[Recension] Hopsnackat - folkrörelse på arbetsplatsen

Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat till Frances Tuuloskorpi då hon berättat om Folkrörelselinjen - hur man samlar den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Senast var i våras då min fackklubb för brevbärare på Posten bjöd in Tuuloskorpi till att prata på en ombudskonferens där vi skulle planera en gemensam aktion på våra arbetplatser i klubbområdet i Södra Stockholm. Tuuloskorpi är väldigt inspirerande att lyssna på och hon har många tips på bra strategier för att få med sig alla på arbetsplatsen, även de timanställda vikarierna som lätt glöms bort i sådana sammanhang. Tuuloskorpi är noga med att hela tiden påminna om folkrörelsens perspektiv:

Om de som står längst bak kommer i rörelse, så driver de alla andra framför sig.

Förra året recenserade HBT-sossen antologin Efter ett kvartssekel av nederlag, i vilken Tuuloskorpi är en av de deltagande författarna. Nu har hon samlat ihop material till en egen antologi, Hopsnackat. Boken är första delen i en planerad serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen, och är en antologi med 35 berättelser om på lokal facklig kamp på olika typer av arbetsplatser. Det är anonyma berättelser om kollektiva aktioner i allt från restaurangkök, sopåkerier och bilfabriker till den fantastiska berättelsen om de anställda på en bingosite. De hade aldrig träffat varandra utom på nätet, den fackliga traditionen var lika med noll, och de lyckades ändå gemensamt agera mot arbetsgivaren så att de allihop fick upp sin lön.

Min favorit är historien om storköket där chefen ändrade rutinerna för hur personalen skulle packa maten utan att lyssna på argumenten från de som utförde arbetet om att det faktiskt inte fungerade att jobba på det nya sättet. Chefen menade då helt enkelt att de skulle jobba snabbare. Personalen kom gemensamt överens om att de skulle lyda chefens order om tillvägagångssätt till punkt och pricka, vilket fick till följd att allting blev väldigt försenat och chaufförer och dagispersonal som väntade på sina leveranser dök upp och frågade vad som pågick. Chefen kom in och skrek "Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!" Jag undrar när, om någonsin, den chefen insåg att det faktiskt var sig själv han kritiserade i sitt utbrott? Historien slutar med att personalen fick återgå till sina gamla, fungerande rutiner.

Förutom berättelser om kollektiva aktioner gentemot arbetsgivaren innehåller antologin även flera bra tips på lokal facklig verksamhet för att fånga upp medlemmarnas frågor och åsikter. Ett exempel är fackstugan, där personer från klubbstyrelsen på utsatta timmar sitter i fikarummet och lyssnar på vad medlemmarna har att säga och diskuterar aktuella frågor. Ett annat exempel kommer från en brödfabrik där alla medlemmar turas om att vara kontaktombud en månad i taget. Gränserna mellan förtroendevald och "vanlig" medlem suddas ut och istället blir alla fackligt aktiva när hela arbetsplatsen flyttar in i facklokalen.

Jag noterar även med glädje att min favoritpoet för tillfället, Jenny Wrangborg, bidragit till antologin med dikten Beslutet.

Med jämna mellanrum håller jag medlemsutbildningar om fackets grunder samt grundutbildning för nya förtroendevalda. En åsikt som vi ofta får höra är att facket är dåliga på att berätta vad vi gör och när vi har lyckats få igenom något. Medlemmarna behöver få veta vad facket gör. Den här boken är full av sådana berättelser som fungerar som inspiration för det lokala fackliga arbetet så att vi därute kan skapa våra egna berättelser.

Hopsnackat är en enda lång uppvisning i fackföreningsrörelsens gamla motto: Förenade vi stå - söndrade vi falla! Jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha tips och inspiration för hur ni kan utveckla den fackliga verksamheten lokalt ute på arbetsplatserna.

LO-tidningen har recenserat boken här.

Åsa Einerstam

Staffan Lindström - en nätrot bland många

Staffan Lindström började blogga i april i år, men har, på denna korta tid, utvecklats till en riktigt bra bloggare. Jag erkänner att jag är dålig på och länka (jag har blivit ännu sämre i och med att min nuvarande blogger) och därför tillägnar jag Lindström ett eget inlägg och hoppas att fler upptäcker hans blogg Jämlikhetsanden.

Bloggens namn kommer från boken Jämlikhetsanden. I bloggens banner (se ovan) finns min andra favorit bland Första maj-märken - Ökad jämlikhet. Min absoluta favorit är Anna Lindh-märket.

Här presenterar Staffan Lindström sig själv.

Lindström är en nätrot bland många. I skrivandets stund är vi över 600 bloggare i det progressiva nätverket NetRoots. Sedan i januari 2010 har bloggare i nätverket postat över 38 000 inlägg. Med andra ord är vi en politisk kraft att räkna med.

Allmänna motionstiden

Allmänna motionstiden är över för denna gång och riksdagsledamöterna kan andas ut. Totalt 3200 motioner har lämnats in och riksdagsledamöterna har motionerat om allt mellan himmel och jord. En moderat motion handlar till exempel om Jantelagen. Två kristdemokrater vill ha utökat vårdnadsbidrag (suprise). En sossemotion handlar om att minska byråkratin vid hanteringen av björnkött. Ja, det finns en och annan motion som jag lyfter båda ögonbrynen åt.

Förra året skrev SvD att motioner dränker riksdagen:

Partiernas ledningar i riksdagen vill inget hellre än att få ned antalet motioner. De anser att systemet gått över styr. Motionerna hotar att dränka riksdagsarbetet. Motionsfloden är den samma trots att riksdagen har fått fler och fler arbetsuppgifter. [...] Anledningen är att motionsbehandlingen är tidskrävande. Att skriva motionerna är den lilla uppgiften. Sedan ska de malas genom riksdagens kvarnar, men all den pappersexercis och sammanträdestid som
krävs. Ett sätt att försöka lätta på trycket är att bunta ihop ett stort antal motioner och "slakta" dem, det vill säga avvisa alla på en gång.

