Åsa Einerstam, Sofia Arkelsten och Alexandra Einerstam Stockholm Pride 2009Jag är tillbaka efter en veckas sjukfrånvaro. Tänk vad mycket jag har missat på en vecka vad beträffar politiska händelser. Tillsammans med ett gäng andra från NetRoots har jag skrivit en debattartikel som blev publicerad i Aftonbladet i onsdags. Makthavare skriver om en het S-debatt inför öppen ridå. Jag älskar öppenhet! Några i partiet muttrar säkert, men det här är precis vad jag vill ha efter valförlusten - kärleksfulla kritiker. Därför fortsätter jag att vara just en kärleksfull kritiker and here it goes...
Vår kommunsekreterare i Stockholms AK, Tomas Rudin, har gått och blivit oppositionsborgarråd och nu börjar således den långa processen (som du kan läsa om här) att tillsätta en ny kommunsekreterare. Vi kan väl börja med att ändra namnet (hur många vet egentligen vad en kommunsekretare är)? Vidare håller jag med Sanna Rayman i hennes betraktelse. Den gäller inte bara för Socialdemokraterna i Stockholms stadshus utan för partiet i stort. Medan Moderaterna tillsätter min favoritmoderat, Sofia Arkelsten, som partisekreterare, behåller vi Ibrahim Baylan. I mitt inlägg Att förflytta är inte att förnya skriver jag mer om detta.
I morgon eller på måndag kommer jag och Åsa att publicera ett inlägg här på bloggen som handlar om hur "arbetarpartiet" saboterar för just arbetare. Detta med anledning av en rapport som Arbetarrörelsens Tankesmedja släpper på måndag.
Rubriken som jag har valt till detta inlägg kommer från Håkan Hellströms senaste skiva 2 steg från paradise (Tack Staffan Lindström för inspirationen). Man måste genom skam, man måste genom drömmar, man måste dö några gånger innan man kan leva. Det kanske är så för mitt parti? Mitt parti måste kanske förlora två (i värsta fall tre) val innan det kan "leva" igen?
Idag ska jag och Åsa på lunchbio och se filmen The kids are alright. En film som har fått lysande recensioner (och som vi inte har haft tid att gå på förrän nu).
