Opp Amaryllis, vakna min lilla!

Det bästa med december är inte julmat, glögg, julklappar, lussebullar, pepparkakor, pepparkakshus, julmusik, Feuerzangen Bowle, julkalender... nej, det är alla julblommor. Drottningen bland dessa är amaryllen!

Är det verkligen okay att skita i kongressbeslut?

Kongressen är partiets högsta beslutande organ (§4 i partiets stadgar). När jag nu får läsa att Regering Reinfeldt och Socialdemokraterna är överens - Säpo får beställa signalspaning - innebär det alltså att partistyrelsen struntar i ett kongressbeslut.

I gårdagens inlägg frågade jag: Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? Nu inser jag att det inte spelar någon roll om det finns vakthundar eller inte.

Den socialdemokratiska ideologin bygger på solidaritet, jämlikhet, demokrati, rättvisa och frihet. Det sistnämnda verkar det vara si och så med.

Jag säger bara: Riv upp, gör om, gör rätt!

Foto: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Till varje pris

I förrgår jobbade jag kväll. Eftersom det var tote Hose på jobbet följde jag den tre timmar långa debatten om Slussen. Företrädarna för Miljöpartiet och Socialdemokraterna lät genomgående gnälliga (endast Vänsterpartiet lyckades någorlunda i sin oppositionsroll). Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin frågade till exempel alla partier vad de ansåg om hans möte med Sten Nordin i april... som om de skulle kunna uttala sig om ett möte som de inte ens varit med om. Gnäll, gnäll, gnäll.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

Varför har inte sossarna i Stockholm Fingerspitzengefühl?!

Det är representantskapet i Stockholms arbetarekommun som är det högsta beslutande organet. Där sitter ombud för alla S-föreningar i Stockholm och beslutar om S-politik, vem som ska vara oppositionsborgarråd, organisationsfrågor med mera. Jag har många gånger frågat hur representativt repet är. I ett avseende är det representativt - som (s)ärintresse i Stockholm. Det är inte representativt för stockholmarna. Stockholmarna vill riva Slussen. De skiter fullständigt i de brister som finns i det beslut som fattades i förrgår. Slussen är långbänkarnas långbänk. I 20 år (!) har Slussen diskuterats. Nu har stockholmarna fått nog. De vill inte vänta mer. Inte ens ett eller två år. Gnälliga oppositionsborgarråd? Nej, det gillar inte stockholmarna heller.

Samma kväll som Slussen diskuteras, läser jag i SvD att justitieminister Beatrice Ask (M) öppnar för total övervakning. Ask vill gärna ha med sig Socialdemokraterna på tåget. Morgan Johansson & Co. vill så gärna vara med och leka oavsett vad det kostar. Självklart kommer de till Asks undsättning, även om det finns ett kongressbeslut att vi inte ska vara med och leka i just den här frågan.

Sossar mot Storebror har gång efter annan agerat vakthund, när företrädare för S varit ute på djupt vatten. Måste det finnas vakthundar för att våra företrädare ska respektera kongressbeslut? En av upphovsmännen till Sossar mot Storebror, Erik Laakso, är med rätta förbannad:

När justitieministern sträcker ut handen till Socialdemokraterna är partiföreträdarna snabba att vara villiga att ingå överenskommelser. Det är inget konstigt med det, samma företrädare har flera gånger tidigare varit fullständigt ointresserade att minnas vad partikongressen beslutade. Socialdemokraterna har inte verkat för en översyn. Trots att Europadomstolen just nu granskar FRA-lagen just på grund av misstanken om krocken med europakonventionen så vill Socialdemokraterna gå vidare tillsammans med övervakningskåta moderater.

Vi vill vara med och leka! Varför får vi inte vara med och leka?! Vi gör vad som helst bara vi får vara med och leka!

S styr inte längre, dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om partiet verkligen har förstått vad politisk opposition innebär (och betänk att vi är ett parti som snart har varit åtta år i opposition).