Den 1 december är det sista dagen att komma in med motioner till Stockholms arbetarekommuns årsmöte 9-10 april 2011. För två år sedan, skrev jag en motion om surrogatmödraskap, som nådde ända till Socialdemokraternas Jobbkongress. Min motion resulterade i att mitt parti nu vill tillsätta en utredning. Något som Carina Hägg inte talade om i Kvällsöppet med Ekdal. Jag blir förbannad på folk som tycker sig vara större än sitt parti.

Via Opinonsbloggen/Expressen hittar jag bloggen Motionsfloden och finner underhållande läsning.

Foto: Holger Staffansson

Kurragömma

Arbetarrörelsens tankesmedja har gett ut ytterligare en snabbanalys med titeln Regeringen gömmer undan de arbetslösa i konstlade åtgärder.

Regeringen slår sig för bröstet och hävdar att fler har fått arbete medelst högerns jobbpolitik. En grupp som definitivt har fått arbete är jobbcoacherna. Att gömma undan människor i arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller som i en förvaring i väntan på... det är, i mina ögon, en mycket ineffektiv arbetsmarknadspolitik. Vi vill ha jobb, inte jobbcoacher.

På samma tema: Martin Moberg

Torsdagsmys och fredagsmys med Lena Philipsson

Alldeles strax ska jag byta om till väktaruniform och bege mig till Berwaldhallen för att sitta i den minimala vaktkuren några timmar. Det är samma procedur i morgon kväll.

I mitt inlägg Anställningsnummer 2997 berättar jag om baksidorna med jobbet som vakt, men det finns naturligtvis fördelar med jobbet. Att arbeta när Berwaldhallen har konserter är en sådan fördel (en annan är att jag kan läsa böcker och skriva när det är lugnt).

I kväll och i morgon spelar Lena Philipsson tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester. Ni som känner mig, vet att jag inte är någon schlagerflata, eller rättare sagt - jag har inte kommit ut ur schlagergarderoben ännu. Dock hyser jag den största respekt för Lena Philipsson. Hon har varit med länge på den svenska scenen och jag har faktiskt en favorit med Lena Philipsson och det är denna:



Och vet ni vad det bästa med vaktpassen i Berwaldhallen är? Vi får använda internet (och jag kan därmed blogga).

Foto: Anna-Lena Ahlström

Åsa och jag är inte ensamma

Foto: Jon Voss/QX

Det var inte bara Åsa och jag som valde att gifta oss, efter det att lagen om könsneutrala äktenskap trädde i kraft. Första året vigdes 142 samkönade par, rapporterar Sveriges Radio.

Tidigare inlägg (endast ett axplock): Äktenskap populärare bland flator, Tack!, Första maj - idag gifter vi oss!

Det finns inga gratisluncher

Idag är jag och Thomas Hartman rörande eniga. Hartmans inlägg Arkelstens resa – vad är problemet?, handlar om det som nu debatteras flitigt i nätverksbaserad media och i gammelmedia, nämligen Sofia Arkelsten. Vi vet alla att det inte finns några gratisluncher. Politikerveckan i Almedalen är ett exempel på "gratisluncher". Politiker och journalister dricker och äter gott på lobbyisters bekostnad. På presskonferenser frossar journalister och fotografer i wraps och vin.

Ja, i eftertankens kranka blekhet, kunde ju Arkelsten (via Riksdagens generösa pott för resor) betalat resan själv - men nu gjorde hon inte det. Ska hon avgå på grund av Shells bjudresa? Nej, det anser inte jag.

Stockholms Handelskammaren har sedan början av 2009 anordnat bloggträffar. Jag har varit på några av dessa träffar. Där har jag mött andra bloggare, företrädare för Handelskammaren och inbjudna gäster. Vi har blivit bjudna på mat och dryck. 4 november anordnar Handelskammaren återigen en bloggträff. Saxat från inbjudan:

Vi skulle kunna ha så många fler spännande företag, entreprenörer som skulle kunna skapa tjänster som vi andra kan använda till att kanske hitta bättre, komma fram snabbare eller få veta mer precist hur vädret blir i kvarteret i morgon. Det handlar om myndigheternas datakällor och vår tillgång till dem. Sverige har unika förutsättningar för ett digitalt entreprenörskap. Ändå släpar vi efter.

Myndigheterna sitter på en massa information som de samlat på sig med skattemedel. Dessa data ska vara tillgänglig för oss alla. Men är det verklighet? Släpper myndigheterna ifrån sig sina data? Nästa bloggarträff diskuterar vi just detta - möjligheterna med tillgång till offentliga data.

För mig som bloggare är ämnet, som kommer att avhandlas, oerhört intressant. Ska jag avstå från att gå dit? Ska jag gå dit och avstå från den mat och dryck som Handelskammaren bjuder på? Det finns inga gratisluncher. Så länge vi är medvetna om detta kan lobbyister bjuda på resor, mat, dryck och presenter så att det står härliga till.

Kanske jag skriver ett inlägg eller två om Handelskammarens bloggträff, men det innebär inte att jag har blivit köpt av Handelskammaren. Så billig är jag inte och jag tror inte heller att Arkelsten är så billig att hon låter sig köpas av en resa.

