Ni som känner mig eller läser min blogg regelbundet vet ju att I've got the hots for Håkan Juholt! När Aftonbladet nu skriver att Juholt har kastats in som joker i partiledarstriden, så hoppar jag upp och ner av glädje och skriker: JA!
Mats Engström är lika glad som jag. Läs även Juholts artikel Hemligheten bakom socialdemokraternas magiska formel.
Tidigare inlägg:
Håkan Juholt & Mångfaldsrosen
12 kommentarer:
Grattis!
Det måste kännas skönt att kunna säga ja till någon som har en chans att bli ordförande.
Jag delar dock inte din entusiasm.
Juholt är som bl.a. f.d. biträdande partisekreterare alltför insyltad i det socialdemokratiska maskineriet, har alltför liten erfarenhet från andra yrken än politikerns - och från fel bransch dessutom, nämligen den journalistiska.
Det är sannolikt att det är ett plus, sett ur maktkampsperspektivet, att Juholt hållit en låg profil, men jag saknar konstruktiv kritik från hans sida, och det inger inte förtroende. Men detsamma gällde säkert när Erlander valdes. Och ändå blev Erlander en bra partiledare.
De senaste månaderna har alltför mycket intresse kretsat kring de enskilda individer som kan tänkas kandidera i ett partiledarval. Det är ingen bra ordning. Den viktiga frågan är ju ändå hur partiet som helhet tar sig ur den här långvariga svaghetsperioden och vilsenheten, kort sagt: hur ska S anpassa sig till allt som har hänt sedan 1970? Och här har valberedningen lyckats utmärkt med att visa hur illa det står till med partiet, hur långt det är från högstämda ord om öppenhet till krassa interna maktkampsritualer.
Läs för övrigt Martin Moberg, det är inte så långrandigt att man blir trött medan man läser!
Men tillbaka till Juholt:
Att han krävde att utrikesministern skulle avgå för att han kallade ett terrorattentat i Stockholm för ett terrorattentat innan statsministern uttalat sig vittnar inte direkt om omdöme eller urskiljningsförmåga. Juholts krav på Ulrika Schenströms avgång tedde sig, för mig, lika substanslösa.
I de fallen gjorde han utspel som var helt på dagsjournalistikens vilkor, vilken han i andra sammanhang kritiserat med rätta.
Det är tyvärr så att Håkan Juholt, trots sin relativa anonymitet, lyckats tränga sig in på ett par hyllor i mitt minne, och i de flesta fallen har han framstått som en ignorant betongsosse som kritiserar dem som tycker annorlunda, t.ex. de väljare som inte röstar på rätt partier, utan t.ex. på Junilistan eller Piratpartiet i valen till Europaparlamentet.
Dessa sista exempel tycker jag har varit riktigt tragiska:
Här ger väljarna en tydlig signal, men i den sfär av arroganta makthavare som Juholt uppenbarligen befinner sig så upplever man det som att väljarna "inte tar EU-valet på tillräckligt stort allvar".
Själv tycker jag att Juholt verkar tillhöra dem som inte tar väljarna på tillräckligt stort allvar.
Men Johan! Vi har panik nu. Eller vi och vi... valberedningen rättare sagt. Just nu säger jag ja till allt *skratt*
Och vem håller du på Johan (bara så vi har agendan klart för oss)?
Ja, du "M.E.", jag svarar gärna på din fråga.
Men det är inte så enkelt som att haspla ur sig namn. Jag tycker att personfrågan är upphaussad av massmedia på ett sätt som får viktigare frågor att verka bortglömda.
Om du förklarar lite mera vad det är du vill veta, och gör det på ett lite mindre anonymt sätt, så ska jag gärna ge ett svar med mera kött på benen.
:-)
Du känner mig icke oavsett och jag känner bara en person som heter Johan och han ser inte ut som dig. för att vara "mindre anonym" måste jag ha en googlekonto, openid eller en webbsida, vilket intill ganska nyligen inte krävdes för meningsutbyten i vårat samhälle.
verkar krångligt för dig att vilja förstå att jag syftade på att du kanske gärna ser någon/några annan/andra som partiledare. jag har asperger (se där, nu vet du mer om mig än jag om dig) och är därför införstådd med att jag inte alltid förstås.
vi gör förstås som vi vill, liksom du inte verkar vilja bege dig in i det här på annat sätt än att kritisera Juholt tar väl jag mig friheten att anse kontentan viktigare än att på något sätt kunna "identifiera" vem som sagt kontentan. Jag tycker en demokrati borde fungera så att det inte betyder något vilken titel man har/inte har osv., utan helt enkelt vad som sägs.
