"Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er"

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

Václav Havel

Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er, skrev Katrine Kielos i en ledare för drygt ett år sedan. Mona Sahlin har flyttat på sig, Nalin Pekgul har flyttat på sig och inte bara flyttat på sig - de har lämnat S helt och hållet. Annars verkar det som "flytta" i politikers ögon, betyder att man flyttar från en post till en annan (vilket kan vara inom partiet eller i vidare bemärkelse inom arbetarrörelsen).

Aftonbladets Peter Kadhammar kartlade för sex år sedan de täta nätverk som fanns (och fortfarande finns) i S-toppen i Stockholm. Artikeln fick rubriken S-maffian som styr Stockholm. I artikeln finns en karta. Många av de sossar som figurerar i Kadhammars artikel och på kartan finns kvar i S-toppen. Några nya har tillkommit, några har halkat ner på stegen och några enstaka har försvunnit helt från politiken (och inte alltid av fri vilja). Kadhammar kallade det för S-maffian. Jag benämnet "fenomenet" Familjerna, deras hangarounds och deras prospects. Det är den arbetarekommun som jag tillhör och det är ingen slump att jag vill att associationerna skall gå till MC-klubbar. I andra arbetarekommuner finns kanske inte Familjerna, men det finns politiker som passerat sitt bäst före datum för länge sedan.

Ser vi till S-riksdagsgruppen, är det många som harvar runt där år ut och år in. Inte undra på att många S-politiker förlorat kontakt med verkligheten och inte längre kan läsa sin samtid. Maktens djävulska frestelser.

Det krav som Annika Högberg, Sandro Wennberg och Johan Westerholm framför i AiP är inte orimligt: att hälften av de vars förordnade i S-distrikten går ut, bereder plats åt nytt folk. Jag vill gå ännu längre och har därför lämnat in en motion med rubriken Inför princip mot långvarigt sittande. Det är den princip som Miljöpartiet har.

Tokmoderaten, Martin Moberg och Peter Högberg x2 på samma ämne.

Visioner, drömmar, idéer, floskler och förslag

Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. I ett tal, varnar Fredrik Reinfeldt för visioner. Om detta skrev Lars Adaktusson i Metro följande:

Att varna för visioner är att dränera politiken på mening och undanröja dess grundläggande drivkrafter.

Eller som Karin Boye konstaterar:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

Vad är ett politiskt parti utan visioner? Trist och tråkigt, vill jag påstå. Vad är ett parti med visioner, men utan konkreta förslag?

Jag har många visioner och drömmar som rör samhället. Jag vill påstå att jag är en riktig idéspruta i detta sammanhanget (och jag är inte ensam om att vara det). Det svåra är att komma med konkreta, realistiska förslag som möjliggör dessa visioner och drömmar. Läs till exempel mitt inlägg Dyra återställare. Det är en sak att vilja, men en annan att kunna genomföra det. I inlägget skriver jag:

Vad vi kan göra är att lansera en ny vision som innehåller konkreta och realistiska förslag. En sådan vinnande vision är Det gröna folkhemmet 2.0. som jag har skrivit om många gånger (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet knaprar oss redan i hasorna. Det skulle inte förvåna mig om MP går om S i Stockholm vid valet 2014. Rött med en grön tvist är vad Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige behöver.

Ibland ägnar sig dock politiker åt floskler och plakatpolitik. Just nu leder Annie Lööf floskel-SM. Jag vill inte att Socialdemokraternas partiordförande, Håkan Juholt, tar över den ledartröjan. Denna balansgång att kunna tala och skriva om ideologi, visioner, drömmar utan att läsaren/lyssnaren uppfattar det som tomma ord, floskler et cetera är hårfin. Här är till exempel en politiker som lyckades hålla sig på linan och leverera sitt bästa tal någonsin.

I ottan läser jag Juholts debattartikel i SvD och mycket av det han skriver är bra, ja till och med mycket bra, men var är förslagen? På twitter brister några S-riksdagsledamöter ut: Äntligen politik! Jag är ärlig intill självutplåning och kunde därför inte låta bli att svara: ja, gärna konkreta förslag om hur vi ska förverkliga visioner och drömmer.

På samma ämne: Martin Moberg, Peter Andersson, SvD ledarblogg, Tobias Cuthbert, Thomas Böhlmark, Pluraword

Tidigare inlägg i serien om Det gröna folkhemmet: Det gröna folkhemmet: stadspolitiken, Tävling i tillväxt - bra eller dåligt?, De gröna folkhemmet: Mycket snack och lite verkstad, Det gröna folkhemmet. Rådslagsmaterialet, "Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka", Jämlikhet och utveckling. Årets Första Maj-märke, Comeback för Det gröna folkhemmet, [Recension] Välfärd utan tillväxt, Det gröna folkhemmet. Version 2, Det gröna folkhemmet: Att skapa ett jämlikt och hållbart samhälle, Lena Sommestad: "Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle", Rönnebergaseminariet - Red Bull för röda rosor, Det goda samhället, Det gröna folkhemmet (del II), Det gröna folkhemmet

Ulla & gänget

Fokus (nr. 47. 111125, s. 10)

Tidigare inlägg: #Stockholmsjul till salu?

Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga*

Via Peter Anderssons blogginlägg Haveriet får jag veta att Socialdemokraterna söker förslag för längre vinster i privat vård. Andersson skriver:

Idag finns ett utspel med politiskt innehåll från S. I detta talas om att partiet är berett att svänga från tidigare kongressbeslut om att tillåta vinster i välfärden och i stället ha fokus på kvalitetskrav. Sven-Erik Österberg talar bland annat om att försöka stimulera andra företagsformer, som non-profit.

Man kan bara hoppas att utspelet inte startar om den debatt som var en av de få inför (S) Älvsjökongress 2009. Debattens vågor gick höga mellan "höger och vänster" om huruvida vinster i välfärden skulle tillåtas. Det blev på något sätt politikens enda fråga. Jag säger inte att diskussionen inte ska föras om hur ett "stoppförslag" mot de avarter och mot just ideologiskt motiverade privatiseringar ska se ut. Men låt det inte bli ett huvudfokus, tack. Det är det sista vi nu behöver.

Jag minns mycket väl debatten om vinster i välfärden innan, under och efter Jobbkongressen. Jag minns även hur besviken jag blev när ombuden klubbade igenom beslutet. För i eftertankens kranka blekhet (läs Caremaskandalen med mera) - skulle vi sossar kunna stå rakryggade och säga att vi har ett kongressbeslut på följande: att stora delar av vinsten måste återinvesteras i verksamheten. Då behövde inte Jonas Gardell med flera undra (se tweet ovan).

Inget kongressombud kan idag säga: "ja, men vi visste inte hur illa det var och därför klubbade vi igenom att vinster skall vara tillåtna, utan något krav på delar av vinsten skall återinvesteras i verksamheten". I januari 2009 publicerade nämligen Arbetarrörelsens tankesmedja rapporten Ta tillbaka demokratin.

I ett inlägg inför kongressen skriver jag:

När jag läste Anne-Marie Lindgrens rapport Ta tillbaka demokratin blev jag chockerad över hur våra skattepengar försvann ut ur landet och inte gick tillbaka till skola, vård och omsorg. Riskkapitalbolag ser friskolorna som en lukrativ bransch. Lättförtjänta pengar, bättre utdelning än porrbranschen. För tanken med friskolor (eller som jag hellre vill kalla dem - privata skolor) var väl ändock att de skulle vara kooperativa företag med föräldrar och/eller personal? I Stockholm har vi sett en överetablering av privata skolor. En överetablering på bekostnad av de kommunala skolorna. Jag vet att friskolorna är här för att stanna, men vi politiker har ett ansvar för att skattepengarna används effektivt, att alla skolor följer skollagen och att det finns en bra mix mellan privata och kommunala skolor.

Väga blöjor, återanvända blöjor, nedskärning av personal (personal kostar pengar och då blir det mindre pengar till riskkapitalbolagen)... ja, exemplen är många. Nu försvinner istället våra skattepengar till skatteparadis och vi ser aldrig mer skymten av dem. Pengar som skulle kunna återinvesteras i verksamheten (och då är driftsformen av sekundär betydelse).

Regeringen Reinfeldt kan lika gärna inför ättestupan. Med tanke på vad som har uppdagats (och det är nog bara toppen på ett isberg), så är ättestupan att föredra.

Att S nu kan tänka sig att riva upp kongressbeslutet, är en mycket god nyhet. Bra där!, som min kollega skulle ha sagt.

*Gustav Möller

Martin Moberg,
Peter Högberg och Roger Jönsson på samma ämne.

[UPPDATERAT]

Läs gärna Bo Rothsteins debattartikel Forskare har varnat för vinstdriven vård

Något skaver

För någon dag sedan ringde en journalist från en av de två stora morgondrakarna. Han ville ha information och kommentarer om Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt. Är Juholt rasist? Är Juholt homofob? Jag var trött, ledsen och grinig och gav honom ett surt svar i stil med:

Äh! Nu får ni allt ta och ge er. Den där homofobgrejen har ni ju kört tidigare. Drevet börjar bli löjligt när ni gräver fram några foton som han sålt svart för fem-tio kronor. Juholt är socialdemokrat och står därför bakom något som är grundläggande för alla socialdemokrater - nämligen alla människors lika rätt och värde. Jag berättade vidare att Juholt (när han "bara" var riksdagsledamot) kom ut till Bommersvik en helg, när vi Hbt-socialdemokrater i Stockholm hade en medlemshelg (eller om det var en styrelseöverläggning?). Inte fan tar sig en homofob ut till Bommers för att prata och umgås med hbt-sossar en helg.

