En trovärdig berättelse saknades,
Jakten på berättelsen...
rubrikerna är många , men alla har de gemensamt att
Socialdemokraterna saknar en berättelse alternativt saknar en trovärdig berättelse. I dagens
DN skriver Lena Andersson att Socialdemokraterna inte saknar värderingar och politik, utan dramatiker och regissörer. Socialdemokraterna är i ett skriande behov av en berättare:
Det är inte PR-byråer som är bra på berättelser, de är skickliga på att sälja saker. Berättelser är något annat än att sälja. Berättande bygger på en genuin önskan att åskådliggöra samband så som man uppfattar att de är oavsett hur det säljer. Var det något Olof Palme förstod så var det detta. Han gav kropp och andning åt politiken. Han skildrade. Han berättade om socialdemokratin som en frihetsrörelse för individen, visade varför den behövdes och vad motsatsen var. Han använde ordet och tog intryck av dem som yrkesmässigt tänkte och skrev om människan och samhället. Han såg inte sig eller partiet som stående utanför de kulturella och intellektuella rörelserna i sin tid. De angick honom och han angick dem.
Så de dyra pr-byråerna kan man vackert strunta i och i stället vända sig till den billiga kultursektorn (och en och annan forskare). Där pågår ett ständigt, hederligt och långsiktigt sökande efter att förstå människans inre och vad som rör sig där. Men dagens socialdemokrater tycks tro att de kan vara avskurna från de människor som har till yrke att studera och tala om samhället. I stället för att delta i samtal deltar de i möten. I samtal är rymderna fria, möten styrs av mötesteknik från Bommersvik.
Politik är konst, är rubriken på Anderssons kolumn och den bör läsas i sin helhet. När jag läser hennes text går mina tankar till
Isjungfrun från Pazyryk. Det finns forskare som tror att hon var en bard eller en (sago)berättare. I förhistorien stod dessa berättare högt i kurs. I vårt samhälle står författare, skådespelare, dramatiker och regissörer et cetera högt i kurs. En politisk berättare saknas och så länge Socialdemokraterna har interna möten på Bommersvik och helst frotterar sig med sina egna, istället för att söka sig till människor utanför rörelsen, kommer förhållandet att bestå.
En trovärdig berättelse saknades, Jakten på berättelsen... rubrikerna är många , men alla har de gemensamt att Socialdemokraterna saknar en berättelse alternativt saknar en trovärdig berättelse. I dagens DN skriver Lena Andersson att Socialdemokraterna inte saknar värderingar och politik, utan dramatiker och regissörer. Socialdemokraterna är i ett skriande behov av en berättare:
6 kommentarer:
Var har alla arbetare tagit vägen? Det finns inte längre några riktiga arbetare kvar i Socialdemokraterna, speciellt inte i toppen. Varför ska en arbetare rösta på Socialdemokraterna längre? Det finns ju ingen som driver arbetarnas frågor. Det är ju bara massa snack om hur synd det är om invandrare och bögar numera. Arbetarna har man tydligen vänt ryggen!
Lena Anderssons vänsterliberalism är ett steg fram i förhållande till högerliberalismen, men det är fortfarande liberalism och därmed elitism.
Vad hände med den socialdemokratiska ambitionen att bygga en folkrörelse nedifrån och upp? Vad hände med strävan efter att aktivera massorna?
Börje: Jag förstår att du är upprörd, men problemet är ju inte att Socialdemokraterna snackar för mycket om invandrare och bögar - det tycker jag inte stämmer, utan att man blivit ett borgerligt "catch all"-parti som tappat kapitalismkritiken och klassperspektiven och ängsligt daltar med storstädernas välbeställda.
Läser Hanna Arendt just nu och om den politiska lögnen. Texten handlar visserligen om Vietnamkriget men samtidigt om så mycket mer. I den skriver hon om vådan att blanda in PR-makare i politiken. Deras bas, reklamen, är ju att manipulera, och deras motto "the sky is the limit"- två delar som inte har med politik att göra. Politiken ska engagera och övertyga, inte luras, och i politiken finns en verklighet att tampas med - även om visionerna givetvis ska ha vingar.
Tänkvärd text som heter "Lying in politics, the Pentagon papers" som finns i boken "Crisis of the republic"
/Heli
Börje - du har rätt i en sak att det inte finns arbetare i S-toppen längre. Vidare röstade endast 22 procent med arbete på oss i senaste valet, men Börje - jag är flata och andra generationens invandrare - att vi är ett parti som står upp för alla människors lika rätt och värde - är ju grundläggande. Vi talade mycket om jobb i valrörelsen, men vi talade inte om det goda arbetet, det goda samhället.
Alex: upplever du Andersson som vänsterliberal? Är det för att hon skriver i en borgerlig tidning? Socialism och liberalism = socialliberalism, men jag misstänker att du står långt, långt, långt till vänster, eller har jag fel?
Det är lätt att generalisera om att det inte finns arbetare i sossarna, och vem som är arbetare. Duger det att man har slitit många år i knegarjobb, sedan blivit politisk eller fackligt aktiv på heltid - för att man är bra på det och vill vara med och förändra.
Räknas det att man har vuxit upp i ett knegarhem och har magkänslan kvar?
Eller räknas bara de som just nu har ett arbetararbete eller är arbetslös/sjuk från en sådant. Det undrar jag ibland.
Heli
Skicka en kommentar