Dags att gå till val

Det är ombudsval till Socialdemokraternas partikongress 2013. Jag fick hem röstkortet idag och har redan kryssat mina 22 kandidater. Jag är också nominerad till ombud och min presentation hittar ni här.

Vilka ombud som medlemmarna i Stockholms arbetarekommun skickade förra gången har jag skrivit om bland annat här. Nedan finner ni några andra inlägg som jag har skrivit om just ombudsval till kongressen.

Inga överraskningar. Bara trist och tråkigt

Åldersfördelningen på Stockholm AK:s ombud till partikongressen

Dorian Grays gelikar

Dagens citat

"Men socialdemokratisk politik måste vara mer än riskminimering. I dag ligger Carl Bildt och Urban Ahlin så nära varandra att det knappt går att få in ett finger emellan. Ahlin vill ha fortsatt vapenexport till Saudiarabien och försvarar Bildts agerande när det gäller de fängslade journalisterna i Etiopien. När Ahlin skickar ut ett pressmeddelande om domen mot Pussy riot handlar första meningen om vikten av att respektera kyrkorummet. Är detta socialdemokratisk utrikespolitik under Stefan Löfven?"

Karin Pettersson, Aftonbladets ledarsida

Idag är jag huligan

Där stod de - medlemmarna i Pussy Riot - i en bur. Belagda med handfängsel och behandlades som Most Wanted in Russia. De fick höra den långa domen läsas upp för dem. Sneda leenden.

En fällande dom. För huliganism.

Mina tankar går till Olof Palmes tal: Diktaturens kreatur.

Det här händer i Ryssland. Anno 2012.

Talande tystnad från vår utrikesminister Carl Bildt.

Idag (fredag 17/8) visar jag mitt stöd för Pussy Riot på Mynttorget. Klockan 17:00.

SR, Aftonbladet, SvD, Amnesty, GP, Martin Moberg

Tidigare inlägg: Pussy Riot

Dagens måsteläsning

Per Bauhn - Staten har inga egna pengar

Dagens citat

Etik i politiken är inte en dagslända som tas fram när det är för sent. Det etiska perspektivet måste vara närvarande i varje partiintern utbildning och urvalsprocess. Respekten för demokratin bygger på att våra folkvalda verkar i samma etiska landskap som det samhälle de är satta att styra. Det etiska samtalet måste återupprättas om vi ska kunna försvara demokratin.

Barbro Westerholm (FP) och Johan Westerholm i debattartikeln Återupprätta etiken i politiken

Borgen

Nu är det klart! Det blir en tredje (och avslutande!) säsong av den danska serien Borgen. Det är en tv-serie som vunnit prestigefulla priser i både Prix Italia och TV-festivalen i Monte Carlo och myxkwr välförtjänt bör tilläggas. Den är nämligen en av mina absoluta favorittv-serier!

The West Wing (svensk titel: Vita huset) gick i hela sju säsonger. Det genererade i 155 avsnitt. Att DR väljer att lägga ner Borgen efter endast tre säsonger är för mig oförklarligt. DR borde verkligen tänka om, speciellt efter denna amerikanska hyllning i Newsweek Magazine: Borgen: The Best TV Show You’ve Never Seen.

Kakan Hermanssons helgtips

(Klicka på bilden så blir den större)

Sverige behöver Pia Sundhage

OS 2012 skulle bli damfotbollens (kommer hädanefter kalla det för "d-fotboll") stora genombrott i Sverige (lagom till att Sverige står värd för EM nästa år), istället tror jag att det snarare blir tvärtom efter fiaskot i London (men glad om jag motbevisas). Våra fotbollskvinnor har tidigare varit betydligt mer framgångsrika än killarna: Ett VM-silver, två VM-brons, ett EM-guld,  tre EM-silver och ett EM-brons. Landslaget ligger fyra i FIFA-rankningen. D-fotbollslaget saknar dock OS-medalj och nu är det fyra år till nästa OS och något måste göras!

Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, skriver idag på ledarsidan (!) att Pia Sundhage måste komma hem och jag håller med henne. Någon kanske undrar vad en sådan krönika gör på ledarplats, men Pettersson gör helt rätt att dedikera en hel ledare till Sundhage och landslaget i d-fotboll för så viktigt är det.

Alva Nilsson (@Fotbollsflatan på twitter) tror inte att att Sundhage "kan trolla med knäna", men si det gör jag. Efter att ha sett Karin Hübinette intervjua Sundhage, kan jag till och med se henne som Sveriges nästa statsminister. Jag nöjer mig dock med att hon blir förbundskapten för landslaget.

Sundhage är fantastisk! Ikväll bänkar jag mig framför teven och hejar på USA.

P.S. Som ni säkert vet hejar jag på St.Pauli, men när det kommer till d-fotboll har jag en längre tid hejat på Djurgården. Nu har jag dock bytt lag. Till Tyresö FF och allt är Martas förtjänst.

PUSSY RIOT

De senaste dagarna har journalister och politiker haft fullt upp med båtfylla, Tillväxtverket och Annie Lööf. Nu är det dags för Pussy Riot, men det krävdes att Madonna uttalade sitt stöd. 

I Tyskland visar 121 parlamentariker sitt stöd. Jag har ännu inte sett något från svenska politiker. Carl Bildt har visst fullt upp med att kalla Lusjenko för "buse".

Free Pussy Riot!

SVT, SR, Amnesty USA, Johan Hilton, Lisa Magnusson och Martin Moberg

Tillbaka till studierna

Det var på 1990-talet jag läste största delen av de högskolepoäng jag har i min portfölj. 1998 läste jag vidare ett forskarförberedande år, men olägligt kom Carl Tham-reformen och saboterade mina planer att doktorera. Jag började då arbeta som museilärare vid De kungliga hovstaterna. Det var ett fantastiskt, roligt jobb och jag hade underbara kollegor, men lönen var under all kritik och vi jagade ständigt timmar. Vi oroade oss ofta för hur vi skulle ha råd med mat och hyra.

En av vakterna, som jobbade i Skattkammaren, föreslog att jag skulle börja jobba extra som väktare på kvällarna. Han lade in ett gott ord för mig på Falck security (som bevakningsföretaget hette i början av 2000-talet) och efter väktarutbildning började jag således jobba extra som väktare.

Jag insåg snabbt att jag tjänade mer som väktare än som arkeolog/museilärare och började därför jobba heltid som väktare. Jag avancerade snabbt inom företaget och jobbade också några år som gruppledare.

Det här väktarjobbet skulle ju bara vara "i väntan på ett annat jobb" och jag har förvisso tagit tjänstledigt och deltagit i arkeologiska utgrävningar i Tyskland samt gått ner till halvtid för att ägna den andra halvtiden åt att jobba som ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholms stad. Anställningen på S-kvinnor upphörde tyvärr 2009 och plötsligt stod jag där och tiggde och bad min chef på bevakningsföretaget att ge mig en heltidsanställning igen men si det gick då rakt inte.

Att jobba med politik och samhälle var oerhört givande och jag har sökt ett antal jobb inom Socialdemokraterna, men för varje ansökan jag skickar in, får jag ett autosvar. Det är bara att bita i det sura äpplet. S vill inte ha mig i nuläget.

Nu är det 2012. Jag jobbar fortfarande deltid och jagar desperat timmar. Jag gillar mitt jobb som väktare. Jag sitter mestadels i lugna receptioner där jag kan skriva, läsa, lyssna på radio och titta på SVT Play. Ja, det händer att jag även måste göra skäl för min lön, men på 10 timmars arbetsdag, kanske jag "jobbjobbar" sammanlagt fem av dessa.