Om jag inte missminner mig talade han sig även varm för könsneutrala äktenskap i radio. Jag minns tyvärr inte i vilket radioprogram, eller vilket år (någon kanske vet?). Jag har bloggat om när Juholt gick omkring med mångfaldsrosen/hbt-sosserosen i Almedalen. Skulle en homofob bära en ros med regnbågens alla färger om han var homofob?! En sådan sosse skulle ju bära den röda rosen.

På kongressen, då Juholt valdes, intervjuades jag av såväl Sosse.tv som Makthavare. Till Makthavare sade jag bland annat: En del HBT-människor gillade inte att han inte nämnde dem i talet, men i stället talade han om jämlikhet. Vi ska inte dela upp människor i vi och dom, vi ska samla alla och i Sosse.tv kan ni höra och se 0:58 min in i klippet.

Som ni förstår, blev journalisten besviken över att jag (som är mediakåt enligt en partikamrat) inte bekräftade att Juholt var rasist och/eller homofob.

Jag skrev dock inlägget Finns det plats för kvinnor i Juholts (h)järngäng? bara några dagar efter extrakongressen. När Maryam Yazdanfar sedan byttes ut mot Veronica Palm skrev jag i inlägget Carin Jämtin får sällskap:

You must be patient, young padawan, sade en partikamrat till mig efter att jag hade publicerat mitt inlägg Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng? och jag satt still i båten.

Jag satt även still i båten, när beskedet kom att Maryam Yazdanfar, mitt under föräldraledigheten, fick beskedet att hon inte fick sitta kvar som ordförande för civilutskottet. Partiordförande Håkan Juholt har ju all rätt att skapa sitt eget lag och det är inte ett lätt pussel han har att lägga (om ni nu trodde det var klart i och med gårdagens besked).

Att det hela (läs: hur Yazdanfar fick beskedet, av vem hon fick beskedet... vidare när hon kom tillbaka från sin föräldraledighet, stod en stor kartong utanför hennes rum och med stora bokstäver på kartongen hennes namn... Hur hon sedan blev utfryst av riksdagsledamöter, tjänstemän, gamla SSU-kamrater) sköttes, hade och har jag synpunkter på. Så gör man bara inte. Det är dåligt ledarskap. Dåligt ledarskap är också att det därefter skar sig rejält mellan Yazdanfar och Juholt. Istället för att vara en god ledare och sätta sig ner med Yazdanfar och säga: så här kan vi inte ha det längre! Hur ska vi två tillsammans göra för att lösa det här?, så svartnar numer Juholts ögon så fort hennes namn kommer på tal.

Klart att hon, efter den behandlingen, började bete sig som en "bitter, försmådd exflickvän". Nu är Yazdanfars händer bakbundna. Allt hon säger och gör tolkar journalister, partikamrater, statsvetare med flera (ja, även jag har väl tolkat ett och annat uttalande från henne på det sättet) som att hon just är en "bitter, försmådd exflickvän".

Våren gick och så närmade sig Stockholm Pride. Vi hbt-sossar hade fått besked att Juholt skulle delta i paraden. Det gjorde han inte. Jag tänkte att han, av respekt för Mona Sahlin, avstod, men samtidigt fanns det, enligt mig, en lösning: Sahlin går längst fram som vanligt och så åker Juholt tillsammans med LO:s Ulla Lindqvist i ett coolt ekipage längre bak. Jag tror vidare inte att Sahlin tagit illa upp om partiordförande för Socialdemokraterna gick vid hennes sida. Hennes ställning i hbt-communitiet är tämligen ohotad.

Efter några, enligt mig, rejäla klavertramp (ja, ni vet vilka det är Libyen blablabla...), kom således det som fick mig att skruva på mig av obehag. Enligt media gav Juholts stab internt Morgan Johansson grönt ljus - att ställa sig bakom Ilmar Reepalus helt jävla, galna förslag om temporärt medborgarskap. Hur det än förhöll sig, så har två socialdemokrater, Reepalu och Johansson, uttalat sig positivt om temporärt medborgarskap och det är tillräckligt illa. Det är rent ut sagt vedervärdigt.

