Dags att gå till val

Det är ombudsval till Socialdemokraternas partikongress 2013. Jag fick hem röstkortet idag och har redan kryssat mina 22 kandidater. Jag är också nominerad till ombud och min presentation hittar ni här.

Vilka ombud som medlemmarna i Stockholms arbetarekommun skickade förra gången har jag skrivit om bland annat här. Nedan finner ni några andra inlägg som jag har skrivit om just ombudsval till kongressen.

Inga överraskningar. Bara trist och tråkigt

Åldersfördelningen på Stockholm AK:s ombud till partikongressen

Dorian Grays gelikar

Dagens citat

"Men socialdemokratisk politik måste vara mer än riskminimering. I dag ligger Carl Bildt och Urban Ahlin så nära varandra att det knappt går att få in ett finger emellan. Ahlin vill ha fortsatt vapenexport till Saudiarabien och försvarar Bildts agerande när det gäller de fängslade journalisterna i Etiopien. När Ahlin skickar ut ett pressmeddelande om domen mot Pussy riot handlar första meningen om vikten av att respektera kyrkorummet. Är detta socialdemokratisk utrikespolitik under Stefan Löfven?"

Karin Pettersson, Aftonbladets ledarsida

Idag är jag huligan

Där stod de - medlemmarna i Pussy Riot - i en bur. Belagda med handfängsel och behandlades som Most Wanted in Russia. De fick höra den långa domen läsas upp för dem. Sneda leenden.

En fällande dom. För huliganism.

Mina tankar går till Olof Palmes tal: Diktaturens kreatur.

Det här händer i Ryssland. Anno 2012.

Talande tystnad från vår utrikesminister Carl Bildt.

Idag (fredag 17/8) visar jag mitt stöd för Pussy Riot på Mynttorget. Klockan 17:00.

SR, Aftonbladet, SvD, Amnesty, GP, Martin Moberg

Tidigare inlägg: Pussy Riot

Dagens måsteläsning

Per Bauhn - Staten har inga egna pengar

Dagens citat

Etik i politiken är inte en dagslända som tas fram när det är för sent. Det etiska perspektivet måste vara närvarande i varje partiintern utbildning och urvalsprocess. Respekten för demokratin bygger på att våra folkvalda verkar i samma etiska landskap som det samhälle de är satta att styra. Det etiska samtalet måste återupprättas om vi ska kunna försvara demokratin.

Barbro Westerholm (FP) och Johan Westerholm i debattartikeln Återupprätta etiken i politiken

Borgen

Nu är det klart! Det blir en tredje (och avslutande!) säsong av den danska serien Borgen. Det är en tv-serie som vunnit prestigefulla priser i både Prix Italia och TV-festivalen i Monte Carlo och myxkwr välförtjänt bör tilläggas. Den är nämligen en av mina absoluta favorittv-serier!

The West Wing (svensk titel: Vita huset) gick i hela sju säsonger. Det genererade i 155 avsnitt. Att DR väljer att lägga ner Borgen efter endast tre säsonger är för mig oförklarligt. DR borde verkligen tänka om, speciellt efter denna amerikanska hyllning i Newsweek Magazine: Borgen: The Best TV Show You’ve Never Seen.

Kakan Hermanssons helgtips

(Klicka på bilden så blir den större)

Sverige behöver Pia Sundhage

OS 2012 skulle bli damfotbollens (kommer hädanefter kalla det för "d-fotboll") stora genombrott i Sverige (lagom till att Sverige står värd för EM nästa år), istället tror jag att det snarare blir tvärtom efter fiaskot i London (men glad om jag motbevisas). Våra fotbollskvinnor har tidigare varit betydligt mer framgångsrika än killarna: Ett VM-silver, två VM-brons, ett EM-guld,  tre EM-silver och ett EM-brons. Landslaget ligger fyra i FIFA-rankningen. D-fotbollslaget saknar dock OS-medalj och nu är det fyra år till nästa OS och något måste göras!

Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, skriver idag på ledarsidan (!) att Pia Sundhage måste komma hem och jag håller med henne. Någon kanske undrar vad en sådan krönika gör på ledarplats, men Pettersson gör helt rätt att dedikera en hel ledare till Sundhage och landslaget i d-fotboll för så viktigt är det.

Alva Nilsson (@Fotbollsflatan på twitter) tror inte att att Sundhage "kan trolla med knäna", men si det gör jag. Efter att ha sett Karin Hübinette intervjua Sundhage, kan jag till och med se henne som Sveriges nästa statsminister. Jag nöjer mig dock med att hon blir förbundskapten för landslaget.

Sundhage är fantastisk! Ikväll bänkar jag mig framför teven och hejar på USA.

P.S. Som ni säkert vet hejar jag på St.Pauli, men när det kommer till d-fotboll har jag en längre tid hejat på Djurgården. Nu har jag dock bytt lag. Till Tyresö FF och allt är Martas förtjänst.

PUSSY RIOT

De senaste dagarna har journalister och politiker haft fullt upp med båtfylla, Tillväxtverket och Annie Lööf. Nu är det dags för Pussy Riot, men det krävdes att Madonna uttalade sitt stöd. 

I Tyskland visar 121 parlamentariker sitt stöd. Jag har ännu inte sett något från svenska politiker. Carl Bildt har visst fullt upp med att kalla Lusjenko för "buse".

Free Pussy Riot!

SVT, SR, Amnesty USA, Johan Hilton, Lisa Magnusson och Martin Moberg

Tillbaka till studierna

Det var på 1990-talet jag läste största delen av de högskolepoäng jag har i min portfölj. 1998 läste jag vidare ett forskarförberedande år, men olägligt kom Carl Tham-reformen och saboterade mina planer att doktorera. Jag började då arbeta som museilärare vid De kungliga hovstaterna. Det var ett fantastiskt, roligt jobb och jag hade underbara kollegor, men lönen var under all kritik och vi jagade ständigt timmar. Vi oroade oss ofta för hur vi skulle ha råd med mat och hyra.

En av vakterna, som jobbade i Skattkammaren, föreslog att jag skulle börja jobba extra som väktare på kvällarna. Han lade in ett gott ord för mig på Falck security (som bevakningsföretaget hette i början av 2000-talet) och efter väktarutbildning började jag således jobba extra som väktare.

Jag insåg snabbt att jag tjänade mer som väktare än som arkeolog/museilärare och började därför jobba heltid som väktare. Jag avancerade snabbt inom företaget och jobbade också några år som gruppledare.

Det här väktarjobbet skulle ju bara vara "i väntan på ett annat jobb" och jag har förvisso tagit tjänstledigt och deltagit i arkeologiska utgrävningar i Tyskland samt gått ner till halvtid för att ägna den andra halvtiden åt att jobba som ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholms stad. Anställningen på S-kvinnor upphörde tyvärr 2009 och plötsligt stod jag där och tiggde och bad min chef på bevakningsföretaget att ge mig en heltidsanställning igen men si det gick då rakt inte.