Att jobba deltid blir ohållbart i längden. Jag har vidare blivit förälder i år och att vända på varje öre och oroa sig hela månaden för familjens ekonomi är inte särdeles roligt.

Jag vill göra mig anställningsbar! Därför sökte jag en distansutbildning tidigare i år och kom in!
Jag ska läsa kursen Samhällelig riskhantering. 

Även om kursen är på distans, krävs det att man befinner sig fysiskt i Karlstad i genomsnitt en till två gånger per termin. Därför är jag överlycklig över att jag har partivänner i Karlstad som upplåter sängplats till mig de gånger jag är där.

Och visst är det nervöst. Det är några år sedan jag satt i skolbänken. Att plugga på distans kräver disciplin. Jag vet. Jag har ju försökt plugga en och annan kurs på distans och inte avslutat dem. Men tänk om det här är den utbildning som gör att jag i framtiden får jobba med samhällsfrågor?

Håll tummarna för mig!

Vi har ett val att vinna 2014!

I torsdags fick jag en rejäl utskällning av en partikamrat. Med hat i blicken sade han att han läst min blogg och att jag har saboterat Socialdemokraterna och i förlängningen hela arbetarrörelsen, avsatt en partiledare, gått högerns ärenden et cetera med mina blogginlägg och debattartiklar (vilken makt jag har va?!). Det här med kärleksfulla kritiker köpte han inte för fem öre. Jag undrade försiktigt om han visste varför jag stannade kvar i partiet om jag hatade det och arbetarrörelsen så mycket. På den frågan hade han inget svar.

I motsats till många andra partikamrater (som harvat runt alldeles för länge i partiet och skulle må bra av att skapa sig distans och andra perspektiv från S), älskar jag inte mitt parti, men jag älskar de värderingar och den ideologi som socialdemokratin står för.

I Sverige går det inte att vara "oberoende socialdemokrat" så som är fallet med liberal, konservativ eller borgare. Tills det är möjligt, kommer jag att fortsätta kalla mig kärleksfull kritiker alternativt socialdemokratisk avantgardist.

Den kritik jag, på olika plattformar, har framför till mitt parti (för det är lika mycket mitt parti som Jörgens) har jag gjort av kärlek. Jag vill partiet väl (även om många tror motsatsen).

Efter några år som mycket aktiv partimedlem har jag nu dragit mig tillbaka. Det är oerhört skönt måste jag tillstå. Plötsligt har jag lediga kvällar och tid till annat än politik, men jag är och förblir en politruk och därför kommer jag aldrig kunna lämna politiken helt och hållet.

Dock finns det ett fåtal kärleksfulla kritiker kvar i partiet och som får utstå spott och spe av partivänner. Två sådana socialdemokratiska avantgardister är Johan Westerholm och Peter Högberg som dagen till ära levererar hårda, men nödvändiga ord på Aftonbladet debatt. Ord som kanske gör ont att läsa om man är en sosse som lever och andas partiet.

Vi har ett val att vinna 2014. Sluta skäll ut partikamrater som inte tycker eller agerar som du. Läs, lyssna och diskutera istället. I vårt parti ska det banne mig vara högt i tak!

[UPPDATERAT]
Martin Moberg på samma ämne.

Dagens citat

Jag vet att det inte finns en mänsklig rättighet eller politisk frihet vi uppnått utan kamp och personligt mod, och jag tror inte att det finns en rättighet vi kan behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen och minnas varifrån vi kommer.

Jonas Gardell, SvD


Foto: Ann Wolgers

Avloppsex? Back to the 50's

Idag publicerade Expressen ett exklusivt utdrag om tiden före Pride ur Jonas Gardells nya roman Torka aldrig tårar utan handskar (som jag längtar efter att läsa). Det är från det utdraget jag har hämtat ovanstående rubriker (klicka på bilden så blir den större). De rubrikerna härrör från 1950-talet.

