Hej budget!

Det har varit mycket snack (OBS! Texten, dit länken leder, är politisk satir för den som inte fattar) om Socialdemokraternas skuggbudget de senaste dagarna. Jag vill därför betona att det är en budgetmotion. Det är inte för inte som den kallas skuggbudget. Det här är vad SAP skulle göra om partiet innehade regeringsmakten. Nu befinner sig partiet i opposition och det är regeringen Reinfeldts budgetpropositioner som gäller fram till valet 2014. Så varför lägger Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ner så mycket tid och energi på just dessa motioner? Svaret är enkelt – för att visa väljarna vilka alternativ som finns (och att även dessa partier kan ta a n s v a r). Skuggbudget är politisk opposition. Crescendo, men också antiklimax då många löften om guld och gröna skogar förvandlas till kattguld och kalhyggen (just på grund av a n s v a r).

I ett tidigare inlägg skrev jag:

Jag är övertygad om att Socialdemokraternas skuggbudget i höst redogör för varje skattekrona, men fram tills dess går det inte att lova guld och gröna skogar. Och om det visar sig i skuggbudgeten att pensionärer får 60 kronor extra i månaden med social demokrati, eller att kulturen (som såväl jag som Juholt brinner för) får små smulor... ja, då håller Juholts social demokrati inte. Jag vill satsa på tunnelbana och cykel i Stockholm, jag vill att det byggs bostäder, jag vill, jag vill, jag vill... men om en utbyggnad av tunnelbanan innebär att S endast öppnar t.ex. Kymlinge... då brister S i trovärdighet.

Den här budgetmotionen kommer aldrig att hända, inte ens om Socialdemokraterna bildar regeringen tillsammans med Miljöpartiet 2014. Det är synd, eftersom kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

På samma tema: Aftonbladet, SR, DN, Sebastian Stenholm, Martin Moberg, Peter Andersson, Peter Johansson, SvD

Kampen om tiden

Momo - eller kampen om tiden var en av mina absoluta favoritböcker när jag var liten. Momo, flickan som tar upp kampen mot tidstjuvar klädda i grått.

Några hemliga män klädda i grått finns inte, men tidsbristen är ständigt närvarande i vårt samhälle. Att få tiden att räcka till är för ganska många ett problem. Ibland har vi tid när ingen annan har tid och vice versa.

I mitt parti Socialdemokraterna (men jag förmodar att det förhåller sig så i de flesta politiska partierna) märker jag att människor "försvinner" från politiken. Det hänger ofta samman med att de får barn eller att de får ett arbete (ett skiftarbete med långa arbetspass, ett arbete på annan ort, nattjobb et cetera). Jobb, barn, träning, umgås med vänner... plötsligt finns det ingen tid till politiska möten. Några återvänder när barnen blivit äldre, andra kommer aldrig tillbaka.

Även om vi har barn eller jobb (eller vad det än må vara) vill vi vara delaktiga i samhället, i politiken... och visst finns det möjligheter att vara det tack vare den "nya" tekniken: vi kan mejla våra politiker, vi kan skicka in medborgarförslag, vi kan prenumerera på mejllistor och nyhetsbrev, vi kan blogga, tycka till i nättidningars och bloggars kommentatorsfält och vi kan delta i olika grupper på facebook.

Men räcker det? Partier förlorar fler medlemmar än vad de hinner rekrytera, vilket innebär att demokratin är hotad. Medlemmar delas in i aktiva och passiva medlemmar. Inom S talar man till och med om supporters. Jag och många med mig nöjer oss inte med att sitta som supporters på läktaren och heja på alternativt bua. Vi vill ju vara med i matchen och spela.

Socialdemokraterna har dragit igång en stor organisationsutredning (med tillhörande fb-grupp) för att partiet ska blir Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti. Miljöpartiet drog igår igång sitt rådslag Makt över tiden där även icke-medlemmar är välkomna (hade de förresten inte ett rådslag 2007 med samma namn?)

I föreningen HBT-socialdemokrater i Stockholm diskuterar vi nu att starta en nätbaserad bokcirkel. Inspirationen kommer från Karin Berg och hennes Enbokcirkelföralla. En virtuell bokcirkel tror jag kommer att locka många, eftersom man kan delta när man själv har tid.