Andra som skriver:

DN (Henrik Berggren), Ann-Sofie Wågström, Martin Moberg, Peter Andersson, Nemokrati, Thomas Böhlmark , Fredrik Antonsson, Krassman, Rosmarie Södergren, Annika Högberg, Johan Westerholm, AB, AB2, Ex, SvD, DN, DN2

Sex & Samtycke

Sex utan samtycke kan bli ett lagbrott, rapporterar Sveriges Radio:

Det behövs dels för att markera betydelsen, men också för att täppa till viss brister som finns i lagen - att man har situationer där man har ett brottsoffer som reagerar helt med passivitet, det som i forskningen har kallats "frozen fright". Man blir alltså så rädd att man inte gör något motstånd över huvud taget. Gärningsmannen behöver inte använda våld och man kan inte heller säga att det är något utnyttjande, säger utredaren Nils Petter Ekdahl.

Jag har drivit denna fråga en längre tid här på bloggen (se nedan) och nu kan alltså en lagändring bli verklig, men de som tror att lagändringen i praktiken kommer att innebära det vi ser i filmen ovan - tänk om.

Tidigare inlägg (endast ett axplock): Sex & samtycke, Samtyckeskrav istället för tvångskrav i sexualbrottslagen?,Den sexuella integriteten måste skyddas, Lagens och domarnas syn på våldtäkt är förlegad, Gästbloggare Mikaela Persson (MP): Det är dags att införa samtyckeslag!

S behöver en blodtransfusion

Utdrag ur Eric Sundströms näst sista ledare i AiP:

Krismedvetenheten inom S är under all kritik. Vi mötte väljarna med samma politik och samma företrädare två val i rad. Vi förlorade båda gångerna. Den förnyelse som skedde efter valet 2006 var defensiv och gick ut på att täta uppenbara hål (skolpolitik, fastighets- och förmögenhetsskatt, förlorat stöd bland pensionärer och tjänstemän). Resultatet blev att S utkämpade en ny strid 2010 med de gamla soldaterna i samma terräng.

Det har gått över en månad sedan valförlusten och jag oroar mig för mitt parti Socialdemokraterna. Partiledare Mona Sahlin tillsatte snabbt en kriskommission med fyra arbetsgrupper (fördelade på 52 personer). Några bloggare inom nätverket NetRoots (inklusive jag) skrev då en debattartikel i Aftonbladet (bortse dock från rubriken på artikeln, då den är missvisande). Saxat från artikeln:

När sedan kriskommissionens medlemmar presenterades den 8 oktober stillades inte denna oro. Vår oro och vår angelägenhet baseras på att kriskommissionens storlek och sammansättning ger intryck av att gå dagens interna maktbalans till mötes. En maktbalans där storstads- eller högerorienterade grupperingar måste balanseras både mot de som förespråkar en tydligare vänsterorientering samt andra intressen som industrifacken, offentliganställda med mera för att nämna några exempel.

Därför startade vi den Öppna kriskommissionen och efter att ha läst Jytte Gutelands artikel i Aftonbladet, vet jag att vi nätrötter gjorde rätt. För det är precis som Johan Westerholm skriver i sitt inlägg Socialdemokratisk förnyelse: Mot vitalisering eller mot avgrunden:

Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.

Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.

Westerholm och jag är rörande eniga. Socialdemokraterna behöver dringend en blodtransfusion, men det är inte i första hand SSU-blod som skall bidra till denna fusion.

Många sossar har börjat sin politiska bana i Unga Örnar, gått vidare till SSU, pluggat statsvetenskap och nationalekonomi på universitetet (då hon/hen/han eventuellt varit med i S-studenter) och därefter blivit förtroendevalda alternativt politiska tjänstemän inom S. Politiska broilers, som umgås med varandra, är gifta med varandra och har politiken som yrke - i vilken verklighet lever de?

Förnyelse handlar således inte alltid om föryngring, om vi med föryngring menar att partiet hämtar "nytt" blod enbart från SSU. Det finns många som inte är födda inom rörelsen, men som anslutit sig senare. Såväl Westerholm som jag blev medlemmar i partiet så sent som 2006. Vi har andra erfarenheter och andra meriter än många av våra partikamrater. Å ena sidan är vi inte så unga längre, men å andra sidan har Sahlin sagt: Bara det att jag själv tillhör de yngre i partiet säger en del (Sahlin är 50+).

Till syvende och sist anser jag att det dags för Socialdemokraterna att införa tidsbegränsade uppdrag. Är det rimligt att kunna sitta hur många år som helst på en politisk post? Jag är övertygad om att ju längre man sitter, desto mer blir man beroende av politiken som yrke. Ska politik vara ett yrke?

Stjärnor utan svindel

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

(Ur Violetta skymningar av Edith Södergran)

Aftonbladet har fått förstärkning i och med tillsättningen av Karin Pettersson som nu innehar titeln politisk chefredaktör. Pettersson har redan hunnit sätta avtryck på ledarsidan, senast idag med ledaren Säg att det är slut Sahlin. Pettersson vill, precis som många inom de Rödgröna (även jag, som nämner detta i min valanalys), att Socialdemokraterna trycker på "pausknappen" vad beträffar samarbetet med V och MP.

Aftonbladets ledarkrönikörer består av idel vassa pennor och jag är stolt över att ytterligare en stark kvinna får ta plats i tidningen. Jag har naturligtvis mina favoritkrönikörer: Åsa Petersen, Katrine Kielos, Eva Franchell och nu även Karin Pettersson. I detta röda sammanhang måste jag också nämna Nisha Besara på Dagens Arena. Vad har då våra politiska motståndare att komma med?

Sedan Maria Abrahamsson lämnade SvD till förmån för riksdagen, finns endast en vass penna kvar bland SvD:s ledarskribenter och det är Sanna Rayman. Expressen har sin Anna Dahlberg. DN:s ledare? Kvinnorna lyser med sin frånvaro på DN.

