte att stänga in sig i sammanträdeslokaler och där göra upp om personer och politik. Det är en gammeldags syn på demokratin som avskräcker moderna och unga människor.

Socialdemokraterna måste bli ett öppnare parti, där människor vågar höja sina röster och stå för sina åsikter. De som vill bli nästa partiledare måste kliva fram och säga: ”Jag vill bli partiledare. Det här är min berättelse om Socialdemokraterna och Sverige. Det här är min politik.”

Det skriver socialdemokratern Karl Petersen i dagens DN... I couldn't agree more. Läs även Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna:Det slutna partiet.

Tidigare inlägg: Ett öppet parti, ej ett befästat..., En socialdemokratisk bitterfitta

Verklig hivprevention är allas ansvar

Jag har skrivit om detta tidigare (se nedan för ett axplock) - infromationsplikten om hivsmitta måste avskaffas. I dagens debattartikel i DN ställer Inger Forsgren ordförande Hiv-Sverige, Anders Karlsson överläkare Venhälsan, Södersjukhuset i Stockholm, Åsa Regnér generalsekreterare RFSU och Per Ole Träskman professor i straffrätt vid Lunds universitet, just detta krav.

Ur Hbt-socialdemokrater Sveriges hbt-politiska program :

Sverige har en av de mest repressiva lagstiftningarna i världen som rör personer med hiv. För detta har Sverige kritiserats internationellt. Inte nog med att lagstiftningen gör rättsläget osäkert för den som bär på hiv-viruset, den är också kontraproduktiv ur ett preventionsperspektiv.

För det första är det informationsplikten. Den som bär på hiv-viruset måste enligt lagen informera sin sexpartner om detta även om man enbart praktiserar säkrare sex. Det fulla ansvaret ligger på den som är hivpositiv medan den som är hiv-negativ
eller inte vet om sin hivstatus inte har något ansvar. Majoriteten av de som blir smittade med hiv blir det av någon som inte själv vet om att han eller hon bär på viruset.

För det andra är det den godtycklighet med vilken
smittskyddsläkaren kan döma en person som bär på hiv-viruset till tvångsvård på i princip obegränsad tid om han eller hon inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler. Det är framförallt denna del som föranlett kritiken mot Sverige.

Informationsplikten invaggar många i en falsk trygghet. Så
länge den man har sex med inte säger något om att han eller hon är hivpositiv förmodas personen vara hivnegativ. Nysmittade är som mest smittsamma och då känner man ofta inte till sin hiv-status. Informationsplikten är därför såväl
verkningslös som kontraproduktiv. Det måste anses vara i alla inblandade sexpartners intresse att skydda sig och tillämpa säkrare sex – både för sin egen och för andras skull. Vi menar därför att informationsplikten ska avskaffas.

Den som har hiv och som inte informerar sin sexpartner, eller inte följer smittskyddsläkarens förhållningsregler, kan bli dömd till tvångsvård på i princip hur lång tid som helst. Denna del av smittskyddslagen har dessutom visat sig vara en ren klasslag då den i praktiken bara tillämpats på invandrare, prostituerade och missbrukare. Detta är förkastligt och ovärdigt ett civiliserat
samhälle som påstår sig respektera de mänskliga rättigheterna. Den som medvetet sprider smittan vidare begår en brottslig handling och ska dömas i enlighet med gällande rätt.

På den internationella arenan hävdar Sverige ofta att de
mänskliga rättigheterna ska respekteras och att hiv och aids ska bekämpas med information, sexualundervisning och genom att stärka kvinnors ställning i samhället. Tyvärr återspeglas inte denna ambition vad det gäller den nationella lagstiftningen på detta område.

Sverige var länge ett föredöme vad gäller det preventiva arbetet. Vi lyckades i början av 1990-talet praktiskt tagit minska den inhemska spridningen av hiv till nästan ingenting, genom
framförallt ett aktivt och innovativt preventionsarbete. Detta skedde överallt – i skolor, på träffställen där män som har sex med män träffas, ute bland missbrukare och på många andra ställen. Nu har resurserna till detta kraftigt skurits ned och vi ser konsekvenserna. I dag sker en ökning av nysmittan,
inte minst gäller detta män som har sex med män. Det behövs mer pengar till metodutveckling och handlingsinriktade preventionsåtgärder för att åter kunna minska antalet nysmittade i Sverige. Framförallt bland yngre män som har
sex med män.

