[Recension] På väg mot jämlikhet

I helgen fick jag Wanja Lundby-Wedins bok På väg mot jämlikhet, som enligt Lundby-Wedin ska ses som ett avstamp. Den har inte kommit till för att profilera mig, utan för att visa hur lätt det är att tappa styråran i politiken, säger hon i en intervju. På grund av tidsbrist har jag inte hunnit läsa boken och därmed lämnar jag över recensionen av boken till min partikamrat Anders Eriksson. Recensionen är tidigare publicerad i tidningen Broderskap (nr. 49-50 2009) och jag hoppas inte att Broderskapet misstycker att jag lägger ut recensionen även här på bloggen. Här kommer i varje fall Anders Erikssons recension:
-
Känslan när jag lägger ifrån mig Wanja Lundby-Wedins bok På väg mot jämlikhet, är att jag fortfarande inte vet vad det är för bok hon skrivit. Eller varför hon skrivit den.

Som bokens titel antyder är, i alla fall delar av, den ett principiellt försvar av en politik för jämlikhet och för generell välfärd. I bokens inledande kapitel konstaterar författaren att det finns ”inget så omfördelande över livet och mellan individer som den generella välfärden”. Därefter tar hon med läsaren på en resa genom sitt eget liv och sin egen uppväxt, som hon själv kallar att hon är ett ”barn av välfärden”. Hon skriver om välfärdsbyggets och rekordårens framtids- och utvecklingsoptimism, samtidigt som hon drar paralleller till dagens utveckling inte minst under den borgerliga regeringen.

Så här långt är boken bra och intressant. Som den första kvinnan som LO:s ordförande är Wanja Lundby-Wedin historisk. Det finns ett intresse för att ta del av hur hon själv beskriver sitt liv och sin facklig-politiska karriär. Hon beskriver hur kraftfullt motståndet var i den då mansdominerade LO-ledningen mot att jämställa kön med klass och att över huvud taget säga att arbetarkvinnor hade en strukturellt annorlunda situation än arbetarmän. För att inte tala om när Lundby-Wedin och andra började lyfta andra former av diskriminering.

Men det här är inte en självbiografi, eller ens en politisk biografi. Och det är ungefär här boken börjar tappa mig. Bokens stora problem är att den spretar, att den behandlar allt för många områden utan något direkt djup. Den spänner från lokalt till europeiskt, från nationellt till globalt. Det som hade kunnat bli en intressant självbiografi, ett inlägg i diskussionen kring fackföreningsrörelsens framtid eller ett principiellt försvar av den svenska modellen, landar i att kännas som en programförklaring. Den hade lyfts av en ordentlig fundering kring varför den skrivs och vilka som ska läsa den.
-
Fler som har recenserat boken: GP, Kommunalarbetaren
AiP