Kul att få en ny inblick i vad en sosse kan vara för något ändå, för jag antar ändå att du är en sosse (medlem eller "trogen" (S)-röstare).
Egentligen hör du väl till den kategorin sossar som inte hör till den kategorin sossar som inte ställer några krav på attribut för diskussionsdeltagande.
Och kom inte och säg att det var jag som började fokusera på person istället för sak/agenda.
jag medger dock som sagt att jag inte är de sociala konventionernas typiska företrädare.
om du menar med mindre anonym att jag ger mina egna ståndpunkter, kan jag säga:
1. Lena Sommestad
2. Suhonen
3. Pagrotsky
den senare är ju för övrigt inte aktuell.
det lär stå mellan juholt och östros. och då säger jag att juholt kan vara hur han vill som person, oavsett lär Östros på grund av den politik han står för vara mer betungande. (S) har slutat vara en motor och tappar kontinuerligt väljare. östros har varit mitt i smeten i denna motornedmontering. konstigt egentligen att ha en bil utan motor... och motorn är politiken och inte personen.
Tack för ditt svar!
Det räcker mera än väl för att stilla den misstänksamhet och de undringar som din korthuggna fråga väckte.
1/ Om jag gått i skola idag, så skulle det inte förvånat om jag fått en autism-spektrumdiagnos eller populärt uttryckt en bokstavsdiagnos
2/ Jag har varit aktiv i CUF mellan 1973/74 och 1978. Jag var medlem ytterligare något år, och jag var samtidigt aktiv i andra organisationer av politisk karaktär. Men därefter tog jag avstånd från den världen. Förvånansvärt många av mina vänner och bekanta från den tiden är idag heltidspolitiker. Huvudsakligen inom C, Fp och S. Jag hade måhända kunnat bli det själv också, men jag gjorde alltså ett aktivt val.
3/ Men mitt politiska intresse kan jag inte trolla bort. Det finns kvar, fastän jag vänt ryggen åt den rena partipolitiken. Och jag har ju vänner (med mera) som är aktiva.
4/ Det är ingen tvekan om att jag som medborgare hade föredragit att S valde Lena Sommestad till partiledare. Jag är helt övertygad om att hon är den lämpligaste kandidaten både för att leda och representera vår nation, liksom för att leda det socialdemokratiska partiet. Jag hyser ingen som helst tvekan på den punkten, men som jag skrivit tidigare: Personfrågan har givits för stor uppmärksamhet. Det finns en överordnad fråga som handlar om partiernas roll i nationen, och därmed om socialdemokratins och fackföreningsrörelsens roll vis-a-vis sina medlemmar respektive övriga medborgare som är mycket viktigare.
5/ Jag tror att jag ärligt kan säga att jag inte har lika mycket "agenda" som jag har en nyfikenhet på själva processen.
6/ Och när man då följer processen, så kan man välja att inte kommentera, utan bara iaktaga. Men dels ligger det inte för mig. Dels är jag övertygad om att respektive bloggskribent på något sätt uppskattar också mina kommentarer, fastän jag inte är aktiv socialdemokrat.
7/ För tillfället är jag inte heller medlem i något fackförbund, men det hör inte riktigt till detta sammanhang. Men i och med det så är jag inte "sosse" i någon som helst mening. Tidigare har jag varit kollektivansluten sosse, utan att för den skull själv identifiera mig som en "sosse".
8/ Jag kan tänka mig att utvidga mitt svar senare, om jag får tid och om min lust blir tillräckligt stor (eller din kontrakommentar tillräckligt intressant).
Det finns alltid en risk för att man lovar för mycket, så jag försöker nu låta bli att lova.
Vänliga hälsningar!