Vad som också är viktigt är att oavsett var i landet man
bor ska man ha rätt att testa sig för hiv utan kostnad och att kunna göra det anonymt. Så ska det vara i dag, men landstingen tillämpar denna rättighet högst godtyckligt och det är inte acceptabelt.

Det finns länder som vägrar den som har hiv att komma in i landet, vare sig det rör sig tillfälligtvis som turist eller om det är av mer långvarig karaktär. Vi menar att detta är diskriminerande och är något som Sverige i alla bilaterala kontakter då det är
relevant ska ta upp till diskussion. Detsamma gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Särskilt viktigt är detta då Sverige går in som biståndsgivare i olika biståndsprojekt. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter gäller alla människors samlevnad, relationer och livskvalitet. Det täcker hela livscykeln. Det handlar om alla människors rätt att bestämma över sin egen kropp och sexualitet, om tillgång till kunskap och rådgivning om sexualitet och reproduktion, skydd mot hiv och andra överförbara könssjukdomar och tillgång till preventivmedel.

Hbt-socialdemokrater Sverige
kräver:

Ett aktivt arbete för att minska stigmatiseringen av hiv-positiva.

Att informationsplikten ska avskaffas.

Möjligheten att spärra in hiv-positiva för tvångsvård på i princip obestämd tid ska avskaffas.

Mer pengar till hiv-preventiva insatser och utveckling av nya
preventionsmetoder.

Sverige ska agera för att förmå länder som nekar hivpositiva inresa att ändra sina regler.

Sverige ska belysa frågan om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Tidigare inlägg: Kongress i hänryckningens tid, Varför är du så tyst Maria Larsson?, Krafttag mot hiv, Slopa informationsplikten för HIV-positiva

Kronärtskockspesto

Ni som känner mig vet att jag älskar att laga mat och baka. Jag är en stolt Svenssonflata som gillar att pyssla i hemmet (när inte politiken upptar min tid). Idag har jag till exempel inhandlat amaryller. För mina adventsgrupper (jag vägrar kalla dem julgrupper, eftersom jag bryter mot mina egna jultraditioner, i och med att jag är ute alldeles för tidigt i år), hamnade även murgröna, hyacinter och minijulstjärnor i kundkorgen. På Åhléns hittade jag ett djupt uppläggningsfat som är perfekt att använda till en blomgrupp. Just denna kommer min svärmor att få (här finns en bild på de två grupperna som, vid fototillfället, inte var riktigt klara).

I köksfönstret finns nu tre vita, i vardagsrumsfönstret tre röda och i sovrumsfönstret stoltserar två vit/rosa amaryller.

Jag har även hunnit göra kronärtskockspesto (se recept ovan. Klicka på bilden så blir den större).

I morgon åker jag och Åsa till Vänersborg. Min svärmor fyller 60 år och morgondagen (och förmodligen också kvällen) kommer att tillbringas i köket, där vi kommer att laga mat till buffén som serveras på lördagen.

Tåget går klockan 06:10 i morgon bitti, men vi tänker stiga upp i ottan, koka en termos kaffe och göra baguetter med kronärtskockspesto, mozzarella och avokado. De är mycket godare än de torra smörgåsarna i SJ:s bistro.