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag. Ja, ibland går man motståndaren till mötes i något som bäst kan beskrivas som "bäst för Sverige" eller "Den gyllene medelvägen".

Att säga nej till Slussen, som diskuterats 20 år, är bara fånigt. Att gå Ask till mötes vad beträffar FRA, är så urbotat idiotiskt (framför allt när det finns ett kongressbeslut) att jag inte finner ord för att beskriva den ilska och frustration jag just nu känner.

Om S vill vara med och leka då har jag bara ett råd att ge:

KOM UT UR OPPOSITIONSGARDEROBEN!

Bild: Nicholson.

Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

Svenssonflator

Just nu tittar jag på första avsnittet av Lip Service. En TV-serie som QX (s. 58) beskriver som en "brittisk version av L Word". Jag försöker titta på så många serier och filmer med "lesbian interest" som jag bara kan. Likaså med böcker.

Heteronormen skaver. Eskapismen från heteronormen är för mig kulturen. En annan fristad var tidigare Stockholm Pride, vilket jag återkommer till i ett annat inlägg.

Filmer, serier, böcker och alltid ett hopp om att "de där två tjejerna - de måste vara flator". Ja, jag har för vana, när jag och Åsa tittar på reklam, teve eller film, att anlägga ett queerperspektiv: "de där två tjejerna på HM-affischerna - lesbiska!", "i slutet på serien kommer de där två tjejerna att bli tillsammans".

Och så inser jag plötsligt, när jag läser Anna Trobergs briljanta inlägg Svenssonflator, att jag är mer hetero än heterosarna själva (okay, nu generaliserar jag, men om jag säger många?). Ja, jag vet att jag är en Svenssonflata. Är det för att jag har anpassat mig? Är det som Svenssonflata (och endast då) som jag känner att jag är accepterad och delaktig i samhället?

Jag är lyckligt gift sedan 1 maj 2009. Vi väntar tillökning i familjen (senaste idag var vi till Mamma Mia för ultraljud). Vi har fredagsmys, äter tacos och tittar på På spåret. Vår Kitchen Aid används minst en gång i veckan. Surdegsbröd, lussebullar, cupcakes och Rosendals morotskaka. På spisen puttrar en gryta och dressingen till salladen är egenhändigt gjord. Jag har just stickat två tubsjalar. Min hustru har en symaskin som hon nyttjar med jämna mellanrum.

Bloggen heter HBT-sossen, men som SvD mycket riktigt påpekar, är den oftast mer allmänt S-relaterat än specifikt HBT-relaterat.

På semestern åker vi till mina svärföräldrars sommarställe i Dalsland (detta år skippade vi till och med Stockholm Pride till förmån för landet). Vi badar i Vänern, cyklar till Grinstad, gör en utflykt till Håverud där vi äter räksallad, vi går i skogen, plockar kantareller och blåbär, vi sitter i bersån, dricker rabarbersaft, läser böcker och löser korsord.

I december månad står pepparkakshuset färdigt. Två amaryller i varje fönster (och en stackars blå hyacint på köksbordet). Adventsstjärnor, adventsljusstake, levande ljus och en röd ljusslinga i vardagsrumsfönstret.

Parmiddagar och ett och annat cocktailparty/mingel (och alltid med heterosexuella par). Visst händer det att jag och Åsa går till Roxy eller Torget, men jag kan inte minnas när jag sist var ute och dansade på en tjejklubb. Club hopping är inget för oss. Finns det fortfarande tjejklubbar i Stockholm? Jag hängde på Bitch och Connection när det begav sig, men det var väl 10 år sedan.

När vi åker tunnelbana, handlar mat eller går promenad - ser människor att vi är två flator som är tillsammans? Jag tror inte det. Jag går sällan hand i hand med min fru. Inte heller sitter jag på tunnelbanan och hånglar med henne. Kanske är min ovilja att hålla hand ett tecken på rädsla? Eller så är det för att det blir svettigt efter ett tag (och vidare anser jag att grovhångel inte hör hemma i offentlig miljö)?