Att jobba med politik och samhälle var oerhört givande och jag har sökt ett antal jobb inom Socialdemokraterna, men för varje ansökan jag skickar in, får jag ett autosvar. Det är bara att bita i det sura äpplet. S vill inte ha mig i nuläget.

Nu är det 2012. Jag jobbar fortfarande deltid och jagar desperat timmar. Jag gillar mitt jobb som väktare. Jag sitter mestadels i lugna receptioner där jag kan skriva, läsa, lyssna på radio och titta på SVT Play. Ja, det händer att jag även måste göra skäl för min lön, men på 10 timmars arbetsdag, kanske jag "jobbjobbar" sammanlagt fem av dessa.

Att jobba deltid blir ohållbart i längden. Jag har vidare blivit förälder i år och att vända på varje öre och oroa sig hela månaden för familjens ekonomi är inte särdeles roligt.

Jag vill göra mig anställningsbar! Därför sökte jag en distansutbildning tidigare i år och kom in!
Jag ska läsa kursen Samhällelig riskhantering. 

Även om kursen är på distans, krävs det att man befinner sig fysiskt i Karlstad i genomsnitt en till två gånger per termin. Därför är jag överlycklig över att jag har partivänner i Karlstad som upplåter sängplats till mig de gånger jag är där.

Och visst är det nervöst. Det är några år sedan jag satt i skolbänken. Att plugga på distans kräver disciplin. Jag vet. Jag har ju försökt plugga en och annan kurs på distans och inte avslutat dem. Men tänk om det här är den utbildning som gör att jag i framtiden får jobba med samhällsfrågor?

Håll tummarna för mig!

Vi har ett val att vinna 2014!

I torsdags fick jag en rejäl utskällning av en partikamrat. Med hat i blicken sade han att han läst min blogg och att jag har saboterat Socialdemokraterna och i förlängningen hela arbetarrörelsen, avsatt en partiledare, gått högerns ärenden et cetera med mina blogginlägg och debattartiklar (vilken makt jag har va?!). Det här med kärleksfulla kritiker köpte han inte för fem öre. Jag undrade försiktigt om han visste varför jag stannade kvar i partiet om jag hatade det och arbetarrörelsen så mycket. På den frågan hade han inget svar.

I motsats till många andra partikamrater (som harvat runt alldeles för länge i partiet och skulle må bra av att skapa sig distans och andra perspektiv från S), älskar jag inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för.

I Sverige går det inte att vara "oberoende socialdemokrat" så som är fallet med liberal, konservativ eller borgare. Tills det är möjligt, kommer jag att fortsätta kalla mig kärleksfull kritiker alternativt socialdemokratisk avantgardist.

Den kritik jag, på olika plattformar, har framför till mitt parti (för det är lika mycket mitt parti som Jörgens) har jag gjort av kärlek. Jag vill partiet väl (även om många tror motsatsen).

Efter några år som mycket aktiv partimedlem har jag nu dragit mig tillbaka. Det är oerhört skönt måste jag tillstå. Plötsligt har jag lediga kvällar och tid till annat än politik, men jag är och förblir en politruk och därför kommer jag aldrig kunna lämna politiken helt och hållet.

Dock finns det ett fåtal kärleksfulla kritiker kvar i partiet och som får utstå spott och spe av partivänner. Två sådana socialdemokratiska avantgardister är Johan Westerholm och Peter Högberg som dagen till ära levererar hårda, men nödvändiga ord på Aftonbladet debatt. Ord som kanske gör ont att läsa om man är en sosse som lever och andas partiet.

Vi har ett val att vinna 2014. Sluta skäll ut partikamrater som inte tycker eller agerar som du. Läs, lyssna och diskutera istället. I vårt parti ska det banne mig vara högt i tak!

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma ämne.

Dagens citat

Jag vet att det inte finns en mänsklig rättighet eller politisk frihet vi uppnått utan kamp och personligt mod, och jag tror inte att det finns en rättighet vi kan behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen och minnas varifrån vi kommer.

Jonas Gardell, SvD


Foto: Ann Wolgers

Avloppsex? Back to the 50's

Idag publicerade Expressen ett exklusivt utdrag om tiden före Pride ur Jonas Gardells nya roman Torka aldrig tårar utan handskar (som jag längtar efter att läsa). Det är från det utdraget jag har hämtat ovanstående rubriker (klicka på bilden så blir den större). De rubrikerna härrör från 1950-talet.

2012 Anno Domino:

Expo: SD-politiker: Homosexuella har avloppssex
och Expressen  (med samma rubrik som Expo)
SvD: SD-politiker: Homosexualitet är orent

Bättre skratta åt eländet än gråta

Ett av samtalsämnena på twitter igår var Sara Skyttedals debattartikel Pridefestivalen missgynnar hbt-rörelsen. Jag kunde bara skratta åt eländet. Jag har efterlyst någon som dissekerar artikeln eller skriver en replik på vad som, i mina ögon, är en bedrövlig och konstig debattartikel, men ännu har ingen nappat.

Att vice ordförande för KDU har synpunkter på pride och hbt-rörelsen förstår jag. Kristdemokraterna är så oerhört intresserade av underlivsfrågor att de många gånger motsäger sig själva i sin iver att låta "folk bestämma sig själva". Debattartikeln är ingalunda annorlunda från andra kristdemokraters försök att få majoriteten av det svenska folket att tycka som de. Hur har ni det, där runt fyraprocentsspärren, förresten?

I Skyttedals ögon är jag troligtvis en av de som ägnar mig åt ett "kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat" men så är ingalunda fallet. Jag vill därför uppmana henne till att läsa dels mitt öppna brev till KD och dels läsa mitt blogginlägg Svenssonflator.

I sin slutkläm skriver nämligen Skyttedal:

Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.

Ja, jag är ju en Svenssonflata, en som "alla andra", med "reserveration" för min sexualitet. Dock skiljer vi oss åt på en mycket viktig punkt: alla vill inte vara och leva som Svenssonflator eller Svenssonbögar och varken jag, Skyttedal eller någon annan ska tvinga individer in i en fålla som de ej vill vara i.

Att få välja fritt, att ha friheten att leva det liv man själv vill leva - när ska kristdemokraterna fatta det?

P.S. Nu har jag bara berört en pytteliten del av Skyttedals debattartikel, men jag orkar de facto inte dissekera den.

[UPPDATERAT]

Läs även Lukas Romson, Micke Kazarnowicz, Magnus Kolsjö och Martin Moberg

Jag vill inte vara rädd

På väg till jobbet ser jag regnbågsflaggorna fladdra från SL-bussarna. Denna vecka är det nämligen Stockholm Pride. HBT-personer samlas i Pride Park och i Pride House för föredrag, fester, musik och seminarier. Paraden på lördag är höjdpunkten. Jag älskar prideparader! Dock finns det ett orosmoln på himlen:

Under Stockholm Pride 2003 ledde Nationaldemokratisk Ungdom en demonstration (utan tillstånd) som övergick i en våldsam attack mot deltagare i paraden. Flera skadades, däribland Stockholm Prides dåvarande pressassistent Facundo Unia som misshandlades grovt.

I år kommer hotet återigen från högerextremistiskt håll. På lördag kommer nämligen de internationella högerextrema och antimuslimska rörelserna English Defence League och Stop Islamization of Nations (SION) hålla en manifestation.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för att några av medlemmarna i English Defence Leage och SION kommer att attackera paraden och pridedeltagare.

Den nonchalans som Andreas Fahlén, länspolismästarens pressekreterare, uppvisar i en intervju i QX, provocerar mig. Trots att han i intervjun säger att ingen behöver känna sig otrygg och att Pride kommer genomföras utan problem. Allt kommer gå smärtfritt, dämpar han inte min rädsla. Enligt Fahlén behöver Pridebesökaren inte vara rädd. Han säger till QX: Händer det något så kontaktar man närmaste polis.

Så när jag och andra pridebesökare är på väg hem efter paraden eller kanske mycket senare (läs efter Pride Parks stängning), då ska vi känna oss helt trygga?  Wake up!

Hatbrotten ökar och många av oss går omkring med ett ständigt säkerhetstänk: Är det OK att ha den här tröjan på sig när jag tar tuben hem en sen kväll? Är det OK att kyssa sin hustru utan att bli nerslagen? Jag sätter på mig jackan så att ingen ser min dogtag alternativt mitt regnbågsarmband et cetera. På lördag går jag även omkring med vetskapen att det rör sig en massa högerextrema element i staden, men jag ska följa Fahléns råd och kontakta närmaste polis om något händer om jag kan. Det kan räcka med ett slag mot huvudet och jag kommer inte kunna kontakta någon.

Fler som skriver om Stockholm Pride: Aftonbladet och Jon Voss.

[Boktips] Mitt liv som bok

Författare: Paul Desalmand 
Titel: Mitt liv som bok
Originaltitel: Le pilon 
Översättning: Lotta Riad 
Förord: Jenny Lindh 
Omslag: Patrik Lindvall 
Förlag: Ordfront
Format: 125 x 175, inbunden 
Antal sidor: ca 210 
ISBN 9789170376214 
Juni 2012












Jag har just börjat läsa Mitt liv som bok och vill nu, efter bara några sidor, rekommendera denna lilla pärla. Jag är ju något av en bibliofil och alla som älskar böcker bör läsa denna bok. Dock stör jag mig en smula på att översättaren i pluralis skriver "bokhandlar" istället för "boklådor". Om boken:


Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon. I Mitt liv som bok får vi följa en bok som berättar om hela sitt långa liv, ända fram till flykten undan papperskvarnen. Den börjar med några oroliga månader i en kartong som aldrig packas upp i en bokhandel i södra Frankrike. Därefter går färden till Paris där den mirakulöst räddas av en kärleksfull bokhandlare. Snart blir den såld och det riktiga livet börjar. Boken för sedan en rörlig tillvaro – i exil i Iran räddas den i sista sekunden från att brännas på grund av några anstötliga passager. Den följer med en hemlös under Paris icke alls romantiska broar och flyttar sedan in på ett kommunbibliotek dit president Mitterrand skänkte alla sina dedicerade böcker. Ibland blir det riktigt dramatiskt som när ett kärlekspar, ivriga att läsa Boken, skär den mitt itu. Paret skiljs sen åt, men Boken lyckas bli ihoplimmad, och förskönad med en ansiktslyftning – ett nytt omslag! I bokhandlar och på bibliotek för Boken nätterna igenom intressanta samtal med sina kolleger som Anna Karenina och Ett eget rum. Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen? Mitt liv som bok är den ultimata – och lärda – kärleksförklaringen till boken. Men den handlar också om bästsäljarhysteri och sådant som rädslan för förintelse, förgängelse och död. Ett måste för alla som älskade Alan Bennetts Drottningen vänder blad!

450 kronor för en dagbiljett?

Sedan 1998 har jag varit på Stockholm Pride alla år utom två - 2003 (då jag ändock fick uppleva Pride i München) och förra året. Jag har jobbat som volontär för Stockholm Pride, jag har tjänstgjort många timmar i HBT-sossarnas tält och till och med varit ansvarig för HBT-sossarnas tält i ett år.

Tidigare år har vi erbjudit medlemmar och styrelsemedlemmar, som inte haft råd, dagbiljetter och i gengäld har dessa medlemmar tjänstgjort ett antal timmar i vårt tält. Tjänstgöring i tältet har vidare inneburit att man fått matbiljetter.

Eftersom jag jobbar deltid (50 procent) har jag inte mycket pengar att röra mig med, men jag tänkte att jag ändock kan få en dagbiljett om jag tjänstgör i tältet, men icke sa nicke. I år har styrelsen bestämt att endast de med "små, ekonomiska medel" får en dagbiljett om de tjänstgör.

Därför blir det inget Stockholm Pride för mig i år. Jag kommer eventuellt gå i paraden, men när mina vänner kilar in till Pride park och minglar vidare, vad ska jag göra då?

[UPPDATERAT]

Tack vare en vän i styrelsen, som inser hur svårt det är att få folk att tjänstgöra under schlagerkvällen, har jag nu fått en dagbiljett. Jag kommer således att tjänstgöra i HBT-sossarnas tält på torsdag kväll. Så alla ni, som i likhet med mig inte kommit ut ur schlagergarderoben, är varmt välkomna till vårt tält!

Glass i stora lass

Hemmagjord jordgubbsglass

Jag älskar italiensk glass! När jag befinner mig i Rom går jag alltid till Giolitti. I Stockholm har jag fått nöja mig med Montis. Nu är lyckan dock gjord. Min hustru har införskaffat en glassmaskin och inte nog med det - så även min svärmor.

Vi har hitintills hunnit göra tre olika glassar: chokladglass, citronglass och jordgubbsglass. Till midsommar ska jag nog göra punschglass.

Den chokladglass vi gjorde, är en av de godaste jag någonsin ätit. Den kommer från kokboken Marcella's Italian Kitchen (1986) och heter Il Gelato di Cioccolato del Cipriani. Hemligheten är det bruna, smälta, karamelliserade sockret som rörs ner i kakosmeteten. Den "brända" smaken av socker intensifierar både färg och smak.

Il Gelato di Cioccolato del Cipriani

Ingredienser:

4 äggulor
130 gram + 2 tsk strösocker
5 dl standardmjölk
100 gram mörk choklad (minst 70 % enligt receptet, men vi hade en kaka som innehöll några procent mindre kakao och det blev supergott ändå)
40 gram kakao

Tillvägagångssätt:

Vispa ägg och socker poröst och krämigt i en skål.

Koka mjölken i en kastrull. Vispa sakta men stadigt ner mjölken till äggsmeten.

Smält chokladkakan i ett vattenbad. När chokladen är smält häll ner den i ägg- och mjölksmeten. Vispa hela tiden.

