Tack kronprinsessparet för att ni visar vägen!

Det kan väl inte ha undgått någon att kronprinsessparet har fått en dotter vid namn Estelle. Några av er kanske vet att även Åsa och jag väntar tillökning. Barnet bör se dagens ljus runt den 4 maj, därför är Åsa och jag djupt tacksamma för att kronprinsessan Victoria och hennes make Daniel visar vägen i den snåriga djungel som blivande och nyblivna föräldrar måste ta sig igenom.

Vi hade för avsikt att köpa en Babybjörn, men efter att ha meddelat detta på fb, följde en lång diskussion, där många åsikter dryftades. Bärselar av alla märken, bärsjalar – den ena var för, den andra emot. Det blev ingen Babybjörn. Det blev istället den här:

Det hade ju varit så mycket lättare om Victoria och Daniel hade meddelat oss (och andra blivande föräldrar) vilken bärsele och/eller bärsjal de har valt (om de nu har gjort det).

Sedan var det dags att köpa babyskydd. Trots att vi noggrant granskade bilden, där Victoria och Daniel kommer ut från Karolinska, kunde vi inte se vilket märke på babyskydd de har valt. Så vi köpte en Maxi-Cosi City.

Därefter var det dags att inhandla en barnvagn. Återigen använde jag facebook för att få tips och råd och återigen följde en lång diskussion där minst 30 fb-vänner tyckte och tänkte. Åsa och jag har vidare uppsökt ett otal barnbutiker och provkört barnvagnar. Expediter har nästan vikt sig dubbelt i sina försök att sälja barnvagn till oss. Fram till idag har vi varit osäkra på vilken barnvagn vi ska köpa. Det var kronprinsessparet som fick visa vägen. De stoltserar i Haga med en kungsblå barnvagn där märket Brio syns tydligt.

Företag har skickat produkter till kronprinsessparet i hopp om att just deras märke och produkt ska marknadsföras av Victoria och Daniel.

Vad beträffar barnvagn så förmodar jag att Brio har inhandlat en rad champagneflaskor och bjuder alla anställda på bubbel idag. Till Metro säger Mats Georgson på varumärkesbyrån Georgson & Co:

Det handlar om miljoner snarare än tusenlappar.

Vidare vet jag när jag ska kalla till presskonferens (2 ½ timme efter födseln). Jag vet även när jag ska gå ut på twitter och meddela vad barnet ska heta (det var väl två dagar efter födseln om jag inte missminner mig?) och fyra dagar efter födseln ska jag lägga ut tre bilder på facebook.

 Så tack kronprinsessparet för att ni visar vägen för blivande och nyblivna föräldrar!

P.S. Jag hoppas att ni förstår att ovanstående inlägg är ironiskt skrivet. Jag är nämligen innerligt trött på rapporteringen som slår ut andra, viktigare nyheter. Ja, jag är glad för deras skull. Jag är de facto glad för alla som får barn. Jag är bara så oerhört ointresserad av hovets göromål och struntar blankt i vilken barnvagn som kronprinsessparet har valt eller vem fan som tagit det ena eller det andra fotografiet (prins Carl Philip har förresten tagit bilden med barnvagnen). 


Brio må vara den stora vinnaren idag, men jag misstänker starkt att det även tillkommit (och fortsätter tillkomma) en massa nya medlemmar till Republikanska föreningen.

KD - för barnets bästa?

Fia (Tova Magnusson), David (Björn Kjellman) och Jörgen (André Wickström) i Fyra år till. Bild: Sofia Sabel

Högfors, tisdag morgon 

 Maud och Rolf Olofsson satt vid köksbordet och åt frukost med P1 Morgon i bakgrunden. Rolf läste SvD och Maud Västerbottens-Kuriren.

- Du måste läsa den här debattartikeln!, sade Rolf plötsligt och gav Maud Svenskan.

Hennes ögon blev större och större för varje ord hon läste och smörgåsen gled sakta ur hennes högerhand och hamnade på golvet. En svart katt var snabbt framme och slickade på Västerbottenosten.
- Det är tack vare mig vi har en alliansregering och nu saboterar de allt mitt arbete! fräste Maud.
-  Idioter! Högröd i ansiktet lämnade Maud frukostbordet.

Stockholm, Rosenbad, våning sju, tisdag klockan 08:50

Statsminister Fredrik Reinfeldt satt bakom sitt skrivbord och kunde inte riktigt släppa tankarna på filmen Fyra år till. Det var specifikt en scen som spelades upp i hans huvud, gång, på gång, på gång.

Det var scenen där folkpartiledaren David Holst inser han är valets stora förlorare. Nej, det hade inte gått dåligt för FP, snarare tvärtom. Valförlusten berodde på Kristdemokraterna, som inte klarat fyraprocentsspärren. Socialdemokraterna sitter kvar vid makten och för Holst & Co. innebär det fyra år till i opposition.