Nej, jag är ingen smygis! Jag har alltid varit öppen med min sexuella läggning. Jag rättar alltid människor som tror att den jag är gift med är en man. I fikarummet på jobbet pratar jag om vad jag och Åsa gjorde i helgen.

Jag har inte kommit ut ur garderoben en gång. Nej. Gång på gång kommer jag ut ur garderoben. Och ibland är det jligt tufft. Ibland vill jag låta bli för att det skulle göra livet så mycket lättare, men jag fortsätter... jag kommer ut och ut och ut och ut (även om jag inte gör det genom att hångla med min fru eller uppfylla fördomsprofilen för en flata. Ja, ni vet vad jag menar).

Jag är, vad Kristdemokraterna brukar beteckna som "verklighetens folk", om det inte vore för en liten, liten detalj: den jag älskar och är gift med är av samma kön.

Det finns hbt-personer som inte vill leva ett Svenssonliv. Vi må ha fått igenom samkönat äktenskap och många tror nu att vi är nöjda med det. Glöm det! Även om jag, i stor utsträckning, kan leva det liv jag vill leva, så kommer jag aldrig att sluta kämpa för att andra hbt-personer har rätt att få leva sina liv som de vill. Det finns massor att göra "efter äktenskapet".

Läs även Johan Hiltons Tears for queers.

Ta itu med de verkliga problemen!

Kommer ni ihåg Primegate? Det gör jag. Jag har skrivit mycket om Primesossar/PR-sossar här på bloggen. Jag var så besviken, förbannad och ledsen. De sossar, som var inblandade i Primegate, kommer alltid att förknippas med denna skandal. Varenda gång någon av dessa skriver eller uttalar sig är det många som undrar om Svenskt Näringsliv (eller någon annan aktör) ligger bakom. Vilken är agendan?

Priset de har fått betala är högt - deras trovärdighet och "varumärke" är förstört, men Primesossarna har de facto sig själva att skylla.

Vad ska man då göra om någon av dessa Primesossar kommer med viktiga synpunkter? Avfärda dem som köpta? Vidare - ska man avfärda en Primesosse, som uppenbarligen har haft (och kanske fortfarande har?) vajsing på sin kompass, när han skriver om andras kompasser?

Nu förhåller det sig nämligen så att Niklas Nordström har skrivit en ledare i GP som till stor del sammanfattar några av de inlägg jag har skrivit här på HBT-sossen. Jag väljer att citera Nordströms slutkläm (men läs gärna hela ledaren):

Ska Socialdemokraterna bli en relevant röst inför kommande val måste den nuvarande inåtblickande självbilden upphöra. Internt jubel ökar dessvärre gapet till väljarna. Världen roterar inte runt svensk Socialdemokrati. Väljarna står inte i tacksamhetsskuld för det som har gjorts historiskt. Väljarna vill höra förslag som leder framåt och se ett ledarskap som kan ta ansvar i svåra tider. Att förneka det uppenbara i opinionen, att jaga bort kritiska röster och skuffa undan de som vill tänka nytt kommer inte att vara ett framgångskoncept. Sektliknande beteende där allt skylls på en ond omvärld bestående av illojala partimedlemmar, media, opinionsinstitut, statsvetare, pr-konsulter, näringslivet etc är dödsdömt. Släpp det och ta itu med de verkliga problemen. Väljarna förtjänar en modern framåtblickande Socialdemokrati som kan leda Sverige i en ny värld. Snacket om att botten är nådd med 25% ger jag inte mycket för. Sanningen är att ingen vet var botten i väljarstödet ligger.

Nordström och jag delar dessa åsikter. Vi är faktiskt fler i partiet som tycker så. Gör det mig och de andra till Primesossar?

Mary X Jensen nämner Nordströms ledare i sitt inlägg. Hannah Bergstedt om den bästa mixen.

Replikskifte apropå samkönade äktenskap