Just nu sneglar jag mycket åt Norrtälje arbetarekommun som nästa vecka fattar beslut om att ge virtuella föreningar på nätet samma status som vanliga S-föreningar. AiP har en intervju med initiativtagaren Johan Westerholm - läs den. Samma Westerholm kommer förresten på en hearing där även jag kommer att närvara:

Inbjudan och anmälan här. På denna hearing hoppas jag att även vi i Stockholms stads arbetarekommun diskuterar införandet av nätbaserade S-föreningar med samma status som vanliga S-föreningar. Att införa en och annan sådan förening är en delseger i kampen om tiden.

På samma tema: Mikael Persson

Tidigare inlägg (ett axplock): Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid, Vill inte S i Stockholm vinna val?, Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse,Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Höst = Heather Nova

Ingen höst utan Heather Nova. Nu har Nova släppt ett nytt album - 300 Days At Sea. Hon uppträder på Göta Källare 3/11. Biljetter kan köpas här.

Tidigare inlägg: Ingen höst utan Heather Nova

P.S. Även Anna Ternheim släpper nytt album (28/10) - The Night Visitor.

Rucklarens väg*

William Hogarth. The Tavern Scene. (A Rake's Progress). 1732-1734. Oil on canvas. Sir John Soane's Museum, London, UK.

Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, fick en text publicerad i Sydsvenskans kulturdel för två dagar sedan, vilken har föranlett såväl positiva som negativa reaktioner. Min reaktion är odelat positiv. Gunilla Brodrej, som huserar på Expressens kulturredaktion, har också kommenterat Juholts tilltag. Brodrej anser förvisso att det är uppfriskande när Socialdemokraternas partiledare använder en upplevelse på Malmöoperan för sin politiska retorik, men Brodrej skriver även:

[...] det är inte riktigt klockrent att jämföra Victor Hugos olycksbarn med dagens. Hugos romantiska berättelse från bottenskiktet av det genom fattigdom och misär brutaliserade franska 1800-talssamhället kan med all vilja i världen inte jämföras med gamla Svedala 2011. Inställda X2000 och skyhöga elpriser är visserligen jobbigt, men framstår som rätt futtigt i relation till Jean Valjean som fick 19 års straffarbete för att ha stulit ett bröd.

Inte ett ord om den barnfattigdom som är ett verkligt problem i Sverige (under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom enligt organisationen Rädda Barnen), inte ett ord om välfärden som regeringen Reinfeldt monterar ner bit för bit, inte ett ord om de växande klyftorna, om massarbetslösheten, om osäkra anställningar, om sjuka som jagas och Sveriges svar på slavar - FAS 3. Ett utanförskap som ökar i det gamla Svedala. Istället skriver Brodrej om X2000 och elpriser.

Fattigdom är ett relativt begrepp. Att växa upp i ett fattigt hem i Sverige är förstås inte samma sak som att vara fattig i exempelvis Brasilien eller i Hugos 1800-talssamhälle, men det finns fattiga barn i Sverige, att påstå något annat är skamligt.



Gunilla Brodrej lever i en bubbla. Brodrej jobbar som kulturjournalist på Expressen (en del av högerns ekokammare). Hon är gift med en egenföretagare, bor i Mälarhöjden och äter gärna sushi. Hon blir, i sin egenskap av kulturjournalist, inbjuden till premiärer, konserter och andra evenemang. Vin och snittar. Taxikvitton som lämnas in till redaktionen. Medelklass, ja kanske till och med överklass. Hon är, i mina ögon en rucklare*. Det är inget fel med att vara en rucklare. Men att vara en rucklare som inte ser eller kanske till och med blundar för de klyftor som finns i samhället, har jag inte mycket till övers för.

Brodrej är inte ensam om att leva i en bubbla. Journalister har ett lyxfokus. Det har bland annat Isobel Hadley-Kamptz, Kulturbloggen, Magnus Ljungkvist och Thomas Hartman skrivit förtjänstfullt om. Jag önskade dock att Brodrej fick se och uppleva DET ANDRA STOCKHOLM, det Stockholm som hon och inte hennes kollegor inte ser (eller blundar för).