Rör ner/vispa ner kakaon.

Häll över smeten i en kastrull. Sätt plattan på medium. Rör med en trä- alternativ silikonspatel så att alla ingredienser smälter samman.

Häll två teskedar socker och två teskedar vatten i en stekpanna och sätt på plattan på högsta värmen. Smält sockret tills det är mörkbrunt och häll därefter snabbt ner det smälta sockret i kastrullen med chokladsmeten.  Vispa!

Häll över smeten i en skål och när smeten svalnat - sätt skålen i kylskåpet i minst 20 minuter. Häll smeten i glassmaskinen och fortsätt enligt tillverkarens instruktioner.

Recept till citronglassen finns här.
Recept till jordgubbsglassen finns här. OBS! Vi gjorde bara halva receptet.

Här är min ändhållplats

Ni som följer den här bloggen vet att jag har dragit ner rejält på bloggandet. Jag har skyllt på en massa saker varför jag i princip har slutat blogga, men jag erkänner härmed att det till stora delar handlar om bitterhet. Jag har nämligen sökt ett otal jobb inom  partiet men alltid fått autosvar. Förra året var jag en hårsmån från att få mitt drömjobb, men stupade på mållinjen. Arbetsgivaren valde "samma, gamla vanliga". Ni som inte förstår vad "samma, gamla vanliga" innebär - kontakta en sosse som förklarar det för er.

Sedan 2006 har jag lagt ner ett otal timmar på den här bloggen. HBT-sossen har verkligen fått genomslag och 2010 utsåg SvD den här bloggen till en av de "hetaste svenska politiska bloggarna". Mina blogginlägg har citerats i traditionell media ett otal gånger. HBT-sossen citeras till och med i böcker om politik. Jag har varit författare/medförfattare till ett otal debattartiklar.

Den (obetalda) tid och energi jag har lagt ner på såväl den här bloggen som Socialdemokraterna - sex år - borde ha genererat i en anställning. För lång och trogen tjänst brukar man i arbetarrörelsen belönas med en plats i EU-parlamentet. Ett avsnitt av den fantastiska, danska serien heter just I Bryssel hör ingen dig skrika. Det mest effektiva sättet att tysta kärleksfulla kritiker har tidigare varit att anställa dem.

Det är egentligen helt galet att vi bloggare i mångt och mycket gör det jobb som många ledarskribenter, journalister och politiska tjänstemän får betalt för. Jag syns mer i media, såväl nätverksbaserad media som traditionell media, än många av Socialdemokraternas företrädare. Inte en krona har jag fått under dessa år.

2010  befann jag mig på 25:e plats på Landstingslistan. En icke valbar plats, men personer röstade på mig, även sådana som inte röstade på S "i vanliga fall".  Och det är något jag hör ofta. Folk frågar mig varför jag inte befinner mig högre i sossehierarkin än vad jag gör. Jag brukar svara att det aldrig varit min ambition att vara förtroendevald. Min dröm har alltid varit att jobba bakom kulisserna, som politisk tjänsteman. Då frågar människor mig: "Men varför anställer de inte dig?!" När jag är på gott humör brukar jag förklara att partiet inte anställer "kärleksfulla kritiker".

Innanförskap och utanförskap.

Jag är innerligt trött på att befinna mig i utanförskapet. Sossar ringer mig och ber mig om hjälp beträffande än det ena och än det andra. I begynnelsen blev jag smickrad (som den bekräftelsetorsk jag är). Numer brukar jag svara lite syrligt: "varför anställer ni inte människor med den kompetensen?!".

Vi är allt för många som jobbar gratis medan (inkompetenta) tjänstemän och förtroendevalda får betalt för "samma" arbete.

Nej, det här inlägget är inte en uppgörelse med partiet. Jag kommer inte med buller och bång lämna partiet. Jag kommer att fortsätta skriva ett och annat inlägg här på på bloggen. Jag kommer att fortsätta skriva debattartiklar. Jag kommer fortsättningsvis gå på intressanta föreläsningar och seminarier som Socialdemokraterna står värd för. Men.... Jag kommer i slutändan vara en av de som lämnar:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag. /Anna Lindh

Till hösten hoppas jag att komma in på en utbildning som gör mig anställningsbar. Inte inom partiet (eller i förlängningen arbetarrörelsen). Håll tummarna för att jag kommer in. Jag sitter, i skrivandets stund, med cirka 350 högskolepoäng och är inte anställningsbar. Det är ett blogginlägg i sig. And by the way... hur många politiska tjänstemän har en akademisk examen?

För en månad sedan blev jag förälder. Jag erkänner att jag har använt honom (eller hen som en politisk korrekt partikamrat vill att jag skulle benämna honom) som ett svepskäl att dra ner på mina politiska uppdrag och mitt politiska engagemang. Det handlar nämligen inte om honom. Det är fel att skylla på honom.   Jag jobbar nämligen ännu bättre, skriver ännu bättre et cetera med honom i mitt liv. Han får mig att vilja.  Föräldraskapet får mig att vilja. Inte inom socialdemokratin dessvärre, men inom samhället.

Och ja. Jag bekänner. Jag är trött.

Jag inser till syvende og sidst galenskapen av att blogga, föreläsa, skriva debattartiklar, hjälpa förtroendevalda et cetera gratis. Min kompetens, mina erfarenheter, min kunskap är banne mig inte gratis.

[Recension] (S)-koden och En kritisk betraktelse

När jag gick med i Socialdemokraterna 2006 insåg jag väldigt snabbt att jag måste plugga socialdemokrati i allmänhet och arbetarrörelsens historia i synnerhet. Nu, 2012, är en bokhylla fylld med arbetarrörelselitteratur. Om jag hade lagt ner lika mycket tid och energi på högskolestudier skulle jag, vid det här laget, kunna ta ut ytterligare en examen.

Efter att ha läst ytterligare två böcker om Socialdemokraterna - (S)-koden och En kritisk betraktelse - skrev jag på twitter och facebook att det är kanske dags för mig att skriva en bok om S. Jag fick många hejarop i stil med "gör det!". Ja, jag har haft planer på att skriva en bok med rubriken Stockholms AK, där AK står för arbetarkommun (alltså sossarna i Stockholms stad), men jag inser att, även om jag har varit med i partiet i snart sex år och till och med jobbat på plan fyra på Sveavägen 68 (där Stockholms AK huserar), har jag inte tillgång till "allt". Jag har bara sett toppen på ett isberg. Det gäller även författarna till de två böcker, jag har för avsikt att recensera nedan. Kjell-Olof Feldt må ha varit statssekreterare, handelsminister, biträdande finansminister och finansminister och Carl Hamilton må ha sina socialdemokratiska källor (läs Carina Persson), men till syvende og sidst lyckas de ändock inte fånga socialdemokratins "väsen". Än mindre har de lösningar på S-krisen.