/Johan
Okej, då förstår jag vad du menade med anonym. jag måste medge att jag är lite klumpig ibland, kul att du tog det så bra, jag insåg ju inte riktigt att jag faktiskt inte riktigt hade presenterat mig själv (men så hade jag heller inte uttryckt mig åt ena eller andra hållet). någon särskilt intressant kontrakommentar lär jag inte komma med, bara att det är kul att någon som inte är sosse engagerar sig, jag är inte sosse heller (röstat två gånger (S) och två gånger (V)). dock försöker jag säga a efter att ha sagt b så att säga, för det är ju rätt infekterat att engagera sig i dessa frågor på (S)-bloggar... därav även min misstänksamhet (man smittas så att säga...)
du har rätt i att dagens samhälle ställer hådare sociala krav och att en bokstavsdiagnos delvis därför blir allt mer utbrett. En annan form för samhälle skulle troligen minska bokstavsdiagnoseringen. Även göra det lättare för en som mig att lyckas på jobbintervju till exempel. jag har ju ändå studerat ihop till en master och skulle ju vilja ha ett samhälle med mer samarbete och mindre konkurrens så att jag fick lättare att nå fram med min förmåga i förhållande till "arbetsgivare" osv... Men som det är nu ska ju "arbetsgivarna" effektivisera så himla mycket, anställa så få som möjligt, ha en så försvagad fackföreningsrörelse som möjligt osv. (gärna en del arbetslöshet alltså), och man resonerar mer och mer på samma begränsade sätt i det offentliga som i det privata, så offentliga sektorn är snart bara offentlig i namnet och alltså inte längre en motor för ett öppnare arbetsliv osv...
lite tankar så här i början av våren...
Nu är vi helt borta från det där ursprungliga ämnet, men också jag tycker att samhället gör en sjuhellsikes förlust när man inte förmår att ta mina kompetenser tillvara.
Att jag själv får dela så många andras lott och vara fattig, arbetslös och sjuk (det ena bidrar ömsesidigt till det andra) irriterar mig ärligt talat mindre.
Men just detta bortslösande av din (och min) kapacitet, som olyckligtvis har blivit till en regel, det gör mig upprörd på allvar!
Jag kan dessutom återvända till Ämnet en liten, liten stund och påminna om den tiden, då det pågick en allt intensivare strid inom SSU. Det fanns de som ville stärka det civila samhället och göra offentliga sektorn mer medborgarstyrd, de utgjorde en slags rebellisk opposition som plockade upp dåtida gröna och vänsterliberala idéer.
Då tillhörde Juholt liksom Sahlin dem som höll fast vid den gamla socialdemokratiska idén om att Den Starka Staten gör individen fri, och kunde t.ex. tala om "rätten" att slippa städa trapphuset och dagiset om man var ensamstående med barn och hade fullt upp med få ihop pengar till mat och hyra.
Jag höll på självförvaltarna.
(Och det var ett tag på vippen att jag skulle engagerat mig i SSU, men jag lyckades avhålla mig.)
Läsaren får dra sin egna slutsatser.
;-)
jo, visst är det så...
i förhållande till namn och identitet har väl jag kanske ett lite annat förhållande än andra. jag tycker faktiskt inte det säger nånting vilket namn man har (såvida man inte valt det själv). och jag tror det är svårt att utleda något ur en persons historia också. en person som uppfattas som snäll av vissa kan uppfattas som elak av andra och vice versa... som jag ser det är det på sätt och vis bara nuet som räknas. historien är hela tiden historia, framtiden rymmer ett närmast oändligt antal potentiella landskap. dock kommer jag alltid att ha asperger. och skulle det kunna opereras bort (det är ett sätt hjärnan fungerar på) vet jag inte om jag skulle vilja det... bättre att samhället öppnar upp sig, mig är det ingen fel på, jag är bra som jag är (det är väl den människosyn jag har, att till exempel det att vara i fängelse inte kan isoleras från hur samhället är osv...) Har förstått att det finns en överrepresentation av personer med ADHD i fängelsena, och eftersom jag har Asperger kanske jag lättare förstår hur vårat samhälle kan styra in "för avvikande" personer på vägar som leder till till exempel fängelset. "Lyckligtvis" har jag varit så att jag lagt våld på mig själv istället för att gå till fysiskt, irrationellt våld mot andra, men det är klart de psykiska konsekvenserna av det är det ju sisådär att leva med. Men man lever ju. Och gör inte saker mot andra som gör att man hamnar i fängelse. än så länge.
