Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

S stagnerar (intro)

S stagnerar (intro) by Alexandra Einerstam

Det motvilliga partiet

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ovanstående skriver jag i inlägget Om jag vore partisekreterare. Förnyelse, förändring, nystart... Socialdemokraterna talar ofta om den där nystarten som aldrig verkar komma. Jonas Gardell och jag är inte ensamma om att undra när nystarten kommer.

Igår läste jag en intressant ledare, skriven av Anna Ardin: [...] jag ser tre huvudsakliga skäl till verklig oro. 1. Partimedlemmarnas ovilja till nystart. 2. Partiledningens oförmåga till nystart. 3. Avsaknad av mod att våga vara ideologisk.

Idag läser jag Widar Andersson ledare Partiet vill inte förändras och Katrin Kielos ledare Socialdemokraterna har övergett väljarna. Den sistnämnda får mig att tänka på en diskussion som jag hade på facebook igår. Jag skrev i statusrutan: Moderaterna publicerar numer artiklar även i Arbetarbladet [...] det är så smart av dem, så äckligt smart. En av de som kommenterade min status var Kent Filppu. Han skrev bland annat: Vill man nå ut med sitt budskap till alla bör man väl försöka publicera överallt. Vill man bara nå redan frälsta så räcker de egna tidningarna. Det känns som sossarna har valt att bli ett parti för den egna politikerkåren snarare än för alla de väljare som har en socialdemokratisk grundsyn.

Visst finns det progressiva sossar i detta motvilliga parti, men hela partiet måste verkligen vilja förändras och förnyas. Just nu är jag djupt bekymrad över tillståndet i vårt parti.

Tidigare inlägg (ett axplock): Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, (S)ekten,

(S)ekten

Socialdemokraterna har slutit sig i ett läge då partiet har allt att vinna på öppenhet, transparens, högt i tak, ödmjukhet och lyhördhet. Sektmentaliteten, som jag någon enstaka gång mött innan hösten 2011 (till exempel i valprocessen som Åsa Petsersen skriver om), är påtaglig. Jag har de senaste veckorna sett fler exempel på detta: tonen på vissa bloggar med tillhörande kommentatorsfält är rå och brutal (här är ett exempel). Där finns ingen plats för konstruktiva diskussioner. Partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna partiet. Skällsord haglar (vilket jag har skrivit om här). Jag har själv fått uppleva hur partikamrater slutat hälsa på mig efter den debattartikel jag skrev tillsammans med fyra andra socialdemokrater.

Några kritiker får inte komma till tals i gruppen Håkan Juholt som statsminister - Ja tack! I den gruppen är bara hästsossar välkomna.

Denna sektmentalitet är ett tydligt tecken på att SAP befinner sig i kris. Det är lätt att ha högt i tak och ha utrymme för många åsikter när man är det statsbärande partiet och befinner sig i regeringsställning.

Fem år har gått sedan valförlusten 2006 och socialdemokratin har visat sig vara urusel på opposition. Visst kan man skylla på bristande resurser (personalbrist, kompetensflykt, avsaknaden av det stora regeringsmaskineriet), en partiorganisation som inte är gjord för opposition eller varför inte det populära "det är borgarnas fel!" (alternativt "det är högermedias fel"), men hur länge ska S göra det? När ett parti som har ambitionen att bli Sveriges mest öppna, lyhörda, moderna, progressiva, ödmjuka och nyfikna parti i krisläge förvandlas till en sekt, blir jag mycket bekymrad.

Det tillstånd som partiet befinner sig i nu och som verkar förvärras för varje dag som går gör att jag och många med mig känner en frustration som är så stark att lösningen verkar vara att bara skita i allt (allt = partiet, politiken, engagemanget) och ägna oss åt annan samhällsnyttig verksamhet (Amnesty, Kvinna till kvinna, ja det finns många organisationer som söker fler eldsjälar).

Just nu håller jag på och filar på ett längre inlägg med rubriken S stagnerar (en travesti på S förändras) där jag målar upp ett skräckscenarium som sträcker sig från december 2011 till 2015. Självklart vill jag inte att detta scenarium skall bli verklighet, men när jag ser sektmentaliteten breda ut sig, när partiet sluter sig, när taket är så lågt att det blir svårt att andas, då befarar jag att jag inte är ute och cyklar i mitt kommande inlägg.