2012 Anno Domino:

Expo: SD-politiker: Homosexuella har avloppssex
och Expressen  (med samma rubrik som Expo)
SvD: SD-politiker: Homosexualitet är orent

Bättre skratta åt eländet än gråta

Ett av samtalsämnena på twitter igår var Sara Skyttedals debattartikel Pridefestivalen missgynnar hbt-rörelsen. Jag kunde bara skratta åt eländet. Jag har efterlyst någon som dissekerar artikeln eller skriver en replik på vad som, i mina ögon, är en bedrövlig och konstig debattartikel, men ännu har ingen nappat.

Att vice ordförande för KDU har synpunkter på pride och hbt-rörelsen förstår jag. Kristdemokraterna är så oerhört intresserade av underlivsfrågor att de många gånger motsäger sig själva i sin iver att låta "folk bestämma sig själva". Debattartikeln är ingalunda annorlunda från andra kristdemokraters försök att få majoriteten av det svenska folket att tycka som de. Hur har ni det, där runt fyraprocentsspärren, förresten?

I Skyttedals ögon är jag troligtvis en av de som ägnar mig åt ett "kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat" men så är ingalunda fallet. Jag vill därför uppmana henne till att läsa dels mitt öppna brev till KD och dels läsa mitt blogginlägg Svenssonflator.

I sin slutkläm skriver nämligen Skyttedal:

Hur vore det om Stockholm Pride i stället försökte arbeta för att övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet? Den nuvarande agendan verkar snarare handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp med radikala åsikter. Det skulle inte behöva vara så.

Ja, jag är ju en Svenssonflata, en som "alla andra", med "reserveration" för min sexualitet. Dock skiljer vi oss åt på en mycket viktig punkt: alla vill inte vara och leva som Svenssonflator eller Svenssonbögar och varken jag, Skyttedal eller någon annan ska tvinga individer in i en fålla som de ej vill vara i.

Att få välja fritt, att ha friheten att leva det liv man själv vill leva - när ska kristdemokraterna fatta det?

P.S. Nu har jag bara berört en pytteliten del av Skyttedals debattartikel, men jag orkar de facto inte dissekera den.

[UPPDATERAT]

Läs även Lukas Romson, Micke Kazarnowicz, Magnus Kolsjö och Martin Moberg

Jag vill inte vara rädd

På väg till jobbet ser jag regnbågsflaggorna fladdra från SL-bussarna. Denna vecka är det nämligen Stockholm Pride. HBT-personer samlas i Pride Park och i Pride House för föredrag, fester, musik och seminarier. Paraden på lördag är höjdpunkten. Jag älskar prideparader! Dock finns det ett orosmoln på himlen:

Under Stockholm Pride 2003 ledde Nationaldemokratisk Ungdom en demonstration (utan tillstånd) som övergick i en våldsam attack mot deltagare i paraden. Flera skadades, däribland Stockholm Prides dåvarande pressassistent Facundo Unia som misshandlades grovt.

I år kommer hotet återigen från högerextremistiskt håll. På lördag kommer nämligen de internationella högerextrema och antimuslimska rörelserna English Defence League och Stop Islamization of Nations (SION) hålla en manifestation.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för att några av medlemmarna i English Defence Leage och SION kommer att attackera paraden och pridedeltagare.

Den nonchalans som Andreas Fahlén, länspolismästarens pressekreterare, uppvisar i en intervju i QX, provocerar mig. Trots att han i intervjun säger att ingen behöver känna sig otrygg och att Pride kommer genomföras utan problem. Allt kommer gå smärtfritt, dämpar han inte min rädsla. Enligt Fahlén behöver Pridebesökaren inte vara rädd. Han säger till QX: Händer det något så kontaktar man närmaste polis.

Så när jag och andra pridebesökare är på väg hem efter paraden eller kanske mycket senare (läs efter Pride Parks stängning), då ska vi känna oss helt trygga?  Wake up!