Filippa hade inte gjort saker och ting bättre, när hon hade ringt tidigare och nästan ordagrant citerat Holst fru Fia: era små, kristna, aborthatande, jävla homofober! 

En försiktig knackning hördes och Roberta Alenius kom tassande in i rummet. I handen hade hon en utskrift från nätet.

- Vill du veta vad Göran Hägglund anser om debattartikeln? Roberta lade utskriften framför honom.

En minut senare knöglade Fredrik ihop pappret och kastade iväg pappersbollen som hamnade precis där han ville ha den – i en kruka. Han log ett snett leende. Baskettakterna satt åtminstone kvar.

Stockholm, Gamla stan, Espresso House, tisdag  09:30 

Kristdemokraternas nya presschef, Johan Ingerö, stod i kaffekön och spelade Angry birds på sin iPhone. Han var irriterad på Göran Hägglund, irriterad på Kristdemokraterna, men mest irriterad på sig själv. Då Göran Hägglund hade ringt och frågat om han ville bli presschef för KD hade han ställt ett krav: om han skulle lämna sitt jobb som ledarskribent på SvD ville han att KD backade vad beträffade tvångssteriliseringar.

Efter en lång diskussion gav Hägglund efter. Reaktionerna var övervägande positiva när Göran gick ut i media och meddelade att KD backade. Göran hade vidare ringt och väckt honom, så tidigt att till och med barnen fortfarande sov. Johan hade verkligen försökt få Göran att åtminstone säga till media att de skulle se över frågan om inseminering för ensamstående och inte köra det uttjatade mantrat ”barn behöver pappor”. Göran hade gjort helt tvärtom. Nu stod Johan och väntade på sin macchiato samtidigt som han ångrade bittert att han tackat ja till jobbet som presschef för KD.

Varför, varför, varför?, tänkte Johan. Jag är ju för fan i mig folkpartist och inte någon jävla kristen, bakåtsträvande mother fucker!

Farsta, Molkomsbacken 20, våning 7, tisdag klockan 23:00

Jag riktigt sitter och myser framför datorn. Under kvällen har jag ätit en underbar middag med min hustru. Jag har skrivit ett blogginlägg som jag är nöjd med.Vidare har jag sett en vass Karin Hübinette intervjua den mediokra, men ack så mediakåta konstnären Lars Vilks och även livats upp av Annika Lantz underbara spaningar.

När jag läste den uppmärksammade debattartikeln tidigt på morgonen trodde jag först att Hägglund & Co. även skulle ge med sig i frågan om insemination för ensamstående. Men ack vad jag bedrog mig. Gång på gång gör KD samma misstag.

Jag blev de facto förvånad när KD backade i frågan om tvångssteriliseringar och trodde att de skulle göra det även i frågan om insemination för ensamstående, men halleluja! Icke!

Vad Kristdemokraterna verkar ha svårt att förstå är att majoriteten av den svenska befolkningen anser att KD är hopplöst ute. I otakt med samtiden går KD. De flesta i Sverige tycker att det är helt ok att homosexuella gifter sig, homosexuella skaffar barn, ensamstående skaffar barn, att förskola är att föredra framför vårdnadsbidraget et cetera. Gårdagens utspel från Hägglund & Co. förstärker den bilden.

KD fungerar lite som det svenska spelmonopolet. Det finns hur många spelbolag som helst på nätet. Där kan du kan spela poker, köpa skraplotter, spela Keno, Lotto eller satsa pengar på trav eller fotboll. Ja, du vinner oftare på skraplotterna på nätet, än vad du gör medelst Triss. Tiden har tyvärr sprungit förbi såväl det svenska spelmonopolet som KD.

 Även om det är nej till insemination för ensamstående i Sverige så finns det en rad barn som tillkommit genom att kvinnor åkt till Danmark och köpt ”pappafrön”. I sammanhanget får vi inte heller glömma de ensamstående föräldrar (såväl kvinnor som män) som lever ensamma med sina barn för att partnern ryckts bort alltför tidigt i livet eller lämnat sin partner för en annan. Det finns en rad olika familjekonstellationer som samlas under paraplybeteckningen stjärnfamilj.

Även om mitt och min hustrus än så länge ofödda barn inte kommer att ha en närvarande, biologisk pappa, så kommer barnet inte sakna fadersfigurer. Om barnet, vid 18 års ålder, ändock vill träffa sin biologiska far, finns den möjligheten. Sedan handlar det inte blott och bart om män, utan att barn mår bra av en "skön mix" av människor i sin närmaste omgivning. Vårt barn kommer att umgås med Godfrey (född i Uganda) och hans hustru Ingela. Barnet kommer att få leka med Mathias, Johan, Peter, Ulf, Hans och Lars. Barnet kommer att  göra rackartyg tillsammans med Erika, Kenny och Lovisa. Tillbaka till huvudämnet.