2015 kanske hästsossarna har lyckats med sitt värv - att tysta alternativt bli av med partiets kärleksfulla kritiker- men det kommer de facto inte att stärka S, tvärtom.

Lästips: Peter Högberg, Peter Andersson, Peter Strobl, Johan Westerholm x2, Kristian Krassman

Media: Widar Anderssons ledare i Folkbladet, Ab, Ab2, Ab3, Exp, Exp2, Exp3, DN, SvD, SVT,

Vi är de 99 procenten, men det skiter den sista procenten i

På twitter skickar någon mig denna film. Rösten berättar hur lätt det är medelst några få knapptryckningar tjäna storkovan. Mobile Money Machine.

Självklart är det inte så lätt att tjäna pengar genom mjukvaran, som enligt rösten är gratis men vid filmens slut kostar 49 dollar. Dock tror jag att det är många som köper denna mjukvara just på grund av att den appellerar på våra drömmar. Pengar som ger frihet, pengar som tickar in på kontot utan att vi behöver göra särdeles många knop, pengar som gör att vi kan ägna kvalitetstid åt våra barn, pengar som möjliggör drömresan.

I slutet av augusti i år skrev tidningarna att Nordea skulle göra sig av 2000 anställda, trots storvinster. I dagarna fick vi veta att Nordea har köpt en lyxvåning till VD Christian Clausen för 22 miljoner (och som ska renoveras för ytterligare 10 miljoner kronor). Vidare har Clausen fått ett pensionsavtal som heter duga - 100 miljoner kronor. Klart som korvspad att många av bankens kunder reagerar. Jonas Sjöstedt och några till har lämnat banken i protest. Sjöstedt skriver att han har gått till en mindre girig bank och då undrar jag förstås vilken bank som är mindre girig? På Aftonbladets ledarsida uppmanar Fredrik Virtanen också till protest: Banktjänstekvinnor, ockupera Nordea nu! Ja, det protesteras för fullt nu:

Occupy Wall Street is leaderless resistance movement with people of many colors, genders and political persuasions. The one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%

Jag gillar protester. Occupy Wall Street har ju till och med kommit till Stockholm. Jag gillar den framväxande motståndsrörelsen, tro inget annat. Men under åren har jag blivit en riktig bitterfitta. Jag är sällan optimist. Jag kallar mig realist, men många anser att jag är en pessimist.

Finansbranschen har fler gånger fått kritik för sina bonusar, inte bara från oss vanliga medborgare, utan från Finansinspektionen. Så här krasst är det: bankerna (och inte bara de) skiter i Finansinspektionen, de skiter i oss, och de skiter framför allt i att några kunder lämnar dem i protest. Det här är inte första eller sista gången som vi läser om fantasilöner, lyxvåningar, bonusar och ofattbara pensionsavtal. De kommer att köra på som de alltid har gjort. Vi andra, 99 procent, vi har endast våra drömmar. Jag ska till exempel ägna mig åt lite eskapism genom att titta på första avsnittet av serien Terra Nova. Serien handlar om medborgare som får en ny chans, en andra chans (men frågan är om de tar tillvara på den).

Tidigare inlägg: Generositet & girighet, Mansgris, finanskris?, Vems fel är krisen?, Fantasilöner, galna bonusar och "oantastbara" pensioner, Svenska direktörers fantastilöner

Hygglig kapitalism

Jag kommer ihåg en styrelsehelg på Bommersvik. Det var sen kväll (läs tidig morgon). Vi hade alla fått några glas innanför västen när en ledamot kom in på "avskaffa kapitalismen". Han var övertygad om att den skrivningen fortfarande fanns i Socialdemokraternas partiprogram. Jag upplyste då honom om att den skrivningen var borttagen och hans reaktion var obetalbar. Om det inte vore för att han var en inbiten sosse, skolad i SSU, hade han nog sagt upp sitt medlemskap i S och gått över till Vänsterpartiet.