Kvinnorna ovan har dock fått konkurrens i och med bloggarna. Det finns faktiskt en och annan kvinna som bloggar om politik och inte mode. Den politiska bloggosfären domineras dock av män (så även det progressiva nätverket NetRoots), vilket bland annat Karin Bergh har skrivit om.

Starka kvinnor inom den politiska bloggosfären hittar vi bland annat på Rebellabloggen. På bloggen skriver några unga S-kvinnor som är aktiva i föreningen Rebella. Jag vill varmt rekommendera inlägget Rebellarapport om socialdemokratins framtid – sammanfattningen.

En blogg som jag har fått upp ögonen för på senare tid är Min politiska sida. Bakom bloggens namn döljer sig socialdemokraten Annika Högberg och om någon, mot all förmodan, har missat bloggen Storstad (Marika Lindgren Åsbrink), är det hög tid att börja följa denna. Lindgren Åsbrink skriver sparsamt, men när hon väl gör det, gör hon det med besked (senast idag med inlägget Det borgerliga bidragssamhället).

Jag kan lista fler kvinnor som bloggar om politik, men ni vet vilka ni är. Vad jag vill ha sagt är att mitt hjärta sväller av stolthet över dessa krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, de djupaste röda, tigerfläckar, spända strängar - stjärnor utan svindel! Jag vill se ännu fler kvinnor som skriver om politik och samhälle.

Anställningsnummer 2997

Jag har till och från jobbat i bevakningsbranschen i 10 år. År 2000 fanns det jobb i överflöd. Det var inte ovanligt att jag jobbade 220 timmar en månad. Större delen av dessa 10 år har jag dock varit heltidsanställd. En heltidsanställning är guld värd i denna bransch.

Många av mina kollegor jobbar just som behovare eller har en ”fast rad”, vilket innebär att de är garanterade ett visst antal timmar i månaden. 100-timmarsanställning finns. De som jobbar 100 timmar i månaden (eller mindre), jagar naturligtvis fler timmar. Några av mina kollegor, som är anställda på 100 timmar, jobbar oftast en heltid i månaden (eller ännu mer), ändock får de ingen heltidsanställning. Behovare är billigare än heltidsanställda (och har heller inte samma rättigheter som en heltidsanställd).

Många av mina yngre kollegor är nöjda med sin situation. Om man, som behovare, jobbar 220 timmar i månaden (+ ”svart i dörren”) får en 20-åring ganska mycket i plånboken. Förstår de inte vikten av en heltidsanställning? Få av dessa är med i facket eller betalar in till a-kassan (ännu färre engagerar sig fackligt). Många röstar på Moderaterna (och jag förstår inte varför).

Väldigt få vet vilka rättigheter de har som arbetstagare. Facket som organiserar väktare, Transport, lider av moment 22. Många av mina kollegor tycker att facket är svagt och inte hjälper medlemmen när denna behöver hjälp (därför vill de inte vara med). Inte ens jag föregår med gott exempel och är med i Transport (jag är numer ”felorganiserad” i Handels). Att vara facklig innebär i bevakningsbranschen att väktaren är ”besvärlig”. Han eller hon ses inte med blida ögon av cheferna/ledningen och det kan vidare försvåra för arbetstagaren att få en schysst anställning.

I över ett års tid har även jag jobbat endast 50 procent och fått känna på hur det är att jaga timmar. När planeringen ringer och erbjuder extratimmar, är det sällan någon säger nej, hur få timmar det än rör sig om. Ringer de och erbjuder mig ett jobb från klockan 18:30-21:00 på torsdag säger jag glatt ja. Om man, mot förmodan, säger nej, finns risken att telefonsamtalen från planeringen upphör.

Personer som aldrig har jobbat i bevakningsbranschen har, av naturliga orsaker, svårt att sätta sig in i hur det är att arbeta som vakt. Vi talar ofta om långa pass. Det klassiska väktarpasset är 7-19, det finns arbetspass som är upp till 14 timmar långa. Många jobbar skift.

Det är ett uniformsyrke, vilket innebär att mycket har bevakningsbranschen hämtat från det militära. För några veckor sedan fick vi till exempel en bevakningsorder som listade de hemsidor vi fick gå ut på när vi är i företagets tjänst. Om vi råkar hamna på ”fel” sida, skall en väktarrapport skickas till företaget. Om någon blir påkommen att surfa på ”fel” sidor ”vidtages disciplinära åtgärder”.

På vissa objekt (läs arbetsställe) har väktaren inte möjlighet att gå på toaletten när denna vill. Att ta emot samtal och ringa samtal är begränsat. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag åt lunch med en kompis. Att gå iväg till en restaurang kräver noggrann planering. På många objekt är lunchrasten 30 minuter lång (eller snarare kort). Där jag nu jobbar, har jag ”lyxen” att ha en hel timme, men vad göra på denna timme? Jag hinner inte byta om till civila kläder, ta mig till en lunchrestaurang, stå och köa för att få min mat, äta den och därefter byta tillbaka till uniform. När jag får min lunch, beror på var jag jobbar. På ett ställe får jag min lunchrast redan 10:40 och på ett annat ställe får jag den 14:00.

Om jag har arbetstid 07-17 i en reception, innebär det att jag skall vara ombytt och klar innan 07:00. Receptionen öppnar prick 07:00 och därför skall även datorer med besökssystem, budhanteringsprogram, bokningsprogram et cetera vara igång. Klockan 17 stänger receptionen, men jag måste då återigen använda obetald tid till att stänga av datorer med mera. Jag får inte heller betalt när jag måste till bevakningsföretagets kontor för att lämna in utslitna uniformspersedlar och hämta nya.

Det som så fint kallas personalvård existerar knappt inom bevakningsbranschen. Jag är inte Alexandra. Jag är mitt anställningsnummer. Jag har lite (läs inget) inflytande på min arbetssituation.