Nu kommer KD och bekämpa förslaget om insemination för ensamstående med näbbar och klor. Partiets företrädare, med Hägglund i spetsen, säger vidare saker i stil med ”ett barn behöver sin pappa”. Jag vill bestämt hävda att KD därmed inte ser till ”barnets bästa” utan snarare tvärtom. KD stigmatiserar alla ensamstående med barn. Även de, vars pappa dött i cancer eller omkommit i en olycka. Genom att hävda att barn behöver en biologisk mamma och en biologisk pappa, så agerar KD inte för ”barnens bästa”. Barn som lever med ”bara” en mamma eller ”bara” en pappa, eller en plastmamma eller en plastpappa, barn som lever i regnbågsfamiljer... ja, alla de barn som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj utan i en stjärnfamilj stigmatiseras och osynliggörs av KD. Hur tror Göran Hägglund att ett barn som läser eller hör honom prata om detta känner sig? För barnens bästa? Yeah right!

Läs gärna Martin Mobergs och Annika Högbergs inlägg på samma tema.

Första maj-märket 2012

Det är sällan jag lämnar hemmet utan att ha något partipolitiskt märke på kavajslaget. Jag har, under min korta tid som partipolitisk aktiv, samlat på mig en ansenlig mängd märken, däribland några riktiga Första maj-rariteter. Förra årets märke hade rätt budskap - jämlikhet och utveckling - men trist utformning. 2010 års märke har jag skrivit om här.

Årets Först maj-märke är en fullträff på alla sätt och vis. Jag har alltid gillat ugglor. Så mycket att jag för ett tag sedan bestämde mig för att tatuera in en uggla på höger underarm. Det var innan jag upptäckte att ugglor hade blivit inne. Plötsligt fanns det ugglor överallt: lampor, smycken, textilier, ljushållare, schabloner...

Jag beklagade mig över detta på twitter, varvid Jonas Morian kallade mig för hipster(sosse). Dock har jag bevis för att jag, i detta fall, inte är en hipstersosse. Dessa två ugglor av märket Steiff har jag fått av min mormor och det var över 30 år sedan. Min mormors exlibris utgjordes förresten, förutom hennes namn och orden ex libris, av just en uggla.

En av anledningarna till att jag utbildade mig till arkeolog var just min mormors intresse för förhistoria och historia. När jag var fem år gammal tog hon med mig till ett museum i Tyskland och hon fick svårt att slita mig från avdelningen med mumier. Ja, jag hade en tanke på att bli just egyptolog. Det var innan jag fick Lana Troy som föreläsare i just egyptologi. Hon tog död på allt mitt intresse för egyptologi. Istället var det Gullög Nordquist (nu professor i antikens kultur och samhällsliv) som blev min mentor. Hon är en eldsjäl! Därför har jag nu en magisterexamen i arkeologi. Mitt andra ämne är antikens kultur och samhällsliv.

Det får mig osökt att tänka på Pallas Athena (lat. Minerva). Ugglan, som ju alltjämt är lärdomens symbol, var Pallas Athenas specifika fågel. Pallas Athena var beskyddare av alla konster och vetenskaper, något som romaren Cicero hade i åtanke när han skapade det bevingade Invita Minerva.

Socialdemokraternas mantra har länge varit: utbildning, utbildning, utbildning. Det är ett mantra som tål att upprepas. Jag vill därför uppmana alla (arbetslösa) ungdomar (och även "äldre" arbetslösa) att utbilda sig. Även om du inte längre definierar dig som ungdom - det är aldrig för sent!

Men om... om jag får ge ett litet, litet råd: även om du brinner för arkeologi eller journalistik eller antropologi, eller fotografi... arbetsmarknaden är stenhård. Du kan ha en VG-examen i arkeologi (som jag) och ändock aldrig få jobba med det.

Jag jobbar nu, med cirka 380 universitets- och högskolepoäng (och som redan nämnts en magisterexamen i arkeologi), som vakt (mitt CV är ganska brokigt).

Om jag fick backa tillbaka bandet till 1993 (och fortfarande ha kvar den kunskap om arbetsmarknaden jag besitter nu), hade jag aldrig utbildat mig till arkeolog. Jag hade då utbildat mig till till exempel förskollärare med genusinriktning och varit amatörarkeolog på min fritid. Min hustru har också en magisterexamen i arkeologi men hon är anställd av Posten (men jobbar som fackligt förtroendevald cirka 90 procent).

Dock vill jag aldrig, aldrig, aldrig se ett utbildningssystem som tvingar någon att läsa till ett yrke som den inte vill ha. Om någon hade förvägrat mig möjligheten att läsa arkeologi och antikens kultur och samhällsliv och  tvingat mig att läsa till lärare i matematik och fysik - ja, då hade jag varit djupt olycklig (och om jag hade klarat kurserna och tagit min examen) blivit en usel och bitter lärare.