* Rubriken på detta inlägg har jag lånat från Rucklarens väg (The Rake's Progress) som är en engelskspråkig opera i tre akter och en epilog av Igor Stravinskij.
*Rucklare: rumlare, vivör, svirare, lebeman, roué, vällusting, festprisse.

Black - ett initiativ av Rädda Barnen

[UPPDATERING]

Gunilla Brodrej har läst mitt inlägg och kommenterat det på twitter. Hon skriver att journalistiken påminner om Flashback och även: vilket karaktärsmord! Riktigt underhållande. Kolla fakta nästa gång. Den där Brodrej du beskriver lever ett annat liv än jag.

Dock har hon inte skrivit vilka fakta som inte stämmer i inlägget. Hon kanske inte längre bor i Mälarhöjden? Är hon inte längre gift? Har hon inte sin anställning på Expressens kulturredaktion? Får hon inte inbjudningar till premiärer där det ibland vankas vin och snittar? Får hon inga recensionsex. av böcker och skivor (jag får ju ibland ett rec.ex. av en bok och en och annan inbjudan till mingel)? I så fall ber jag om ursäkt för faktafelen, men om inte Brodrej tillhör medelklassen eller överklassen här i Stockholm - vilken klass tillhör hon då? Och som jag tidigare skrev - jag har inget emot rucklare. Jag är själv, trots min blygsamma inkomst, något av en livsnjutare som unnar mig ett glas vin eller en konsert när jag har råd. I morgon ska jag förresten gå till Berwaldhallen och se en jubileumskonsert, där bland annat vinnaren av Maestro, Marit Bergman, ska dirigera ett stycke. Maestro är, by the way, ett program som Brodrej inte gillar.

"Våra band till andra människor är allt vi har"

Att skriva på kultursidor kräver en helt annan
stilistisk nivå än
att skriva på debattsidor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri till Journalisten.

Igår läste jag Håkan Juholts inlägg om samtidens olycksbarn på kultursidorna i Sydsvenskan. Socialdemokraternas partiordförande tog avstamp i Malmö Operas uppsättning av Les Misérables. Det är en fantastisk text och jag uppmanar till läsning av den.

Juholt har förmågan att ta avstamp i kulturen när han formulerar en berättelse om dagens samhälle. Det kan till exempel vara en teaterpjäs, en bok, en dikt, ett musikstycke eller ett konstverk. Det är, i mina ögon, en styrka hos en svensk politiker att använda sig av kultur för att gestalta, förklara och förstärka det som sägas skall.

För mig är en av kultursidans viktigaste funktioner att vara en arena för idédebatt för intellektuella i Sverige, säger Chukri till Journalisten. Hon pekar på Storbritannien där politiker ofta gör skarpa kulturanalyser, men att det i Sverige råder det motsatta förhållandet. Jag önskade att fler politiker nyttjade kultursidorna till idédebatt.

”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är
till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen,
på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en
potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även
människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och
motståndare.
Håkan Juholt

Är Reinfeldt välkommen att höra av sig?, frågar Journalisten Chukri. Hon svarar: Om han vill göra en samtidsanalys utifrån Camilla Läckbergs böcker är han varmt, varmt välkommen. Eller en musikanalys av Da Buzz eller Abba. Många på twitter gnuggade händerna av förtjusning igår eftersom de ansåg att det var en regelrätt dissning då Reinfeldt aldrig vågar sticka ut hakan utan snarare har en strategi att vara mer mainstream än majoriten av svenskarna. Dock håller jag jag inte riktigt med "twännerna", eftersom jag har läst Jenny Tunedals recension av Läckbergs senaste bok Änglamakerskan i Aftonbladet. En recension som statsminister Reinfeldt mycket väl hade kunnat skriva om han inte var så livrädd för kultursidorna.

