Hygglig kapitalism

Jag kommer ihåg en styrelsehelg på Bommersvik. Det var sen kväll (läs tidig morgon). Vi hade alla fått några glas innanför västen när en ledamot kom in på "avskaffa kapitalismen". Han var övertygad om att den skrivningen fortfarande fanns i Socialdemokraternas partiprogram. Jag upplyste då honom om att den skrivningen var borttagen och hans reaktion var obetalbar. Om det inte vore för att han var en inbiten sosse, skolad i SSU, hade han nog sagt upp sitt medlemskap i S och gått över till Vänsterpartiet.

Igår var jag på Arena Idés ekonomiska råds årliga konferens. Temat var "decent capitalism". Decent, som i hygglig. Kan en kapitalism vara "hygglig" eller "god"? En äldre man i publiken ställde sig upp under frågestunden och svarade med ett ruggande nej. Samma reaktion på twitter:

Det här med "hygglig" kapitalism var nog mer för att provocera, åtminstone tillstod Christian Kellerman (en av författarna till boken Decent capitalism) det. Ja, men när Socialdemokraterna inte längre vill avskaffa kapitalismen - vad göra då? Revolution? Nja, snarare måste vi bemästra och reformera det kapitalistiska systemet. Att göra kapitalismen god. Är det över huvud taget möjligt?

Jag vet inte hur många gånger under förmiddagen som dessa ord upprepades: crisis, euro, Greece, Germany. Visst talade några av föreläsarna om "hygglig" kapitalism, men alltid i samband med den senaste krisen. En kris som snabbt har fört oss till den ekonomiska avgrunden.

Det är vad som händer när marknaden går före människan. När de politiska ledarna i det blå Europa utlovar reformer, sker inga förändringar eftersom de styrs av ekonomiska intressen. En sak kan jag dock bekänna, jag kände mig verkligen som en katt bland hermelinerna igår (läs mitt inlägg Nationalekonomi - En halvklassisk humanists längtan, så förstår du varför).

Läs även Eric Sundströms Euro till Aten, demokrati till EU?

En arbetsgivares ansvar

I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns regler om skyldigheter för arbetsgivare och andra skyddsansvariga om att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

När vi läser Paul Ronges inlägg Littorin - en iskall cynisk krishantering, inser vi att arbetsgivaren tillika statsministern Fredrik Reinfeldt inte följt arbetsmiljölagen i fallet Sven Otto Littorin. Reinfeldt har ett ansvar som arbetsgivare.

Moderaterna har under mandatperioden lagt ner Arbetslivsinstitutet samt skurit ner rejält på arbetsmiljöinspektionerna i landet. Att Reinfeldt nu inte följer arbetsmiljölagen, är enligt vår mening inte särskilt förvånande. Den som drabbas är arbetstagaren, i det här fallet Littorin.

Det sägs att Littorin har sagt till Reinfeldt att han har mått dåligt en tid. Hur mår egentligen Littorin nu, när hans eget parti och hans partiledare har förklarat honom persona non grata, innan han ens har förklarats skyldig?

Reinfeldt har sagt under en presskonferens att Littorin har förklarat sig oskyldig och ändock slängs han ut med buller och bång. Bilder av honom har tagits bort från regerings hemsida. Det är som om han aldrig varit på Rosenbad.

Vid en jämförelse med Carl Bildt och Lundinaffären, så har Reinfeldt agerat helt annorlunda i Littorinaffären. Vari ligger skillnaden dessa affärer emellan?

Åsa Einerstam Alexandra Einerstam

Relaterat: Anders Svensson, Kulturbloggen, Staffan Dopping, Röda Berget