Hatbrotten ökar och många av oss går omkring med ett ständigt säkerhetstänk: Är det OK att ha den här tröjan på sig när jag tar tuben hem en sen kväll? Är det OK att kyssa sin hustru utan att bli nerslagen? Jag sätter på mig jackan så att ingen ser min dogtag alternativt mitt regnbågsarmband et cetera. På lördag går jag även omkring med vetskapen att det rör sig en massa högerextrema element i staden, men jag ska följa Fahléns råd och kontakta närmaste polis om något händer om jag kan. Det kan räcka med ett slag mot huvudet och jag kommer inte kunna kontakta någon.

Fler som skriver om Stockholm Pride: Aftonbladet och Jon Voss.

[Boktips] Mitt liv som bok

Författare: Paul Desalmand 
Titel: Mitt liv som bok
Originaltitel: Le pilon 
Översättning: Lotta Riad 
Förord: Jenny Lindh 
Omslag: Patrik Lindvall 
Förlag: Ordfront
Format: 125 x 175, inbunden 
Antal sidor: ca 210 
ISBN 9789170376214 
Juni 2012












Jag har just börjat läsa Mitt liv som bok och vill nu, efter bara några sidor, rekommendera denna lilla pärla. Jag är ju något av en bibliofil och alla som älskar böcker bör läsa denna bok. Dock stör jag mig en smula på att översättaren i pluralis skriver "bokhandlar" istället för "boklådor". Om boken:


Ett vackert barn är fött: den 17 juni 1983, klockan 16.37 pressades den fram. 165 mm lång, eller snarare hög. Vikt: 230 gram. Förlossningskliniken är ett tryckeri, där den på bara någon halvtimme fick 799 syskon. I Mitt liv som bok får vi följa en bok som berättar om hela sitt långa liv, ända fram till flykten undan papperskvarnen. Den börjar med några oroliga månader i en kartong som aldrig packas upp i en bokhandel i södra Frankrike. Därefter går färden till Paris där den mirakulöst räddas av en kärleksfull bokhandlare. Snart blir den såld och det riktiga livet börjar. Boken för sedan en rörlig tillvaro – i exil i Iran räddas den i sista sekunden från att brännas på grund av några anstötliga passager. Den följer med en hemlös under Paris icke alls romantiska broar och flyttar sedan in på ett kommunbibliotek dit president Mitterrand skänkte alla sina dedicerade böcker. Ibland blir det riktigt dramatiskt som när ett kärlekspar, ivriga att läsa Boken, skär den mitt itu. Paret skiljs sen åt, men Boken lyckas bli ihoplimmad, och förskönad med en ansiktslyftning – ett nytt omslag! I bokhandlar och på bibliotek för Boken nätterna igenom intressanta samtal med sina kolleger som Anna Karenina och Ett eget rum. Med tilltagande ålder förstår Boken att slutet nalkas. Ska det ändå bli papperstuggen? Mitt liv som bok är den ultimata – och lärda – kärleksförklaringen till boken. Men den handlar också om bästsäljarhysteri och sådant som rädslan för förintelse, förgängelse och död. Ett måste för alla som älskade Alan Bennetts Drottningen vänder blad!

450 kronor för en dagbiljett?

Sedan 1998 har jag varit på Stockholm Pride alla år utom två - 2003 (då jag ändock fick uppleva Pride i München) och förra året. Jag har jobbat som volontär för Stockholm Pride, jag har tjänstgjort många timmar i HBT-sossarnas tält och till och med varit ansvarig för HBT-sossarnas tält i ett år.

Tidigare år har vi erbjudit medlemmar och styrelsemedlemmar, som inte haft råd, dagbiljetter och i gengäld har dessa medlemmar tjänstgjort ett antal timmar i vårt tält. Tjänstgöring i tältet har vidare inneburit att man fått matbiljetter.

