Bekännelse

Jag förstår att Tokmoderaten är besviken idag. SVT:s nyhet, som briserade strax efter elva idag, hade rubriken Öppen splittring i regeringen och därefter hakade bloggare och gammelmedia på (i skrivandets stund toppar nyheten knuff). Jag förstår att försvarsminister Sten Tolgfors är förbannad (och det med rätta) på sin allianskollega Jan Björklund. Vad Björklund tänker och tycker efter sin debattartikel kan jag bara spekulera i.

Om jag inte missminner mig har Björklund gjort, förutom politisk karriär, även en militär karriär och rätta mig gärna, men jag tror att han hade den militära graden kapten (eller är det major?). Är måhända Björklund missnöjd med sin ministerpost som utbildningsminister? Aspirerar han på Tolgfors ministerpost? Har Björklund fått skit för alliansens försvarspolitik av sina lumparpolare och måste därför agera (trots att han är medskyldig)?

Utspelet skadar alliansen, men det skadar också Folkpartiet. Det går inte, som i Björklunds fall, komma överens i frågor och sedan göra utspel som går stick i stäv med överenskommelserna. Trovärdigheten haltar då betänkligt. Alliansregeringen har ett kollektivt ansvar och det måste Björklund leva med... Björklund är inte fem år gammal och han borde ha lämnat sandlådan för en si så där 40 år sedan. Den Moderate bloggaren Kent Persson skriver ett läsvärt inlägg om saken - men har glömt en sak - hädanefter blir det svårt för borgarna att hävda att de Rödgröna är oeniga, splittrade et cetera.

Alliansen vill gärna hävda att de är så rörande eniga. Fyra partier som är "rörande eniga" - det kan vi väljare inte riktigt köpa. Ta bara kärnkraften som exempel, där alliansen skjuter upp beslutet om kärnkraften eftersom de är livrädda för att några av deras egna tänker gå emot allianslinjen. Ett annat exempel är könsneutrala äktenskap, då regeringen inte ens kunde leverera en proposition, utan frågan fick avgöras i riksdagen.

Ja, jag bekänner, likt Karin Boye, att även vi Rödgröna är oeniga ibland. Vi är tre olika partier som har valt att samarbeta - det kan liknas vid polygamt förhållande och betänk då att det är svårt att enas, även i ett äktenskap/förhållande som endast består av två personer, men hellre tillsammans med någon man älskar (och som ibland kan vara envis, jobbig, tjatig, omöjligt et cetera), än att vara ensam. Tillsammans är man aldrig ensam.

Alliansen består av fyra partier och också de har valt att samarbeta - klart som korvspad att de inte är eniga i alla frågor. Utåt sett är de dock "rörande ense", men bakom kulisserna... då tror jag nog det är en annan femma. Jag önskade att jag var en fluga på väggen, när de fyra partiledarna sammanträder. Så snälla alliansföreträdare, sluta tjata om att ni är så förbaskat eniga hela tiden. Det är inte trovärdigt. Det vet alla som har varit eller är i ett förhållande.

Jag avslutar inlägget med dikten Bekännelse av Karin Boye:

Passar inte till upprorsman
och tvangs ändå bli det.
Varför är inte mitt öde privat?
Varför rotar jag i det?
Eller, om jag nu måste slåss,
varför sker det med plåga?
Varför inte med klingande spel,
när sist jag tvingas våga?

Blod av mitt blod, ni som dömt mig hårt
och mig i skam förskjutit,
nog kände jag, då jag slungades ut,
att mot ett helt jag brutit,
kände en helig gemenskap
bakom de dömande orden,
visste med ångest: ni är jag --
och böjdes ner mot jorden.

Men där jag låg och trodde mig stum,
hörde jag mörkret kvida.
Själar ur samma kvalens rum
andades vid min sida.
Jag hörde mitt eget rop om hjälp
ur öde öknar stiga,
visste med ångest: jag är ni --
och kunde inte tiga.

Feg, feg, trefalt feg
måste jag ändå fäkta,
slås till jorden och resa mig upp
med alla nerver bräckta,
måste känna som brännjärn
de obönhörligas domar --
och lyda och lyda en svidande eld,
som fram ur mörkret blommar.

Läs även Johan Westerholms, Johan Ulvenlövs Martin Mobergs och Kristians Krassmans inlägg på samma tema. Alliansfritt Sverige riktigt frossar i allianssprickan (av förståeliga skäl).