Och apropå kultur, har jag läst fantastiska recensioner av Dorothee Elmigers bok Inbjudan till de våghalsiga. En recensent i DN skriver: Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser. Eftersom min tyska håller på att rosta ihop, beställde jag boken på originalspråk och kanske, kanske kanske kommer jag att använda samma grepp som Juholt, när/om jag recenserar den.

På samma tema: Resumé, Kulturbloggen, Ett hjärta rött, Martin Moberg, Johan Westerholm och till syvende och sist gammelmoderaten Maria Hagbom som hånar såväl Juholt som kultur (härligt att det fortfarande finns mörkblå, klassiska moderater som Hagbom).

Tidigare inlägg: Musikreferenser i politiken

Om jag vore partisekreterare

Ni som läser min blogg regelbundet vet att jag inte aspirerar till posten som partisekreterare (utan helst vill jobba som politisk tjänsteman). Jag är en av Socialdemokraternas kärleksfulla kritiker, men för några månader sedan gick luften ur mig. Det har gått så långt att jag har hållit tand för tunga, även när företrädare för S gjort konstiga, häpnadsväckande och ibland jligt korkade utspel/uttalanden.

Med detta sagt vill jag ändock haka på Johan Westerholms inlägg Carin Jämtin har alltför många järn i elden (läs gärna hans inlägg i sin helhet).

Jag anser att partikulturen som är förhärskande inom S är sunkig. I förlängningen är Socialdemokraternas organisation en tunggrodd, omodern, exkluderande, sluten, mossig, gubbig, betonggrå enhet. För att partiet ska bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti (som sedan nystarten, upprepats otaliga gånger), krävs en rejäl organisationsutredning och en organisationsutredning har de facto kommit till stånd, men när kaptenen på denna organisationsskuta (med sin redan fulltecknade kalender) även ska ingå i en eller flera sakpolitiska grupper (nu senast arbetsgruppen för barnfattigdom) så känner jag rent spontant att organisationsutredningen inte är prioritaire numero uno för Jämtin och kommer omöjligt att kunna vara det så länge Jämtin inte har möjlighet att klona sig.


Det räcker inte heller med att starta en dialog på facebook - en dialog där några är jätteaktiva och där endast få av de personer som ingår i organisationsutredningen presenterat sig och är aktiva (Jämtin lyser by the way med sin frånvaro i denna fb-dialog). Det är av största vikt att personer (inte bara sossar) och referensgrupper bjuds in till utredningen. Vidare är det upp till var och en av de politiker som ingår i gruppen att uppmana partimedlemmar (och inte bara medlemmar i partiet) att vara aktiva i dialogen på fb.

Om Socialdemokraterna vill attrahera nya medlemmar och nya väljare, om partiet vill vinna val, om partiet skall bli starkt såväl i opposition som i regeringsställning hänger det just på organisationsutredningen. Om partiet ska bli en kraft att räkna med i framtiden är nyckelordet förändring (eller nystart, eller kalla det vad fan du vill). Det är en förändring som i vissa fall kommer att göra ont, som i vissa fall kommer att innebära att maktpositioner förflyttas, förskjuts eller försvinner. Det kommer att finnas (och finns redan) starka krafter inom partiet som kommer att göra motstånd mot en (alltför radikal) nydaning, som helst av allt inte vill ha någon utredning av organisationen över huvud taget. Dessa krafter kommer sedan göra allt för att organisationsutredningens slutrapport hamnar i det runda arkivet.

Ja, det finns partimedlemmar som nöjer sig med att S får 30 procent i valet (2010, 2014, 2022) ja kanske till och med så lite som 17-20 procent av rösterna. Problemet är att den absoluta botten inte är 17 procent utan 0 procent (och då finns det inga maktpositioner att bevaka, ej heller något existensberättigande). I mitt inlägg Maktens djävulska frestelser skriver jag mer om detta.

Vi är många som blev medlemmar i S för att vi ville förändra samhället, för att vi brinner för specifika politiska områden. För att vi ska förverkliga vår politik och våra drömmar måste vi därför ägna oss även åt organisationen. Gör vi det kommer Socialdemokraterna att bli Sveriges mest moderna, öppna, nyfikna, ödmjuka och progressiva parti.