Igår var jag på Arena Idés ekonomiska råds årliga konferens. Temat var "decent capitalism". Decent, som i hygglig. Kan en kapitalism vara "hygglig" eller "god"? En äldre man i publiken ställde sig upp under frågestunden och svarade med ett ruggande nej. Samma reaktion på twitter:

Det här med "hygglig" kapitalism var nog mer för att provocera, åtminstone tillstod Christian Kellerman (en av författarna till boken Decent capitalism) det. Ja, men när Socialdemokraterna inte längre vill avskaffa kapitalismen - vad göra då? Revolution? Nja, snarare måste vi bemästra och reformera det kapitalistiska systemet. Att göra kapitalismen god. Är det över huvud taget möjligt?

Jag vet inte hur många gånger under förmiddagen som dessa ord upprepades: crisis, euro, Greece, Germany. Visst talade några av föreläsarna om "hygglig" kapitalism, men alltid i samband med den senaste krisen. En kris som snabbt har fört oss till den ekonomiska avgrunden.

Det är vad som händer när marknaden går före människan. När de politiska ledarna i det blå Europa utlovar reformer, sker inga förändringar eftersom de styrs av ekonomiska intressen. En sak kan jag dock bekänna, jag kände mig verkligen som en katt bland hermelinerna igår (läs mitt inlägg Nationalekonomi - En halvklassisk humanists längtan, så förstår du varför).

Läs även Eric Sundströms Euro till Aten, demokrati till EU?

Det är farligt för barn att vara i förskolan

Under morgonen har jag sett en trailer på Bonnierägda Tv4 ett antal gånger. Det är en trailer för Kalla faktas program Är barn säkra på förskolan? Rösten i trailern: "19 000 barn skadas varje år i förskolan".

Vad är Tv4:s syfte med undersökningen? Vill Tv4 och Kalla fakta att vi ska tänka "det är farligt för barn att vara i förskolan". Vill Tv4 att föräldrar istället väljer vårdnadsbidrag framför förskola? Har Tv4 ett sådant ädelt syfte att kanalen propagerar för minskade barngrupper och större personaltäthet? Från mitt socialdemokratiska perspektiv vore det sistnämnda önskvärt.

När jag ser trailern och hör rösten säga "19 000 barn skadas varje år i förskolan", dyker en annan fråga upp i mitt huvud: hur många barn skadas i hemmet? Nu skulle jag kunna lägga ner mer tid på statistik och research, men det här är vad jag hittade när jag googlade lite snabbt:

SVT: 200 000 barn skadas varje år. Artikeln är från 2007, men bland annat står det att 60 000 barn skadas i eller i närheten av hemmet varje år. Lika många skadas i samband med idrott. Läs gärna hela artikeln.

DN: Många barn skadas i mopedolyckor. Artikeln är från 2010 och redovisar statistik som Barnolycksfonden har tagit fram. 4 500 barn och ungdomar skadas varje år så illa i mopedolyckor att de måste uppsöka sjukhus.

Trygg-Hansa (2010): 10 000 skadade barn om året efter cykelolyckor – singelolyckor vanligast.

Barnolycksfonden (2010): 6000 barn skadas varje år i hästolyckor.

Det är varje förälders största fasa att ens barn skadas allvarligt eller blir svårt sjukt. Det är därför viktigt att man är medveten om vilka risker som finns i hemmet och utanför hemmet (i trädgården, på bondgården, i trafiken, i skogen, i förskolan et cetera). Ovanstående exempel visar dock att fler barn skadas i eller i närheten av hemmet än i förskolan. Barn skadas vid transport. Barn skadar sig när de klättrar i träd, när de springer ut i gatan för att fånga en boll, när de cyklar eller åker moped, barn skadar sig när de ramlar... Have I made my point?

På min facebookvägg skriver Susanne Fransson:

[...] Jag jobbade tio år som förskollärare på 70-80-talet. Två gånger fick jag åka in akut till sjukhus med barn. En pojke ramlade och slog i pannan. En fick en skål soppa över sig. I båda fallen var flera vuxna centimeter ifrån men kunde inget göra. Sånt händer. Tråkigt att personalen nu stigmatiseras. Fokus borde istället var på de stora barngrupperna.

Så här förhåller det sig: med mindre barngrupper och större personaltäthet skadas färre barn i förskolan.

P.S. Rubriken var bara för att provocera. Egentligen borde rubriken vara: Det är farligt att leva (man kan dö).

SvD, Helena Palena, Östran, Sydsvenskan, Norrbottenskuriren, SR, DagensPS, Konsumentverket, SVT (Uppdrag granskning med en annan vinkling än Kalla fakta).