Jag vill bara att den, som är i färd med att utbilda sig, tänker både en och två och tre gånger. Utan utbildning  (om det så är en teoretisk eller praktiskt utbildning) finns det inte många jobb att välja på, men väljer du att utbilda dig till något som det redan finns ett överskott av på arbetsmarknaden - ja, då kan det innebära att du inte får jobba med det du är utbildad till. Nationalekonomer kallar väl det för tillgång och efterfråga? Du kanske måste jobba med ett "vanligt" kneg efter utbildningen och i värsta fall har du en utbildning i bagaget och är ändock arbetslös

Den socialdemokratiska arbetsgrupp, som utformat Första maj-märket (tillsammans med designers, PR-konsulter et cetera), visar inte bara att S är ett parti som, i detta fall, går i takt med sin samtid (uggletrenden) utan också kan sin historia (Pallas Athena). Vidare är budskapet - kunskap och arbete - tidlöst och bör hädanefter gå som en röd tråd genom Socialdemokraternas politik. Naturligtvis tillsammans med andra tidlösa klassiker såsom jämlikhet, frihet, solidaritet, hållbar tillväxt och hållbar utveckling.

Kunskap och arbete bygger Sverige!

P.S. Och min underarm saknar fortfarande tatuering.

Matlådan

Det råder inga tvivel att man sparar pengar genom att ha matlåda med sig till jobbet. Kostnaden för att äta lunch ute varje arbetsdag skiljer sig, men det finns tusenlappar att spara i och med matlådan. 

För Åsa och mig handlar det inte blott och bart om pengar. Det handlar även om veta vad vi äter. I mitt fall har jag en känslig mage. En restaurang med dålig livsmedelshygien och matförgiftningen kommer som ett brev på posten (och med den är förlorad arbetsinkomst är ett faktum). Jag kan vidare vara säker på att nötköttfärsen är färsk och svensk, så även Bjärekycklingen. Är du säker på att sjötungan på din lunchtallrik är sjötunga? Åsnekött på tallriken är dock lika vanligt som råttan i pizzan.

Då jag i nio fall av 10 har matlåda med mig till jobbet, kräver det en viss planering. Inte alltid, men det finns mat som inte funkar i mikrovågsugnen. Potatis (oavsett om den är kokt, pressad eller förvandlats till potatisgratäng eller mos) blir sällan bra i mikron. Den går att äta, men då måste det finnas rikligt med sås till. Potatismoset måste vara lösare än vanligt och potatisgratängen ser inte riktigt ut som den gjorde kvällen innan (grädden har förvandlats till skirat smör). Att värma fisk i mikro är en styggelse. Doften av kattmat hänger kvar i pentryt till kollegornas förtret. Jag anser därför att man aldrig, aldrig, aldrig ska ha fisk i matlådan (åtminstone inte fisk som måste värmas). 

Sallader går att variera i det oändliga. Dock är det inte så kul att vintertid äta en kall pasta- eller potatissallad. Jag tycker att grytor och soppor passar ypperligt för uppvärmning. Gulasch (soppa eller gryta) tillsammans med en fralla klarar man sig länge på. Spaghetti med köttfärssås/quornsås är aldrig fel. Carbonara funkar sällan att värma upp i mikron. Den blir nämligen lätt torr. Lasagne och paj är som gjorda för matlådan. Pizza är en annan höjdare. Matiga smörgåsar kan man lätt göra hemma. Vad kostar en köttbullsmacka eller wrap nu för tiden? Borde förresten inte söndagssteken få en renässans snart? Steken räcker till såväl matlådor (med sås, potatis och grönsaker) som hemmagjord pytt i panna. Eller varför inte inspireras av danskarnas smørrebrød och ha en eller två rejäla skivor på ett rågbröd?

En frys fylld med matlådor (eller bas till matlåda) är bra att ha de gånger man inte orkar eller har lust att laga mat. Se där - tomat- och salviasås 2 portioner - då är det ju bara att koka pasta och riva parmesan. 

För att bli en mästare på matlådor krävs dock att man måste "offra" några timmar en lördag eller söndag åt mat- och bakprojekt alternativt att maten man lagar på kvällen också ska fungera (och räcka) till nästa dags matlåda.

Att laga mat tillsammans, att lyssna på ett intressant radioprogram eller någon spellista på spotify, ja kanske smutta på ett glas vin medan man lagar maten underlättar. Ibland tryter tyvärr fantasin när man sitter vid köksbordet och planerar veckomenyer. Mitt tips är att spara varje veckomeny. Låt dig också inspireras av restaurangers veckomenyer. Och du... du behöver inte planka rakt av - ta det bästa från restaurangens veckomeny och kombinera din egen. Du behöver således inte fylla matlådan med marinerat grönsaksspett med aivarkräm, rökt majonäs, humus och rostad cous-cous, men de marinerade grönsaksspetten, cous-cousen (tillagad på vanligt sätt) och kanske en hemmagjord tzatziki eller humus räcker gott och väl.