Eftersom jag jobbar deltid (50 procent) har jag inte mycket pengar att röra mig med, men jag tänkte att jag ändock kan få en dagbiljett om jag tjänstgör i tältet, men icke sa nicke. I år har styrelsen bestämt att endast de med "små, ekonomiska medel" får en dagbiljett om de tjänstgör.

Därför blir det inget Stockholm Pride för mig i år. Jag kommer eventuellt gå i paraden, men när mina vänner kilar in till Pride park och minglar vidare, vad ska jag göra då?

[UPPDATERAT]

Tack vare en vän i styrelsen, som inser hur svårt det är att få folk att tjänstgöra under schlagerkvällen, har jag nu fått en dagbiljett. Jag kommer således att tjänstgöra i HBT-sossarnas tält på torsdag kväll. Så alla ni, som i likhet med mig inte kommit ut ur schlagergarderoben, är varmt välkomna till vårt tält!

Glass i stora lass

Hemmagjord jordgubbsglass

Jag älskar italiensk glass! När jag befinner mig i Rom går jag alltid till Giolitti. I Stockholm har jag fått nöja mig med Montis. Nu är lyckan dock gjord. Min hustru har införskaffat en glassmaskin och inte nog med det - så även min svärmor.

Vi har hitintills hunnit göra tre olika glassar: chokladglass, citronglass och jordgubbsglass. Till midsommar ska jag nog göra punschglass.

Den chokladglass vi gjorde, är en av de godaste jag någonsin ätit. Den kommer från kokboken Marcella's Italian Kitchen (1986) och heter Il Gelato di Cioccolato del Cipriani. Hemligheten är det bruna, smälta, karamelliserade sockret som rörs ner i kakosmeteten. Den "brända" smaken av socker intensifierar både färg och smak.

Il Gelato di Cioccolato del Cipriani

Ingredienser:

4 äggulor
130 gram + 2 tsk strösocker
5 dl standardmjölk
100 gram mörk choklad (minst 70 % enligt receptet, men vi hade en kaka som innehöll några procent mindre kakao och det blev supergott ändå)
40 gram kakao

Tillvägagångssätt:

Vispa ägg och socker poröst och krämigt i en skål.

Koka mjölken i en kastrull. Vispa sakta men stadigt ner mjölken till äggsmeten.

Smält chokladkakan i ett vattenbad. När chokladen är smält häll ner den i ägg- och mjölksmeten. Vispa hela tiden.

Rör ner/vispa ner kakaon.

Häll över smeten i en kastrull. Sätt plattan på medium. Rör med en trä- alternativ silikonspatel så att alla ingredienser smälter samman.

Häll två teskedar socker och två teskedar vatten i en stekpanna och sätt på plattan på högsta värmen. Smält sockret tills det är mörkbrunt och häll därefter snabbt ner det smälta sockret i kastrullen med chokladsmeten.  Vispa!

Häll över smeten i en skål och när smeten svalnat - sätt skålen i kylskåpet i minst 20 minuter. Häll smeten i glassmaskinen och fortsätt enligt tillverkarens instruktioner.

Recept till citronglassen finns här.
Recept till jordgubbsglassen finns här. OBS! Vi gjorde bara halva receptet.

Här är min ändhållplats

Ni som följer den här bloggen vet att jag har dragit ner rejält på bloggandet. Jag har skyllt på en massa saker varför jag i princip har slutat blogga, men jag erkänner härmed att det till stora delar handlar om bitterhet. Jag har nämligen sökt ett otal jobb inom  partiet men alltid fått autosvar. Förra året var jag en hårsmån från att få mitt drömjobb, men stupade på mållinjen. Arbetsgivaren valde "samma, gamla vanliga". Ni som inte förstår vad "samma, gamla vanliga" innebär - kontakta en sosse som förklarar det för er.