Andra recept (ett axplock):Blodapelsinsaft, Snabb fisksoppa,Varför blir inte vildkaninerna mat?, Rigatone med vit bolognese, Jordärtskockssoppa, Cannelloni med tomat- och salviasås, Pannacotta med vit choklad, Kantarellpaj, Favorit i repris: Queergryta, Fagottini med kantarellsås

Valhemligheten har inget att göra med partidonationer

Borgerliga partier och debattörer brukar försöka framställa Socialdemokraterna som det parti som tar emot stora bidrag för att vinna val. Särskilt bidragen från fackföreningsrörelsen brukar lyftas fram. I det perspektivet är det viktigt att Socialdemokraterna och LO har beredskap för att argumentera för dessa, samt att kunna redovisa hur det står till med finansieringen av huvudmotståndaren, Moderaterna. Syftet med att ta fram denna rapport har varit att analysera partiernas resurser och de organisationer som partierna samarbetar nära med (partiernas ”sfärer”). Om det visar sig att Moderaternas hemliga bidrag och kontaktnät starkt har bidragit till att partiet erhållit regeringsmakten så är det ett allvarligt problem för den svenska demokratin på sikt. Och de borgerliga partiernas nätverk och samverkan med näringslivet kan i kombination med regeringsmakten ge dem en maktposition under lång tid framöver.

Ovanstående är från rapporten Makten över debatten. Rapport om partiernas opinionsbildande resurser (utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja) och återigen är denna rapport aktuell, eftersom det inte kommer att ske någon lagreglering av partibidragen. Moderaternas motstånd ter sig om än mer löjligt nu, när även Sverigedemokrater (av liknande anledningar som M) inte heller vill redovisa partidonationerna.

Jag rekommenderar därför varmt Sandro Wennbergs inlägg Är den svenska valhemligheten verkligen så unik?. Ett inlägg som, på ett mycket effektfullt sätt, smular sönder Moderaternas argument om valhemligheten.

Tidigare inlägg: Nu får det vara nog med hemlighets(m)akeri, Högerns ekokammare borgar för borgerlig valseger, Att sila mygg och svälja kameler, Moderaternas hemlighetsmakeri, Hemlighetsmakeri, Varför detta hemlighetsmakeri?
Andra som skriver på samma tema:

Alliansfritt Sverige, Martin Moberg, Ett hjärta rött, Röda Malmö, Kulturbloggen, Olas tankar och Johan Westerholm som skriver även här och här (tack för länkarna Wennberg!)

En socialdemokratisk bitterfitta

Men det är fler partier som har anledning att fundera över politikens långsiktiga rekryteringsproblem.Det mest akuta bekymret är de slutna partikulturerna. För att göra politisk karriär ska man helst ha gått den långa vägen via ungdomsförbundet. Har man inte gjort denna värnplikt blir det svårt att tävla om toppositionerna, oavsett meriter i övrigt. "Det är nästan kört för 35- 40-åringar att ta sig in i politiken", konstaterar Henrik Oscarsson. Här behövs en mental revolution. Partierna måste öppna sig mot omvärlden och välkomna krafter utifrån. Nya talanger måste aktivt rekryteras och lyftas fram även om det väcker avund internt. Annars riskerar politiken att bli en permanent krisbransch.

Det är slutklämmen i Anna Dahlbergs Vem vill bli politiker? Jag vill bli politiker. Rättning: jag är fritidspolitiker. Inte en krona får jag i ersättning, men det har varit värt alla sena kvällar, alla helger och den obligatoriska mackan som ersätter middagen under alla dessa möten. Fram tills nu!

Jag är förbannad på Stockholms arbetarekommun (AK). Ilskan vänder sig specifikt till valutskottet (som jag slarvigt brukar kallar för valberedningen). Denna konklav, bestående av ett fåtal personer beslutar enhälligt och ofta godtyckligt (är du kompis med någon i valutskottet, är du självskriven) vilka partimedlemmar som ska få politiska uppdrag. Inför valet handlade det om listorna till kommunfullmäktige, riksdag och landsting. Idag handlar det om nämnder och styrelser. Karin Petterssons ledare i Aftonbladet kan lätt överföras till Stockholms AK och valutskottet.

Om någon i valutskottet läser detta inlägg kommer jag att få en kommentar, ett samtal eller ett mejl som kommer att lyda ungefär så här:

Alexandra! Du har fel! Det är inte valutskottet som bestämmer, det är medlemmarna. Valutskottet föreslår enbart namn och sedan är det upp till medlemmarna att bifalla valutskottets förslag alternativt avslå hela förslaget eller delar av det.