Jag tycker definitivt att matlådor är värt besväret. Att investera i en eller två snygga och/eller (även om SIA-glasslådorna funkar ypperligt. Framför allt läcker de inte) praktiska matlådor är ytterligare ett tips jag vill ge.

I min matlåda från Granit (bilden ovan) har jag idag kokt potatis, en stor oxrullad med kopiösa mängder gräddsås och lingonsylt. Smaklig spis!

Foto: Kwaai.se

”Papporna känner sig utanför”

När jag och min hustru befann oss på Ica förra helgen, beslutade vi oss för att köpa tidskriften Vi föräldrar gravid. I den tjocka tidskriften fanns inte en endaste artikel om regnbågsfamiljer. Behöver jag skriva att det även saknades bilder?

En barnmorska på Mama Mia berättade under en regnbågsträff att hon hade påtalat för ett landsting att det saknades information och bilder på flator i ett informationshäfte som landstinget gav ut. Till svar fick hon att om de skulle ta med en sådan bild, skulle ”papporna känna sig utanför”.

Ett annat par i gruppen hade kontaktat ett förlag och frågat om förlaget kunde ge ut en utgåva av en bok (ni vet en sådan där, man klistrar in bilder och anger vikt och andra viktiga händelser) där ordet pappa byttes ut. Det gick absolut inte.

I en av de böcker, på temat "vänta barn", nämns regnbågsfamiljer i ett kort stycke. Bättre än ingenting, men mina tankar går osökt till de biologiböcker jag hade i högstadiet, där homosexuella nämndes i samma stycke som pedofiler.

Jag påtalade för S-kvinnor, när förbundet gav ut ett nytt material om S-kvinnors familjepolitik, att nästa gång/nästa upplaga kunde förbundet, istället för att använda ord som utesluter, använda ord som innefattar. Genomgående kunde man i materialet läsa mamma, pappa, mamma, pappa, mamma, pappa… Det lustiga i kråksången är att det nytryckta materialet från S-kvinnor kom samtidigt som de Rödgröna deklarerade att de hade en gemensam politik för stjärnfamiljer.

På Alla hjärtans dag möttes jag av nio par på Metros förstasida. Inte ett endaste samkönat par porträtterades. Bilderna visade endast vita, företrädelsevis unga, heterosexuella par. Det enda par som stack ut var det äldre paret. Detta i Stockholm, år 2012. Den stad som har flest bögar och flator i hela Skandinavien.

Ovanstående är endast sex exempel. Det finns tyvärr en sjö att ösa ur.

Det är fullt tillräckligt att vi (och med vi menar jag inte blott och bart flator och bögar, utan även ensamstående föräldrar, adopterade barn med flera) utsätts för Kristdemokraternas mantra Barn-behöver-en- (biologisk) mamma-och-en- (biologisk)pappa . Att Vi föräldrar, Metro, landsting, bokförlag, S-kvinnor med flera medvetet (?) väljer att befästa heteronormen är för mig oförståeligt.

Jag trodde att bok- och tidskriftsförlag ville sälja så mycket som möjligt. Att trycka upp en upplaga, där ordet pappa byts ut mot ett ord som innefattar, eller där en av bilderna byts ut mot ett samkönat par genererar väl i mer försäljning?

Nu återstår för flator och bögar att använda Tipp-Ex och själva skriva dit valfritt ord. Vi får vidare klistra dit egna bilder och fotografier. 

Och det där med att "pappor känner sig utanför" är skitsnack! Om någon pappa, mot all förmodan, känner sig utanför - hur tror ni att vi flator, bögar, ensamstående föräldrar, adoptivbarn eller de 40 000 barn som lever i regnbågsfamiljer känner sig?

Heteronormen skaver.

Illustrationen är tagen från Anna-Clara Tidholms bok Min familj.

"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det"

För ett tag sedan, skrev en partivän till mig på facebook, efter att jag, i min statusruta, beklagat mig över att ännu en gång blivit uppmanad att lämna partiet: Bli inte en Marcus Birro Alexandra! Har man gett sig in i leken, får man leken tåla.

Om jag kritiserar partiet då ska jag också kunna ta kritik från andra partikamrater. Ja, självklart – men jag är av den fasta övertygelsen att även om jag inte håller med någon, så respekterar jag dennas åsikt. Sedan kan kritiken se annorlunda ut. Förtal, smutskastning, jämföra någon med Hitler och nazister et cetera är inte okay anser jag. År 2010 anmäldes över 11 000 ärekränkningsbrott i Sverige. De flesta som utsätts för ärekränkning, anmäler inte. I Socialdemokraterna ska det vara högt i tak. Om någon partimedlem inte håller med om detta, vill jag veta varför.