Foto: Carin Jämtin. Fotograf: Linda Håkansson/Socialdemokraterna

Läs även Peter Högbergs och Sebastian Stenholms inlägg på samma tema.

Tidigare inlägg (ett axplock): Jag vill vara med och diskutera Socialdemokraternas framtid, Vill inte S i Stockholm vinna val?, Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti, Den stora organisationsutredningen, Politiker som ägnar sig åt läpparnas bekännelse, Läpparnas bekännelse, Öppna kriskommissionen - en tillbakablick

Vill inte Socialdemokraterna i Stockholm vinna val?

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Egentligen håller jag på och skriva en lång artikel med rubriken Familjerna som är inspirerad av Peter Kadhammars artikel S-maffian som styr Stockholm, men jag kan inte hålla mig längre. Jag måste få ventilera något av den frustration jag känner. Och våga inte komma dragandes med repskapet!

Socialdemokraterna i Stockholm (och då talar jag om gräsrötterna) vill förstås vinna val. De offrar stora delar av sin fritid för att dela ut flygblad, gå på möten, anordna medlemsmöten et cetera. De får inte ett uns betalt för sitt arbete. De gör det för att politik är att vilja. Det här inlägget handlar inte om gräsrötterna utan om (det som Kadhammar kallar för) S-maffian.

S styr inte Stockholm längre. Dock har inte partiet kommit ut ur oppositionsgarderoben. Vad menar jag med det? Jo, ett parti måste bli bäst på opposition för att aldrig hamna där igen. Socialdemokraterna i Stockholm (och då menar jag hädanefter inte gräsrötterna) är väldigt obekväma i sin oppositionsroll. Ibland undrar jag om de verkligen har förstått vad politisk opposition innebär och betänk att vi är ett parti som snart har varit 12 år i opposition.

Med politisk opposition menas regeringens motståndare. Oppositionspartierna har då som uppgift att kritisera samt analysera regeringens agerande samt komma med egna förslag.

I mångt och mycket handlar det de facto om att säga nej till motståndarnas förslag, men inte alltid. Att vara i opposition handlar alltid om att komma med sin berättelse och sina förslag. Det gäller framför allt när man säger nej till majoritetens förslag.

Ett positivt exempel (ja, det finns faktiskt ett sådant) är att S vill göra Stockholm till en cykelstad. Ett negativt exempel (och här finns det tyvärr många) är att S i Stockholm förhalar byggandet av ett nytt Slussen. Det är faktiskt så illa att Socialdemokraterna i Stockholm har gått på varenda Slussenmyt som finns och använder det i sin argumentation. Apropå Slussen och Socialdemokraterna i Stockholm har Johan Westerholm skrivit ett förtjänstfullt inlägg med rubriken Galenskaperna. Från första stycket:

..... eller hur vi inte vinner val i Stockholm.

Via Södermalmsnytt kan jag läsa en för mig som socialdemokrat pinsam artikel.

Utöver att oppositionsrådet Thomas Rudin offentligt kallar Sten Nordin för krokodil, en man med ”stor käft och små öron” så finns det information i artikeln som får mig att på allvar börja fundera om jag inte som socialdemokrat bör allvarligt överväga att söka skyddad identitet. Att detta är oacceptabelt av en så pass hög socialdemokratisk företrädare är illa nog. Men det kommer sedan något som faktiskt är snäppet värre från Thomas Rudins tankesmedja. Han gör analysen att Slussen, som nu debatterats i över 20 år, över huvud taget är i så dåligt skick som det sägs.

”En bro är ju ny”

säger han för att stärka sin tes. Och sedan toppar han med


"Vi kommer att föra in frågan i nästa valrörelse. Detaljplanen kommer att överklagas under lång tid framöver".

Oh, my God! Vi kommer de facto att förlora valet i Stockholm 2014 kanske på grund av Slussen men jag tror att det kommer att bli en förlust på grund av våra företrädare.

Vad beträffar våra företrädare, så återkommer jag i ett annat blogginlägg om just våra företrädare, men nu ska jag gråta några krokodiltårar för att jag, som kärleksfull kritiker, inte har någon annan plattform än min blogg, för att göra min röst hörd.