Och visst är det så... men är det inte förunderligt att det allt som oftast är just valutskottets förslag som går igenom? Anledningen till att valutskottets förslag går igenom är för att det är så genomarbetat och bra, kanske någon hävdar. Och visst kan det förhålla sig så i den bästa av partikulturer, men i det här fallet vidmakthåller jag att så är inte fallet.

Igår fick jag ett mejl av en partimedlem. Vi kan kalla honom för Carl. Carl hade läst igenom valutskottets slutförslag för uppdrag till nämnder och styrelser. Han undrade lite försiktigt varför mitt namn saknades i förslaget, trots att jag är nominerad till några nämnder. Vad ska jag svara Carl? Att jag inte är en ja-sägare? Att jag upplevs som obekväm och besvärlig? Att jag inte är bundis med X och Y? Att jag inte är gift med ”rätt” person? Att de rent krasst inte gillar mig? Därtill har jag inte varit med i Unga Örnar, SSU et cetera (vilket försvårar mina chanser ytterligare).

Jag blev partimedlem så sent som 2006, Att Mona Sahlin säger: Vi är en ganska sluten och mossig organisation på många sätt. Har man inte vuxit upp i partiet, i Unga Örnar och i SSU, så är det inte lätt att ta sig in med nya idéer. Det måste jag också vara med och ta ett ansvar för att förändra, men jag är inte vald som partiledare bara för att vara det när det är kul och enkelt. Nu behövs ledarskap!, har lite betydelse för Stockholms AK.

Valutskottets förslag till nämnder är skrämmande läsning. Maktkoncentrationen är näst intill total. Den inre kretsen (som redan är högavlönad) får russinen i kakan, många russin. Någon viskade i mitt öra att anledningen till att XX får så många uppdrag, är för att vi ska säkra hennes ekonomi. Mein Gott!

Ser vi till förnyelse bland uppdragen, förekommer de facto nya namn, men det är en läskigt liten andel. Jag kommer att återkomma i ytterligare ett inlägg, där jag medelst framtagen statisk visar hur illa ställt det egentligen är. Hur många uppdrag kan en politiker ha? Om Stockholms AK följde principen Mer än ett uppdrag är ett undantag, istället för en regel för den inre kretsen – skulle minst 50 nya partimedlemmar ges förtroendet att representera S.

Det sorgeliga i kråksången är att jag känner mig mer hemma och mer välkommen i den allra högsta partitoppen. Mitt politiska engagemang uppskattas där (dock inte alltid), men där har åtminstone några tongivande politiker förstått vikten av kärleksfulla kritiker.

Jag blir inbjuden till konferenser, bloggträffar och valturnéer med Mona Sahlin. Nu senast var vi ett gäng som, i valrörelsens slutskede, åkte ner till Göteborg med Sahlin, Ohly och Wetterstrand.

När jag träffar personer i den politiska kretsen kring Sahlin får jag ofta höra saker i stil med: jag läste ditt blogginlägg – det var klockrent!; Ditt initativ angående vad Sahlin ska ta upp i sitt tal, är jättebra!; Den där debattartikeln du var medskribent till – Wow!

Från riks och partitoppen får jag pressmeddelanden, jag får info och jag får underlag (ibland innan journalister). Från Stockholms AK får jag nada. När Sörmland har fått sitt eget NetRoots, vill Stockholms AK inte ens ta i oss bloggare med tång.

Jag är medveten om att detta inlägg kommer att försvåra mina chanser ytterligare. Jag må vara bitter och jag må vara besviken, men bakom varje politisk karriär i vårt parti ligger en oreglerad skuldsedel. Jag har inte varit (och är inte) benägen att försätta mig i skuld eller ingå i någon av alla dessa falanger som präglar mycket av det politiska arbetet. Jag är född fri och min politiska dragningskraft - som faktiskt drar röster från hbt-rörelsen till vårt parti - bygger på att jag fortsätter att vara fri i tanken. Stockholms AK:s sätt att uppmärksamma och uppmuntra denna form av samhällsdebatt säger ganska mycket om synen på demokrati och vår förmåga att attrahera en alltmer individualiserad väljarkår.