Trots lagar om arbetsrätt, arbetsmiljö, medbestämmandelag, LAS … så är bevakningsbranschen rena rama vilda västern. Det går att trixa med timmar, det går, som arbetsgivare, att komma undan lagar om arbetsmiljö. Om en väktare är ”obekväm” går det alltid att placera väktaren på ”straffkommendering”, en kommendering som i nio fall av 10 leder till att väktaren säger upp sig frivilligt.

Under tiden som jag skrev detta inlägg, gick jag till Arbetsförmedlingens hemsida och såg en rekryteringsfilm för just yrket väktare. En film där jag innehar huvudrollen. Jag log när jag såg filmen. Vad ung och naiv jag var då. Jag hade just avancerat till gruppledare och min driftchef sade att nästa steg på karriärstegen var platschef.

Så mycket vatten som har flutit under broarna sedan filmen spelades in för nio år sedan. Mycket har hänt, mycket har förändrats. Min karriär inom bevakningsbranschen fick ett abrupt slut på grund av en sjukskrivning, jag bytte objekt, jag bytte bevakningsföretag, min chef placerade mig på en straffkommendering (jag vägrade sluta frivilligt och han gav då upp och placerade mig på ett bra objekt), jag sade upp mig från min heltid, för att kunna jobba deltid som ombudskvinna på S-kvinnor och trodde jag skulle kunna göra karriär inom Socialdemokraterna (men det gick ju si så där). Nu är jag anställd på halvtid, med anställningsnummer 2997.

Jag kan skriva ännu mer om hur det är att jobba i bevakningsbranschen, men jag avslutar här med dikten Jag är människa av Jenny Wrangborg:

jag är också människa
jag behöver mat på bordet
ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods
jag är människa mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och
kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt
att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken
hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig
hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar
delar ut er post
tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar
halkar på oljiga golv
lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar
för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
.
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en
snabbare modell
för jag är ingen maskin
.
jag är människa
jag är så nära

Läs även HBT-sossens inlägg Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti .
Rapporten som jag hänvisar till i inlägget finns nu att läsa i sin helhet på Arbetarrörelsens Tankesmedja.

"Häng dem"

Bilden ovan visar framsidan på den ugandiska tidskriften Rolling Stone. En lista som pekar ut Ugandas 100 "top" homosexuella. Fotografier med tillhörande adresser och uppmaningen "häng dem". Efter tidningens uppmaning har minst fyra homosexuella män attackerats och många homosexuella har tvingats gömma sig.

Washington Post, QX

Foto: Stringer/AP Photo/Scanpix

Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti

Åsa Einerstam

Endast två arbetare i Moderaternas riksdagsgrupp och ändock hade M mage att i 2010 års valrörelse framställa sig som det enda arbetarpartiet. I en debattartikel i LO-tidningen skriver Kajsa Borgnäs bland annat:

Moderaternas försök att framställa sig som det nya (eller enda) arbetarpartiet är naturligtvis djupt ohederligt, men när de säger att det är ett parti ”för dem som arbetar”, inte för det goda arbetet, för full sysselsättning, för rätten till arbete eller något ditåt, utan just ”för dem som arbetar”, så är de rakt igenom ärliga.

Det nya eller enda arbetarpartiet ser inte till arbetarens bästa. Även om retoriken är ny, är politiken samma, gamla mörkblå politik. Det är arbetsgivarens väl och ve som är i fokus (på bekostnad av just arbetarna och deras lagstadgade rättigheter).

I morgon släpper Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten Regeringen undergräver anställningstryggheten. Rapporten kommer inte med något nytt, utan ska snarare ses som en sammanställning av regeringens angrepp på anställningsskyddet. Saxat från rapporten:

Efter den borgerliga regeringens makttillträde 2006 har reglerna för tidsbegränsade anställningar väsentligt förändrats, så att de i dag inte uppfyller det krav som EU ställer för att en sådan anställningsform inte ska missbrukas av arbetsgivare. Det är just tryggheten som har urholkats med Alliansens ändringar i LAS då arbetsgivare nu oinskränkt kan växla mellan olika visstidsanställningar.

För mig som arbetare är det stor skillnad på att ha en tidsbegränsad anställning istället för en tillsvidareanställning. Det kan medföra praktiska problem när jag till exempel ska ta ett lån eller gör uttag av semester, men i grunden handlar det ju om min trygghet.

Den mest otrygga anställningsformen är provanställningen, som kan sägas upp vid vilken tidpunkt som helst utan att arbetsgivaren behöver ange några objektiva skäl för detta. Självklart skall det finnas möjlighet för såväl arbetsgivare som arbetstagare att få en prövotid för såväl en ny anställd som ett nytt jobb. Sex månader är en rimlig tid att göra denna bedömning. Nu vill dock regeringen Reinfeldt förlänga provanställningen till 12 månader. Högerregeringen med "det enda arbetarpartiet" i spetsen vill dessutom att personer under 23 år ska ha något som regeringen kallar för lärlingsprovanställning som är upp till 18 månader. Varför? Behöver verkligen arbetsgivaren så lång tid på sig att bedöma om arbetstagaren är lämplig för jobbet eller inte?

Som om det inte vore nog med ovanstående, så vill regeringen Reinfeldt ändra regelverket beträffande tvist vid uppsägningar. Enligt dagens regler betalar arbetsgivaren lön till den uppsagda fram tills dess att tvisten prövats i domstol. Moderaterna vill ändra reglerna så att den uppsagda under denna process istället erhåller ersättning från a-kassa. Återigen går regeringen arbetsgivarens ärenden och arbetstagaren är den som blir lidande. Regeringen ger arbetsgivaren ekonomiska möjligheter att frångå kravet på saklig grund vid uppsägning, eftersom det inte kommer att kosta lika mycket att bryta mot detta. Mer pengar i kistan för arbetsgivaren.