När jag idag läser Devrim Mavis artikel Juholt in - invandrarna ut, gör jag det fler gånger och något börjar skava. Läs för guds skull hela artikeln, men jag väljer att citera följande:

Hela händelsekedjan kring S-utspelet om temporärt medborgarskap visar på ett djupt obehagligt faktum: Den nya socialdemokratiska ledningen är utan riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde.

S verkar nu sakna den kompetens och kompass som krävs i dessa frågor i en tid då främlingsfientlighet och rasism firar framgångar i hela Europa. I en tid då Sverigedemokraterna är ett vågmästarparti i riksdagen.

Till Socialdemokraternas "försvar" kan sägas att partiet saknar kompetens och kompass i de flesta frågor just nu. Det är fritt fall för S och det är sorgligt att skåda.

Det finns nämligen partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som just har invandrarbakgrund (eller vad det heter nu för tiden). Det finns partimedlemmar med såväl kompetens som kompass som är hbt-personer, men de verkar inte vara välkomna. Något skaver, men om det är det som Mavri redogör för, eller om det är avsaknaden av kompetens och kompass (vilket jag tror) som skaver, får ni avgöra.

Sedan kan jag inte nog betona vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker. Låt mig därför till syvende og sidst citera Anna Lindh (ett av mina absoluta favoritcitat):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

[UNDER STRECKET]

Läs gärna mitt inlägg Män som hatar kvinnor. SAP är ett feministiskt parti. När Juholt gick omkring på Gekås i Ullared för några dagar sedan och hyllade varuhusets kommande satsning - en sportsbar på damavdelningen - så utbrast jag: Så jävla gubbigt! Dock förlåter jag honom för just det uttalandet, eftersom ett tidigare uttalande överväger denna dumhet. Och så är det ofta med Juholt. I ett sammanhang säger han en sak och i ett annat säger han det raka motsatta. Varför? Är det i ledarskapet det brister?

Jag vill dock betona att Socialdemokraternas kris fanns där långt innan Juholt blev partiordförande. Det är så mycket i partiet som vi partimedlemmar måste ta itu med. Så allt snack om att vi måste prata politik och inte ägna oss åt internkritik - varför får man inte göra både och? S befinner sig i kris och de medlemmar som blundar inför det faktumet, de har skygglappar framför sina ögon. Jag tänker inte låta mig tystas. Snarare tvärtom. Partiet behöver sina kärleksfulla kritiker!

Foto: Klas-Herman Lundgren

Recension: Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

Jag skrattar sällan. Det betyder inte att jag saknar humor, snarare är jag barn av min tid - jag tillhör den ironiska generationen. Men när jag skrattar, gör jag det med besked. Det gör jag oftast i glada vänners lag. När jag ser någon komedi på teve eller läser en "rolig" bok, så kan jag på min höjd dra på vänster mungipa, men skratta högt - no way!

Jag minns när min hustru Åsa och jag satt i SJ:s buffévagn på väg till Sala (eller om det var Vänersborg) och Åsa läste Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Hon grät och skrattade om vartannat.

Igår hände det - även jag skrattade högt (och ibland var inte tårarna långt borta) när jag läste Jonas Gardells bok Har man inget liv får man köpa ett som alla andra.

I denna bok har Gardell samlat visdomsord på 140 tecken. Det är lika många tecken som twitter tillåter och ni som inte twittrar - om ni visst hur svårt det är med denna begränsning. Ibland "fuskar" jag och använder TwitLonger.

Det här draget - att ge ut sina tweets i bokform - är genialt. Fler twittrare borde ta efter honom. På twitter finns nämligen en rad intressanta människor som twittrar om än det ena, än det andra och vissa av dem håller verkligen hög kvalitet. Nej, alla är inte i klass med Gardell. Det finns ju de facto endast en Gardell och det är Jonas Gardell.

Alla på twitter är inte komiker. Jag är det verkligen inte (och blir därför glad när jag lyckas med en humoristisk tweet som twänner retweetar). Jag följer främst "politruker" (läs personer som twittrar om politik). Twittrar om politik gör även Gardell ibland och några visdomsord i boken handlar också om politik.

Självklart följer jag Jonas Gardell på twitter. Gör det du också! Och vad beträffar boken rekommenderar jag den varmt. Mitt tips är att nästa gång du är bortbjuden, istället för en flaska vin till värden/värdinnan, ge han/hen/hon denna bok istället.

P.S. Ni får gärna följa mig också.

Gulla inte med vampyrer!

Ovanstående insändare i dagens Expressen (111123, s. 5) har gjort min dag (klicka på bilden så blir den större). Jag funderar på att kontakta Bo Grapenskog och be honom gästblogga på HBT-sossen.

By the way... I morgon kväll ska jag gå och se Breaking dawn - del 1 med "de fyras gäng".