Oaktat vad nu detta inlägg får för reaktioner, kommer jag att fortsätta vara fri. Beroende på om jag ser någon trovärdig förändring inom överskådlig tid, kommer detta att avgöra i vilka organisatoriska former jag kommer utöva min frihet. En frihet jag inte tänker ge upp i första taget... och definitivt inte utan pris.

[UNDER STRECKET]

Läs Lena Hallengrens artikel Dags för S att börja ha medborgarnas perspektiv. Citat ur artikeln:

Partiet behöver bli bättre på att möta andra organisationer och nya grupper människor. Den som får ett politiskt förtroendeuppdrag för vårt parti behöver inte nödvändigtvis ha varit aktiv under en längre tid och inneha flera partiinterna uppdrag.

Vi behöver vara mer välkomnande för personer med olika ålder och erfarenheter. Vi behöver ha en mer öppen inställning för nya idéer och intryck. Helt enkelt släppa in nya människor och lyssna på vad de har att säga.

Öppna kriskommissionens andra rapport

... finns nu att läsa här. Här är några nätrötter som skriver om rapporten:

Roger Jönsson: Ur våra rötter kommer förändring
Johan Westerholm: Socialdemokraterna: Öppna kriskommissionens andra rapport
Peter Johansson: Öppna kriskommissionen greppar ideologin
Sandro Wennberg: Har vi skapat ett sovande folk?
Peter Andersson: Socialdemokratins förnyelse
Martin Moberg: Idédebatten öppna kriskommissionens andra rapport
Peter Högberg: Öppna Kriskommissionens rapport nr 2, idédebatten
Anna Vikström: Ny rapport 2, från öppna kriskommissionen om idéutveckling för socialdemokratin

Moderaten Mary X Jensen skriver i sitt inlägg Det är på det lokala planet den svagaste länken finns...:

Det är en av de fantastiska sakerna med de nya sociala medierna att så många kan delta i utvecklingsarbetet. Socialdemokratin har känts minst sagt lite mossig under de senaste åren. Att ta kraft ur sin medlemsskår som man nu gör kan visa sig vara ett lyckoskott. [...] Tänk vilken enorm samling av olika berättelser man får på det här sättet.

I sitt inlägg lyfter även Jensen ledarskribenten PJ Anders Linders initiativ Det nya borgerliga uppdraget .

Öppna kriskommissionen (ÖKK) startades av bloggare inom det progressiva nätverket NetRoots

Sahlins stora frigörelseprojekt

Journalister kom fram till mig med höjda ögonbryn och frågade om jag också var ”en sån där”. Jag svarade då att jag demonstrerade för alla människors lika värde, precis som jag har demonstrerat mot krig och rasism tidigare. Uppenbarligen ansåg de att det var konstigt att jag gick just där, som om det var skillnad på sexuell läggning och andra diskrimineringsgrunder.

Mona Sahlin berättar hur det var att gå i prideparaden de första åren (då hette det inte pride utan frihetsveckan). Då var toppolitikern Sahlin tämligen ensam om att gå i paraden. Då var det Sahlin och Gudrun Schyman och nu är "alla" där (utom Göran Hägglund).

Mona Sahlins hbt-historia har QX illustrerat i bilder, men vad bilderna inte visar är vilket motstånd Sahlin har mött (och fortfarande möter) inom SAP. Socialdemokraterna talar gärna om alla människors lika värde och rätt, men när det kommer till kritan är partiet konservativt, mossigt och gubbigt. Två sossar får personifiera detta motstånd: K G Abramsson och Harald Ullman. Den sistnämnda skriver i AiP om Socialdemokraternas valkatastrof:

I stället för att tala till det arbetande folket om hur S skulle kunna göra livet lite bättre, vände man sig till särskilt utsatta grupper. Exempelvis långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella och givetvis de som är upprörda över att det finns herr- eller damtoaletter – och inte könsneutrala dito.