Sedan 2006 har jag lagt ner ett otal timmar på den här bloggen. HBT-sossen har verkligen fått genomslag och 2010 utsåg SvD den här bloggen till en av de "hetaste svenska politiska bloggarna". Mina blogginlägg har citerats i traditionell media ett otal gånger. HBT-sossen citeras till och med i böcker om politik. Jag har varit författare/medförfattare till ett otal debattartiklar.

Den (obetalda) tid och energi jag har lagt ner på såväl den här bloggen som Socialdemokraterna - sex år - borde ha genererat i en anställning. För lång och trogen tjänst brukar man i arbetarrörelsen belönas med en plats i EU-parlamentet. Ett avsnitt av den fantastiska, danska serien heter just I Bryssel hör ingen dig skrika. Det mest effektiva sättet att tysta kärleksfulla kritiker har tidigare varit att anställa dem.

Det är egentligen helt galet att vi bloggare i mångt och mycket gör det jobb som många ledarskribenter, journalister och politiska tjänstemän får betalt för. Jag syns mer i media, såväl nätverksbaserad media som traditionell media, än många av Socialdemokraternas företrädare. Inte en krona har jag fått under dessa år.

2010  befann jag mig på 25:e plats på Landstingslistan. En icke valbar plats, men personer röstade på mig, även sådana som inte röstade på S "i vanliga fall".  Och det är något jag hör ofta. Folk frågar mig varför jag inte befinner mig högre i sossehierarkin än vad jag gör. Jag brukar svara att det aldrig varit min ambition att vara förtroendevald. Min dröm har alltid varit att jobba bakom kulisserna, som politisk tjänsteman. Då frågar människor mig: "Men varför anställer de inte dig?!" När jag är på gott humör brukar jag förklara att partiet inte anställer "kärleksfulla kritiker".

Innanförskap och utanförskap.

Jag är innerligt trött på att befinna mig i utanförskapet. Sossar ringer mig och ber mig om hjälp beträffande än det ena och än det andra. I begynnelsen blev jag smickrad (som den bekräftelsetorsk jag är). Numer brukar jag svara lite syrligt: "varför anställer ni inte människor med den kompetensen?!".

Vi är allt för många som jobbar gratis medan (inkompetenta) tjänstemän och förtroendevalda får betalt för "samma" arbete.

Nej, det här inlägget är inte en uppgörelse med partiet. Jag kommer inte med buller och bång lämna partiet. Jag kommer att fortsätta skriva ett och annat inlägg här på på bloggen. Jag kommer att fortsätta skriva debattartiklar. Jag kommer fortsättningsvis gå på intressanta föreläsningar och seminarier som Socialdemokraterna står värd för. Men.... Jag kommer i slutändan vara en av de som lämnar:

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag. /Anna Lindh

Till hösten hoppas jag att komma in på en utbildning som gör mig anställningsbar. Inte inom partiet (eller i förlängningen arbetarrörelsen). Håll tummarna för att jag kommer in. Jag sitter, i skrivandets stund, med cirka 350 högskolepoäng och är inte anställningsbar. Det är ett blogginlägg i sig. And by the way... hur många politiska tjänstemän har en akademisk examen?

För en månad sedan blev jag förälder. Jag erkänner att jag har använt honom (eller hen som en politisk korrekt partikamrat vill att jag skulle benämna honom) som ett svepskäl att dra ner på mina politiska uppdrag och mitt politiska engagemang. Det handlar nämligen inte om honom. Det är fel att skylla på honom.   Jag jobbar nämligen ännu bättre, skriver ännu bättre et cetera med honom i mitt liv. Han får mig att vilja.  Föräldraskapet får mig att vilja. Inte inom socialdemokratin dessvärre, men inom samhället.

Och ja. Jag bekänner. Jag är trött.

Jag inser till syvende og sidst galenskapen av att blogga, föreläsa, skriva debattartiklar, hjälpa förtroendevalda et cetera gratis. Min kompetens, mina erfarenheter, min kunskap är banne mig inte gratis.