Smolk i glädjebägaren

Det är en uppsluppen stämning på Fotografiska. Här har nu stora delar av sosseeliten samlats. Doften av kaffe ligger tung över lokalen och solen speglar sig i vattnet utanför. Sorlet av röster, kameror som klickar och många skratt. Carin Jämtin går bokstavligen omkring och strålar. Bra för partiet, säger hon till mig när hon går förbi och kommenterar valet av partiordförande.

Är det måhända lättnad över att VU och PS tillsammans med 26-manna lyckats vaska fram en person som de kan enas kring?

Jag har just haft en kort diskussion med Veronica Palm. Hon anser att det är en bedrift att de har lyckats få fram en person på bara sex dagar som ”alla” kan enas kring. Även om jag inte höll med henne i diskussionen om öppenhet och delaktig, passade jag på att ge henne en eloge för att hon i Gomorron Sveriges soffa betonade att hon minsann inte är vald på livstid. Hon är beroende av medlemmarnas stöd. Det var nog första gången jag hörde henne säga det.

Hyllningskörerna är näst intill unisona. Jag vill inte riktigt stämma in i dem. Det jag är kritisk till är främst den slutna processen, vilket jag skriver om på SVT Debatt idag. Jag håller det för troligt att Stefan Löfven, vid en öppen process med fler kandidater, skulle klara sig mycket bra då han har just stödet från VU, PS och 26-manna, plus att han skulle haft ett rejält försprång som tillförordnad partiledare fram till kongressen i april 2013.

Ytterligare ett påveval, där den enda skillnaden från de tidigare är att den vita röken från Sveavägen 68 kom redan dag fem och att journalister och bloggare bjudits in till ett partistyrelsemöte för första gången i partiets historia, vilket ålderskvinnan Elvy Söderström inte är sen med att påpeka.

Det är något av en déjà vu som jag upplever under presskonferensen. Samma känsla som när Håkan Juholt valdes i mars 2011. Ett väckelsemöte, en frälsare. Löfven är en människa och inte en frälsare (vilket vissa tycks tro här).

Löfvens huvuduppgift är att ena partiet och efter att ha lyssnat på partikamrater, läst deras statusuppdateringar på twitter och facebook, läst blogginlägg och debattartiklar, ja då har han en större möjlighet till det än vad Håkan Juholt någonsin hade.

Löfvens andra huvuduppgift är att vinna val. Han kanske kan göra det om han inte upprepar sina företrädares misstag. Om han omger sig med ett bra lag (ett lag som inte enbart består av vita, medelålders gubbar och ja-sägare), om han omger sig med kärleksfulla kritiker, om han breddar laget och tar in människor från olika håll och kanter och låter fler i riksdagsgruppen göra skäl för titeln ”talesperson” – ja, då tror jag att han har en chans. Vad beträffar jobb och utbildning håller jag det för troligt att Löfven kan matcha Reinfeldt och Borg hyfsat. Dock finns det fler frågor, förutom full sysselsättning, som kan avgöra val. Två av dessa är jämställdhet och miljö.

På facebook gav jag tidigare idag Ursula Berge en eloge för att hon i SVT-soffan lyfte det Gröna folkhemmet och jämställdheten. Hon tackade och skrev:

Det är två vinnarfrågor för s som man bara valt att släppa. Det gröna folkhemmet är ju ett sånt klockrent begrepp. Dags att damma av. Och det enda parti som lyckats driva en jämställdhetspolitik med resultat är ju faktiskt socialdemokraterna. Fråga mig - jag var där när vi satt och tjatade på finansen och andra att nominera kvinnor. Nu har vi nästan 50-50 inom staten. Nu är bara resten kvar... Då behövs järnvilja. 

Jämställdhet och miljö är borgarnas akilleshäll, men de är också Löfvens akilleshäl. Må så vara att Löfven (ja, han sade även att han var feminist), i sitt tal på presskonferensen, tog upp såväl jämställdhet som miljö, men nu har jag hört så många företrädare för S orera om miljö, jämställdhet, öppenhet et cetera, vilket senare visade sig vara blott och bart läpparnas bekännelse, att jag inte kan förföras av ett politiskt tal. Det räcker inte längre med ord. Det krävs handling!

När sedan Löfven hävdar att Socialdemokraterna är det enda parti som är ett folkrörelseparti och vidare är det enda parti som kan genomföra rådslag, håller jag på att svälja den snus jag just har lagt under läppen. Det är nämligen att fara med osanning. Miljöpartiet har nyss avslutat sitt rådslag Makten över tiden, där såväl medlemmar som icke medlemmar fick komma till tals.

Det anstår inte ett parti, som har som ambition att bli Sveriges mest öppna, moderna, nyfikna och lyhörda parti, att ägna sig åt slutna processer. Det har ägt rum en kommunikationsteknologisk revolution som innebär att såväl medlemmar som väljare kräver öppenhet och delaktighet. Jag är inte säker på att socialdemokrater i det övre skiktet är helt medvetna om detta. Vidare - är de mogna att reformera partiet så att det återigen går i takt med sin samtid?

Till syvende og sidst vill jag betona att S-krisen går djupare än sin partiordförande, oavsett om denna heter Mona Sahlin, Håkan Juholt eller Stefan Löfven. Krisen genomsyrar hela partikulturen - en kultur som är unken, omodern och gubbig.

Jag älskar inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för. Jag kommer att fortsätta min envisa kamp med att denna socialdemokrati åter blir en kraft att räkna med i samhällsdebatten. Även om det innebär att jag måste vara den som strör smolk i bägaren ibland.

Andra som skriver: Folkbladet, DI, Nyheter24, DN, Folkbladet2, Dagens Arena, SVT, SVT2, SR, Aftonbladet, DN, DN2, SvD, SvD2, Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, Norrblogg, Helena Ericson och Peter Högberg

Foto: Kent Wisti