Så här är det ju med alla människor, bara det att för personer med ADHD, Asperger osv. blir det extra mycket det här samhället liksom, därav diverse överrepresentation.
Livet är ju vår stund på jorden, så man kunde ju tycka att samhället skulle kunna låta oss ta bättre till vara på denna stund, var och en, allihopa...
ursäkta, jag har asperger och kan därför på ett okonventionellt sätt verka breda ut mig osv, fastnar i ett spår liksom...
Tillbaka till ämnet. Juholt kan mycket väl vara så. Dock låter jag framtiden visa. Skulle han omge sig med bra personer som Sommestad kan jag nog tycka att han är en bra ledare. Förutsatt att han vet att ta till vara på personer som Sommestad också förstås, deras förmågor. Och att detta i sin tur kunde få ringverkningar i samhället...
jag lämnar väl bloggkommenterandet för ett tag, men återkommer säkerligen någon gång i framtiden, nyfiken som jag förstås är på om det kommer något svar. Och kommer det inte något är det helt ok. Liksom om det kommer något.
/den "weirda" Aspergern
Men hur långt är det där nuet?
Det är uppenbart att det nu som du räknar med är kortare än den livshistoria som jag förbinder med en identitet. Men det kan vara så att det som jag kallar "nu" är mycket kortare än det som du kallar "nu".
När man bortser från någons eller någots historia så bortser man samtidigt från den väsentliga kontexten. Och kontexten är för mig helt avgörande för hur jag ska tolka varje åtbörd, varje handling, och varje yttrande och förstå deras mening.
En okänd person blir därför mera avvaktande bemött än någon som är känd. Man behöver inte gilla den kände, men man vet var man har honom och vad man kan förvänta sig (för enkelhets skull struntar jag nu i det genuskorrekta hen, hon/han, etc, etc).
Jag förväntar mig att Håkan Juholt har förändrats sedan vi var tonåringar. Men icke desto mindre så upplever jag mig "känna" honom bättre än någon vars ålder och livshistoria är obekant för mig, som t.ex. en M.E. trots att jag i just detta nu saknar kontakt med Juholt men "har" någon form av kontakt med M.E.
Vi uppfinner inte hjulet allihopa. All mänsklig utveckling bygger på att vi först tagit till oss andras kunskaper och erfarenheter. Vems kunskaper och erfarenheter som vi tagit till oss påverkar vårt sätt att förstå världen. Därför är det relevant att veta något om en persons livshistoria när man ska förstå vad han eller hon menar, på samma sätt som det är relevant att veta i vilken del av världen någon är uppvuxen, i vilken religion och kultur, och så vidare.
Genom att försöka vara "mig själv" på internet försöker jag ge andra människor bättre möjligheter både att tolka det jag vill uttrycka och att kunna bedöma om de har anledning att känna förtroende för det jag framför. För mig spelar det roll att vissa internet-bekanta har känt mig virtuellt sedan 1995, och att andra känt mig i verkliga livet sedan 1978. (Ja, och sedan finns så klart mina familjemedlemmar och släktingar, men dem bortser jag från nu.)
Detta att man har gamla förbindelser med människor har både för- och nackdelar. Men för mig är det en del av verkligheten som inte kan tänkas bort.
Ett exempel till:
Flera av mina bekanta är alkoholister. Vissa är nyktra alkoholister. Andra är barn till alkoholister.
När jag tar ställning till det som någon säger eller gör, och när jag ger råd till dem, direkt eller indirekt, så är det bra för mig att komma ihåg vad det är för bakgrund de har.
På ett liknande sätt skulle jag ha lättare för att känna förtroende för en M.E. som har ett ansikte, en blogg med historia, eller för- och efternamn. Jag säger inte att du borde göra på det ena eller andra sättet, men jag säger att för mig spelar det roll, när jag t.ex. funderar på om det är värt att lägga ned tid på att kommentera en spefull fråga.
Den som uppträder i avsiktligt provokativt syfte, är ogärna öppen med sin identitet eller sin historia.
Allt handlar egentligen om vad som är förtroendeskapande.
Skicka en kommentar