I de fackliga medlemsutbildningarna får deltagarna lära sig något som kallas för de fem värnen mot marknadskrafterna:

Värn 1. Full sysselsättning
Värn 2. Aktiv arbetsmarknadspolitik
Värn 3. Hög arbetslöshetskassa
Värn 4. Ett starkt anställningsskydd
Värn 5. Rikstäckande kollektivavtal

Dessa värn är till för att löntagarna skall kunna hålla samman och inte tvingas bryta det fackliga löftet.

Detta inlägg handlar just om regeringens angrepp på värn 4. De som har trygga anställningar hotar inte det fackliga löftet. Dessa personer blir med regeringen Reinfeldts politik färre, vilket är precis vad regeringen vill. Ändringarna som Reinfeldt & Co. har gjort (och de ändringar som planeras) har bara ett syfte - att knäcka den svenska modellen.

Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti!


Åsa Einerstam, fackligt förtroendevald i SEKO
Alexandra Einerstam

[Uppdatering]
Ser i efterhand att Löntagarbloggen har skrivit ett inlägg som heter Instruktionsbok till hur man river ner fackliga värn - Del 1. Väl värt att läsa!

Tanksmedjans rapport i sin helhet.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Åsa Einerstam, Sofia Arkelsten och Alexandra Einerstam Stockholm Pride 2009

Jag är tillbaka efter en veckas sjukfrånvaro. Tänk vad mycket jag har missat på en vecka vad beträffar politiska händelser. Tillsammans med ett gäng andra från NetRoots har jag skrivit en debattartikel som blev publicerad i Aftonbladet i onsdags. Makthavare skriver om en het S-debatt inför öppen ridå. Jag älskar öppenhet! Några i partiet muttrar säkert, men det här är precis vad jag vill ha efter valförlusten - kärleksfulla kritiker. Därför fortsätter jag att vara just en kärleksfull kritiker and here it goes...

Vår kommunsekreterare i Stockholms AK, Tomas Rudin, har gått och blivit oppositionsborgarråd och nu börjar således den långa processen (som du kan läsa om här) att tillsätta en ny kommunsekreterare. Vi kan väl börja med att ändra namnet (hur många vet egentligen vad en kommunsekretare är)? Vidare håller jag med Sanna Rayman i hennes betraktelse. Den gäller inte bara för Socialdemokraterna i Stockholms stadshus utan för partiet i stort. Medan Moderaterna tillsätter min favoritmoderat, Sofia Arkelsten, som partisekreterare, behåller vi Ibrahim Baylan. I mitt inlägg Att förflytta är inte att förnya skriver jag mer om detta.

I morgon eller på måndag kommer jag och Åsa att publicera ett inlägg här på bloggen som handlar om hur "arbetarpartiet" saboterar för just arbetare. Detta med anledning av en rapport som Arbetarrörelsens Tankesmedja släpper på måndag.

Rubriken som jag har valt till detta inlägg kommer från Håkan Hellströms senaste skiva 2 steg från paradise (Tack Staffan Lindström för inspirationen). Man måste genom skam, man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva. Det kanske är så för mitt parti? Mitt parti måste kanske förlora två (i värsta fall tre) val innan det kan "leva" igen?

Idag ska jag och Åsa på lunchbio och se filmen The kids are alright. En film som har fått lysande recensioner (och som vi inte har haft tid att gå på förrän nu).

I Jan Björklunds skola

Hets är en svensk film från 1944 och handlar om en sadistisk latinlärare som går under öknamnet Caligula. När Jan Björklund gör än det ena, än det andra utspelet om den svenska skolan går mina tankar just till filmen Hets.

När jag gick i lågstadiet i Möklinta Kyrkby, inledde vår fröken Kerstin Ström alltid morgonen med att sätta sig vid pianot och spela en psalm och hela klassen sjöng med: Morgon mellan fjällen, Klara bäck och flod, Sorlande mot hällen, Sjungen: "Gud är god, Gud är god...

Vi var nog den sista klassen som började dagen med en psalm. Ström gick sedemera i pension, men jag misstänker starkt att Björklund längtar efter fröknar som Ström. Han längtar till en skola som is no more.

Skolverkets uppfattning är fortfarande att alla de fem stora världsreligionerna ska behandlas lika, och därför kör regeringen nu över myndigheten, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) till SvD.

När Björklund nu vill att kristendomen ska ha en särställning i skolan, känns det som en rejäl backlash. I Förordning om läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet står det uttryckligen att skolan ska vara icke-konfessionell. Det vill Björklund & Co. ändra på. Det här är bara början. To be continued...

Andra på samma tema: Expressen, Expressen2, DN, Peter Högberg, Johan Westerholm, Peter Johansson, Svensson, Martin Moberg

... och läs även Fredrik Janssons inlägg.

Jag vill vara en motvikt

Du som är politisk bloggare - vad tillför du, egentligen? Frågan ställs av Opassande i ett viktigt inlägg (som jag hoppas många vill diskutera i bloggosfären) och Kulturbloggen har redan hunnit ge sitt svar.

För ett tag sedan skrev Johan Ulvenlöv inlägget Vilket tomrum fyller Sveriges regeringsbloggare? Ett inlägg som upprörde känslor bland högerbloggare, men de siffror han presenterade i sitt inlägg, talar sitt tydliga språk:

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner

Jag är en del av ett progressivt nätverk som heter NetRoots. Vi vill vara en motvikt till högerns ekokammare och vi vill vidare sätta den politiska agendan. Tillsammans med John Avarosis skrev jag en debattartikel med rubriken Bloggarna är en maktfaktor – vad än politikerna säger. Jag tror fullt och fast på bloggen som politisk plattform. Det senaste exemplet såg vi i valrörelsen slutskede.