De könsneutrala toaletterna har sitt ursprung i en debattartikel i DN. I sin text, har Ullman lyft toaletterna ur sitt sammanhang. Läser man hela debattartikeln i DN (och besitter kunskap om hatbrott och heteronormen) är förslaget om könsneutrala toaletter ett bra förslag. När jag läser Ullmans artikel, får jag därför en bitter eftersmak i munnen.

I Aftonbladets ledare Sahlin utvecklade sitt partis idéarv, skriver Åsa Petersen:

Hbt-rörelsen har anledning att sakna en politiker som inte bara stöttade deras frågor, utan tog aktiv del i kampen. Socialdemokraterna har anledning att tacka en politiker som inför­livade nya perspektiv på mänskliga rättigheter i partiets idéarv.

Sahlins kamp för hbt-personers fri- och rättigheter bör ha ett eget kapitel i de biografier som skrivs och kommer att skrivas om Sahlins politiska gärning.

Nu till pudelns kärna: kommer Socialdemokraterna, med den nya partiordförande i spetsen, fortsätta Sahlins kamp för hbt-personers fri- och rättigheter? De frågor som finns kvar, efter äktenskapet, kan upplevas som rena rama sprängstoffet. Många av dessa frågor är svåra, kontroversiella och obekväma (se Hbt-socialdemokrater Sveriges hbt-politiska program för exempel) men om inte vi socialdemokrater driver dessa frågor - vilket parti skall då göra det?

Det är banne mig vår förbannade skyldighet att fortsätta Sahlins stora frigörelseprojekt.

[UPPDATERAT]
Peter Johansson och Martin Moberg på samma tema.

Det är bögarnas fel

Grotesco

Socialdemokraternas behov av en berättare

En trovärdig berättelse saknades, Jakten på berättelsen... rubrikerna är många , men alla har de gemensamt att Socialdemokraterna saknar en berättelse alternativt saknar en trovärdig berättelse. I dagens DN skriver Lena Andersson att Socialdemokraterna inte saknar värderingar och politik, utan dramatiker och regissörer. Socialdemokraterna är i ett skriande behov av en berättare:

Det är inte PR-byråer som är bra på berättelser, de är skickliga på att sälja saker. Berättelser är något annat än att sälja. Berättande bygger på en genuin önskan att åskådliggöra samband så som man uppfattar att de är oavsett hur det säljer. Var det något Olof Palme förstod så var det detta. Han gav kropp och andning åt politiken. Han skildrade. Han berättade om socialdemokratin som en frihetsrörelse för individen, visade varför den behövdes och vad motsatsen var. Han använde ordet och tog intryck av dem som yrkesmässigt tänkte och skrev om människan och samhället. Han såg inte sig eller partiet som stående utanför de kulturella och intellektuella rörelserna i sin tid. De angick honom och han angick dem.

Så de dyra pr-byråerna kan man vackert strunta i och i stället vända sig till den billiga kultursektorn (och en och annan forskare). Där pågår ett ständigt, hederligt och långsiktigt sökande efter att förstå människans inre och vad som rör sig där. Men dagens socialdemokrater tycks tro att de kan vara avskurna från de människor som har till yrke att studera och tala om samhället. I stället för att delta i samtal deltar de i möten. I samtal är rymderna fria, möten styrs av mötesteknik från Bommersvik.

Politik är konst, är rubriken på Anderssons kolumn och den bör läsas i sin helhet. När jag läser hennes text går mina tankar till Isjungfrun från Pazyryk. Det finns forskare som tror att hon var en bard eller en (sago)berättare. I förhistorien stod dessa berättare högt i kurs. I vårt samhälle står författare, skådespelare, dramatiker och regissörer et cetera högt i kurs. En politisk berättare saknas och så länge Socialdemokraterna har interna möten på Bommersvik och helst frotterar sig med sina egna, istället för att söka sig till människor utanför rörelsen, kommer förhållandet att bestå.