Och till alla er som uppmanar mig att byta parti:

För det första är det svårt att gå över till ett annat parti om man är sosse. Jag älskar måhända inte mitt parti, men jag älskar socialdemokratins ideologi och värderingar.

För det andra om eller när jag lämnar partiet är och förblir mitt eget val. Om jag går över till ett annat parti – ja, då är det jag som väljer vilket politiskt parti. Ingen annan kan och ska göra det åt mig.

För det tredje – jag trodde vi ville bli fler sossar, inte färre.

På twitter är en partimedlem upprörd över att jag gillade Hans Lindes insats i den utrikespolitiska debatten i riksdagen bättre än Urban Ahlins insats. Hon vill förvägra mig min åsiktsfrihet, min yttrandefrihet…

… och det gör mig heligt förbannad!

Jag svarar henne och får tillbaka: Din ton är aggressivt. Ovanligt för en S-kvinna mot sin partikamrat.

Så hon får säga precis vad som helst till mig, men jag får inte ge svar på tal?! Eller som Winston Churchill uttryckte det:

Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal.

På facebook ser jag partimedlemmar som delar bilder på Angela Merkel i nazistuniform, på Fredrik Reinfeldt som gör Heil Hitler-hälsning och som jämför Moderaternas politik med Hitlers politik. Jag har nu börjat blockera alla som inte har förstått Godwins lag.

Carin Jämtin är Socialdemokraternas partisekreterare och jag tycker att det är hög tid att hon tar några partimedlemmar ”i örat”.

Jämtin det är ditt jobb! Upplys dem om att det är kontraproduktivt att jämföra sina meningsmotståndare med Hitler och nazismen. Upplys dem om yttrandefriheten och åsiktfriheten och betona hur olämpligt det är att partikamrater uppmanar andra partikamrater att lämna S. Gör det till exempel i nästa veckobrev.

Socialdemokraterna är inte en sekt – det är ett politiskt parti som säger sig vara ett folkrörelseparti. S är ett parti med bredd. S är ett parti som rymmer många åsikter. Partiet behöver alla sossar, även de kärleksfulla kritikerna.

P.S. Rubriken är ett citat av Evelyn Beatrice Hall.

Oraklet i Delphi

I söndags intervjuades Socialdemokraternas partiledare, Stefan Löfven, i Agenda och igår befann han sig i Radiohuset för ytterligare en intervju. Då Löfven visat sig vara något av en kärnkraftanhängare när han innehade posten som IF Metalls ordförande, kom naturligtvis frågan om kärnkraft upp i båda intervjuerna.

Jag har tidigare vädrat min oro för Löfvens ställningstagande i denna fråga och denna oro blev ännu starkare efter att ha lyssnat/sett de båda intervjuerna. När så några partikamrater i bloggar, på facebook och i sina tweets igår uttryckte att Socialdemokraterna borde tänka om i frågan om kärnkraft och ansluta sig till Löfvens linje (ja, den han hade när han var ordförande för IF Metall), då blev jag en smula fundersam. Räcker det med att S byter ledare, från en som är emot till en som är för, så ändras Socialdemokraternas ställningstagande?

Några bloggare, som varit väldigt högljudda tidigare i kärnkraftsfrågan, har tystnat helt. Några av dessa bloggare är de som alltid följer partilinjen. Det innebär att om S är emot kärnkraft, då är också dessa emot, om S därefter svänger i frågan, svänger även dessa. Under en veckas tid svängde en bloggare tre gånger i frågan om hushållsnära tjänster. Från att ha varit emot (partilinjen), till att vara för. Detta för att Mikael Damberg skrev en debattartikel, där Damberg var för. När det sedan visade sig att partistyrelsen dissade Damberg, då var bloggaren återigen emot. Det finns väl ett uttryck för detta: att vända kappan efter vinden.

Ovanstående betyder inte att man, som parti och partimedlem, inte får byta åsikt. Tiderna förändras, attityder förändras, ny teknik och ny forskning tillkommer et cetera. Ett politiskt parti ska gå i takt med samtiden, men att byta åsikt/ställningstagande från en dag till en annan? Kanske byta åsikt bara för att partiledaren har den åsikten?

Nu förhåller det sig så att S alltid fegat vad beträffar kärnkraft. Även om jag avskyr användningen av fotbollsmetaforer i politiken, vill jag beskriva det senaste kongressbeslutet som en halvgardering och så även S linje i folkomröstningen 1980. Vidare har det alltid funnits partimedlemmar som varit pro kärnkraft. Dessa vädrar nu morgonluft.