Medan vårt parti har startat valanalysgrupper (där ingen nätrot är representerad) har vi startat Netroots valanalyser. När vårt parti har skapat en kriskommission, bestående av 52 människor (där ingen nätrot är representerad), diskuterar vi inom vårt nätverk att skapa en skuggkommission.

Opassande skriver:

Frågan är om “politiska bloggosfären” har nåt existensberättigande alls, kan jag komma på mig själv med att tänka ibland. Politiska partier vill gärna använda oss som gratis valarbetare, det är ju klart.

Mindre klart trodde jag emellertid att det var att folk skulle ställa upp på det, så där
fick jag så jag teg. När jag ser mig omkring i sfären så är det faktiskt med lite skämmig rodnad på kinderna jag inser att flera faktiskt inte visade sig ha den ryggrad jag trott dem om.

Det är helt klart en ganska knepig balansgång. Lojalitet, grupptillhörighet, individualitet — allt ska försöka matchas, och inte sällan med ett heltidsarbete som inte har ett dugg med hobbyn “politik” att göra. Jag känner mig inte fördömande utan just generad — vi tar till lite stora ord emellanåt i sfären, jag upplever det som att vi inte riktigt lever som vi lär.

Vi leker ledare i ord men agerar följare i handling.

Visst finns det följare i handling, ja-sägare, gratis valarbetare, bloggare som klipper och klistrar in pressmeddelanden rakt av et cetera inom den politiska bloggosfären. Naturligtvis har de ett existensberättigande, precis som nätrebellerna. Vad jag, som politisk bloggare, tillför egentligen? Nu tänker jag vara kaxig: Jag är bland mångt och mycket kvinna, flata, vakt och arkeolog. Vidare är jag ingen homo politicus, utan gjorde mitt inträde i politiken så sent som 2006. Mina erfarenheter och mina perspektiv behövs i den politiska bloggosfären (och inte bara där).

[UPPDATERAT]
Erik Laakso bloggar också om Emmas inlägg, så även Hans Engnell och Anna Troberg.

"Död åt homosexuella"

Foto: Marko Drobnjakovic/Aftonbladet

Jag sitter och läser om pridefestivalen som gick av stapeln i Serbiens huvudstad Belgrad igår. Död åt homosexuella, skrek motståndare till Belgrad Pride. 140 skadades och 240 greps, enligt Amnesty. Nyhetsbyrån Reuters rapporterar att ambulanserna for i skytteltrafik genom Belgrads gator. Milena, en 36-årig flata, säger till Reuters:

Det är en skam för mig att marschera, att stå för vad jag är och att ha tusentals poliser som skyddar mig från hysteriska nationalister.

Hysteriska nationalister får mig att tänka på Sverigedemokraterna, som nu finns i vår riksdag. Läs därför mitt inlägg Don't Think of an Elephant!*. Detta hat - varifrån kommer det egentligen?

QX, SvD

Att förflytta är inte att förnya

Socialdemokraterna vill förnya sig, men vad vi hitintills har fått sett är snarare förflyttningar. Trist och tråkigt anser jag. Trist och tråkig tror jag även att extrakongressen blir. Varför tror jag det? Därför att jag kan bara gå till de ombud som Stockholms arbetarekommun skickade till Jobbkongressen förra året. Då skrev jag:

Några nya, unga, revolutionerande namn finns inte bland de 20 ombud som Stockholms AK skickar till partikongressen i höst. Medlemmarna i Stockholms AK går efter kända namn. Det är därför vi ser Jens Orback ("han med hästen"), Anna-Greta Leijon ("det gamla statsrådet"), Veronica Palm (Stockholms AK:s ordförande som faktiskt är yngst i sammanhanget *kors i taket*) och Nalin Pekgul("proffstyckaren i media" tillika Kvinnoförbundets ordförande) i toppen. Maj Britt Theorin (nummer sju på listan) gör sin 14:e (!) kongress i och med denna partikongress.

Att vara partiledare är i många och mycket ett ensamt jobb, eller som den före detta partiledaren, Göran Persson, uttryckte det: Alltid ensam, aldrig ensam. Jag har därför en viss förståelse att Mona Sahlin vill omge sig med sina närmaste vänner (Ibrahim Baylan, Thomas Bodström, Stefan Stern med flera). Mitt råd till Mona Sahlin är dock: Kill your darlings! Bloggen Creofant skriver bland annat:

"Kill your darlings" är ett råd de flesta skribenter, författare och journalister får. Det betyder i korthet att man måste våga ta bort det som är lysande men som förstör – eller inte bidrar till – helheten. Det är ett precis lika gott råd till alla oss som försöker effektivisera våra företag en systemstöttad process åt gången.

Kill your darlings. Våga ifrågasätta även dina favoriter bland lösningar i ljuset av den situation ni befinner er i – inte den ni befann er i när lösningen togs fram. Är de bra måste de tåla granskning, och även för sin tid lysande lösningar blir så småningom frånåkta av omständigheter som gör dem obsoleta. Det betyder inte att de alltid varit fel – bara att det är fel att försvara dem längre än nödvändigt. Vi måste emellertid våga förändra medan tid är.

Vad Creofant skriver, kan även appliceras på vårt parti. Därför önskar jag mindre förflyttningar och mer förnyelse.

Låt mig ge några exempel: Ibrahim Baylan är en toppensosse på alla sätt och vis, men jag anser inte att han passar som partisekretare. Ett tips är att byta ut Baylan mot till exempel Kajsa Borgnäs.

Stefan Stern, som verkar i det fördolda (i motsats till Per Schlingmann) borde bytas ut. Om Stern har jag skrivit om tidigare (här och här).