Efterlyses: en modern folkrörelse

Unter einer sozialen Bewegung, auch Bewegung, wird in den Sozialwissenschaften ein kollektiver Akteur verstanden, der unterschiedliche Organisationsformen umfasst, und mit unterschiedlichen Mobilisierungs- und Handlungsstrategien versucht, gesellschaftlichen Wandel zu beschleunigen, zu verhindern oder umzukehren (En social rörelse är en mobiliserande kollektiv aktör, som med viss kontinuitet på grundval av en hög symbolisk sammanhållning och svag rollspecificering genom olika organisations- och aktionsformer arbetar för målet att genomföra eller förhindra grundläggande sociala förändringar eller återupprätta tidigare sociala förhållanden).

Vad är en folkrörelse? Är Socialdemokraterna (fortfarande) en folkrörelse? Joachim Raschkes definition (ovan) är endast en av många begreppsförklaringar. Ser man till Raschkes definition är Socialdemokraterna fortfarande en folkrörelse, men tyvärr en krympande sådan (och den nedåtgående trenden verkar fortsätta).

Hösten 2009 fick en arbetsgrupp (bestående av Johan Sjölander, Linnea Björnstam och Jan-Olov Gustafsson) i uppdrag av Stockholms arbetarekommunens styrelse att utarbeta ett program för den framtida socialdemokratiska folkrörelseorganisationen i Stockholm. Nu är äntligen slutrapporten klar och den har fått titeln Framåt mot den moderna folkrörelsen.

I rapporten ger inte arbetsgruppen någon exakt definition av begreppet folkrörelse. Det är inte heller nödvändigt, då rapportens 22 sidor är fyllda med intressant läsning och de huvudsakliga slutsatserna är, i mina ögon, mycket progressiva:

o En av våra tydligaste slutsatser är att socialdemokratin i Stockholm måste närmast
revolutionera synen på informations- och beslutsflöden inom organisationen.
Arbetsformerna runt olika demokratiska beslutsprocesser måste utvecklas.
Användandet av sociala medier i både det organisatoriska och det politiska arbetet
måste stärkas och prioriteras. Olika metoder att involvera medlemmar i politisk
diskussion och beslutsfattande utvecklas.

o En annan viktig slutsats är att socialdemokratin i Stockholm i stora delar måste
förändra sin partikultur. Det behövs mer av öppenhet, en mer tillåtande attityd, mer av
aktivism och mindre av rent internt administrerande. Socialdemokratin måste bli mer
nyfiken på även det som finns utanför den egna partiorganisationen: vare sig det är
människor eller idéer. Vi måste uppmuntra och uppmärksamma nytänkande och
förnyelse. Ledarskapet behöver stärkas och uppmärksammas mer, på alla nivåer i
organisationen, och studie- och bildningsverksamheten prioriteras. Definitionen av
vad som är ”politiskt arbete” måste breddas och en kultur av lokal närvaro etableras.
Socialdemokratin måste också bli en naturlig arena för ”det progressiva Stockholm”
att verka politiskt inom eller i samarbete med.

o Slutligen kan vi också konstatera att socialdemokratin i Stockholm måste rensa i de
interna organisatoriska strukturerna. Arbetarekommunens organisation är idag ett
lapptäcke av olika nivåer och strukturer som är väldigt svårgenomträngligt för
utomstående (och även de flesta inomstående). Väldigt mycket tid och kraft sugs
därför upp i arbetet i olika ”mellannivåer”, utan direktkontakt med vanliga
medlemmar eller människorna i vår stad. Vår bedömning är att den prioriterade nivån
bör vara partiföreningen som arbetar direkt mot medborgarna i bostadsområdet,
arbetsplatsen, skolan eller personer från den egna språkgruppen eller olika
intresseområden. Vi föreslår i dagsläget ingen omfattande stadgerevision men menar
att ett omfattande förändringsarbete för att stärka upp partiföreningen som
organisationens kärna bör inledas.

Rapporten kommer att diskuteras på representantskapet i nästa vecka. Jag inte är repskapsombud, men jag överväger ändock att gå dit och lyssna på diskussionerna kring rapporten. Det blir då första gången. Att gå på ett repskap, utan att vara ombud är mycket frustrerande för en person som jag. Jag har inte ens ett kort som ger mig rätt att tala på repet.