De har vidare hämtat sig efter Fukushima. När kärnkraftskatastrofen inträffade i Japan, hade de vett nog att vara tysta. Nu har de nya argument för att bemöta just Fukushima. Jag vill å ena sidan inte anklaga någon för att vara köpt av kärnkraftslobbyn, men några av de argument som används är som klippta och klistrade från sidor som kärnkraftslobbyn står bakom. Jag å andra sidan, gör ju samma sak och använder fakta och citat från sidor som är emot kärnkraft.

Även om vi står på varsin sida om kärnkraften, ägnar vi oss åt samma sak - opinionsbildning.

Denna opinionsbildning sker ständigt i partiet oavsett om det handlar om kärnkraft, vinster i välfärden, RUT och ROT. Vi som ägnar oss åt politik älskar att diskutera och debattera. Ibland händer det att jag ägnar mig åt en "fransk diskussion" (och jag är inte ensam om att göra det i mitt parti). Jag anser det nämligen tråkigt att alltid hålla med, så även om jag håller med, låtsas jag att jag inte gör det.

Jag och Johan Westerholm ringer ofta varandra och diskuterar. Ganska ofta slutar det med att vi enas alternativt "möts på mitten". När vi lyckas göra det - vet vi att vi är något på spåret. För en utomstående, kanske det låter som om vi bråkar, men så är absolut inte fallet. Ibland händer det att vi inte kommer överens, men oavsett - vi respekterar alltid varandras åsikter.

Att frågan om kärnkraft åter diskuteras i mitt parti, motsätter jag mig inte. Tvärtom. Dock har vi ett relativt färskt kongressbeslut och i slutet av 2009 ville till och med S göra kärnkraften till en valfråga. Bara för att S har fått en ny partiordförande som är kärnkraftsanhängare, behöver inte partiet ändra åsikt. Vi är ett stort parti, där många olika åsikter samsas under ett och samma tak.

Inlägget heter Oraklet i Delphi, därför att det inte kommer att förvåna mig om S, år 2013, får ett nytt kongressbeslut om kärnkraft. Ett beslut som kommer att glädja kärnkraftsanhängarna i partiet.  Och om det blir ett ändrat kongressbeslut kan det mycket väl vara för att majoriten av partiet ändrat åsikt eller så är det för att S har visat sig mer toppstyrt än vad jag trodde när jag gick med 2006.      

Kom ihåg vad ni läste detta först.
Foto: Robert Pfeil/Scanpix

P.S. Och här skulle jag ha länkat till en massa bloggare och tidningar, men datorn hänger sig varje gång jag ska klippa in en länk. Förlåt.

Mitt så kallade liv

A question that sometimes drives me hazy: am I or are the others crazy?
Albert Einstein

En vän ringde igår och uppmanade mig att blogga mer. Han föreslog att jag skulle skriva om Kristdemokraterna.  Nu på morgonkvisten började jag så smått fila på ett inlägg, men sedan tänkte jag: "varför ödsla tid och energi på ett parti som med största sannolikhet inte kommer över fyraprocentsspärren i riksdagsvalet 2014?". Att KD inte vill avskaffa tvångssterilisering och att partiet anser att "byta kön är frivilligt" är något som KD är ensamma om att tycka i regeringen.

I riksdagsvalet 2010 fick KD 5,6 procent. Hur många stödröster från Moderaterna som partiet fick, låter jag vara osagt. Jag har fått höra många gånger att "det är långt kvar till valet 2014" och att "mycket kan hända". Förvisso, men i vårt upplysta land balanserar ständigt KD på spärren. Att rösta på ett parti som består av underlivsfanatiker, ligger nämligen inte för människor som lever här och nu.

Nej, jag har ingen skrivkramp. Ena stunden filar jag på ett inlägg om Anders Borgs irritation över bankerna och i den andra stunden formulerar jag ett inlägg om pensioner i mitt huvud. Dock tycker jag att det för närvarande är tråkigt att blogga på HBT-sossen (och därför publicerar jag inte så många inlägg här). Just nu är twitter den dominerande plattformen. Jag kan dock avslöja att jag och tre personer håller på med ett intressant projekt. Lansering inom snar framtid.

I maj ska jag bli förälder och redan nu inser jag att fokus sakta men säkert förflyttas från politik till barnkläder, från skönlitteratur till böcker om barnuppfostran och förlossning, från föreningsmöte till möte med regnbågsgruppen på Mama Mia, från att titta på Agenda till att titta på något av de otal förlossningsprogram som sänds (och tro mig - jag avskyr dokusåpor)... håller jag måhända på med nesting (bygga bo)?:

Around the fifth month of pregnancy, the "nesting" instinct can set in. This is an uncontrollable urge to clean one's house brought on by a desire to prepare a nest for the new baby, to tie up loose ends of old projects and to organize your world.