Thomas Östros står sig ganska slätt gentemot sin motståndare Anders Borg. Det vill Sahlin & Co. lösa genom att ge Östros en sidekick - Leif Pagrotsky. Hm... varför inte helt sonika byta ut Östros mot Marika Lindgren Åsbrink?

Ser vi till en av Socialdemokraternas sidoorganisationer, S-kvinnor, har Nalin Pekgul varit S-kvinnors ordförande i sju år. Hon gör sig väldigt bra i morgonsoffor och i debatter, där hon tycker och tänker, ofta efter eget huvud. Helt OK, om det inte vore för att hon just är ordförande för S-kvinnor och skall företräda sina medlemmar istället för sig själv. Som ordförande för S-kvinnor vill jag hellre se Gabriella Granditsky Svenson. För att använda Maria Abrahamssons egna ord: Gabriella Granditsky Svenson, en arg och välformulerad s-kvinna med glödande engagemang i tjejjourer, hade just dragit ner den längsta applåden.

Det finns många som kan bidra till Socialdemokraternas förnyelse. De förflyttningar vi ser just nu är inte förnyelse och handen på hjärtat - räcker det egentligen med att bara byta ut våra företrädare?

-

Kriskommissionen, som består av 52 personer, lämnar jag i detta inlägg därhän, men jag vill lova att jag har många åsikter om denna.

-

DN, SR, Aftonbladet, DN2, Aftonbladet2

Foto: Lena Dahlström/Socialdemokraterna

Generation Dum

På väg till tunnelbanan går jag och Åsa efter en ung kvinna som pratar högt i sin mobiltelefon:

Jag ska posta ett brev. Ett riktigt brev med frimärke. Till Gotland. Vilken låda ska jag lägga brevet i? Blå eller gul?

Personen tillhör uppenbarligen Generation Dum.

Just nu håller jag på och läser boken Generation Doof och jag hoppas innerligt att någon översätter den till svenska, eller ännu hellre skriver en liknande bok med exempel från Sverige. För Generation Dum är på frammarsch, inte bara i Tyskland utan även i Sverige.

Ungdomarna vill idag bli modebloggare eller CSI. Innebär det sistnämnda att de vill bli kriminaltekniker? De läser inga böcker (det har till och med gått så långt att de är stolta över att aldrig ha läst en bok), de är ointresserade av utbildning (men vill ändock ha ett välbetalt jobb), de kan inte stava, de vet inte vad huvudstaden heter i Norge, de vet inte skillnaden mellan romare och greker, om det gick att gå i pension efter skolan, skulle de med glädje göra det, de kan inte laga mat (utan går helst till Mc Donalds), politik är skittrist (varför ska man gå och rösta, när man kan sitta på ett café och snacka med sina vänner istället?), livet är till för att ha roligt (spela dataspel, festa, titta på Topmodel och hänga på facebook), mobilen är fastklistrad vid örat... exemplen är många för Generation Dum.

När alla vill dricka caffe latte och ingen vill jobba - hur ska det då gå med Sverige? Jag rekommenderar därför varmt boken Generation Doof. Något måste göras! Alla kan inte bli modebloggare eller fotomodeller.

Maktgalna moderater

Det lilla landet Sverige, med sina 9 373 379 miljoner invånare har, medelst regeringen Reinfeldt 2.0, fått Europas största regering. Det är skattebetalarna som får stå för kostnaden av utökningen av två statsråd (och en inofficiell propagandaminister vid namn Per Schlingmann).

Statsminister Fredrik Reinfeldt tjänar 140 000 kronor i månaden och statsråden tjänar 112 000 kronor i månaden. Varje statsråd har vidare ett entourage bestående av statssekreterare, sakkunniga och pressekreterare.

I och med regeringen Reinfeldt 2.0. stärker moderaterna sin dominans i Rosenbad. Kristdemokraten Mats Odell har fått sparken och nu huserar blott och bart moderater i finansdepartementet. Centerpartisten Åsa Torstensson har fått sparken som infrastrukturminister och nu innehar moderaten Catharina Elmsäter-Svärd denna post.

Elmsäter-Svärd var tidigare finanslandstingsråd i Stockholms landsting. Hon i sin tur är ansvarig för att skattebetalarna i Stockholm fått betala tiotals miljarder kronor mer för byggandet av sjukhuset Nya Karolinska, än vad som var nödvändigt.

Finanslandstingsrådsposten står nu vakant. Fredrik Reinfeldts fru, Filippa Reinfeldt, kan mycket väl överta posten efter Elmsäter-Svärd. Enligt SvD kommer makarna Reinfeldt därmed bilda en unik politisk maktkoncentration inom en familj och risken för jäv ökar.

Kristdemokraten Göran Hägglund bibehåller sin post som socialminister, men moderaten Ulf Kristersson har gått och blivit socialförsäkringsminister i regeringen Reinfeldt 2.0.

I och med utökningen av regeringen, bibehåller de små högerpartierna antalet statsrådsposter, men som ovan visats, har de berövats ett antal viktiga politikområden. Ingen av dessa små partier vill erkänna att de har förvandlats till knähundar. Maud Olofsson har varit alliansens trognaste terrier, men hennes parti har fått betala ett högt pris för denna lojalitiet.

Innan valet bestod Stockholms Stadshus av åtta borgarråd. Eftersom det gick bra för Centerpartiet i Stockholm, vill partiet också ha ett borgarråd. Inget annat borgerligt parti vill släppa på en borgarrådspost. Vad göra? Diskussioner har förts att utöka antalet borgarråd till nio. Precis som med utökningen av regeringen Reinfeldt 2.0, kommer det att kosta skattebetalarna miljoner kronor. Moderaternas maktambitioner blir därför en dyr affär för Sveriges skattebetalare.

På samma tema: Peter Andersson