Jag är starkt kritisk till repet, ett repskap som fattar många viktiga beslut. Hur representativa är dessa beslut om mindre än hälften av ombuden är där? Ta bara beslutet om Förbifart Stockholm, som jag och Carin Jämtin har olika åsikter om. Det var nämligen repet som, i det Trafikpolitiska programmet, sade ja till Förbifart Stockholm. Jag vill veta hur många ombud som var där då beslutet fattades. Om över hälften av ombuden saknades vid den aktuella tidpunkten, anser jag att det var (och fortfarande är) ett djupt odemokratiskt beslut. Arbetsgruppen skriver också i rapporten:

Under senare år har närvaron till och från varit skrämmande låg. De mest välbesökta representantskapen är i regel de som behandlar olika typer av personval. Generellt sett kan sägas att represententskapet har en tämligen låg närvarograd, med tanke på den politiska tyngd institutionen egentligen besitter. Detta kan i sig vara ett tecken på två saker: antingen att föreningarna aktivt väljer att inte medverka vid representantskapet eftersom de inte anser det vara meningsfullt, eller att många föreningar inte riktigt orkar utse representanter som också har kapaciteten att fullfölja sitt uppdrag.

De senaste åren har det skett framsteg i arbetsformerna runt representantskapet. Idag finns exempelvis handlingarna från representantskapet tillgängliga på nätet (även om det är osäkert hur många som känner till detta). Folkrörelsegruppen menar att det är ytterst viktigt att detta arbete fortsätter och utvecklas. Förutsättningarna för representanterna att förankra i sina hemmaföreningar måste utvecklas. Nya arbetsformer måste prövas. Man kan också tänka sig att komplettera representantskapsmöten med olika typer av forum dit alla medlemmar är välkomna.

Jag är den första att välkomna de förslag arbetsgruppen har kring repet. Som del av det progressiva nätverket NetRoots, vill jag till syvende och sist ge en eloge till arbetsgruppen som insett betydelsen av nätverksbaserad media (i rapporten används begreppet sociala medier).
Ta initiativ till ett Netroots STHLM med regelbundna träffar och möjlighet till utbildning för
progressiva bloggare i Stockholm, skriver de bland annat.

Johan Westerholm har också skrivit om rapporten. Framåt mot en modern folkrörelse finns även som grupp på facebook (gå gärna in och diskutera rapporten där).

Ett öppet parti, ej ett befästat...

Johan Westerholm, Annika Högberg, Sandro Wennberg och jag har skrivit en debattartikel på SvD Brännpunkt. Artikeln bör läsas i sin helhet, men om jag ska välja ut ett stycke, blir det följande:

Av samma skäl finns det goda grunder att avkräva programförklaringar från var och en som idag sitter i partistyrelsen, individuella programförklaringar som ska omfatta just deras visioner och politiska lösningar och hur de vill att dessa skall uppnås. Detta skapar ett underlag för valberedningen och extrakongressen att ta ställning till om dagens enskilde ledamot har förmåga och idéer nog att leda partiet vidare.

I samma veva säger Ardalan Shekarabi, som tillsammans med Anna Johansson leder Socialdemokraternas kriskommission, till Dagens Eko att det vore bra om de intresserade kandidaterna istället gick ut offentligt och berättade vilken politik de står för:

Det är ingenting specifikt för det Socialdemokratiska partiet utan alla svenska partier har ju den traditionen. Men är det en sund tradition? Jag tycker inte att det är det. Vi behöver nog komma till en situation där människor mycket tydligare presenterar sina politiska ståndpunkter och också lägger fram en idé om hur det parti som man kandiderar för ska utvecklas.

Kulturbloggen, Tokmoderaten, Peter Andersson, Kristian Krassman, Peter Högberg och Rasmus Lenefors skriver också om vår debattartikel. Erik Laakso skriver på samma tema.

Öppna kriskommissionen (ÖKK) startades av bloggare inom det progressiva nätverket NetRoots. På hemsidan finns ÖKK:s första rapport (om organisation) och inom snar framtid publiceras rapport numero due (om idéutveckling).