I måndags gästades Gomorron Sverige av den före detta statsministern Ingvar Carlsson. I slutet av intervjun, ställer programledaren frågan: ”När kommer Socialdemokraterna tillbaka till 30-40 procent?”. Med glöd i blicken svarar Carlsson:Det kommer vi komma till väldigt snabbt. Ta det tyska valet i Hamburg nu, när Socialdemokraterna ökade för en dryg vecka sedan med 15 procent och CDU halverades. Det är det nya i politik idag, i varje fall i Europa. Att förr var det stabilt. Det ändrade sig några procent. Idag är det mycket kraftiga svängningar. Den senaste opinionsundersökningen räcker det med tre procents sving i valmanskåren för att de Rödgröna ska vara i majoritet, så att jag är väldigt optimistisk och framför allt därför att vi har inte haft en så begåvad 30-årsgeneration på väldigt länge som vi har nu. Unga, begåvade socialdemokrater. Hängivna. De kommer att ge ett väldigt tillskott till svensk politik och till vårt parti.
Carlsson har så rätt. CDU åkte på storstryk i delstatsvalet och SPD återtar makten i Hamburg efter tio år med konservativt styre. Samma sak kan ske även i Stockholm.
Vi har vidare en hel drös sossar som är unga, som är begåvade och som är hängivna (och många av dem är till och med yngre än 30 och några är äldre än 40). På rak arm kan jag räkna upp:
Vi har vidare en hel drös sossar som är unga, som är begåvade och som är hängivna (och många av dem är till och med yngre än 30 och några är äldre än 40). På rak arm kan jag räkna upp:
Marika Lindgren Åsbrink, Kajsa Borgnäs, Sara Gunnerud, Gabriella Granditsky Svenson, Andreas Westerius, Kristina Persdotter, Linnea Björnstam, Fredrik Jansson, Johannes Åsberg, Katrine Kielos, Nisha Besara, Daniel Suhonen, Evin Cetin, Catharina Ullström, Emma Lennartsson, Josefin Deiving, Nima Djohari Taimouri, Anders Eriksson, Fredrik Pettersson och Daniel Nordström.
Det finns bara ett problem. Vissa vägrar att flytta på sig.
Fotot har blivit ändrat i ett bildredigeringsprogram. Orginalet: Linda Håkansson/Socialdemokraterna
Det finns bara ett problem. Vissa vägrar att flytta på sig.
Fotot har blivit ändrat i ett bildredigeringsprogram. Orginalet: Linda Håkansson/Socialdemokraterna
[UNDER STRECKET]
Ute efter mer matnyttigt om Socialdemokraterna? Läs då Johanna Grafs briljanta inlägg, Peter Högberg om idoltävlingen, Peter Andersson om partiledarkandidaternas sångförmåga, Rasmus Lenfors om att det inte bara handlar om "jaget", Roger Jönsson om att S befinner sig vid ett vägskäl och Jenny Madestam meddelar att klockan tickar.
2 kommentarer:
Jag håller i princip med. Dock tror jag vare sig Östros eller Damberg duger om det ska bli någon parallell till det som nyligen hänt i Hamburg. Varför? Därför att nya S-framgångar i både Storbritannien och Tyskland sker med två ledare, Ed Miliband och Sigmar Gabriel, som varit "Secretary of State for Energy and Climate Change" (http://en.wikipedia.org/wiki/Ed_Miliband) respektive "Federal Minister for the Environment, Nature Conservation and Nuclear Safety" (http://en.wikipedia.org/wiki/Sigmar_Gabriel). Ed Miliband blev överraskande vald tack vare gräsrötterna och Sigmar Gabriel har en karisma Damberg bara kan drömma om. Som jag ser det saknar Damberg bland annat följande för att vara en lyckosam nutida S-ledare: miljöbakgrund, karisma och kontakt med gräsrötterna. Förvisso blev Gabriel nominerad, men han har visat en lyhördhet som Damberg saknat och är - liksom Miliband - i kontakt med nutidens kanske största ödesfråga, miljön, på ett sätt Damberg aldrig visat sig vara. Nånting klingar alltså falskt i jämförelsen med vad som nu händer i Storbritannien och Tyskland om Damberg väljs. Jag tror inte att jag är ensam om att uppfatta Damberg som blek och ganska ensidigt knuten till "klassiska" frågor, lite gammaldags, och dessutom utan tillräcklig förmåga att belysa dessa frågor på ett kraftfullt sätt.
Däremot tycks ju parallellen kunna fungera ganska bra med Sommestad, tidigare miljöminister som hon är och i verklig kontakt med gräsrötterna.
Väljer man Damberg, däremot, tycker jag inte att S har lärt sig något av historien och det som nu sker i Storbritannien och Tyskland. Väldigt många har blivit besvikna på S och dess systerpartier i andra länder, och Miliband, Gabriel och Sommestad har förstått detta, medan Damberg valsar på.
Jag kan rösta på ett (S) med Sommestad i central position, helst partiledare, annars Eneroth, men aldrig ett (S) med Damberg. Partiledarrollen är viktigare än någonsin - (S) är helt fel ute och verkar inte begripa någonting av nutiden om de väljer Damberg som jag ser det.
Jag kan väl tillägga att min tro på reformismen och demokratin i sin nuvarande form får sig en allvarlig stöt om (S) väljer Damberg. Det lär även (tyvärr) vara rena gåvan för Sverigedemokraterna, som kommer att framstå som mer färgrika och trovärdiga än någonsin i ett i så fall i övrigt synnerligen blekt riksdagslandskap.
Om inte (S) åter blir ett dynamiskt socialdemokratiskt parti, om Damberg väljs, blir det bara den slutgiltiga bekräftelsen för alla som blivit besvikna och tappat tron på partiet. Att det faktiskt var ett lik. Att det inte förmått resa sig riktigt sen Palme och nu är bortom allt hopp. Kan det vara så illa?
Tack M.E. för din kommentar... ja, du... vi får se vem som blir partiordförande för S.
Skicka en kommentar