Varför förhåller det sig så att det är lätt att skriva mycket om vad S gör fel (ofta 2/3 av boken/artikeln/blogginlägget) men därefter, i bara några få stycken, komma med "lösningar", idéer och visioner som återigen skulle göra Socialdemokraterna till ett samhällsbärande parti?

När jag läste (S)-koden höll jag med författaren i mångt och mycket. Nu har det dock gått några dagar (läs två veckor) och nu vet jag inte riktigt vad jag höll med Carl Hamilton om. Vad jag saknar är dock ett rejält kapitel om det jag har varit inne på många gånger här på bloggen - våra politiska företrädare - och ja, han nämner kortfattat att många kommer från SSU, att några stolar "ärvs", men han nämner inte att maktfullkomligheten hos vissa företrädare, den brain drain som har skett och hur Familjerna, deras prospects och hangarounds styr och ställer i Stockholm och inte bara där. Jag talade med en några sossar på LO-kongressen som sade att det var likadant i deras arbetarekommuner. Kanske inte lika illa som i Stockholms AK, men det förekom frekvent. Elitismen. Den socialdemokratiska adeln. Varför skriver inte Hamilton mer om detta? Jag håller det för troligt för att hans huvudsakliga källa, Carina Persson, tonat ner detta rejält.

(S)-koden rekommenderar jag ändock varmt. Jag sträckläste den. Jag gillade det jag läste, men efter några dagar föll boken i glömskan.

Den andra boken är Kjell-Olof Feldts bok En kritisk berättelse. Låt mig säga så här: man kan ha den och man kan mista den. Jag förstår varför Bonniers väljer att ge ut den - kritisk sosse är kritisk mot partiet - men den är på bara på 150 sidor och då är det mycket luft mellan styckena. Det enda jag tycker är roligt är att han är bitter över epitetet "kanslihushögern". Om jag får ägna mig åt lite självförhärligande skulle jag kunna skriva en mycket bättre bok, utifrån en "kärleksfull kritikers" perspektiv än Feldt. Jag väljer dock, i nuläget, att avstå. And by the way... när Feldt skriver att han inte har en aning om vem "denna Håkan Juholt är", ja redan där är boken körd. Alla, som är en smula aktiva medlemmar i partiet, vet vem Juholt är. Alltså Juholt, innan han blev partiordordförande.

Fler recensioner som avhandlar dessa böcker: Daniel Suhonen, Bokus, Adlibris,  Johan Westerholm, Claes Arvidsson, KA

Brevbärarna demonstrerar!

I morgon skall jag demonstrera! Det gör jag för att visa solidaritet med min hustru Åsa och hennes kollegor på Posten. Hoppas att vi ses där!

Här är programmet:

Talare: 
Alf Mellström, ordförande SEKO Posten 
Eva-Lena Jansson, brevbärare och riksdagsledamot (S) 
Annika Sylvan, ordförande SEKO Postklubb City 
Gunnar Westin, SEKO Postklubb Södra Stockholm 
Jan Åhman, Klubb Årsta Postterminal 


Konferencier: Ulf Brant: 


Musik och poesi: Ismail Essakali, Slag Från Hjärtat 
Jenny Wrangborg, poet 


 Demonstration: Vi kommer, efter att ha lyssnat på tal, att marschera ett varv på söder och avsluta där vi började.  


UPPMANING


Brevbärarna ryter till! Demonstration mot nedskärningarna inom Posten, till försvar för en fungerande brevservice. Lördag 26 maj - Slussen kl.13 Nedskärningarna inom Posten har skapat en situation där många brevbärare går på knäna. För att öka vinsterna tvingas vi stressa, slita och jobba övertid allt mer. Personalminskningar och ständiga omorganisationer har resulterat i en orimlig arbetsbörda och bidragit till en försämrad arbetsmiljö. Som ett resultat av nedskärningarna försämras också brevservicen. När vi brevbärare inte hinner ta hand om distrikten, när post och reklam som skulle delas ut blir liggande och när eftersändningar inte blir gjorda på flera dagar så drabbar det hela samhället. Istället för att ta problemen på allvar fortsätter Postens ledning att skära ned och öka stressen! Samtidigt som man drar ned antalet fast anställda utnyttjar Posten på flera håll bemanningsföretag och otrygga anställningsformer för att täta till hålen i arbetsorganisationen. Dessutom arbetar ledningen för att förbereda Posten på en börsintroduktion, trots att riksdagen beslutat att detta inte är aktuellt. Med en börsintroduktion kommer sannolikt vinstkraven från ägarna att ytterligare drivas upp. Ny ryter vi till! Brevbärarna har fått nog! Vi är människor, inte maskiner! Vi kräver mer resurser, värdiga och trygga arbetsvillkor. Vi vänder oss mot att vårt arbete ska bli föremål för börsspekulation. Vi uppmanar alla brevbärare, postanställda och allmänheten att sluta upp i en massiv protest till försvar för våra arbetsförhållanden, för en fungerande brevservice och mot planerna på en börsintroduktion. - Stoppa angreppen på brevbärarna och brevservicen! - Nej till nedskärningarna - minska brevbärarnas arbetsbörda! - Nej till otrygga anställningar och bemanningsföretag! - Vi vill ha postutdelning – inte börsutdelning! Arrangörer: SEKO Postklubb Södra Stockholm SEKO Postklubb Stockholm City SEKO Stockholm Postklubb, 604, 605 (Nord), 606 (Öst)


På samma ämne: SEKO, Tv4 om demonstrationen, ETC, Frances Tuuloskorpi, SvD, facebookgruppen

Jag är politruk. Jag är orange

Jag har ägnat morgonen åt det här:

Jag är orange. Här är den bubblan (och då är jag plötsligt rosa).

Fler som bloggar om twittercensus: Erik Laakso, Twittercensus (specifikt om grafen här), Christofer Laurin

P.S. Läs gärna mitt inlägg Politiska bloggare - bekräftelsetorskar av stora mått mätt.

Rockenroll, Blåa Ögon - Igen

Har jag berättat att jag är oerhört svag för blåa ögon? Pär Nuder har vackra, blå ögon, men även om han satt tvärs emot mig vid köksbordet och höll sitt senaste försvarstal skulle jag, trots hans ögonfärg, inte köpa det.

Johan Westerholm dissekerar Nuders försvarstal på ett förtjänstfullt sätt.

P.S. Jag har lånat titeln av Håkan Hellström och här är ett tidigare inlägg på samma tema.

Ska vi ha ett tjugofyrasjusamhälle?

Kommunals förbundsordförande Annelie Nordström. Fotograf: Robert Jansson/KA

Vi vill lyfta skammen, framför för allt från kvinnornas axlar. Det är inte värre att ha sina barn på förskolan på kvällar och helger, än vad det är att barnen går i förskolan på dagtid. Därför är det viktigt att fler kommuner erbjuder utökade öppettider inom barnomsorgen.Annelie Nordström

Livsmedelsbutiker öppnar klockan sju och stänger 22. Butikskedjan Seveneleven har inkorporerat affärsidén i sitt namn. Kistagallerian stänger klockan 21:00. Teatrar, biografer, bensinstationer, videobutiker, kiosker, restauranger, kollektivtrafik, taxi, sjukhus... Hur många jobbar idag "kontorstid" 09:00-17:00? Inte jag. Inom bevakningsbranschen är det vanligt med skiftarbete. Det klassiska "vaktpasset" är 12 timmar och många av mina kollegor (som är anställda på heltid) har 5/2-schema.

Löntagare som inte jobbar "kontorstid", men har barn - hur gör de med barnomsorgen? Barnomsorg på så kallad obekväm arbetstid, trots tjugofyrasjusamhället, växer inte på träd. Är inte det förunderligt?

Att "nattis" lönar sig för alla berörda parter, har jag vetat länge. Dock verkar inte borgerliga politiker förstå att arbetslinjen är avhängig av barnomsorg på obekväm arbetstid. Därför är min uppmaning till dessa att läsa Kommunals rapport Barnomsorg på obekväm arbetstid - för vem? Om vi ska ha ett tjugofyrasjusamhälle behövs även barnomsorg på obekväm arbetstid.

På samma tema: Dagens Arena

Alive and kicking! (Del II)

Socialdemokraternas programkommission har börjat blogga. Nej, inte riktigt. Kommissionen har valt att bjuda in gästskribenter:

Den närmaste tiden publicerar programkommissionen inlägg från inbjudna gästskribenter, som ombetts beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan det senaste socialdemokratiska paritprogrammet antogs 2001. De gästskribenter vi bjudit in är inte nödvändigtsvis socialdemokrater - flera av dem är det helt säkert inte. De åsikter de för fram delas inte nödvändigtvis av programkommissionen eller Socialdemokraterna som parti.

I skrivandets stund har poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg bidragit med dikten Ship to Gaza och Majgull Axelsson undrar om socialdemokratin kan återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet.

Att bjuda in skribenter som inte är socialdemokrater är ett genidrag.

I partiet finns förtroendevalda, politiska tjänstemän et cetera som milt sagt lever i en röd bubbla. De umgås med varandra, de är gifta med varandra, i bästa fall har de pluggat några år på ett universitet, annars har de gått direkt från SSU in i partiet, de anställer varandra alternativt de rekryterar kopior av sig själva.

Ovanstående minskar sannolikheten för oliktänkande och nya perspektiv. Enfald i stället för mångfald, som Petra Elisson uttrycker det. Ovanstående fenomen (som jag har skrivit om många gånger) är en bidragande faktor till att Socialdemokraterna går i otakt med sin samtid. Det finns dock ett aber.

Att bjuda in ett fåtal skribenter som, om jag förstått saken rätt, är författare, poeter, forskare är jag dessvärre kluven till. De är människor som redan gör sina röster hörda på olika plattformar. De är människor som redan har tolkningsföreträde. De är människor som tillhör en kulturell och/eller akademisk elit.

Varför välja ett fåtal när man kan kan bjuda in det stora flertalet? Varför utesluta, när man kan innefatta?

Jag vill gärna se ett bredare anslag, där programkommissionen välkomnar många att skriva om viktiga samhällsförändringar. Jag vill läsa inlägg från barnmorskor, managementkonsulter, hotellportierer, poliser, spärrvakter, sommelierer, brevbärare, bibliotekarier, sopåkare, servitörer, översättare, antropologer, hemlösa, personalchefer, vaktmästare, optiker, modebloggare, videospelstestare, bagare, bokförläggare, florister, telefonförsäljare, beteendevetare, expediter, städare, fotografer, glasbåsare, sotare, dammsugarförsäljare, akupunktörer, militärer, ekonomer, egenföretagare, grisbönder, rörmokare, PR-konsulter, golfbollsdykare, textilkonstnärer, truckförare, kbt-terapeuter, ingenjörer, musiker, kotknackare, landskapsarkitekter...

Tidigare inlägg: Alive and kicking!
Fler som skriver om Programkommissionen: SvD, SVT, Peter Högberg, Helena Ericson, Johan Westerholm, Martin Moberg, Marika Lindgren Åsbrink

SvD: Nya regler krävs när moralisk kompass brister

SvD Brännpunkt har idag publicerat en debattartikel som jag skrivit tillsammans med tre andra socialdemokrater:  Peter Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm (som också är publicerad i AiP på samma ämne).

Etniska svenskar mitt i livet

Teckning: Kent Wisti

Fler som bloggar om Fredrik Reinfeldts klavertramp: Alliansfritt Sverige, Peter Andersson, Peter Högberg, Helena Ericson, Aftonbladet, DN, Martin Moberg

Dags för Piratpartiet att etablera sig i Grekland och på Cypern

Piratpartiet föddes visserligen i Sverige 2006. Men trots framgången i Europaparlamentsvalet 2009 (7,13 procent), spelar partiet en marginell roll i den nationella politiken. Än så länge.

Med ovanstående ord inleder Håkan Bengtsson sin ledare Piraternas återkomst (läs gärna hela).

Länge har Piratpartiet och dess medlemmar (en liten samling med kufar, som en partikamrat benämnde dem) bemötts med skepsis här i Sverige. Även om PP skrällde i Europaparlamentsvalet 2009, har svenska politiker i bästa fall behandlat partiet styvmoderligt. De etablerade partierna har inte tagit PP på allvar (och jag är en av de första att erkänna att även jag har gjort det, med betoning på "har"). Må vara att PP kom in i Europaparlamentet (ett undantag som bekräftar regeln), men aldrig att partiet kommer in i riksdagen, är många politikers inställning. Jag vill härmed lyfta ett varningens finger för den inställningen. Den påminner om politikers inställning till Sverigedemokraterna och nu sitter SD i riksdagen.

Svenska politiker bör lyfta ögonen och se vad som händer i Tyskland, där Piratenpartei Deutschland röner stora framgångar. Senast igår, med nyvalet i Nordrhein-Westfalens, där PP fick 7,5 procent. Fler delstatsval i Tyskland kommer att visa liknande resultat.

Igår gladdes jag åt SPD:s framgångar i Nordrhein-Westfalen och hade inte en tanke på PP tills min släkting Antje, som bor på Cypern, även gratulerade PP (se ovan). Vi fortsatte diskussionen via fb-chatten. Hon skrev om frustrationen hos grekerna, om orimliga sparkrav, om Gyllene gryning och om de många rop på förändring som hördes. Om PP hade funnits i Grekland, hade då väljarna röstat på PP eller på Gyllene gryning? Vi kom fram till att PP måste etablera sig i Grekland och på Cypern.

Jag tänker vidare på en intervju med f.d. statsminister Ingvar Carlsson som, på frågan "”När kommer Socialdemokraterna tillbaka till 30-40 procent?", svarar:

Det kommer vi komma till väldigt snabbt. Ta det tyska valet i Hamburg nu, när Socialdemokraterna ökade för en dryg vecka sedan med 15 procent och CDU halverades. Det är det nya i politik idag, i varje fall i Europa. Att förr var det stabilt. Det ändrade sig några procent. Idag är det mycket kraftiga svängningar. Den senaste opinionsundersökningen räcker det med tre procents sving i valmanskåren för att de Rödgröna ska vara i majoritet, så att jag är väldigt optimistisk och framför allt därför att vi har inte haft en så begåvad 30-årsgeneration på väldigt länge som vi har nu. Unga, begåvade socialdemokrater. Hängivna. De kommer att ge ett väldigt tillskott till svensk politik och till vårt parti.

Ja. Det är det nya i politiken. Kraftiga svängningar och "otrogna" väljare, vilket politiker måste förhålla sig till.  Jag är övertygad om att Socialdemokraterna kommer tillbaka, men ovanstående möjliggör även för Piratpartiet att komma in i den svenska riksdagen. Vi må ha en 30-årsgeneration med unga, begåvade och hängivna socialdemokrater, men det har även PP. Framför allt har de en ung, karismatisk och intelligent kvinna som partiledare. Hon syns och hörs i de sociala medierna. Hon interagerar med medlemmar och icke-medlemmar på ett sätt som jag ser få andra, etablerade politiker, göra.

Även om Piraterna för en tynande tillvaro har de 8 000 medlemmar. Det kan gå snabbt. Om man är uppkopplad, skriver Håkan Bengtsson i sin slutkläm. Jag håller med Bengtsson att svenska politiker i allmänhet och socialdemokrater i synnerhet borde lägga örat till marken.

Det förhåller sig nämligen så att det finns ett missnöje bland (företrädesvis) unga, hängivna sossar och då menar jag inte de få medlemmar partiet satsar på i form av Bommersakademin, politiska uppdrag, anställningar eller liknande. Jag talar om de medlemmar som upplever det som om ingen i partiet lyssnar på dem. De får heller inget utrymme i partiet. Några av dessa har lämnat Socialdemokraterna till förmån för Miljöpartiet. Nästa gång kanske de lämnar S till förmån för Piratpartiet?

[UPPDATERAT]
Martin Moberg med länkkärlek

Kristdemokraternas "nya" familjepolitik

Kd skriver på DN Debatt om att öka familjens makt över tiden. Jag skulle hellre se att de tar i frågan om ge människor makt att bestämma över sin familjebildning.Kristina Ljungros, förbundsordförande för RFSU Stockholm

Tjugohundratalets familjer efterlyser vardagsmakt och mer tid för barnen, inte politiska pekpinnar, skriver Kristdemokraterna idag på DN Debatt. Tragikomiskt anser jag. Politiska pekpinnar är nämligen det enda jag ser och hör från KD.

Just därför har jag skrivit ett öppet brev till KD på Dagens arena, ty idag samlas KD till partifullmäktige i landstingshuset i Stockholm för att, enligt partiets hemsida, besluta om en ny familjepolitik. Jag skall inte sticka under stol med att jag är oerhört nyfiken på vad det "nya" i KD:s familjepolitik är. Det förhåller sig de facto så att om KD ensamt hade fått styra över familjepolitiken, hade inte min och Åsas son Theodor existerat.

Fler som bloggar om KD: Erik Jennische, Thomas Böhlmark, Hans-Inge Smetana, Shed Light, Martin Edgélius, Haro!, Peter Johansson, Martin Moberg och läs för guds skull Anna Trobergs fantastiska inlägg:

Kärleken må vara störst av allt i Bibeln, men i KD är den ta mig fan inte det

Det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat

Vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Kent, 999

Tar tuben till Hötorget. Går Olof Palmes gata ner till Norra Bantorget. Lyssnar på gubbarna på SEKO-puben medan jag äter sill och knäckebröd. Den iskalla snapsen glider ner efter den mindre kalla ölen.

Jag tar sällskap med en av männen till Humlegården. Han pratar oavbrutet och jag har snusabstinens. HBT-sossarna bjuder på picknick och jag slås av hur få de är. För några år sedan var vi många. Vad har hänt? Var är alla? Stian spelar musik. YMCA.  Jag får ett plastglas fyllt med champagne och tänker what a waste.

Några partikamrater diskuterar vad som ska stå på plakaten. Öppen på jobbet? Dessa ständiga frågetecken. Ser vidare hur de rycker till när Giovanni skriver bögspark på sitt plakat. Jag skrattar. Övertygad om att just detta plakat kommer att fånga uppmärksamheten. Vi får gå sist i Första maj-tåget. Jag säger: När Mona Sahlin var partiordförande fick vi gå först. Nu, två partiledare senare, är vi placerade sist i ledet.

Humlegården. Vi vill fukta våra strupar med öl. Öltältet har dock försvunnit till förmån för kaffe och kaka. Hör Karin Wanngård mala på scen. Trist och tråkig röst. Total avsaknad av charm och karisma. Ytterligare en kvinna som tillhör Familjerna tar plats på scenen och sen ytterligare en kvinna - Carin Jämtin. Hon hyllas som en frälsare.

Jag ser Lena springa omkring med sin kamera och fascineras av hur hon alltid undviker att fotografera mig.

Jag och några till flyr. Vi tar röd linje till Strand och sitter på en uteservering sen går vi hem till Mia och dricker vin. Mycket vin. Vi pratar om revolutionen som aldrig kommer. Den revolution som Stockholms arbetarekommun och partiet så väl behöver. Vi pratar om Familjerna, deras prospects och deras hangarounds. Var det inte Per Albin Hansson som kallade Stockholms AK för helvetets förgård? Och jag hör partikamrater som pratar lyriskt över Socialdemokraternas uppgång. Stefan Löfven kommer att rädda oss alla. Har de inte lärt sig att det inte räcker med att byta partiledare?

Tar tuben till Farsta och kryper ner i min hustrus famn med en känsla av att någonting har gått förlorat.

Fler som skriver om Första maj: Johanna Graf, Hannah Bergstedt, Martin Moberg, Cecilia Dalman Eek, Fredrik Pettersson, Johan Westerholm och Anybody's place

Bloggen som politisk plattform (Del II)

Igår var jag på Nätrot '12 och lyssnade på Brit Stakston som bland annat talade om engagemang på nätet. Föredraget går att se på ABF Play. Stakston har vidare skrivit en bloggpost under rubriken Hur påverkar bloggande medborgare? I inlägget ställer hon följande frågor:

1. Vilket eller vilka av dina inlägg har påverkat debatten runt de frågor du driver?
2. Hur och vad har det inlägget rent konkret påverkat? (privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt, påverkat beslut, lyft ett samhälleligt övergripande perspektiv etc).

Jag har de facto skrivit om just detta i boken Netroots. En progressiv bloggrörelse som sätter agendan. Det har dock gått två år sedan boken skrevs och nu har jag färskare exempel på inlägg och projekt som gjort avtryck. Då var året 2010. Nu är det 2012 och Socialdemokraterna har hunnit beta av två partiledare och den tredje har suttit på sin post i blott och bart några månader. Efter den historiska valförlusten för Socialdemokraterna började ett visst krismedvetande infinna sig i partiet. Mona Sahlin tillsatte en kriskommission. Några bloggare var dock oroliga över partiets kommission och medelst en debattartikel i Aftonbladet lanserade vi därför Öppna kriskommissionen (ÖKK). Läs mer om ÖKK här.

Dock ska detta inlägg inte handla om ÖKK utan vad som hände när jag kritiserade den dåvarande partiordförande Håkan Juholt.

När valberedningen äntligen hade lyckats vaska fram Juholt ur sorteringshatten var även jag eld och lågor. Jag intervjuades av Makthavare.se och nedan intervjuas Johanna Graf och jag av Sosse.tv.

I oktober briserar Juholts lägenhetsaffär. Jag skriver inlägget Fanfanfan och tillsammans med tre andra bloggare publicerar jag en debattartikel på SvD Brännpunkt. Efter den debattartikeln tog det hus i helvetet. I bland annat inläggen Allt jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga och (S)ekten skriver jag om detta helvete. En bisak i sammanhanget är att den parmiddag som min hustru Åsa och jag hade planerat tillsammans med Håkan Juholt och hans sambo Åsa aldrig blev av.

Håkan Juholt sitter å ena sidan kvar efter lägenhetsaffären, å andra sidan har jag (och några till) blivit förklarade persona non grata av många inom partiet.

Under hösten fortsätter jag vara kritisk mot några av Juholts utspel och ställningstaganden. Jag drömmer om ett riktigt arbetarparti, jag skriver om brain drain. Jag levererar kärleksfull kritik och media älskar politiker som är kritiska mot sina egna partier. Dock är det inlägget Det räcker nu som blir ett av de mest lästa och citerade blogginläggen som jag (hitintills) har skrivit. TT fångar upp det. SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, ja, till och med Lena Mellin skriver om detta.

Den bloggposten bidrog nog till att Håkan Juholt så småningom fick avgå.

Att vara en kärleksfull kritiker, hur har det påverkat mig rent privat, yrkesmässigt, politiskt, opinionsmässigt et cetera?

Otal jobb har jag sökt inom S och i förlängningen arbetarrörelsen. För några dagar sedan träffade jag en partikamrat (som även är partianställd) som sade: Alexandra. Du kommer aldrig få ett jobb inom S. Du är för kontroversiell. Lydighet och ja-sägare premieras, medan kärleksfulla kritiker behandlas som paria. Yrkesmässigt är det således en katastrof. Privat har jag förlorat en del vänner.

När jag började blogga 2007 ansågs bloggare vara något obskyra. De var tekniknördar och släpptes aldrig in i finrummet. Nu är situationen annorlunda vilket har stärkt min och andra bloggares opinionsbildande roll. Bloggare får numer sitta i tv och uttala sig. Förut släpptes vi aldrig in på tidningarnas debattsidor, nu är vi välkomna. Ibland händer det till och med att vi även blir uppmanade att skriva debattartiklar av de politiska tidningarnas redaktioner. Journalister ringer och ber mig att uttala mig i än det ena ämnet än det andra ämnet.

Mitt varumärke har förstärkts. Jag upplevs som trovärdig. Jag är Alexandra Einerstam och även jag, i egenskap av gräsrot, får vara med och opionsbilda tack vare min blogg HBT-sossen som fortfarande är den bästa politiska plattform jag har.

Peter Andersson, Anders Nilsson  och Lakes lakonismer har också svarat på Brit Stakstons frågor. Gör det du också!

Barn av regnbuen

Sammen skal vi leve hver søster og hver bror, små barn av regnbuen og en frodig jord.

Igår ställde sig 40 000 människor på Youngstorg i Oslo och sjöng Barn av regnbuen. Idag skriver Karin Pettersson en viktig ledare i Aftonbladet - Dags att välja sida. Läs den och välj sida!

[Recension] Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna

Författare: Anders Pihlblad
Titel: Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya Moderaterna
Formgivare: Lottie Hallqvist
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 335
ISBN: 9789127132641

Som den politruk jag är har jag naturligtvis följt Moderaternas fascinerande förvandling. Jag har läst ett otal böcker och artiklar i ämnet. Jag har vidare lyssnat på Ulrica Schenström när hon har berättat om Moderaternas metamorfos (vilket jag skriver om här). När således ett recensionsexemplar av Anders Pihlblads bok Ett partis fall och uppgång. Berättelsen om de nya moderaterna landade i min fastighetsbox (tack bokförlaget Natur & Kultur!) tänkte jag: Vad kan Pihlblad tillföra ämnet? Det mesta har ju redan skrivits. Jag insåg dock, efter bara några sidors läsning, att den här boken är ett litet guldkorn. Den är för det första en utomordentligt bra sammanfattning om den resa som Moderaterna har gjort. För det andra skildrar Pihlblad den lilla grupp kring Fredrik Reinfeldt (Ulrica Schenström, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, Anders Borg och Mikael Odenberg), som gjorde resan möjlig, på ett förtjänstfullt sätt och för det tredje får vi de facto ta del av hitintills opublicerat material.

Djävulen sitter i detaljerna och Pihlblad levererar detaljer, stora som små, i sin bok. Att läsa om Littorins och Borgs resa till fjällen med sina respektive familjer är en sådan detalj (där vi läsare även får veta att 18 liter vin konsumerades). Pihlblads stora kontaktnät (däribland hans vänskap med Ulrica Schenström) har gjort det möjligt att skriva denna innehållsrika bok.

Det avslutande kapitlet heter Idétorka i framgångsfabriken. Det är idétorkan (och de hemliga partibidragen som Pihlblad ägnar ett helt kapitel åt) hos Moderaterna som är på allas läppar just nu. De nya Moderaterna står och stampar trötta på golvet. Visioner är farliga, har till och med partiets ordförande sagt, men är det inte just visioner om hur vårt samhälle ska se ut och hur man går tillväga för att uppnå detta samhälle som politiken ska handla om? Reinfeldt vill numer att hans parti ska uppfattas som den samhällsförvaltande kraften. Förvaltning, anser jag, kan regeringen överlämna till tjänstemännen. Att komma med ytterligare ett eller två eller kanske till och med tre jobbskatteavdrag känns inte så nytt och fräscht längre. Kanske kommer nästa bok om Moderaterna heta Ett partis uppgång och fall?

Till syvende og sidst undrar jag om mitt parti, Socialdemokraterna, kan genomföra en liknande metamorfos, det vill säga gå från kris till succé, utan att uppfattas som ett Moderaterna light.

Fler som skriver om Pihlblads bok: Kulturbloggen, Folkbladet, Kristianstadsbladet, Johan Westerholm, Corren, Expressen, SvD, HD, Ystads allehanda, Kuriren, SR, DN