I helgen missar jag HBT-socialdemokrater i Stockholms årsmöte. Jag har suttit fyra år i HBTS styrelse och anser därför att det är dags för andra att ta över. Det enda politiska uppdrag jag kommer att ha framöver är uppdraget som ersättare i Söderorts polisnämnd. Dock är det inte anledningen till att jag inte närvarar på årsmötet. Jag och min hustru Åsa har hyrt en bil för att åka till Sala och rensa ut min mammas lägenhet. Det är inget jag ser fram emot att göra, men det måste göras. Ikväll ägnar jag och Åsa oss dock åt "fredagsmys". God mat och På spåret.

Så här ser mitt liv ut just nu. Ett liv som underlivsfanatikerna i KD vill förvägra mig. Tack gode gud för att majoriteten av svenska folket låter mig få leva det liv som jag vill.

Är det gröna folkhemmet 2.0. något för Stefan Löfven?

Vi är några medlemmar (ja, ganska många faktiskt) i Socialdemokraterna som vill att visionen om det gröna folkhemmet återigen skall bli central i den socialdemokratiska idéutvecklingen. Varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt hörsammade detta. Nu har vi dock en ny partiordförande, Stefan Löfven, vilket återigen gör det möjligt för oss att ägna oss åt opinionsbildning för det gröna folkhemmet. Idag skriver till exempel Göran Greider och Stefan Edman på DN Debatt att Löfven måste göra de gröna frågorna till en central angelägenhet.

Som jag skrev i mitt inlägg Smolk i glädjebägaren finns det, förutom jobben, två andra viktiga valvinnare: jämställdhet och miljö. Om Löfven & Co. väljer att lyssna på oss, kommer partiet återigen att attrahera väljare som flytt till främst Vänsterpartiet och Miljöpartiet.


Peter Andersson, Martin Moberg och Peter Högberg på samma tema.

Tidigare inlägg (ett axplock):

Existerar grön bilism?, Det gröna folkhemmet: stadspolitiken,Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke,Comeback för Det gröna folkhemmet,[Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället,Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

#homoriot

Dagens måste: #homoriot på twitter.

Här berättar Robert Jacobsson varför han startade #homoriot. Även DN skriver om #homoriot.
Foto: According 2 G

Kristdemokraternas moderna familjepolitik

KD har ju ingen pardon med människor som bryter mot samhällets kardinalnorm: heteronormen. Ack, nej; för HBTQ-individer förordar Kristdemokraterna en strikt "antirelationslinje": inget äktenskap och inga barn, vare sig genom adoption eller insemination. Däremot gärna tvångssterilisering!
Ann-Charlotte Marteus, Expressen

Igår träffade jag och min hustru Åsa för första gången Mama Mias regnbågsgrupp. Vi var fem par och samtalsledare var barnmorskan Lotta Andreasson. Vi ska träffas några gånger under våren och de som vill kan fortsätta hålla kontakten med varandra efter regnbågsprojektet. Det var oerhört skönt att sitta och samtala med fyra andra samkönade par om allt mellan himmel och jord. Känslan "vi är inte ensamma" infann sig.

Om allt går vägen ska jag och Åsa bli föräldrar. Nedkomsten beräknas till början av maj. Vi gifte oss första maj 2009 och tre år senare är det dags för tillökning. Jepp, vi är Svenssonflator. Stolta sådana.

Samtidigt fortsätter Kristdemokraterna sin oförtrutna kamp mot oss hbt-personer (och inte bara mot oss utan mot alla som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj). Senast igår skrev fem kristdemokrater på SvD Brännpunkt om KD:s "nya" familjepolitik. Särdeles ny känns den inte. Den går nog hem hos den kristna högern i USA, men jag har svårt att se hur den skall attrahera upplysta väljare i Sverige anno 2012.

Vidare tycker jag att KD är ett fegt parti. KD, ett kristet, värdekonservativt parti, vågar bara propagera för vårdnadsbidrag, nej till samkönade äktenskap, nej till adoption, nej till insemination, ja till tvångssterilisering, men varför inte gå hela vägen? Säg nej till abort! Förbjud homosexualitet! Kvinnans plats är vid spisen! Alla barn som föds utomäktenskapligt är bastarder. Go all the way!

Men nej, i mellanmjölkens land vet KD inte riktigt vilken väg som partiet ska gå. I ena stunden vill KD bli ett hbtq-parti och i andra stunden så är det en antirelationslinje för hbt-personer som förordas. Hur ska det gå för KD när majoriteten av den svenska folket anser att partiet går i otakt med sin samtid?



På samma tema: Aftonbladet, Ilona Szatmari Waldau, Karl Henriksson, Peter Andersson, Folkpartiet Eslöv, Bengt Germundsson, Fredric Kjellberg, Ett skålpund kött, Kollektivet Snigeln, Martin Moberg, Röda Berget, Alliansfritt Sverige