Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna
Politikerna har flyttat ut från partihögkvarter, riksdag och regering. Nu har de pressträffar och möten på hippa caféer och restauranger. En trevlig trend, som gör att politiker träffar väljare i väljarnas ”rätta element”.
Igår, strax efter fyra på eftermiddagen, befann jag mig högst upp i den gamla skatteskrapan, närmare bestämt i restaurangen Och himlen därtill (very posh indeed). Där samtalade Mona Sahlin med Björn Kjellman och Karl-Petter Thorwaldsson (som skulle agera moderater, men var mer som en samtalspartner).
Det är andra gången som Socialdemokraterna i Stockholm bjuder in till ett samtal under dessa former. Förra gången var det Carin Jämtin och Sandro Scocco som samtalade och nästa gång evenemanget äger rum, är det Ilija Batljan och en av systrarna i Lili och Sussi (fråga mig dock inte vilken) som pratar med varandra.
Det var stekande hett ”uppe i himlen”. Ölglasen immade av kondens. Stefan Wikén (som bloggar på Stefans konspirationer) tyckte att det var få åhörare som kom och hävdade å det bestämdaste att om han skulle göra något liknande uppe i Jämtland och sin hemkommun, skulle det evenemanget vara ”slutsålt”. Jag misstänker att boven i dramat var det vackra vädret. Stockholm är oerhört vackert mellan hägg och syrén och det är klart som korvspad att de flesta vill vara ute och njuta av denna årstid. Tiden för evenemanget kan också ha varit en bidragande faktor. Hur många har slutat jobba 16:30? Jag hade möjlighet att gå, eftersom jag är halvtidsarbetslös. Bland åhörarna syntes i huvudsak politiker, (politiska) tjänstemän, ungdomar och pensionärer.
Jag och Wikén var inte de enda bloggarna på plats. Rosemari Södergren (Kulturbloggen), Björn Häll-Kellerman (Handikapp och politik från vän(s)ter) och Ingela Hoatson (Tingeling i politiken) var också där.
Jag fick förresten en kram av f.d. statsministern Ingvar Carlsson.
Det må ha varit mindre folk än väntat, men för oss som var där, var det precis lagom. Jag avskyr att stå och trängas (jag tror att det har med åldern att göra, för när jag var tonåring och hängde på Hultsfred och Roskilde hade jag inga problem som helst med detta). Nu fick vi ett fönsterbord och satt i sköna fåtöljer, drack öl, njöt av utsikten och lyssnade på tre intressant personer som samtalade. Klockan 17:30 blev jag dock bortkörd av en otrevlig servitör, detta när jag precis hade beställt min andra öl. Borde inte bartendern eller någon servitör ha informerat oss om att vi endast fick sitta där till 17:30? Nu fick jag svepa en öl á 60 spänn (så nästa gång tycker jag faktiskt att Tomas Rudin, kommunsekreterare för Stockholms arbetarekommun, kan bjuda mig på en öl).
Sahlin fick rungande applåder när hon berättade om hur det var att gå i prideparaden de första åren (då hette det inte pride utan frihetsveckan). Hon sade något i stil med detta:
Igår, strax efter fyra på eftermiddagen, befann jag mig högst upp i den gamla skatteskrapan, närmare bestämt i restaurangen Och himlen därtill (very posh indeed). Där samtalade Mona Sahlin med Björn Kjellman och Karl-Petter Thorwaldsson (som skulle agera moderater, men var mer som en samtalspartner).
Det är andra gången som Socialdemokraterna i Stockholm bjuder in till ett samtal under dessa former. Förra gången var det Carin Jämtin och Sandro Scocco som samtalade och nästa gång evenemanget äger rum, är det Ilija Batljan och en av systrarna i Lili och Sussi (fråga mig dock inte vilken) som pratar med varandra.
Det var stekande hett ”uppe i himlen”. Ölglasen immade av kondens. Stefan Wikén (som bloggar på Stefans konspirationer) tyckte att det var få åhörare som kom och hävdade å det bestämdaste att om han skulle göra något liknande uppe i Jämtland och sin hemkommun, skulle det evenemanget vara ”slutsålt”. Jag misstänker att boven i dramat var det vackra vädret. Stockholm är oerhört vackert mellan hägg och syrén och det är klart som korvspad att de flesta vill vara ute och njuta av denna årstid. Tiden för evenemanget kan också ha varit en bidragande faktor. Hur många har slutat jobba 16:30? Jag hade möjlighet att gå, eftersom jag är halvtidsarbetslös. Bland åhörarna syntes i huvudsak politiker, (politiska) tjänstemän, ungdomar och pensionärer.
Jag och Wikén var inte de enda bloggarna på plats. Rosemari Södergren (Kulturbloggen), Björn Häll-Kellerman (Handikapp och politik från vän(s)ter) och Ingela Hoatson (Tingeling i politiken) var också där.
Jag fick förresten en kram av f.d. statsministern Ingvar Carlsson.
Det må ha varit mindre folk än väntat, men för oss som var där, var det precis lagom. Jag avskyr att stå och trängas (jag tror att det har med åldern att göra, för när jag var tonåring och hängde på Hultsfred och Roskilde hade jag inga problem som helst med detta). Nu fick vi ett fönsterbord och satt i sköna fåtöljer, drack öl, njöt av utsikten och lyssnade på tre intressant personer som samtalade. Klockan 17:30 blev jag dock bortkörd av en otrevlig servitör, detta när jag precis hade beställt min andra öl. Borde inte bartendern eller någon servitör ha informerat oss om att vi endast fick sitta där till 17:30? Nu fick jag svepa en öl á 60 spänn (så nästa gång tycker jag faktiskt att Tomas Rudin, kommunsekreterare för Stockholms arbetarekommun, kan bjuda mig på en öl).
Sahlin fick rungande applåder när hon berättade om hur det var att gå i prideparaden de första åren (då hette det inte pride utan frihetsveckan). Hon sade något i stil med detta:
Journalister kom fram till mig med höjda ögonbryn och frågade om jag också var ”en sån där”. Jag svarade då att jag demonstrerade för alla människors lika värde, precis som jag har demonstrerat mot krig och rasism tidigare. Uppenbarligen ansåg de att det var konstigt att jag gick just där, som om det var skillnad på sexuell läggning och andra diskrimineringsgrunder.Kjellman fick också applåder då han sade, efter att Sahlin svarat på några av hans frågor, att det var sånt som gjorde honom till ”nästan Sosse”.
Jag talade med en av initiativtagarna, Ingrid Rudin, efteråt och vi var rörande överens om att vi måste tänka nytt för att attrahera nya väljare. Torgmöten och traditionella valstugor är för de närmast sörjande. Vem lyssnar eller kommer fram och ställer frågor? Vem vill dricka sunkigt termoskaffe?
Bättre är då att be en café- eller krogägare att få uppehålla sig i deras lokaler en timme och i gengäld bjuda kaffesugna på en latte och ett politiskt samtal.
Jag när, sedan en tid tillbaka, en dröm att ha en espressovagn utanför tunnelbanan, där morgonpendlare har möjlighet att få en gratis espresso, latte eller cappuccino. På pappersmuggen står det några rader med vad vi Socialdemokrater (alternativt vi Rödgröna) vill göra. Espressovagnen är ena dagen i Farsta och andra dagen i Rinkeby. Det skulle vara betydligt mer effektivt än som nu, blockera tunnelbaneingången för stressade pendlare och kränga flygblad som i bästa fall ögnas igenom, men som många gånger hamnar i papperskorgen eller på marken.
[Under strecket]
Lästips: Eva Franchells ledare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar